Christina Herrströms Blog

Den här bilden är tio år gammal. Det är tio år sedan just jag gick igenom cellgiftsbehandling och strålning och operation. Håret började falla på Augustgalan. Precis den dagen började håret släppa, när strålkastaren vevade runt över oss so var nominerade. continuer la lecture →

continuer la lecture →

Kulturrådet ger ut en katalog om svensk litteratur i olika genrer ” the best of latest Swedish literature” och DENZEL är en av de tjugo utvalda titlarna i höst. Så glad jag är för det! continuer la lecture →

DENZEL!

Och omslaget är så fint!

Den handlar om Alvilde, en medelålders frånskild kvinna som slits mellan ytan och djupet. Den handlar om tabun. Somligt kan man vältra sig i hur mycket som helst, fullständigt gränslöst och det bara applåderas, medan annat – som sanningen – ibland betraktas som galet, pinsamt, patetiskt. Alvilde tampas också med frågan om förlåtelse. Är förlåtelse nödvändigt för att man ska kunna öppna sig för livet och gå vidare? Och hon tampas med frågan om kärlek. Hon har funnit en egen form för kärlek, som för första gången gör henne jämställd och fri. Ingen kan hunsa henne, ingen kan förtrycka henne, hon behöver inte be någon om något. Hon prisar sin frihet.

Trots det, i djupet av henne har en annan rörelse börjat. Frågan är om den rörelsen är ett uttryck för tusenårig fostran, eller en sanning? Alvilde har ett krav på sig i livet. Det är att inte underordna sig formen, idén, rollen. Trots det verkar rollen, idén, formen vara det mest gångbara – ytligt sett.

Denzel handlar också om Angel. Och om vad manlighet är. Hur manlighet formas på olika nivåer och hur dessa roller egentligen utgör ett brott mot människan. Ett sorgligt brott där vi alla snöps och manipuleras till något mindre och mer utsatt än vad vi hade kunnat vara. Angel strider också med frågan om förlåtelse, på ett djupare existentiellt plan än Alvilde. Han har tvingat sig till att gå hela vägen i idén om manlighet. Varför? Kanske bara för att få stå i sin faders ögons ljus. Berättelsen handlar också om fantasin, om kreativiteten, om den fria tanken och lekens kraft, om människans inre styrka, den otämjbara, den som alstrar självständighet och mod. Och om sådant som är oförnuftigt och inte går förklara, som samtal med universum och underliga danser.

Det vore roligt om ni vill köpa den och läsa den. Men om ni tycker om den, lova då att inte låna ut den till era vänner. Säg då ” köp boken eller låna den på biblioteket!”. Om en bok säljs för 200 kronor i butiken får författaren 12 kronor. Om den lånas på biblioteket är det någon krona per lån. Det är detta författare lever på. Njut av deras verk men tänk på att de måste få fortsätta arbeta och skapa mer. En gång var det en väninna som sa till mig att hon hade lånat ut en av mina romaner till 14 kompisar. FJORTON! Det är pengar för mig. Småpengar kan tyckas, men många småpengar gör skillnad.

Jag är lycklig att jag äntligen får ut en bok. Att den finns där ute nu. Det är tio år sedan jag gav ut en bok. Livet har kommit emellan med sin nyckfulla dramatik. Förödelse har kommit emellan. Förödelse som lett till att jag nästan har gått under. Men jag har inte gått under. Inte än! Nu har jag mot alla odds hasat mig framåt och nått upp till handtaget till dörren till det rum där jag borde vistas, där jag ska vistas, där jag var innan förödelsen drabbade mig. Jag har inte kommit in i mitt rum ännu, jag har inte ens öppnat dörren. Men jag har nått handtaget och det är det jag nu rafsar på. Jag kan inte påstå att jag drar ner det med kraft och tillit, nej, jag rafsar på det och hoppas att jag ska kunna dra ner det för att kanske nästa år kunna öppna dörren. Om några år, ifall jag inte har hamnat på gatan – och jag menar det bokstavligen – på grund av de brott ( nästan ett tiotal ) jag utsatts för som tagit ifrån mig min ekonomi och framtida trygghet, kanske jag får träda in på det där golvet igen, där ljuset skiner in genom ett fönster. Och jag kanske får slå ut armarna och snurra runt på det där golvet och känna mig trygg igen, pusta ut i förvissningen om att jag har en tillvaro och en väg igen. Jag kanske till och med, om ännu några år, kan ta mig fram till fönstret i det där rummet och öppna det och känna ljuset, vinden och blunda, andas. Jag vill bara få fortsätta. Skriva, leva, äta, bo, sådant som de flesta är skyddade i. Till er som läser vill jag säga: om ni vill ha böcker och författare och berättelser: köp böckerna, gå till bokhandeln, använd biblioteken!

Mm, ja det är här det. Som jag blev utspottad. Eller hit jag blev buren – så bör jag nog se det – av goda snälla krafter. Från Stockholms innerstad i en stor snygg bostadsrätt med bastu och pool och festvåning och gästbostäder och närhet till precis allt, till en hyresrätt i en av Stockholms stökiga förorter. Där jag lever nu. Det är här. Men stöket är överreklamerat. Har man bott mitt på Medborgarplatsen är det lilla stök man märker här närmast hemtrevligt. continuer la lecture →

Min författarsyster, min goda vän, kära käraste kära Charlotta har skrivit en väldigt viktig bok. Den heter Fattigfällan.

Den handlar om en kvinna med eget företag som blir sjukskriven och så pass länge att hon blir utförsäkrad. För att få försörjningsstöd från socialtjänsten måste hon avsluta sin firma, men hur ska hon då någonsin kunna tjäna pengar igen? continuer la lecture →

continuer la lecture →

Jag fattar inte de här uttrycken: ha lite stake! Har du ingen stake! Visa att du har stake. Det är ingen stake i XX. Show us you ve got balls och så vidare.

Med detta menas att man har mod. Kort och gott. Att man inte är en som sviker, glider undan, fegar ur. Men vad har mod att göra med STAKE och BALLS? Balls? Det är ju pungkulor! Och stake, det är väl för tusan en snorre? Eller? Har jag missuppfattat något?

Vad, vad, vad har dessa kroppsdelar att göra med mod?

Alltså, om vi börjar med STAKE. Bilden är en ståkuk. Eller? Och det ska förmodligen symbolisera kraft. Och en dylik är ju faktiskt i vissa fall kraftfull och lockande, det är sant. Men den vanligaste positionen i stakens liv är inte som stake, utan som hängande, guppande, sladdrande. Och efter en ganska ung ålder om man ser till en mans medellivslängd når inte staken ens fullfjädrad ”stake” i själva stakpositionen. Så idén, bilden, om det kraftfulla ståndet- STAKE! – vilket automatiskt associeras till MANNEN är bekymmersamt haltande. Ändå likställer man detta ” stake ” med mod och någonting absolut manligt. Även om kvinnor också kan ” ha stake”. Det är ju ” bara” ett uttryck.

Men det håller inte.

Ännu värre med BALLS. För mig är det faktiskt smått förvirrande att man kan hänvisa till BALLS – det vill säga PUNGKULOR – när det handlar om att visa mod och styrka. Alla, alltså ALLA, vet att just denna del av mannen är den allra mest ömtåliga. Det finns ingen motsvarighet till så ömtålig kroppsdel hos kvinnan. Alla – alla! – vet att om man måste oskadliggöra en man för en stund så är det the BALLS, pungkulorna, man ska rikta in sig på.

Så hur tusan kan man likställa dessa känsliga organ med beslutsamhet, mod och ära? Show us you´ve got balls, man! Visa att du har stake!

Ähum, säger jag och anlägger en skeptisk min. Tänk efter, boys and girls, tänk efter!

Om några dagar är det tio år sedan jag upptäckte knutan i mitt bröst. Det hände en natt då jag inte kunde sova, jag hade vridit och vänt mig i flera timmar och reds av oro för hur mitt liv nu skulle gestalta sig. Det var tre år efter skilsmässan och jag hade verkligen gjort något annat av mitt liv under de åren, men nu kände jag att något nytt måste ske. Jag måste finna en väg, en riktning och jag var fortfarande ganska omskakad av att det hade gått så illa med vårt äktenskap. Jag var så orolig den där natten. Egentligen kunde jag inte finna ut vad det var som oroade mig, eftersom jag ändå tyckte att allt var ganska bra nu, men jag kände så starkt att något störde mig. Till slut kom jag att tänka på vad en vis kvinna sagt till mig för länge sedan. Hon var astrolog och jag hade gått till henne en gång som ung och häpnat över att hon kunde berätta så mycket. Och hon hade sagt att om man behöver hjälp kan man ropa på sina änglar. Det hade jag ingen aning om. Något sådant hade aldrig föresvävat mig.

Men den här natten, femton år efter att hon sagt det till mig, mindes jag plötsligt det. Och jag sa så, precis så ” kära mina änglar, vägled mig.”

Jag vet inget om änglar. Jag kan inte påstå att jag tror på dem, även om det vore underbart om de finns. Jag hoppas att de finns. Och jag tror inte på astrologi. Jag tror inte på spåtanter. Men jag tänker att vi själva vet en hel del om oss och om världen som vi inte vanligen har tillgång till, eller som vi rationaliserar bort. Min oro var redan där denna natt och nu, efter att ha bett om hjälp, lade jag handen över mitt ena bröst medan jag lutade nacken på den andra armen och då, ögonblicket efter mitt rop på hjälp, fick jag svaret på min oro. Som en liten pärla. Den satt alldeles intill armhålan. Och jag visste i den stunden att jag var sjuk. Oron i mig kanske var ett tecken på att jag visste det redan innan jag visste det så att säga.

Jag kände mig inte ett dugg sjuk. Tvärtom. Jag var fysiskt mycket vältränad och jag var lyckligare än på länge och jag hade massor av roliga planer, både i mitt arbete och mitt privatliv. Jag kände att jag var i full färd med att växa på en massa bra sätt. Det fanns ingenting i mitt liv som indikerade att jag var sjuk. Men jag var sjuk.

Man hittade tre tumörer. Två av dem var utvecklad cancer, den tredje som jag hade känt var en utstickare, som ännu inte utvecklats till cancer. Den räddade mig. Den liksom vinkade, hallå, något är på gång här! Om inte den hade stuckit ut där vid sidan hade jag inte upptäckt det. Jag hade aldrig i mitt liv blivit kallad till mammografi och jag hade inte en tanke på att gå av eget initiativ. Dessa lömska tumörer hade kunnat växa på utan att jag hade haft en aning om det. Jag är så tacksam att jag upptäckte den där.

Det var fruktansvärt alltihop. Och det hände just när jag började känna att nu, nu står jag bra på benen själv efter min 20 åriga kärlekssaga med barnens far. Men när kommer en sjukdom lägligt? Jag var ändå glad, minns jag att jag sa, att det hände just då och inte tidigare, för om det skett närmare skilsmässan hade jag kanske inte klarat det. Och barnen. Vi måste vara starka. Tillsammans. Vi tre.

Vi var det. Vi var starka tillsammans, vi tre. Jag och barnen, barnen och jag. De var mina krigare. De var min kraft. De var som två hästar vid min sida, eller två lejon.

Men jag minns hur jag en kväll några veckor efter beskedet, stod i dörrkarmen till tv-rummet där min pappa satt i sin stol. Han var nästan blind så han tittade fel under hela samtalet. Han trodde att han tittade på mitt ansikte men han gjorde inte det. Det var ett viktigt samtal vi hade min pappa och jag. Jag grät för att jag inte förstod varför just jag hade fått cancer. Jag grät för att de tankar som genomsyrar vår hälso – och skamkultur pinade mig. Varför hade just jag fått cancer? Pappa, vad har jag gjort? Jag är en bra mamma, jag är en bra dotter, jag är en bra vän, jag var en bra hustru. Vad har jag gjort? Varför har det hänt mig? Varför är jag skyldig? Varför ska just jag straffas med en livshotande sjukdom?

Pappa sa som det var. Det är inte ditt fel. Det är en slump. Det har inte med dig och din person att göra eller dina handlingar. Jag förstod ju också det, intellektuellt, men åh vad det var betydelsefullt att höra från min pappa.

Fuck Cancer och Säg nej till cancer och vinna kriget mot cancer… allt det pratet som varit den senaste tiden som speglar uppfattningen om sjukdom har jag funderat en del på. Som alla andra som utsatts för cancer. Ja, det finns en skam över det. Det finns en märkning över det. Det finns en sådan primitiv rädsla så att somliga verkar tro att de kan bli smittade. Och det finns en idiotisk idé om att man på något vis är medskyldig till angreppet eftersom man anses besegra sjukdomen ifall man har turen att svara på behandlingarna. Det finns ingen logik i sådana resonemang. Däremot påverkar man sitt mentala tillstånd, vilket i sin tur kan hjälpa i läkningsprocessen, men om man är bortom räddning så är man det. Vad som gör oss friska är mediciner, operationer, behandling. Det är den medicinska vetenskapen vi kan tacka.

Sedan får man lära sig, försöka, att hantera sin själ för att kunna förhålla sig konstruktivt till fortsättningen, men det gäller allt i livet.

Jag fick för mig att jag straffades med cancer för att jag hade varit lycklig på ett sätt som inte är det förväntade för en medelålders tonårsmamma. Jag trodde ibland att jag straffades för min kvinnlighet. Jag hade varit väldigt mycket kvinna de där åren, dansat, älskat, varit fri och jag prisade min frihet. Jag prisade min upptäckt av att inte behöva klamra mig fast vid en romantisk idé om tvåsamhet, jag prisade min frihet från traditionell kärlekssmärta, jag prisade de män jag omgav mig med. Ingen fick mig. Jag var fri. Viktigast för mig var barnen. Arbetet. Barnen. Inte mannen. Straffades jag för det nu? Skulle jag manglas ner och dö under min egen kvinnlighet? Cancern angrep just den.

De år som följde dominerades och dikterades av behandlingarna. I väntrummet på KS fick jag se alla sorters människor i alla åldrar. Vi som varit med om det bär en alldeles särskild tyngd. Vi vet innerligt väl att vi lika gärna kunde vara döda. Vi vet så innerligt väl hur fin gränsen är. Vi har tålamod på ett sätt, på ett annat sätt förmodligen inte för vi vet också innerligt väl att vi lever- just nu.

Ibland då jag nu drabbas av den stora känslan av meningslöshet tänker jag på vad som hände mig för tio år sedan. Hur det i ett slag tog ifrån mig mina planer och min föreställning om vem jag var och vad jag hade att göra och hur mitt liv den närmaste tiden skulle se ut. Mitt och barnens.

Ibland när jag känner att livet ändå på något vis faktiskt är… meningslöst, särskilt nu när jag inte har mina barn omkring mig och fortfarande konstigt nog känner mig vilsen då jag inte är navet för dessa älskade människor och inte är engagerad i det liv som var en självklarhet varje dag när man var en familj…. så behöver jag bara röra vid den tiden kring beskedet med yttersta spetsen av min tanke. Sedan kan jag återföra mig till livet och viljan till livet. Känslan av meningslöshet kommer så lätt över oss människor, men när man stått inför risken att dö vet man hur fäst man är vid livet. Hur fäst man är!

Det är svårt att leva. Det är tungt och det är förvirrande och det gör ont att leva. Det gör ont att krocka med andra människor, att såra och att såras och det är fruktansvärt plågsamt att fatta mindre och mindre av livet vilket jag gör med stigande ålder, men att få leva, kära vänner, att få leva… Att få se bladen i träden vifta för vinden, att känna blommornas doft, att få vara en del av en dag som börjar och slutar i en kväll och veta att jag får med största sannolikhet vakna i morgon igen och vara med ytterligare en dag… Det är det som är lyckan. Den existentiella djupaste lyckan. Det förstår man när man riskerar att mista det.

Ytterst få visste att jag var sjuk. Jag hade inget som helst behov av att basunera ut det. Jag hade inget som helst behov av medlidande. Jag ville vara ifred. Jag ville samla mig i ensamhet. Det är först nu som jag börjat berätta att jag var sjuk. Jag vet att det ändå kommer fram i boken jag ska skriva om brottet jag sedan utsattes för. Att jag hade varit sjuk gjorde mig sårbar för psykopaten. Tänk sådan tur att jag inte visste vad som skulle komma. Tänk så mycket man ska vara med om. Och allt är livet. Ja, allt är faktiskt livet.

Under trollets lummiga luva, långt ner under dess berghuvud, vilar en hemlig tjärn. I tjärnens mörka djup vet man inte vad som finns, ifall någonting överhuvudtaget lever däri, men i ytan dansar grodynglen, små virvlande varelser med stora svarta huvud på en svans, inget mer, men som snart låter fötter, ben, fingrar och ansikten växa fram samtidigt som de förlorar sina svansar och då börjar de påminna om människor på ett inte helt avlägset sätt. Så gör de marken till sin värld, istället för det svarta vattnet. Tjärnen som de lever i speglar berget och himlen, de flyende molnen och månen och solen, ja säkert speglar den också Vintergatan om natten, fast jag vet inte vet det för att jag inte har sett det. Om jag skulle försvinna i tjärnen skulle jag inte bli funnen igen. Det förstår man medan man rör sig på ytan, men man tänker helst inte på det. Vi vet det. Som vi vet så mycket om livet. Vi Midsommarbadade i det svarta vattnet, bland sländor och hjortron som ännu göms bakom blombladen och bland vippande myrull, de lenaste vita tofsar högst upp på varsitt strå. Trollet såg tjärnens yta spricka upp av förtjusta människor. Jag Midsommarbadade i den svarta tjärnen med många av dem som jag älskar allra mest. Våra skratt gled över ytan som skridskoprinsessor försvinner bort över klar is. Det lummiga trollet vakade stumt över oss och de vilda djuren väntade. Och en varm hand tog min, mitt i allt som var stunden, och förde mig till sin famn och där stod jag under himlen fortfarande i hans armar.