Värdet av att få tala i en rättssal

Om jag inte hade haft min familj – de som först förstod vad som hade hänt mig, för att de drog det ur mig som man drar en böld ur någons kött – så hade jag förmodligen inte anmält. Jag hade kanske försökt att gömma det som hänt. Utsikterna att det skulle lyckas utan att jag samtidigt skulle fortsätta att gå sönder skulle vara små, men det är nog vad jag ändå hade försökt göra, eftersom jag ansåg att det var jag själv som varit korkad och svikit alla och mig själv. Jag förstod inte ens att vad jag hade utsatts för var brottsligt. Hela skulden lade jag på mig själv.

Det i sig är intressant. Så ser skammen ut. Och vissa brott är så behäftade med skam för offren – varför? – att offren tiger och just därför går under. Kanske de inte går under så att det syns utåt, men de förändras på sätt som omgivningen kan finna acceptabla förklaringar till, fast kärnan till undergången aldrig blir känd. Vi har hela tiden folk omkring oss som går under, långsamt eller fort, och hur ofta ligger det ett övergrepp bakom?

Själv hade jag förmodligen betraktats som alltmer underlig, undflyende och deprimerad. Ingen hade kanske någonsin fått ur mig vad orsaken var. Förvirringen kring det som hänt, min egen känsla av att inte kunna lita på mig själv längre – det är en fasa – förlusten av allt jag hade byggt upp, skammen över att leva i just detta, skulle ha förstört mig. Det skulle förstört mig. Och ingen hade förstått varför.

Vad är det i vår upplevelse av vad det är att vara människa som gör att vissa vidrigheter som görs mot människor kastar skam på offret? Varför är det den våldtagna, eller sexuellt ofredade, eller den lurade som bär den tunga bördan av skam? Har det att göra med vår omänskliga idé om styrka? Om värdighet?

En sådan skör och farlig idé, för var och en av oss. Eftersom var och en av oss kan falla offer.

Motsatsen till denna skam som skapar den största ensamheten, är att tala öppet. Att sluta upp kring den som har drabbats. Att visa ” jag finns här, jag tror på dig, och det är hemskt det som du har utsatts för. Så ska det inte gå till. Det som har gjorts mot dig är fel.” Men för att börja tala om det som har hänt, i synnerhet om man är utsatt för hot, isolering och långvarig nedbrytning – ett tillstånd där man slutligen tror att den enda som kan rädda en är bödeln själv – krävs ett mod som den utsatta inte har. Hur gör man för att hjälpa en utsatt människa att börja berätta? Jag vet inte. Jag vet bara att det verkar nästan omöjligt. Jag vet att orden kring vad jag var rädd för i sig skapade panik i mig. Jag kunde inte på något enda vis ens röra vid de ord som kunde antyda att något var illa. Inte ens i mina dagböcker för mig själv. Jag kunde inte ens nudda vid tanken.

Men vad har nu hänt? Vägen är lång till nu från det att jag anmälde för fyra år sedan och vägen till att jag anmälde var dessförinnan lång och allt ensammare. Men efter att jag gjort anmälan och efter att jag gått i samtalsterapi ( vilket jag måste fortsätta med också nu för att kampen inte alls är över ) och läkt och gömt mig och långsamt vuxit i olika ” famnar ” ( främst bildligt menat) och samlat varje litet korn av tillgivenhet från andra började jag kunna tala om vad som hänt också med de som inte är mina närmaste, även med bekanta, till och med med främlingar om samtalet gav rum för det. Flera intressanta saker hände då och det mest anmärkningsvärda är att så väldigt många andra hade erfarenheter av något liknande. Av värre saker och av mindre förödande saker men av samma slags beteende, samma utsatthet, samma obegripligheter och kaos. Förstörelse. Utsatta av annan människa, med psykopatiska drag.

Vid varje sådant samtal växte jag. Min inre kraft. Min insikt om att jag inte alls är ensam. Och min stolthet. Jag skäms inte. Jag vägrar skämmas över mig själv. Det fantastiska är att dessa samtal har hjälpt oss, främlingarna som jag har talat med, och mig själv en enorm kraft. En puff. En insikt och ett nytt mod. Att vägra bära skammen är det största steg vi kan ta för att hämta makten tillbaka till oss själva. Till att placera skammen där skammen ska vara. Och vi måste våga kalla ondska för ondska.

Vissa utslag av ondska har ingen makt när människor står tillsammans. Skammen ger fritt utrymme för mer övergrepp, för mer ondska, för mer förstörelse. Skammen är förövarens bästa vän, skammen är medbrottsling. Jag önskar att vi alla vore medvetna om det. Det är bland annat så vi kan hjälpa varandra. Det är faktiskt så vi kan rädda liv. Genom att tala! Det låter dramatiskt och det är dramatiskt. Livet är dramatiskt. Vad människor kan göra mot varandra eller för varandra är dramatiskt.

Äntligen kom dagen då vi skulle mötas, ödeläggaren och jag, i rätten. Han lyckades skjuta upp rättegången ett år men nu fanns inte fler sådana möjligheter. Det enda jag oroade mig för nu var om han skulle vara där eller inte. Det var han. Han var där.

Det var första gången jag såg honom på mer än fyra år. Och aldrig i sitt liv hade han kunnat tro att jag skulle göra detta. Aldrig ett ögonblick i sitt liv hade det föresvävat honom att jag skulle kunna ta makten över hans tid, över var han skulle befinna sig. Bara det. Aldrig hade han trott att jag skulle ha kraften, eller makten att starta denna långdragna rättsprocess. Aldrig.

Han trodde att han skulle skövla och krossa och lämna bakom sig som han brukar. Och som andra av hans sort brukar göra. För det mesta finns inte bevis tillräckligt, inte kraft och ork och uthållighet tillräckligt för att deras offer ska kunna driva en process, eller få ett åtal väckt. Jag hade tur. Jag hade, för att jag är en skrivande människa, kanaliserat min oro genom att skriva dagböcker. Ganska sporadiskt och inte på långa vägar om allt, men tillräckligt mycket för att jag själv skulle kunna rekapitulera vad som hänt och också se hans metod. Dessutom, vilket var viktigt för min egen läkning, har jag med ömhet och förtvivlan sett hur jag har kämpat med att försöka orientera mig i allt och att ta de klokaste besluten. Men ändå målmedvetet manglats ner av honom, på nästan alla områden. Att jag kunde se min egen förtvivlade och fruktlösa kamp medan det pågick gav mig min respekt tillbaka till mig själv.

Nu var han där. Jag hade satt honom i rättssalen. Bara det en upprättelse.

Och jag kom inte ensam. Jag hade med mig många av mina vänner och hela min familj. Bara det. Jag hade levt i sådan skräck att berätta något om vad som pågick, eftersom han hotade mig så under tiden han sög ut mig ( vilket jag inte förstod att han gjorde! ) att jag blev mer och mer isolerad själsligt och till slut, när jag någon gång träffade folk, kände jag att jag spelade mig själv inför andra, medan kaoset åt sönder mig inifrån. Jag upplevde SKRÄCK. Jag hade dödsångest och panik som jag hela tiden måste behärska. Jag hade en växande livskatastrof inom mig.

Nu visade jag ” här är jag med mina vänner, min familj och jag skäms inte. Alla vet. Alla är med mig. Allt du har tvingat in i min hjärna, i min tillvaro och skrämt mig att tiga om är ute. Alla vet. Alla föraktar dig för din litenhet. Alla är stolta, starka, enade bakom mig. De slåss för mig, genom att bara finnas här.”

Och så var det. De skyddade mig. De stod som i en ring kring mig när vi var utanför rättssalen. De lämnade mig inte ensam. Jag var inte rädd för honom, men känslan… den känslan var fantastisk. Den känslan i jämförelse med den bottenlösa ohyggliga ensamhet jag levt i varje stund under den tid då han härskade över min tankevärld och mina villkor.

Och sedan fick jag tala, där i tingsrätten inför alla. Jag fick berätta hur allt det här hade gått till. Jag trodde att de skulle avbryta mig för frågor. Det hände inte. Jag talade, jag berättade allt. Tusen gånger har jag ältat vad som hänt, så jag vet, jag kan ordningen, jag vet. Alla lyssnade. Det var helt tyst kring mig. Jag kände inte tiden som gick, jag kände bara att nu är det min tid, mitt rum att få berätta – det sker nu, detta är en del av mitt liv, av min framtid och detta är min skyldighet gentemot mig själv. En del av det jag sa var nyheter också för mina närmaste. När jag var klar hade jag talat i två timmar och en kvart.

Förstår ni upprättelsen i det?

Att i lagens rum få tala. Mycket av de jag sa hade sagts i privata rum eller terapirum. Men nu sades det, dokumenterades och analyserades det, i lagens rum. Man kan inte komma högre i ett samhälle. Den upprättelsen är värd mycket mer än vad jag redan innan förstod. Jag förstod att det skulle vara betydelsefullt. Men det var mycket mer betydelsefullt, och djupare betydelsefullt, än jag hade väntat mig. Jag kan inte beskriva värdet av det för jag vet inte riktigt vilka djupa skikt inom mig det har berört – och börjat läka. Det är en så kraftfull del av denna hemska resa.

Vid det laget visste jag inte om jag hade blev trodd av tingsrätten. Nu när jag vet domen vet jag att jag blev det och det ger naturligtvis ytterligare upprättelse, som jag inte heller kan beskriva.

Men även innan domen föll kändes detta: möjligheten att få tala, få berätta vad som hänt mig i lagens rum en enorm upprättelse, på djupet. Vilket värde det har! Vilket värde!

Och det får mig att tänka på alla som aldrig får komma till den punkten. Alla offer för olika sorts fruktansvärda övergrepp. Jag tänker främst på våldtäkter och våld i nära relationer, våld mot barn med mera. Det spelar ingen roll vad brottet består av, det finns massor av människor som aldrig får komma till den punkt där de kan göra sin stämma hörd i en rättssal. Bevis saknas, åtal kan inte väckas.

Eller att man får komma till den punkten men inte blir trodd. Eller blir trodd, men det saknas bevis nog för fällande dom, vilket sker hela tiden.

Folk har sagt till mig ”efter rättegången kan du lämna detta bakom dig” och jag har tänkt ”nää, hur skulle jag kunna göra det? Jag lever dagligen och stundligen i konsekvenserna av hans brott”

Men faktiskt, jag kan andas lättare nu. Jag känner hur det som är jag, som var jag förut, börjar gro i mig. Ett gott humör. Lättare till skratt. Leende för mig själv. En annan glädje. Känslan av att nu börjar fortsättningen. Jag måste inte tänka kring detta hela tiden och försöka förstå det.

Jag behöver inte förklara mig nu. Jag behöver inte ha känslan av att man måste tro, även om man inte låtsas om det, att jag är knäpp som råkat ut för en sådan hiskelig historia. Jag kan säga ”han fick tre års fängelse”. Det vill säga samhället straffar honom.

Men ensam hade jag gått under. Det är därför jag berättar om värdet av att TALA. Värdet av ordet. Att tala öppet med varandra och inte skambelägga. Jag säger det igen: det räddar liv.

Tack alla som varit med mig längs vägen. Minsta lilla uttryck för stöd eller tillgivenhet eller förståelse längs denna väg har varit så viktigt. När man har det svårt samlar man varje litet korn. Det är bra att tänka på för oss alla. Det minsta lilla man ger har stor betydelse för den som har det svårt. Man behöver inte göra allt för en annan, man kan visa att jag finns, jag finns här för dig, jag tror på dig, jag tycker om dig, här får du ett vykort, en blomma, en tanke, ett avbrott med något roligt, med lite närhet, med något annat, kanske bara en lakritspastill! Ja!

Och om ni tror att någon i er närhet är utsatt för något även fast den personen förnekar det, kanske till och med blir rasande på er för att ni antyder det ( det försvaret är logiskt , jag har gjort likadant) vänd inte personen ryggen. Ofta sker just det. Familj, vänner, arbetskamrater blir sårade, förnärmade, känner sig förvirrade och vänder ryggen åt. Det är precis vad förövaren behöver. Visa att ni finns där även om den ni misstänker far illa inte svarar. Hen kanske samlar.

Och en sak som förövare av detta slag inte räknar med, inte ens kan omfatta, är kraften i äkta relationer. I äkta relationer finns en kraft som kan förflytta berg.