Så har ytterligare tid gått. Det är underligt att tänka det vi alla vet, att varje människas liv är ett universum. Att smärtan och lyckan, sårbarheten och skönheten är lika verklig hos var och en, var vi än befinner oss i tid och rum.
Man får inte göra varandra illa. Man får inte!
Vi vill lära oss av det som sker. Vi vill omvandla smärtan till visdom. Visdom är nästan alltid detsamma. Att se nuet. Att uttrycka sitt nu. Att se varandra. Att låta sig bli sedd.
Styrkan är en svår sak att bemästra. Man kräver av sig själv att man ska vara så stark. Jag har krävt det av mig. Jag kräver det fortfarande. Så stark. Jag vet inte om det är extra kännbart, det kravet, för ensamstående mödrar av idag. Även om barnen flugit hemifrån. Det är tabu på något sätt att vara en svag kvinna. Att vara ett offer. Eller att blandas ihop med något som kan kallas offer. Eller martyr. Det vill ingen.
Men vad är svaghet? Och är inte människor verkligen offer ibland ? Offer för andras ondska eller vårdslöshet? Är det fult att vara offer? Jag har skäl att fundera över detta ord och kommer att göra det i mina bloggar framöver.
Men nu. Detta med att kallas martyrisk? Usch fy! Det finns förmodligen alldeles fullkomligt adekvata skäl för en hel del människor att vara martyriska! Inte minst kvinnor! Jag känner massor av kvinnor som gjort allt vad de har kunnat för sina barn och för sin familj och för sina kära och ändå bli föraktade, nedlåtande bemötta, nonchalerade. För att allt de har gett har tagits fullkomligt för givet. Kanske också för att det efter decenniers tystnad och frånvaro dyker upp en pappa, som aldrig fanns där förut. Och plötsligt är denna pappa kung och hjälte och den som får uppskattningen, kärleken, tiden. Får man inte bli martyr då? Nä, då åker man ut! Fast det rent objektivt verkar mycket rimligt att bli martyrisk av sådana sorgligheter.
På senare tid har jag sett alldeles för många djupt sårade kvinnohjärtan just på grund av detta fenomen. Och enligt en som arbetar med trasiga familjer, är det vanligt, just detta som krossar älskande mödrars hjärtan. Kvinnorna har slitit och vänt ut och in på sig och alltid funnits vid sina barns sida medan fäderna varit frånvarande, kanske destruktiva till och med, och barnen har varit rädda för sina fäder… men en dag…. dyker han upp igen den där pappan som barnen alltid längtat efter. Behovet av pappabekräftelsen är så stor och oresonlig att den bränner igenom allt som burit och byggt barnen. Och plötsligt sitter modern ensam på julafton. Modern sitter ensam på midsommarafton. Modern sitter ensam på födelsedagarna. För barnen väljer plötsligt pappan. Han har förmodligen också lite bättre ekonomi eftersom modern har haft hand om två- tre barn i decennier och försörjt dem själv med sin tid. Hon har alltså inte haft ork kraft och utrymme att göra den karriär hon annars hade kunnat göra. Medan den frånvarande, kanske till och med destruktiva pappan, helhjärtat har kunnat ägna sig åt sig själv och sin karriär. Så när han är kring femtio börjar han tycka att han borde kanske ta itu med det där med barnen som hunnit bli vuxna. Han har kanske också hunnit med att omgärda sig med en ny familj så det är lite rulle och fart kring honom när man kommer till honom, medan det är lite tyst och tomt kring den fattiga uttröttade mamman. Klart man föredrar pappan. Att bara se på mamman kan göra en trött.
Så grymt är det alltför ofta. Bland barnen finns det söner och det finns döttrar. Och om några decennier upprepas historien.
Nej, det är ingen lösning att bli martyrisk. Men det är inte särskilt konstigt att kvinnor blir det. Men det får de inte för det är det fulaste man kan vara. Om en kvinna känner att hon är orättvist behandlad i familjen så är det något av det mest tabubelagda hon kan ägna sig åt. Det finns nästan inget som ger så dåligt samvete som en moder som känner sig orättvist behandlad. Kanske hon är det! Jag skulle säga: förmodligen är hon det! Men automatiskt tänker man ” Åh, tröttsamt! Martyr!” och lämnar henne sittande ensam med gråten brännande i halsen. Det orkar man inte se!
Visst är det så att barn inte ska behöva betala igen för den kärlek de har fått för att kunna bli de som de utvecklats till. Men man får inte göra varandra illa! Inte ens sina mödrar! Och barn blir vuxna människor. Och det finns något som heter lojalitet. Och var är kärlek? Heder? Ömhet? Samhörighet?
Jag vill säga detta: att kalla kvinnor martyriska är att helt oreflekterat utöva patriarkalt psykiskt våld. Ja.
Vi måste reflektera över hur lata enkla tolkningar som denna är beskaffade och varför de ser ut just så – och man kan slå sig i backen på att de är besudlade och nergeggade av fördomsfulla förenklingar som gagnar den grupp som har makten, vilken grupp det än vara månde. Vi kallade min mamma martyr, en period av våra liv. Jag började fundera över detta. Och insåg att vi helt enkelt vägrade att tillmäta det hon gjorde för oss betydelse. Vi ansåg att alla hennes kärlekshandlingar som utfördes i stort och smått varje dag och fortfarande sker, var en självklarhet och vår rättighet att få. Alltså hennes skyldighet att ge. Just hon. Som mamma. Skulle hon i efterhand uppfatta sig som orättvist bemött då vi tog allt hon gjort för givet och bli martyrisk? Det var ju närmast skrattretande. Man måste nedlåtande fnysa lite till åt mamman. Av ren ( översittar-) vana.
Och detta ofta upprepade fenomen är tätt sammanlänkat med det förlamande gift som kvinnorollen är byggd av. Hur man än gör gör man fel. Har man rätt till sina känslor överhuvudtaget som mamma? Men han- fadern – är alltid rätt. Till slut! Vad han än har gjort sig skyldig till. Han är alltid rätt.
Jag orkar inte se detta upprepa sig bland kvinnliga vänner och bekanta längre. Det är en alldeles för sorglig orättvis och smärtsam visa. Må vara att barn längtat bortanför alla gränser efter de osynliga fäderna, men man får inte överge den som givit en kärleken på vägen och visat en livet. Det är en skam om något.
Det här är för vanligt för att vara tillfälligheter och jag hade tänkt att skriva om något helt annat, men nu blev det detta. Kanske för att jag ser så oerhört mycket mammakärlek omkring mig, i olika faser, men med samma övertygelse i vilken ålder mammorna än är. Folk blir ofta vårdslösa med sina mammor och det finns inget skäl att vara det. Inget skäl alls.
