Bitterhet är ett tabubelagt begrepp och därför intressant. Det värsta man kan tänka sig redan som mycket ung är att ” bli bitter”. Det finns de som säger ”Bara jag inte får en bitter mun!” som om det vore lika med ett livs största misslyckande.
Särskilt fasaväckande är bitterhet för kvinnor. Vi vet att en bitter kvinna aldrig kan bli älskad. Inte av någon. En bitter kvinna är ett gift, det står en stank kring den bittra som får alla att fly. Bitterhet äter sönder människan, förpassar henne till ensamhet. Ack, så bittert för den bittra!
Själv tror jag att bitterhet är sunt. Och fullkomligt adekvat.
Jag önskar att kvinnor tvärtom vågade bli just så bittra som de innerst är. Jag skulle önska att de lyfte oket att inte få vara bittra från sina späda axlar och fräste ut ”Fy fan vad jag är bitter och jag har rätt till det! Take it or leave it!”
Bitterhet är vrede som man inte kan rikta någonstans. Vart ska man rikta vreden när man inser att man i hela livet gjort sitt bästa men fortfarande bara har 25. 000 kronor i lön som landet sjuksköterskor har – även efter 25 års arbete? Eller när man inser att man av ren vänlighet har lärt upp yngre män och korrigerat deras misstag innan chefen märker det för att sedan se dem susa förbi i karriärstegen och börja bossa över en? Vart ska man rikta sin vrede när man har varit hemma under alla år när barnen varit sjuka, medan fadern ostört förbättrat sin karriär och man står still med lägre lön, lägre pension – oavsett talang, ambition och lämplighet tio år senare?
Vart ska man rikta sin vrede när man har byggt en man, byggt en familj, byggt sina barn och en dag får veta att mannen skär av hymens band för att slå sig ihop med den 20 år yngre sekreteraren som får äta den smörvarma rika sockerströdda kaka man som hustru bakat ihop av denne man som från början var en ängslig liten smula?
Vart ska man rikta sin vrede när samhället sviker ens gamla föräldrar och man själv måste bära dem, som om de vore ens barn, just när ens barn börjat flyga? Vart ska man rikta sin vrede när man ser att man som vuxen dotter alltid förväntas drar tyngsta lasset?
Vart ska man rikta sin vrede när man är sliten och uttröttad och rynkig och inte orkar studsa upp kring en man som en hundvalp, och blir bortvald just därför, förutom att man kallas som kärring på stan, medan döttrarna kallas hora? Vart ska en kvinna rikta sin vrede när hennes man utför samma ut och in grej som han gjort i trettio år på ens kropp utan att erotiken svingar sig in i de ljuvliga sfärerna, för att män är lata? Vart ska man rikta sin vrede när de vuxna barnen föraktar modern som övergivits och knaprar på sin låga pension? Eller när ens vuxna barn värderar faderns beröm och vänlighet fem gånger högre än moderns, för att moderns erkännande är självklart och det som byggt dem sedan de vaknade till livet, medan fadern varit frånvarande och just därför får hans tjänster och beröm större betydelse? Vart ska man rikta sin vrede när man ser nya flickor utnyttjas och missbrukas och skövlas av sexköpande män?
Vad handlar det om? Bitterheten?
Det handlar om hur vårt samhälle är uppbyggt av mannen och för mannen. Det tror man inte som ung, nej, tiderna har förändrats, det gäller inte mig, tror man. Men icke. Alla skall den vägen vandra. Och VE om kvinnan som upptäcker orättvisorna får en bitter mun! Den stora förlusten skriven i ansiktet, ett sådant nederlag, vem vill det, nej då blir man ensam, utstött ur gemenskapen, föraktad, hånad och aldrig älskad, inte av någon!
Jag tolkar bitterhet som vrede. Vrede som inte kan riktas någonstans. Och det intressanta är, vilket man bör göra sig medveten om, att den stora fasan för bitterhet är ytterligare ett förtryck. Den bittra kvinnan, får vi veta, är det fulaste och skamligaste som finns. Vi lever i en värld där kvinnor utnyttjas på de flesta arenor och hennes vrede över detta kallas för bitterhet som är den största skammen.
Den sunt vredgade tiger. Den fullständigt adekvat förbannade och besvikna och arga måste fortsätta le. Ingenting kan dryftas. Inget ljus faller på sammanhangen, inga konklusioner kan dras, inga analyser göras, nej, för den adekvat förbannade kvinnan får inte vara bitter. Tabu. Hon tiger. Miljoner kvinnor tiger och många konsumerar bort sina bittra rynkor för dyra pengar på skönhetskliniker för VE, det får inte synas!
Bitterhet är inte ett tillstånd, utan en fullt sund fas, sprickfärdig av energi som uppmanar till förändring. Bitterhet är en vredgad nöd. Bitterhet är inte självömkan. Självömkan är destruktivt, men inte bitterhet. Dock, om den förnekas – vilket den kollektivt görs på grund av skammen – kan bitterhet bli ett tillstånd. Just så går hjärtan och själar sönder i tystnad bakom sura munnar som kämpar för att le. Men ! Det är lukrativt ska ni veta med kvinnor som inte får vara bittra fast de är det. Inte nog med att de vänder sig till skönhetskliniker för att köpa bort alla spår av sund vrede och besvikelse, de går också i terapi, tröstkonsumerar och köper till sig kravlös beröring och godkännande på spa.
Min inledningsfras är ”efter det tiofaldiga brottet” , en fras jag använder ganska frekvent. Inte för att fiska medkänsla ( även fast det är gott att få ibland ) utan för att jag studerar effekterna av det tiofaldiga brottet, och tycker det är ganska intressant. continuer la lecture 
