Om jag hatar?

undrar människor. Nej. Det är en alldeles för aktiv känsla. Jag har aldrig hatat ödeläggaren. Kanske någon kort stund när jag har kommit ihåg någon av alla de hundratals gånger då han såg på mig med tårar i ögonen och bad om mitt stöd, i hans kamp för sitt barn – nu när jag har facit. Hur han använde både mig, min medmänsklighet, och sitt barn som var hans redskap.

Men nej, jag går inte omkring och hatar. Det har aldrig föresvävat mig. Det känns främmande. Mannen är psykopat. Psykopater har en skada. Den är medfödd. De förstår världen på ett annat sätt än vi andra. Han har förstås gjort sina medvetna val, hela tiden för att bryta ner mig och binda mig till sig, använda min empati och min ansvarskänsla, men utifrån sina skadade förutsättningar. Nä, jag känner inte hat. Det hade varit jobbigt. Hat förtär en själv och leder ingenvart.

Däremot funderar jag mycket på det hela. Just nu sker ett visst ältande eftersom så många hör av sig till mig, med liknande erfarenheter. Det är naturligtvis inte så att alla har förlorat sina möjligheter till ett drägligt liv ekonomiskt, men för många har denna spinoff kommit på köpet, men samtliga talar om och känner igen nedbrytningen. De har också varit starka, självständiga, tänkande människor som aldrig trodde att de skulle kunna råka ut för något som detta.

Vad som har följt i spåret av boken är många olika samtal. Det är det bästa. Människor som har råkat illa ut på samma sätt har börjat tala, med sina vänner, sina nära. Det viktiga är att det nu lättare talas om det, öppet, att människor slutar känna skam för att de har blivit extremt manipulerade av en annan med lömsk och hjärtlös agenda, att de metodiskt har blivit psykiskt nednötta ( som en röd tråd genom mångas berättelser går sömnlösheten! Det verkar vara första steget; se till att offret aldrig får återhämta sig, inte får en hel natts ostörd sömn någon gång) och att det till följd av detta har förlorat sin makt över sig själva – på olika sätt. Att människor berättar för sina nära; det är ett stort steg! Och att man kanske i största allmänhet börjar begripa att de här brotten är så mycket mer brutala och fruktansvärda än ” sol och vår” – epitetet med vidhängande föreställning föreslår. Jag är så tacksam att jag aldrig var kär i den här personen för i så fall hade han förstört för mycket. Och så är det för de flesta; väldigt många offer för psykopater har varit insnärjda i tvåsamhet och kärlek. Jag kan inte föreställa mig fasan och utsattheten i det. Det som kallas ” sol och vår.”

Men sedan, när samtalen om själva övergreppen och följderna för en individ och den personens nära, har börjat ebba ut – som är så viktiga! – vidtar andra samtal. De existentiella, de moraliska frågeställningarna. Och sökandet efter speglingar, efter perspektiv och efter inspiration för den sargade själen börjar. Och om samtalet då existerar – kan man dela det och om man delar det händer så mycket mer än om man bär också läkningen ensam. Man, som offer, kan då se nya dörrar öppnas, till nya vägar, som även om så mycket viktigt i en själv och ens tillvaro är förstört på ett sätt man inte ens kan sätta ord på – ändå mejslar fram nya former i det inre, där små porlande bäckar – med sol i! – kan porla fram. Vår förståelse för livet fördjupas. Vår förståelse för vem vi är som människor i relation till andra, något som hela tiden förändras. Men genom den här vägen som är så svår ser man, om man blickar tillbaka, att man har tagit vissa beslut som ofta är i kärlekens tecken och för det kan man känna stolthet. Trots alla umbäranden, trots förvirringen, har man hållit fast vid tanken på att saker ska bli bra, att man kan ta ansvar för det, att man till och med är beredd att använda sina sista krafter för att ta ansvaret att bära allt fram till slutet; där allt ska bli bra. Visserligen har man blivit förledd och psykiskt utsatt men man har hållit sin fana högt och varit trogen sina egna ideal och föreställningar om människans godhet. Just detta har psykopaten ofta använt, men icke desto mindre: man var inte ryggradslös, man gick genom snöstormen och gav inte upp.

Gång på gång längs min väg till undergång, utlagd genom mörkret av förövaren, insåg jag att jag ställdes inför moraliska val. Jag tyckte att min aldrig förut ifrågasatta självgodhet utmanades. Idén om min humanism. Det var förstås dumt av mig att hålla fast vid min egen moral när jag hade att göra med en fullkomligt samvetslös människa i avsaknad av all moral, men det var något han dolde framgångsrikt. I mina ögon var han förtvivlad, utlämnad, desperat, pappa som ensam kämpade för att rädda sin son från en destruktiv uppväxt. Detta spelade han skickligt fram till en särskild punkt då han istället blev mer hotfull, men då var det försent. Genom alla de avgörande besluten följdes jag av hans akuta förtvivlan och pojkens stora ögon och genom dessa avgörande månader gick min uppfattning om moral. Jag hade lovat att hjälpa den stackars mannen och hans barn och vem var jag om jag svek det? Jag tvivlade på honom parallellt med att jag litade helt på honom, men det gav mig inget rörelserum. Nu ska jag inte framställa mig som mer ädel än vad jag var – parallellt med den uppfordrande moralen fanns rädsla, förvirring och utmattning. Viss skräck. Men det var trots allt bara känslor och känslor kan inte styra! När jag försökte bena upp vad jag skulle göra då han ställde mig inför sina förtvivlade förhoppningar ( krav ) på att få låna mer pengar för att bygga sin tillvaro med barnet, och jag anlitade mitt förnuft sade mitt förnuft mig att jag måste följa min moral. Inte dras med i känslor som oro, förvirring och rädsla. De kunde ju inte vara grundade i verkligheten, de var bara uttryck för mitt eget oroliga inre. Mitt överjag sa mig att jag måste följa min moral och inte fega ur och backa, när jag hade lovat att hjälpa. Det är ju nästan skrattretande!

Framförallt är det skrattretande att jag mötte denne man i kyrkan där han var så väl förankrad med sin verksamhet sedan många år utan att jag själv var det minsta kyrklig eller troende. Ändå följde jag så att säga budskapet att älska min nästa så som mig själv. Och just detta med denne inkräktare! Ja, tills den punkt då han hade snärjt och bearbetat mig så mycket att det bara var skövlandet kvar, för att sedan få tyst på mig och gå vidare. (Säga vad man vill, men det är en bra ram för moraliska funderingar, jag hade aldrig kunnat hitta på ett så bra drama själv. Framförallt är det en maffig början vid altaret, det första mötet mellan oss. )

Men utifrån alla de berättelser jag nu har fått från andra människor som varit med om liknande skövling är också detta – med den egna värdigheten, den inre resningen, moralen – en röd tråd. Det handlar om människor vars värderingar är starka. Människor som är uthålliga i sin tro på dessa värderingar. Människor som reflekterar över människoskapet, och vårt ansvar för varandra. Människor som inte bara ser till sitt eget och människor som har en uppfattning om att de har psykiska, själsliga och kärleksfulla marginaler. Människor som tillfälligtvis kan ställa sig själva i andra hand för att ge den behövande ( psykopater är väldigt ofta behövande) kraft och rum, människor som är villiga att bistå och stötta. Alltså människor med en sund förmåga till anknytning och tillit till andra, med en konstruktiv inställning till problem och brister och en stark tilltro till andras möjligheter, därpå begåvade med uthållighet.

Det är – också enligt vad jag har läst mig till och fått veta av psykiatriker och psykologer – ofta sådana människor som faller offer för psykopater. Människor som är så som man önskar att alla var. Drivna av kärlek, av vänlighet, av lojalitet och öppenhet. Det kan vara bra att veta om du anser dig vara en god och stark person – något som de flesta av oss anser att vi är!

Själv trodde jag att de som var så himla konstiga så att de råkade ut för sådana där saker utstrålade en vilja till underkastelse, luktade blod. Eller att de var i största allmänhet vilsna, rotlösa, rö för vinden, i desperat längtan efter tillhörighet, även om den var falsk och rå och grym. Eller att de var dumma i huvudet. Fast jag tänkte inte så mycket på det, mer än att jag ibland sa ” men herregud!” vid läsning av någon notis om någon som ” lurats” på miljoner. ”Lura” är ett lurigt ord i sammanhanget. Man brukar inte säga att man har lurats till att bli fysiskt misshandlad men när det gäller psykisk misshandel råder stor okunskap.

Med tanke på vissa reaktioner jag har fått efter boken är jag inte ensam om föreställningen om att det måste vara något direkt fel på den som blir ” lurad”. Det är fler än en som har sagt” Men du??? Du är ju varken korkad eller ful???”

Inget av ovanstående hade gjort övergreppen mindre brutala, men det är också en intressant sak att betrakta. Tydligen, underförstått, skulle det vare mer okay om vissa – korkade, sargade, fula – utsattes.

Som vanligt glider jag in i olika diskussioner i min blogg, och kan inte hålla mig akademiskt till ämnet.

Hur som helst, att SAMTALEN har börjat är … fantastiskt för det är ett första steg både för de som måste få läka och för deras omgivning, och för alla andra som tror sig gå säkra. Och att samtalen sedan fördjupas och samtidigt förgrenar sig som om alldeles nya träd växer fram i det som varit dimma och dödande tystnad, är … ett tydligt och alldeles underbart gripande tecken på människans inneboende kraft. Men det sker inte i ensamhet. Samtalet, mötena, människa mot människa, och i botten kärleken människor emellan krävs. Människor, som burit chocken och såren dubbelvikta i tystnad, sträcker på sig och går plötsligt fram med ivriga steg, inspirerade av det mystiska och förunderliga i att … så att säga ta emot livet så som det har blivit. Men med upphävandet av tystnaden, av det som vårdslöst ibland kallas ” skam” börjar rörelsen bort från det katatoniliknande, fruktansvärda tillstånd i tonlöst mörker en psykopat lämnar efter sig, ett ohyggligt mörker som bara fortsätter att utplåna den redan offrade.

Språket, tanken…. det är det som gör skillnaden. Men man måste våga använda det med varandra. Bort med tystnaden.