Jag var inbjuden att pitcha mitt långfilmsmanus i Haugesund i Norge.
Det var en ny erfarenhet för mig. Jag har aldrig pitchat mina idéer förut. Så gick det inte till för några år sedan.
Men det gör det nu. På teve framförallt. När jag skrev Ebba & Didrik, Damen i handskdisken och Glappet var det idéer komna ur mig, som författare. De bars av min glöd och passion. Idag bestäms berättelserna ”uppifrån” på tv. Och så blir ett antal författare tillfrågade att skriva ett synopsis som sedan ska pitchas. Inför sommaren fick jag ett brev från SVT Drama som bestämt sig för att försöka locka den medelålders kvinnliga publiken med en serie. Vad man skulle tänka på när man anmälde sin idé för pitchning på SVT Drama var att serien skulle vara både glad och ledsen och framförallt få väldigt höga tittarsiffror.
Att pitcha är att beskriva sin historia så att de som har pengar eller utrymme vill ge plats för den. Det är lite som att sälja dammsugare. Eller schampo. Eller resor. Eller diskmedel. Eller varför inte korv?
Magi? Nej. Lust till att berätta just den här berättelsen ? Nej. Inspirationen att vilja väcka något förtrollande, viktigt, ödmjukt, allvarligt, livskraftigt, kärleksfullt, klarsynt hos publiken? Nej.
Jag har aldrig pitchat på TV. Jag betvivlar att jag kommer att göra det. Några månader innan jag och alla andra ”manusförfattare” tipsades om att klämma fram den där idén för att fånga upp de SVT otrogna medelålders kvinnorna, hade jag skickat ett förslag på en berättelse som jag skulle brinna hett för om jag fick göra den – om medelålders kvinnor. Och män. SVT Drama sa nej med ett korthugget brev. De kunde inte se att det kunde göras till en ”modern TV- serie”. Så var det med det.
På Haugesunds filmfestival handlade det dock inte om TV- serier utan om långfilmer.
Där fanns faktiskt en del människor som glödde och älskade och kämpade för sina berättelser! I synnerhet dramatikerna! När jag tänker närmare efter… kanske framförallt vi sju dramatiker… Men så svårt vi har det. Så svårt.
Också en hel drös producenter pitchade berättelser. Men deras projekt hade till skillnad från de sju författarnas, lämnat idéstadiet och höll på att bli till, eller var producerade redan. Dessa berättelser hade alltså redan fått JA av producenter och finansiärer. Och vad var det då för spännande berättelser? Jo de handlade om fäder och söner. Om bröder. Om vänner som är män. Om vänner som är killar. I många olika miljöer och tider.
Det fanns några berättelser som ville beskriva världen ur tjejers och kvinnors perspektiv. Men de var få. Och de som presenterade dem var kvinnor som medvetet valt att producera filmer om just kvinnor. Alltså var de sära. Berättelserna om kvinnor och tjejer fanns inte med som en självklarhet bland alla berättelser om män och killar. Mycket särt.
En sak som förvånade mig i den stora mängden pojkfilmer ( med pojkar och män i huvudrollerna) var en producent i 35 årsåldern som entusiastiskt berättade- som om det vore nyskapande- om hur viktigt det är att göra film om en ung man som utvecklas till vuxen man, via sena nätter och festande, nattcyklingar genom tomma gator, tjejer i form av sex, alkohol och några tankar. Eh… hur många gånger har vi inte sett detta? I hur många decennier? Århundraden?
Däremot har vi inte sett min filmidé, som jag pitchade i Haugesund.
Nej, jag har inte hybris. I all sin enkelhet är det faktiskt så att den inte finns.
Den är inte buren av ett ärende som Glappet men den är annorlunda av det enkla skälet att den berättas ur ett annat perspektiv än det vanliga. Det gör den speciell. Och rolig. Massor av dramatik ligger redo i den berättelsen. Och den är inte förut sedd, precis som min erotiska bok, med min vinkling, inte är redan läst. Och precis så som vi inte hade sett en berättelse som Glappet innan den blev till. Folk visste inte att de längtade efter den. När den fanns visade det sig att människor var svältfödda.Och fortfarande är med tanke på att den ses om och om igen.
Hur kom det sig då att Glappet kunde produceras?
Jo, för att Steen Priwin var chef på SVT i Göteborg och litade på mig. Han sa ” Skriv Christina! Skriv vad du vill!” Han hade makten att säga det. ”Jag vill skriva om tjejer!” sa jag. ” Gör det!” sa Steen. Han var vidsynt. Modig. Förstod vad berättelsens syfte är. Och att den måste födas någonstans. Som en pärla i en mussla, i sitt eget tysta mörker. Han lät mig skriva. Han lät mig vara. Han gav mig utrymme att skapa Glappet.
Och den kunde bli till för att min regissör och tillika make på den tiden, Peter Schildt stod vid min sida. Han var etablerad sedan länge. Trots allt- det krävdes ändå en etablerad man, jag ensam hade inte fått utrymmet. Och för att vi, efter att ha flytt SVT drama i Stockholm, nu hade fått en bakgård som ingen snokade så mycket i, i Göteborg under herr Priwin. Men så nära det var att Glappet ändå dödades på mållinjen! Dramachefen som kom efter Priwin såg Glappet innan den var sänd och sa att det var det värsta skit han sett. Den var helt ointressant och karaktärerna var tråkiga och det mesta borde klippas bort, framförallt de meningslösa scenerna när Ella sitter framför spegeln och pratar. Han kunde inte komma på vad den där historien ens handlade om. Jo, kanske om unga tjejers försök att bli av med sin oskuld och DET var inte intressant. Sa han. Och ville sända den på sena eftermiddagar då ingen tittar. Om han nu inte kunde stoppa sändningen helt.
Nu handlar inte Glappet om tjejer som vill bli av med sin oskuld , men om det hade gjort det undrar man varför det skulle vara så osedvanligt trist? Hur många filmer handlar inte om killars försök att bli av med sin oskuld?
Jag har berättat det här förut men jag gör det igen för det så tydligt visar att NÅGON (några) ger utrymme till berättelserna. Oftast är det MÄN. Om de inte känner igen historierna som kvinnor berättar och inte tänker särskilt långt så kommer dessa berättelser inte få pengar eller utrymme och därför kommer de aldrig att BLI TILL. De kommer inte finnas, mer än som idéer i någons glödande hjärna. Förstår ni vad det konkret innebär?
Det är alltså en tillfällighet att Glappet existerar. Och jag får än idag, om och om igen, bevis på den berättelsens betydelse. Inte sällan får jag höra att Glappet har förändrat någons liv. Det är fantastiskt! En berättelse kan ha den betydelsen. Den sticker ut för att den råkade slinka igenom! Vi hade tur.
Så.. tillbaka till pitchning och tittarsiffror och idag. Vad ska man säga om det?
Jo. Det är dödande. Det dödar konsten. Det dödar de brinnande berättelserna. Det dödar författarskapet, det dödar regikonsten, och det dödar skådespeleriet. Varför?
För att berättelser har en egen magi, ett liv, en låga, en andning. De föds ur andningen som stiger mot himlen. De föds i djupet av någons hjärta. Berättelserna som vill bli till är som pärlorna som skapas i en mussla långt ner i mörkret.
Det bästa med Haugesunds filmfestival var att möta sex andra passionerade författare. Alldeles egna. Sköra och starka. Nästan udda i den stora samlingen. Som fjärilar. Fjärilar som tvingas göra sig till kackerlackor. Stora och icke-magiska. Med skal. För att överleva. Dessa älskande författare. Vi kan inte göra oss till kackerlackor. Nej, det kan vi inte. Vi får ta våra berättelser någon annanstans. Vi bär dem och överger dem inte, men kanske måste vi till slut vyssa dem till ro i vår famn, för att själva få ro i en värld av pitchar och tittarsiffror och uppblåst manlig blindska.
