Jag räddade mig själv genom att skriva dagböcker

Äntligen kom den dag då vi skulle mötas i rätten. Nästan fyra år efter att jag hade anmält och förhörts. Dagen efter min anmälan kopplades en åklagare in och förundersökningen påbörjades. Man hoppades att det skulle gå fort, men min kommisarie berättade snart att de var fullkomligt överbelastade. De hade inte resurser nog. Man fick hela tiden skjuta mitt ärende åt sidan för mer akuta, om än mycket mindre ärenden. Jag fick veta att mitt ärende var stort.

Efter åtta månader förhördes den misstänkte för första gången. Han förhördes tre gånger, men begärde senare en fjärde gång. Varje gång ändrade han sin berättelse. Finanspolisen gick igenom alla hans konton och undersökte, i mitt tycke, i princip allt som fanns. Jag fick lämna in foton på mina dagböcker och en del mail fick jag skicka direkt från min inkorg till polisen så att man var säker på att de inte hade manipulerats. Bara att gå igenom mina dagböcker och fotografera dem och överföra dem på dvd plus skriva fotnoter och vägledning för läsningen tog mer än en månad. Jag mindes i det arbetet att jag hade en ljudinspelning av ett samtal mellan honom och mig, som jag naturligtvis hade gjort i smyg. Den gjorde jag för att kunna koppla honom till ett privat lån som han vägrade skriva papper på. Vid den tidpunkten misstänkte jag honom inte för att vara bandit. Jag visste bara att han hotade med att strunta i sina skyldigheter gentemot mig, ifall jag svek honom. Vad ”svika” innebar var i högsta grad osäkert och varierade med dagsformen. Men att tvinga honom att flytta ifrån min lägenhet var definitivt att svika honom. Och jag måste ha ut honom, av flera skäl. Därför, för min frids skull, var jag tvungen att spela in ett samtal där lånet nämndes. Jag var livrädd att han skulle upptäcka att jag hade telefonen på inspelning. Jag hade gjort flera inspelningar i smyg redan men där samtalen inte hade haft substans.

Som tur var mindes jag, efter att jag hade anmält, att den inspelningen fanns. Jag fick kämpa för att få med den i efterhand, men det gick till slut. Det visade sig att mycket annat viktigt sades på den halvtimmen. Under den tid då jag hade inspelningen på min telefon och dator höll jag upprepade gånger på att radera det. Allt som indikerade att jag kanske misstrodde honom skapade gigantisk ångest. Tänk om han skulle upptäcka att jag eventuellt inte litade på honom hundra procent. Jag raderade bland annat en mapp som hette ”Min inneboendes konstigheter” där jag hade skrivit upp en del av alla de motsägelser han levererade som jag inte kunde förstå, men som han förstås alltid hade förklaringar på. Det var alltid så att jag fick skulden för allt om jag ifrågasatte något, det var jag som var paranoid, hade ett sjukt sinne och drevs av ett undermedvetet begär till förstörelse.

Jag var utsatt för en extremt manipulativ person. En person som kan spela alla känslor. Alla. SPELA alla känslor medan han ser rakt in i ögonen på en, kanske gråter, kanske skälver, kanske ber. Om det behövs. En person som kan hämta just de ord som är nödvändiga för stunden och leverera dem med övertygelse. En person som agerar metodiskt och målmedvetet, och i total avsaknad av samvete. En person med en energi utöver det vanliga, outtröttlig, fullkomligt utmattande. En person med en egen uppsättning lagar och regler som endast gäller honom. En person som anser sig ha rätt – ja, rätt- att missbruka andra, att skövla dem, att ta makt över deras liv för att kunna suga ut dem. Det kan handla om karriär, sex, pengar, logi, ära eller andra åtrådda företeelser, men en person av detta slag anser sig ha den gudomliga rätten att ta vad hen vill ha. Den här mannen hade en genomarbetad plan, en agenda som han följde varje dag under de år jag hade med honom att göra. Under de år han plundrade mig och avslutningsvis försökte krossa mig. På slutet ansåg han att jag skulle utstå ännu mer och vara nöjd om jag fick ”eat mud”.

Människor av detta slag kan vara ytterst karismatiska, charmiga, framstå som oändligt visa, intelligenta, hederliga och goda. Ifall det behövs. Just den här mannen var hårt knuten till Allhelgonakyrkan under många år. Det var där jag träffade honom. Men han hade naturligtvis många arenor att verka på, diametralt olika, men överallt karismatiskt och omtyckt, till och med populär bland vissa, beundrad och eftertraktad av somliga. Inte av mig, jag kände obehag inför honom länge. Trots det lyckades han snärja mig under tre år så att jag höll på att förlora mig själv. Han lyckades ganska tidigt få mig att inte lyssna till min egen spontana upplevelse av honom. Jag började se helt andra saker i honom, som jag beundrade. Sådant som inre resning och humanism. Sådant som han såg att jag skulle tycka om. Dessa personer är bra på att scanna av andra. Det är steg ett.

Den här mannen såg till att hamna innanför mina väggar så att han hade fri tillgång till mig. Alltså, han kunde bearbeta mig dygnet runt. Det gjorde han också. Och tröttade ut mig. Han lade sitt liv i mina händer. Eller snarare, fick mig att tro det. Plötsligt, utan att jag förstod hur, var det jag som hade ansvar för honom och hans barn. Det var just mig han hade överlämnat sig till. Jag förstod inte varför, men jag hade inte tid att fundera över det, eftersom allt var akut drama kring honom hela tiden. Jag kände att jag måste hjälpa honom. Det finns så många aspekter på denna berättelse, så många skikt, så mycket lögner och manipulation att bena upp att bara det i sig känns övermäktigt. Nu. Efteråt. Fast jag är säker nu. Räddad. Då, medan det pågick var jag först förvirrad, sedan rädd och förvirrad, slutligen livrädd. Alltså rädd att förlora mitt liv. Då kan man inte tänka, man kan inte orientera sig.

Det finns en annan målsägande i detta ärende. En yngre man. Han var utsatt för samma metod men med andra förtecken. Också med detta offer använde han sig av den makt som kommer då man bor under samma tak. Han ser helt enkelt till att bo med sina offer. Fast självklart har han offer av olika grader. Somliga kan han nöja sig med att bara få sätta på, mot att lova dem en modellkarriär. Ja, det finns ett smörgåsbord att frossa i för människor utan samvete, människor som med lätthet överskrider alla gränser.

Det är svårt för utomstående att förstå hur sådant här kan gå till. De flesta av oss tänker att man aldrig i livet skulle kunna falla offer för en sådan här persons framfart. Så har jag också alltid tänkt. Nu vet jag mer. Och det är en intressant resa jag varit med om. Mycket lärorik. Den kan appliceras på oändligt många fenomen inte minst inom mänsklighetens politiska historia, på yttringar inom samhällen och ner på de mest privata nivåerna.

När Paolo Macchiarini blev känd för oss alla gav de mig en bra replik. ” Macchiarini”, behövde jag bara säga. Det räckte för att folk skulle sluta yvas. Aha… ja, just det…

Det är kolossalt mycket som har kommit ut av detta för mig och det mesta är enbart negativt för mig, mycket negativt. Men en sak är avgörande. Jag har inte gått under. Väldigt många offer för denna människosort går under. Många väljer att avsluta sina liv för att deras tillvaro är skövlad. Alltså : skövlad. Deras relationer, deras karriär, deras ekonomi, deras drömmar, deras tillit, deras jag – till följd av detta också ofta deras hälsa, både fysiska och psykiska. Tänk er in i det ett ögonblick.

Jag har fått veta att den djupa personliga förvirring som uppstår då man har utsatts för denna slags ödeläggelse är totalt förödande för nästan alla. Och jag vet att om jag inte hade haft mina dagböcker och annan dokumentation – som ljudinspelningen och vissa mail – så hade jag också gått under. Man tänker att man inte kan lita på sig själv. Och det är något av det hemskaste.

Jag har också tänkt så. Allt var ett stort svart hål. Det fanns inga punkter, inga väggar, inga golv eller tak att studsa emot. Jag var hjärntvättad och mentalt utmattad, och ruinerad och utan mitt hem. Jag kunde inte förstå hur allt hade gått till. Men jag hade min dokumentation. Mina tjugotre dagböcker.

Så min slutsats är något som gör mig till en starkare kvinna än den jag var innan, trots allt som utarmat mig, urlakat mig och försenat mig. Trots att jag lever i en daglig påminnelse om att jag förlorade mitt hem, mina tillgångar, mina reserver – alltså långt under existensminimum – förutom att jag föll av min sköra yrkesbana som författare och dramatiker ( inga månadslöner där inte ) och nu måste kämpa hårt för att eventuellt komma tillbaka på en punkt där jag kan börja leva på mitt yrke igen. Trots allt detta inser jag att jag är starkare. Jag är inte svagare, inte i mitt inre. På alla andra sätt, men inte i mitt inre.

För min slutsats är att jag verkligen kan lita på mig själv. Jag kan lita på det i mig som han försökte krossa.

Under hela tiden som jag varit utsatt försökte jag orientera mig. Och trösta mig. Det gjorde jag genom att skriva mina dagböcker. Och jag spelade de facto in det där samtalet fast jag var livrädd att han skulle märka det, eftersom det skulle betyda att jag misstrodde honom.

Jag har helt enkelt, utan att jag förstod det medvetet, skyddat mig. Jag bevarade saker för framtiden, för en tid då jag skulle kunna läsa dem, analysera dem och kanske begripa något. Jag satt där och skrev och undrade många gånger varför jag gjorde det. Det var min inre väktare, det inser jag nu, som fick mig att göra det. ”Något står inte rätt till här. Du måste försöka förstå vad som pågår.”

Om någon där ute är utsatt för något slags förtryck, även om man inte definierar det som förtryck medan det pågår, men något som inte känns bra… något som ibland får ditt inre att slå larm… SKRIV! För allt i världen SKRIV! Det som du skriver ner kan betyda att du har en möjlighet att försonas med dig själv för vad du varit med om vilket betyder att du kommer kunna gå vidare. Du kommer förstå att du kan, trots allt, lita på dig själv. Och det du skriver ner eller på annat sätt dokumenterar ( plåtar, spelar in ) kan fungera som precis de bevis du en dag behöver i en rättsprocess. Och värdet av att komma till rätten ska jag skriva om nästa gång. Den upprättelse det innebär för ett brottsoffer att komma till den punkten är enormt viktig. Det förstår jag nu, efter att jag själv varit där med det odjur i människoskepnad som har förstört så mycket i mitt ( och andras ) liv.