Hemlöshet

Häromdagen bläddrade jag på måfå i en konstbok om nittonhundratalets konst. Och hamnade på den här bilden.

Den heter ”Christinas värld” och är målad av en Andrew Wyeth.

Christina ligger på marken på ett stort öde sädesfält, och sträcker sig längtansfullt efter ett ganska gediget byggt hem. Konstigt nog finns det ingen trädgård och de pinnar som utgör allén upp till huset kan inte räknas som träd. Så det är ju lite påvert.

Och så heter hon Christina? Jag blev väldigt förvånad över den här bilden. Hon ligger där och ser ganska välklädd ut. Som om hon inte alls skulle behöva sträcka sig efter ett hem. Men allt är ju en tolkning. Kanske det handlar om något annat för en annan betraktare.

Jag har själv inget hem nu. Jag har av olyckliga omständigheter som det heter tvingats ifrån mitt hem, som jag byggt upp under hela mitt liv. Så jag vet vad det är att längta efter ett. Jag bor på många ställen, hos många människor, och det är tur för mig att jag kan göra det. Jag bor på nya platser och får erfara hur det är att vara hemlös. Jag lever i min väska och rotar alltid efter något jag inte kan hitta. Att vara hemlös är något helt bisarrt fjärran för mig – och för det flesta av oss. Jag har ibland undrat hur man kan bli hemlös. Man räknar inte med att något sådant ska hända. Nu vet jag hur det kan gå till. Nu får jag bära hemmet inom mig istället.

I min hemlöshet kan jag iaktta hur själen söker läkning. I den allmänna förtvivlan efter allt som hänt ser jag att själen verkligen gör det och det är trots allt fascinerande hur vi människor är skapta. Själen går andra vägar än mitt förnuft. Den vill måla de bilder som kommer till mig om nätterna. Den vill göra musik och sätta ord och fysisk kraft i form av röst ur mitt bröst – hur ynklig den rösten än är – på det som skett. Min själ söker läkning och jag hindrar den. Jag tänker att jag måste följa min lista istället för att göra sånt! Jag måste pricka av alla saker jag absolut måste göra för att helt enkelt få något konstruktivt och vettigt gjort. Inget av det som står på min lista längtar själen till.

Den vill gräva i jorden. Den vill plantera. Hallonbuskar. Jag har köpt en hallonbuske som står kvar i sin kruka i väntan på att jag ska finna dess plats. Den är översållad av flera hundra små tillknäppta fula hallonembryon. Jag vill köpa fler hallonbuskar och sätta dem i jorden och sedan vänta medan solen skiner på dem. Och se det hända. Se dem bli stora saftiga söta vackert röda bär. Bjuda dem jag älskar att plocka dem. Smaka dem på tungan, blinkande mot solen.

Sådant vill min själ för sin läkning. Och den dras till blommor. Perenner. Beständiga , pålitliga, de som trofast kommer tillbaka med prakt och glädje år efter år. Jag vill sitta i grönskan och rota med händerna i jorden, packa den fint och ömt kring plantornas rötter. Se blommorna vaja stilla i en vind från ett hav. Vattna dem. Vakta dem. Se dem växa.

Min själ söker läkning. Mina händer längtar efter havsslipade stenar. Mina ögon efter massor av himmel. Massor av hav. Massor av grönska att bada mina ögon i. Att smeka min inre oro lugn med.

Utan hem bokstavligt och bildligt, märker jag att jag också dras med extatisk bestämmelse till ting. Men inte vilka ting som helst. Till sänglinne. Lakan. Örngott. Vita, gamla, manglade, sådana som håller decennium efter decennium. Och till porslin. Vackra glas. Glas i all oändlighet. Bestick. Kök. Sovrum. Det är hem. Tingen är symbolen för hem. Om jag inte lyckas få mig att arbeta, så kan jag knappt hejda mig från att bara gå och titta på ting som dessa, känna de svala lakanen och linnehanddukarna mellan mina händer, känna tyngden av riktigt porslin, se ljuset skimra genom glas. Men jag kan inte köpa något. Och jag har ingenstans att placera det.

Förvaringslösningar attraherar mig också. Skåp. Lådor. Smarta hyllor. Jag ligger vaken på nätterna och tänker på ting som dessa. Ända tills idag har jag varit förbryllad av denna besatthet av ting som dessa som drabbat mig på senare tid. Men nu förstår jag. De symboliserar hemmets trygghet. Enkelt.

Att ha ett hem är en plats där man kan vara helt sig själv. Där man inte är skyldig någon någonting. Ingenting!

Jag hade det i alla år. I hela mitt vuxna liv har jag haft hem, som jag älskat och vårdat och innerligt behövt. Som alla. Livet har alltid övat mig i ödmjukhet och jag har alltid vetat vad ett hem är värt. Jag behöver inte kunskapen om hemlöshet rent praktiskt. Men den har jag nu.

Ett hem erbjuder friheten. Friheten att inte vara skyldig något, friheten för tanken, friheten till vald närhet. Friheten att bjuda hem. Friheten att ge. Friheten att dra sig undan helt och inte behöva förklara sig. Värdet av det förstår jag nu. Friheten att inte behöva tacka om och om igen.

Jag är oerhört och kärleksfullt tacksam för de platser som tar emot mig. Som skyddar och gömmer mig för världen. Som hyser och bär mig. Det är kärlek till fullo. Men jag vill ge. Jag vill ge! Jag vill ge tillbaka!

Visst bygger man sina hem också för att ge? För hemmen får liv av de andra, av dem som man älskar. Ens ensamma väggar värms av dem. Ens matbord får kraft av dem!

Jag har ändå tur. Många bär mig. Det är kärlek. Och jag har tur för den dag jag vaknade av att världen snurrade så fort att jag inte kunde röra huvudet och det kändes som om jag höll på att ramla ur tyngdkraften, den dagen fanns han vid min sida. Han höll mig medan världen snurrade så fort att jag inte ens kunde sitta rakt. Han höll mig. Han tröstade mig. Han sa att jag hade skakat i hela kroppen senare, när jag åter igen kunde skratta.

Det är så mycket dramatik i mitt liv nu. Och därför måste jag berätta lite för den lilla skara som läser Christina Herrströms blogg. Att sätta ord på fragment ur min tillvaro just nu verkar vara är en del av mitt mycket egocentriska läkande kan jag tro. Egentligen är det helt emot mina principer att göra så- jag har alltid varit hemlig med mitt privatliv – men samtidigt inser jag ju att idén om styrka håller på att ta slut. Och om jag ska skriva Christina Herrströms blogg måste jag trots allt beröra det som berör mig i denna egendomliga tid av mitt liv.

Och jag tror att jag måste lyda min själs vilja att läka. Antagligen finns hemligheten där. Där finns kanske kraften. Och det är därför alla utarbetade ansträngda människor av idag måste få chansen att vila, så de kan börja lyssna till de spröda sångerna från sitt inre. Människan, är jag övertygad om, är skapt så att vi alltid vill läka.

Allt detta idag, för att jag av en slump fastnade på en sida med den här bilden. ”Christinas värld” av Andrew Wyeth.

Christina