Modiga män, björnar, falsk trygghet och makt. L'amour des mesures.

Apropå trygghetspunkter som jag talade om sist.

Jag träffade en man som jag förälskade mig i. Vi gick i den stora skogen som börjar där vi står och slutar långt bort i fjärran. Det var tidig höst, i början av september och natten var svart. Den stjärnhimmel som bredde ut sig över oss i den djupa rymden var den mest gnistrande stjärnhimmel jag någonsin sett. Jag har varit i skogar och mörker utan belysning men aldrig så långt in i vildmarken som den natten.

Jag hade känt denna man ett tag, men inte särskilt mycket än. Omständigheterna kring oss hade förskonat oss från större uppspel med lånta fjädrar, vilket förstås är bra som utgångsläge om det skulle kunna börja handla om kärlek. Vi hade lämnat bilen bakom oss och klivit rakt ut i det svarta mörkret. Jag föll omedelbart för skönheten i den orörda nattens stillhet, och den oändliga skogens okända liv skärrade mig inte. Men jag märkte att mannen vid min sida oroligt tittade åt sidan gång på gång. Jag frågade vad han tittade efter, det var ju så svart att man ingenting kunde se. Han sa ” Björn!” Häpet utbrast jag som äkta storstadsböna ” Björn? Finns det björnar här? Har du sett någon?” och han svarade med en viss bävan: ” Jag har sett spåren.”

Jag frågade mannen vid min sida:

”Om det kommer en björn, vad gör du då? Kommer du att försvara mig?”

Jag trodde helt säkert att han skulle svara ja. De flesta män skulle göra det, vissa ha långa utläggningar om det.

”Det vet jag inte,” svarade han. ” Jag kanske springer min väg. Jag kan inte veta det. Det skulle inte förvåna mig om jag springer.”

Jag blev först ganska paff. Nästan en aning förnärmad. Men sedan blev jag glad. Han var ärlig! Ingen kan säga innan hur de ska reagera om de möter en björn! De enda man väl vet att man skulle försvara är sina barn.

Hans svar imponerade mycket mer på mig än om han hade försäkrat mig om att han skulle försvara mig. Hans svar var uppriktigt och ärligt och han var inte rädd att säga som det var. Jag fick tänka vad jag ville. Han försökte inte imponera. Han försökte bara vara sann.

Falsk trygghet i vilken form den än må vara är ingenting att ha. Tidigare i mitt liv hade jag sagt att jag ska förstås försvara mig själv och fnyst åt den dumma frågan till en man om ifall han skulle försvara mig. Man ska inte göra sig beroende av någon annan. Inte lita på någon annan. Inte luta sig på någon annan. Och just så har jag levt länge. Burit själv, löst saker själv, inte bett om råd, stöd, hjälp. Men det är också en falsk verklighetsuppfattning i det. Vad tjänar den till? Jo, den isolerar oss från varandra. Isolering försvagar människor i det långa loppet. Kanske är förhärligandet av denna individualiserade självständighet en förklädd politisk idé? En massa ensamma människor kan aldrig vara särskilt förändrande, särskilt krävande. En massa ensamma kvinnor som drivs av tron att de måste vara ensamma för att det är det enda sättet att vara stark på, är i praktiken fullkomligt desarmerade. Därtill skuldbelägger de sig själva för sina sorger som de inte kan dryfta med någon för att de måste vara så starka. Egentligen låter det som ett klassiskt manligt problem och det är det kanske. Så lyckat! Både kvinnor och män isolerade från varandra som lever i ett högeffektivt samhälle drivna av idén om att ensamhet är styrka. Utmattade människor i ett samhälle som kunde bjuda oss så mycket mer av livets goda. Så lättmanipulerat!

Idén om att det är fult att vara beroende av någon – som delvis har drivit mig – börjar jag lämna. Jag trodde jag var smart som var ensam. Jag trodde jag var smart som vässade alla mina vapen själv. Att fråga en man om han skulle försvara mig ifall björnen kom var att ta ett tydligt steg från den övertygelse som präglat mig så länge, men också ett modigt erkännande av behovet av att bli skyddad i precis- men också vidare bemärkelse Att på detta få ett ärligt svar var en stor framgång.

Kanske togs den djupare kärlekens första mer lyssnandes vissa steg just där, just då, under den svarta himlen så vildsint beströdd av stjärnor och med björnars andedräkt mot kinden.