Christina Herrströms Blog

Väldigt tidigt efter att mitt förhållande avslutats satte två av mig närstående personer ut mig på dejtingsighten Tinder.

Jag protesterade inte bara med högljudda rop och invektiv utan också rent fysiskt medelst fasthållande. Det hjälpte inte. Dessa två unga människor med framtiden för sig fann ett stort nöje i tilltaget. Jag sa att där finns bara snuskgubbar och knäppskallar. continuer la lecture →

Jag vet inte hur det är med er, men med mig är det så att jag ibland är socialt ambivalent. Det är något som har förvärrats efter galningens framfart i mitt liv. Men den tiden är förbi! Nu är jag på väg tillbaka och jag blir så himla glad när jag blir bjuden på party och försöker verkligen gå! continuer la lecture →

Alla barn tycker om glittrande skimrande tindrande gnistrande saker. Ögat dras till det och om vi trär de glimrande sakerna på oss själva börjar vi att stråla och tindra. Ljuset faller över oss och får oss att nästan lyfta. Det är helt enkelt alldeles underbart.

Små pojkar vill också vara så där riktigt fina. Små pojkhjärtan klappar också ivrigt av det som glimrar och önskar få trä de vackraste mest glimrande tyger och ting på sig själva. continuer la lecture →

Så här de sista skälvande timmarna av året känner man sig hågad att sjunka in i tankfullhet. Jag har redan en avsevärd hicka, utan att ha klunkat en endaste milliliter champagne, och detta ofrivilligt skuttande tillstånd kan möjligen påverka fingrarnas dans över tangentbordet.
Den lilla uppsluppenhet som här kan spåras är inte heller frukten av något jäst, continuer la lecture →

Med enkel vänlighet frågar jag om ni ser miraklet framför er. Gör ni det? Orkar ni se det eller orkar ni inte?

Och om ni inte orkar, är det för att det är för stort och skört att uthärda, eller är det för att ni tänker på annat? Viktigare saker?

Känner ni leda och tristess? Träna er på att se mirakel. continuer la lecture →

Eftersom jag reser en del mellan Stockholm och Skåne och har en katt på ryggen och en hund i koppel måste jag åka i tågets djuravdelning. En dag när det myllrade av hundar och katter på resan blev jag bekant med Kristina och Peter via våra hundar.

De var på väg till Frankrike, continuer la lecture →

Klicka på texten för att läsa!

Hej hopp alla!

Bara för att jag tycker det är intressant att skriva om de tabun som begränsar oss som människor i vår utveckling betyder det inte att jag omhuldar sådant som bitterhet. Men väldigt få talar om det.

Jag är helt övertygad om att förnekelse av vrede och bitterhet gör människor bittra. continuer la lecture →

Bitterhet är ett tabubelagt begrepp och därför intressant. Det värsta man kan tänka sig redan som mycket ung är att ” bli bitter”. Det finns de som säger ”Bara jag inte får en bitter mun!” som om det vore lika med ett livs största misslyckande.

Särskilt fasaväckande är bitterhet för kvinnor. Vi vet att en bitter kvinna aldrig kan bli älskad. Inte av någon. En bitter kvinna är ett gift, det står en stank kring den bittra som får alla att fly. Bitterhet äter sönder människan, förpassar henne till ensamhet. Ack, så bittert för den bittra!

Själv tror jag att bitterhet är sunt. Och fullkomligt adekvat.

Jag önskar att kvinnor tvärtom vågade bli just så bittra som de innerst är. Jag skulle önska att de lyfte oket att inte få vara bittra från sina späda axlar och fräste ut ”Fy fan vad jag är bitter och jag har rätt till det! Take it or leave it!”

Bitterhet är vrede som man inte kan rikta någonstans. Vart ska man rikta vreden när man inser att man i hela livet gjort sitt bästa men fortfarande bara har 25. 000 kronor i lön som landet sjuksköterskor har – även efter 25 års arbete? Eller när man inser att man av ren vänlighet har lärt upp yngre män och korrigerat deras misstag innan chefen märker det för att sedan se dem susa förbi i karriärstegen och börja bossa över en? Vart ska man rikta sin vrede när man har varit hemma under alla år när barnen varit sjuka, medan fadern ostört förbättrat sin karriär och man står still med lägre lön, lägre pension – oavsett talang, ambition och lämplighet tio år senare?

Vart ska man rikta sin vrede när man har byggt en man, byggt en familj, byggt sina barn och en dag får veta att mannen skär av hymens band för att slå sig ihop med den 20 år yngre sekreteraren som får äta den smörvarma rika sockerströdda kaka man som hustru bakat ihop av denne man som från början var en ängslig liten smula?

Vart ska man rikta sin vrede när samhället sviker ens gamla föräldrar och man själv måste bära dem, som om de vore ens barn, just när ens barn börjat flyga? Vart ska man rikta sin vrede när man ser att man som vuxen dotter alltid förväntas drar tyngsta lasset?

Vart ska man rikta sin vrede när man är sliten och uttröttad och rynkig och inte orkar studsa upp kring en man som en hundvalp, och blir bortvald just därför, förutom att man kallas som kärring på stan, medan döttrarna kallas hora? Vart ska en kvinna rikta sin vrede när hennes man utför samma ut och in grej som han gjort i trettio år på ens kropp utan att erotiken svingar sig in i de ljuvliga sfärerna, för att män är lata? Vart ska man rikta sin vrede när de vuxna barnen föraktar modern som övergivits och knaprar på sin låga pension? Eller när ens vuxna barn värderar faderns beröm och vänlighet fem gånger högre än moderns, för att moderns erkännande är självklart och det som byggt dem sedan de vaknade till livet, medan fadern varit frånvarande och just därför får hans tjänster och beröm större betydelse? Vart ska man rikta sin vrede när man ser nya flickor utnyttjas och missbrukas och skövlas av sexköpande män?

Vad handlar det om? Bitterheten?

Det handlar om hur vårt samhälle är uppbyggt av mannen och för mannen. Det tror man inte som ung, nej, tiderna har förändrats, det gäller inte mig, tror man. Men icke. Alla skall den vägen vandra. Och VE om kvinnan som upptäcker orättvisorna får en bitter mun! Den stora förlusten skriven i ansiktet, ett sådant nederlag, vem vill det, nej då blir man ensam, utstött ur gemenskapen, föraktad, hånad och aldrig älskad, inte av någon!

Jag tolkar bitterhet som vrede. Vrede som inte kan riktas någonstans. Och det intressanta är, vilket man bör göra sig medveten om, att den stora fasan för bitterhet är ytterligare ett förtryck. Den bittra kvinnan, får vi veta, är det fulaste och skamligaste som finns. Vi lever i en värld där kvinnor utnyttjas på de flesta arenor och hennes vrede över detta kallas för bitterhet som är den största skammen.

Den sunt vredgade tiger. Den fullständigt adekvat förbannade och besvikna och arga måste fortsätta le. Ingenting kan dryftas. Inget ljus faller på sammanhangen, inga konklusioner kan dras, inga analyser göras, nej, för den adekvat förbannade kvinnan får inte vara bitter. Tabu. Hon tiger. Miljoner kvinnor tiger och många konsumerar bort sina bittra rynkor för dyra pengar på skönhetskliniker för VE, det får inte synas!

Bitterhet är inte ett tillstånd, utan en fullt sund fas, sprickfärdig av energi som uppmanar till förändring. Bitterhet är en vredgad nöd. Bitterhet är inte självömkan. Självömkan är destruktivt, men inte bitterhet. Dock, om den förnekas – vilket den kollektivt görs på grund av skammen – kan bitterhet bli ett tillstånd. Just så går hjärtan och själar sönder i tystnad bakom sura munnar som kämpar för att le. Men ! Det är lukrativt ska ni veta med kvinnor som inte får vara bittra fast de är det. Inte nog med att de vänder sig till skönhetskliniker för att köpa bort alla spår av sund vrede och besvikelse, de går också i terapi, tröstkonsumerar och köper till sig kravlös beröring och godkännande på spa.

Kära vänner!

Det var länge sedan jag skrev något på bloggen och från början var det för att jag så länge som möjligt ville glädja mig åt den fina recensionen i Svd. Vid denna tid av mitt liv har recensioner större genomslagskraft än tidigare, eftersom jag kravlar omkring i ett sargat landskap efter ödeläggaren, och försöker ta mig tillbaka in i vad jag betraktar som mitt liv. Om romanen har något att säga någon annan kan jag ju känna att jag har återvänt till mitt författarjag och jag har varit fruktansvärt rädd att ha mist mitt författarskap i effekterna av det tiofaldiga brottet. Om så hade varit skulle jag varit förlorad och vilse, då hade han slutgiltigt besegrat mig. Han är ingen demon, utan en ynklig, patetisk och grym liten man som parasiterar på andra – och det hade lämnat efter sig en destruktiv och snedvriden slutsats om livet ifall verkningarna av en sådan tarvlig människas dåd skulle knäcka mig.

I detta sköra skede fick, förstår ni nog, den insiktsfulla recensionen en väldigt stor betydelse för mig. Och jag vill innerligt tacka varenda en av er kära läsare för att ni så generöst och vänligt uppmuntrar mig! Det är som att få blodet tillbaka, respiration, l'air, musklerna, synen. Snart kan jag börja röra på mig igen! Det ser man på ovanstående bild tagen häromkvällen! 🙂

Ja, så min tystnad på bloggen berodde först på att jag ville njuta av själva recensionen men när man tycker att det borde vara dags att skriva en ny, följde en riktigt rolig vecka så jag fick helt enkelt annat att tänka på. Jag har haft riktigt kul! Fina människor omkring mig har satt fart på tillvaron och jag är glad att kunna vara glad igen, på riktigt finnas i stunden, inte känna mig jagad.

Tänk, när Ödeläggaren härskade och hans makt isolerade mig, vilken fara jag svävade i då. När man är utsatt för psykisk misshandel finns inte friheten att vara sig själv i mötet med andra. Skräcken, den bottenlösa ensamma fasan i att inte kunna vara mig själv, ens med mina närmaste hotade att ta de sista glöden livslust ifrån mig. Det var oerhört skrämmande. Jag har alltid skytt förställning och haft ett nästan för stort behov av sanning. Det är över, nu kan jag sitta mitt emot en vän och vara närvarande och ta emot och lyssna och skratta! Det är jag lycklig över.

Veckan som gått skulle ha sett helt annorlunda ut än dagar fulla av nöjen och lek. Rättegången var nämligen planerad till slutet av november, sedan ett halvår tillbaka, den skulle nu varit över. Herr ödeläggare med försvarsadvokat lyckades få den uppskjuten i sista stund. Planen var säkerligen, tror de som är vana vid sådana här saker, att få mig i gungning. Men si, det gack inte! När jag läste beskedet att förhandlingarna har skjutits upp, övervägde jag en sekund om ifall det var dags att bryta ihop nu? Jag sonderade den inre terrängen och nä, det var det faktiskt inte. Äh, vilken fegis, tänkte jag, jag fortsätter framåt!

Så hade jag roligt istället! Med min käresta ( man kan inte kalla en femtioårig man för pojkvän! ) hade jag flera dagars skoj och sedan bjöd en av mina käraste vänner mig på en härlig middag ute och det enda vi drack var mousserande och på vägen hem, glada och mätta, beundrade vi julskyltningen på NK som om vi vore flickor och av ren glädje måste vi dansa, som synes på bilden. Idag har jag varit på en klassisk lunch på Sturehof med en annan god vän och fick en massa intressanta tankar att botanisera i, och i morgon fortsätter den mänskliga samvaron hos en väninna på lunch hos henne! Saker som dessa har inte inträffat på ÅR! Alltså flera ÅR! Ingenting alls, ingenting, bara slit och oro och rädsla.

Och en underbar korrespondens med en författarinnaväninna har kommit igång igen efter flera år av min tystnad. Hon anade oråd, letade och fann mig. Och hon har gjort en liknande resa som jag, och hon gick inte under. Hon skrev sig tillbaka till livet, rakt ut ur en förfärlig katastrof. Ibland skickar hon presenter till mig för att jag ska känna att jag har det bra och idag fick jag parfym, en flaska doftande skönhet! En sådan lyx. Något så extra! Guldkant och njutning! Det ger kraft, jag lovar, oj oj oj, det ger kraft. Det är bra att veta det, hur mycket kraft man kan alstra hos en medmänniska, och till det behövs inte lyxen jag förärats denna vecka, det är inte så jag menar. Jag är i alla fall mållös inför all härlighet jag förunnats den här senaste veckan! Jag har känt mig som ett litet barn på julafton, ett barn som inte har väntat sig någonting alls, som inte ens vet vad julafton är men som av snälla gåvor och omtanke och tillgivenhet känner sig störtfyllas av en förundrad kärlek och rörelse så stark att värmen fyller kroppens varje cell och ögonen börjar glänsa och lemmarna blir svaga och hoppiga på samma gång. Alltså, för mig är detta helt sagolikt. Tänk er, jag har levt i sådan förtvivlan, isolerad och rädd i mitt eget hem med en person som hade planen att ruinera mig medan jag hjälpte honom? Han lyckades också. Han våldtog cyniskt min humanism, min empati. Han gjorde mig närapå hemlös. Och om så hade skett hade han inte brytt sig ett jota. Han fullföljde bara sin plan och jag var ett lämpligt verktyg, som måste bemästras, förledas, förvirras, och förintas. Men…. titta, han lyckades INTE ta min inre frihet ifrån mig och med hjälp av den och av dem jag är tillgiven läker jag nu. Han kan inte få mig i gungning längre! Annat har börjat fyllas på! Annat som är livet!

Och jag har varit rädd att för alltid förlora tilltron till människans godhet, något som jag hållit så högt, men nej, jag har fått återupptäcka människan som en sant kärleksfull varelse. Samtidigt existerar det grymmaste, brutalaste som finns i detta djur. Denna paradox är svår att begripa. Precis som den dubbelt verkande vissheten om livets ändlighet är svår att förstå hur man ska förhålla sig till. Vissheten om döden ger nuet högre värde samtidigt som det ger det meningslöshet. Så vad ska man göra? Dansa en stund!

Man måste göra sina medvetna val, de vi har makt att ta i vår inre frihet. Väljer handling gör vi oavbrutet. Jag valde handling/ tolkning hela tiden medan ödeläggaren härskade i min tillvaro. Inom de ramar jag hade. Även i fångenskap har man vissa val. Det är viktigt att veta det, i frihet. Och om man har gett sig tusan på att lära sig något användbart av det som sker upphör inte livet att väcka intresse, och i intresse finns nyfikenhet och då finns alltså livslust där och vips så dansar man!