Mitt oförglömliga möte med Anita Haglöf – Bergmans hushållerska

Jag visste inte alls vad som hade blivit av Anita, inte förrän hon berättade i media om sin tid som Ingmar Bergmans hushållerska och boken som hon har skrivit, men det var roligt att återse henne i media, även om omständigheterna för hur hennes liv utvecklats var ledsamma. Nu är det förhoppningsvis bättre. Det tror jag absolut.

1987 hade jag vunnit en tävling som Dramaten utlyst på våren.  Om man var under trettio kunde man skicka in en pjäs och om den vann skulle den bli uppsatt på Lejonkulan.  Jag tänkte vid den tiden mycket på hur människor förminskar sin värld och uppfattning om världen för att göra det enkelt för sig och om hur rädslan för det främmande kan infektera sinnet. Hur människan under omtankens och kärlekens förtecken kan bygga isolerade revir genom vars väggar fruktan strömmar. Och hur den eviga livskraften i människan till slut alltid kommer att vilja bända sig igenom murarna i sin djupt nedärvda längtan för att inte säga KRAFT att förändra, vilja mer, vilja annat, vilja utforska, vilja växa. Pjäsen döpte jag efter en nonsensramsa som den unga huvudpersonen hör från gården där barnen leker – den enda kontakt han har med den påstått hotfulla världen utanför – förutom med budet som kommer med mat, men som han inte får tala med.   Den unga pojken spelades av Pontus Gustafsson och budet av min favorit Tord Peterson och stycket regisserades av Göran  Graffman och döptes om till något mer intetsägande  ”En underbar utsikt”.  Inspicient var Stefan Larsson, en mycket vänlig själ. Det var premiär den 17 oktober 1987 på Lejonkulan.

Priset fick jag av självaste Bergman som sedan ringde mig ett par gånger och menade att jag skulle skriva mer för scen, vilket jag inte gjorde. Hur som haver, jag rörde mig alltså då och då i huset Dramaten. Och en dag i början av november skulle jag prova zonterapin som Anita i receptionen kunde utföra. Jag minns hela situationen väldigt väl, det dunkla rummet och Anita vid fötterna och hennes vänliga prat med mig som var ganska blyg.  AJ, skrek jag plötsligt och hoppade högt i stolen. Hon tittade upp på mig och sa ” Är du gravid?”

”Nej”, sa jag. ” Inte vad jag vet!” Hon sa ” Men jag ska inte trycka mer där, för om du är det kan det råka orsaka ett missfall och det vill du väl inte? ”

Jag tänkte inte så där hemskt mycket på det den närmaste tiden. Jag tänkte mest att en sådan sak kan man väl inte förstå av att trycka på en kvinnas fötter? Peter och jag hade talat om att nu när jag började etablera mig så smått  – det fanns ett produktionsbeslut på SVT att göra Ebba & Didrik och jag hade ju bevisligen framgång med pjäsen på Dramaten – skulle det faktiskt vara möjligt att få barn. Men vi hade egentligen aldrig talat allvar om det. Det liksom bara fanns i luften. Men jag använde mig av det naturliga preventivmedlet termometer och anteckningar!

Och mycket riktigt. Anita hade rätt. Och barnet måste ha blivit till just kring slutet av oktober så det var alldeles alldeles i sin virvlande linda när jag var hos henne.  Den vänliga Anita Haglöf var den allra första människan som visste att ett barn var på väg i vårt liv, en liten pojke, vår son som idag är 30 år, och hon visste det innan jag själv ens anade det.

Därför har jag aldrig glömt Anita Haglöf.  Det lilla ögonblicket då jag skrek AJ och studsade på stolen och hon tittade upp på mig, så vaket och forskande, förebådade det allra mest genomgripande och underbara i mitt liv, att få bli mamma till mina barn.

Med det önskar jag alla en GOD FORTSÄTTNING på året 2019.

 

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.