Christina Herrströms Blog

http://www.svd.se/att-alska–aven-om-man-inte-alltid-vet-hur/om/bokhosten-2016

Det började plinga i min telefon medan jag lagade frukost till min gamla mor. ” Du har fått en strålande recension i Svd!”

Jag tog det med en nypa salt. Men det kom fler pling och jag fick snart med bultande hjärta rusa till affären för att köpa lördagens SvD!

”Titta!” sa jag till kassörskan ” Min bok är till och med på första sidan!” continuer la lecture →

Jag har skrivit massor av låtar. Det var så jag började. Men jag har glömt alla. Jag hade skrivit ner över hundra, när jag var 25, och många skrev jag aldrig ner. Men jag började när jag var 12. Sedan glömde jag allt, gömde det, stuvade undan det, tog bort det.

Ett par inspelningar har jag hittat – eftersom jag är i städtagen- man måste städa upp efter förödelsen, continuer la lecture →

En afton för ungefär tio år sedan satt jag i en magnifik villa på Djurgården bredvid en stor man i sextioårsåldern som åt ostron.

Han tryckte in ostronen i munnen så att det skvätte och slafsade och hade just berättat för mig om alla sina ägodelar och sin förmögenhet och hur mycket han tjänade på ett styrelseuppdrag i förbifarten. Jag hade försökt ge honom ett litet perspektiv på min verklighet som ensamstående tonårsmamma och han lyssnade men hade ingen kommentar mer än den följande, som han smackade fram, medan ostronsaften rann på hans feta haka och en blålila tunga girigt stack ut för att slicka i sig de sista dropparna: continuer la lecture →

Idag när Trump blir president i USA- något som verkar som ett riktigt dåligt skämt – med sin rasism, sexism och populism är det svårt att föra tanken vidare. Det är STOPP. Och kunniga och analytiska personer uttrycker sig redan kring detta, över hela världen, så inget sagt är nytt.

Det är med sorg och förskräckelse man betraktar vad som sker på jorden . Jag tänker ” Enfaldens triumf” continuer la lecture →

En liten aftonsång.
För ett och ett halvt år sedan när jag målade och fixade min bostadsrätt i Söder Torn för att sälja den för att täcka de skulder som ödeläggaren skapat i mitt liv, hittade jag en liten lapp med en text som min son skrivit när han var liten och satt vid pianot. Han hade också skrivit ned ackorden och jag minns inte melodin exakt men på ett ungefär, bombsäkert strofen ” jag vill ha vatten sa katten ”, den finaste biten. I kväll hittade jag sången, som jag spelade in på telefonen i mars 2015 där jag satt bland flyttkartongerna i lukten av målarfärg, och försökte smälta hur allt hade blivit. Min pojkes nedplitade ord med stora bokstäver och minnet av melodin gav mig ett lysande eget rum av lugn i misären.

Det är en vilsam sång. Och pianot är från 30 talet, inköpt av min morfar disponenten på Vin och Spritcentralen och min mormor till deras hus i Tomelilla. Vart jag än flyttar tar jag med mig pianot. Ödeläggaren vars specialitet var att överskrida gränser, tog sig till att måla den djupa vackra mahognyn i en brun matt färg när han var ensam i mitt hem. Men han kom inte åt ena kortsidan som stod mot väggen. Så lite av det ursprungliga vackra finns kvar.
Nu spelar jag på mitt piano igen. Trudeluttar också emellanåt, fri.

Under många år hängde jag ihop med en man från Cuba. Vi var fria, som vi båda ville ha det, men i perioder var vi det inte, och ibland sågs vi inte alls, men återvände alltid till varandra. Vi kände igen varandras vemod. Han var cool, väldigt vacker. Han var mycket fattig. continuer la lecture →

Så nu har min bok äntligen recenserats i en av de största kvällstidningarna! Det var roligt och jag är verkligen glad över det. Men jag är också smått förbryllad och en aning förtretad. Missförstå mig inte! continuer la lecture →

continuer la lecture →

http://www.huffingtonpost.com/entry/pussy-riot-straight-outta-vagina_us_580fc077e4b08582f88c7eab? continuer la lecture →

Nu vill jag inte ha den där cancerbloggen som sista blogg längre. continuer la lecture →