Nu vill jag inte ha den där cancerbloggen som sista blogg längre. Fast den tydligen har varit användbar för många vilket var meningen.
Nu skulle jag kunna ägna mig åt att beskriva den sagolika kraftfulla naturen utanför mitt fönster. Min hund lutar sin varma rygg mot armbågen där jag sitter i soffan och sover en lugn hundsömn, katten sover och den lilla blå fågeln sover och sjunger inte fast solen skiner .
Den blå fågeln, Herr Blå, var den sista av mammas undulater. Den stapplade omkring i buren igår utan att öppna sina förut så pigga undulatögon. Jag tog den i handen och värmde den. Klappade den undersköna fjäderdräkten, fascinerad av vingarnas perfekta mönster. Den lilla fågeln låg i min hand och jag såg ner på den och undrade hur det kan finnas så mycket prakt? Hur kan naturen vara så obeskrivligt och oändligt vacker att se på -verkligen oändligt – när det inte alls är nödvändigt med all denna skönhet för att naturen ska fungera korrekt? Den tanken gör en andlös och storögd, fyller en med både en känsla av storhet och litenhet. Som det ska vara.
Den blå fågeln låg i mina kupade händer och lutade strax sin kind mot min handflata. Den låg som ett barn i mina händer. Han somnade. Och just när jag tänkte ”ska man göra sitt liv litet eller ska man göra det stort?” så släppte den blå fågeln sitt liv.
Längtar man inte ibland till den lunk genom årstider, ljus och mörker, på en och samma plats som man kallade sitt hem, som man kände, som var ens trygghet och som man inbillar sig att generationerna före oss levde i? De drabbades inte av ondskan i världen, så som vi. De behövde inte slitas sönder i hjärta och hopp och se sin förtröstan falla i aska mot golvet på samma sätt som vi, som ser ruinerna efter meningslösa brutala krig, och känner i våra varelser fast vi försöker låta bli, våra medmänniskors fasa? Barnen, föräldrarna, syskonen, vännerna. Det som är människolivet var det än utspelar sig. Det som är vår styrka och vår sårbarhet var vi än befinner oss på jorden. De före oss, som gick från morgon till kväll, från födelse till död i sin lilla värld, våndades inte av den oro vi av idag känner för vår miljö, vår luft, vårt vatten och de djur som befolkar den här planeten. Vi vet så mycket. De sista hundrafemtio åren har den tekniska utvecklingen varit fullkomligt formidabel, mänskligheten har gjort mirakulösa framsteg. Vi kan bota dödliga sjukdomar, och sjukdomar som för 90 år sedan var livshotande som lunginflammation läks idag på ett par dagar. Vi kan nå varandra på en millisekund och vi kan med hjälp av tekniken lära oss mer och mer om vår värld och vår jord och detta skapar i många fall mer respekt för livet vi ser omkring oss. Men samtidigt som dessa underbara framsteg har gjorts har mänskligheten också excellerat i den allra värsta slags brutalitet och startar krig efter krig och med tusentals variationer återfallit i en förenklad primitiv aggression som skapar en förödelse vi aldrig förut skådat.
Hur ska man orka bära allt man vet?
Man vill göra sitt liv litet. Jag vill göra mitt liv litet. Hur ska man orka bevara den vackra kraft man själv har fått, den kärlek man själv har fått , och den tillit och glädje man själv har fått i allt detta? Man måste det! Det måste man.
Men när jag tänkte på om jag ska göra mitt liv stort eller litet så handlade det trots allt om mitt eget, inte om det stora, inte om världen, inte ens om min sargade humanism. Det handlade om vart jag ska rikta mig nu när av så mycket av det jag har haft gått förlorat på grund av en brottsling, en människa utan hjärta, en människa utan ansvar och heder. Hur ska jag förhålla mig till fortsättningen av mitt liv, var min tanke. Och jag tänkte på att jag kan satsa högt. Jag tänkte på att jag är begåvad, på att jag har kraft och kanske kan finna vägar. Det och det och detta vill jag uppnå de decennier jag har kvar, kan jag tänka. Men då- om jag inte klarar det jag föresatt mig riskerar jag att bli fortsatt olycklig och känna mig misslyckad- som om jag inte var stark nog att resa mig och segra som man ska enligt sagorna – och det vill jag ju inte. Förut, innan ödeläggaren bevisade sin dådkraft i mitt liv, hade jag en trygghet i de pengar som fanns i min bostadsrätt, det gav en marginal för misslyckanden för det är klart att det fanns många miljoner i en fyra i Stockholm. Nu finns inga marginaler och därför inte heller samma mentala eller praktiska eller kreativa rum. Så jag tänker att jag ska hellre göra mitt liv litet. Inte försöka flyga så högt. Kanske mer som en höna, som pickar på marken men kan fladdra till lite grann ibland, ta ett plötsligt omotoriskt skutt och ramla ner igen men ändå ha vädrat undersidan av vingarna lite. Och anse att det räcker. Det räcker.
För jag tänkte, att en fågel, som herr Blå, en så vacker utomordentligt magisk liten varelse, så full av mod och glans, en fågel som sprider sina vingar och spänner bågar över himlen av sitt liv, den slutar ändå som ett litet skal i någons hand. Den vacklar runt och har förlorat allt den trodde var självklart och den vill inte ens öppna sina ögon och om den har tur får den lägga sin kropp mot något som är varmt och mjukt och vila sin kind och inte märka att den somnar.
En höna. Det får räcka.
Åhhh vad du skriver vackert o skört
Underbart att läsa det du skriver, du har en så fin ton
Tack det värmer varmt! <3 Allt gott!