Något som faktiskt är väldigt kul är att bli inbjuden till högstadiet – ofta är det åttor eller nior – och möta eleverna.
Det är alltid spännande att se vad som ska hända. De har ofta arbetat med boken Tusen gånger starkare på olika sätt. Ibland har de skrivit egen fortsättning på den, ibland har de spelat upp scener ur den, ibland har de provat med att killarna spelat tjejerna och tjejerna killarna. Den berättelsen verkar alltid lyckas väcka mycket diskussion och reflektion och gång på gång berättar † både elever och lärare för mig att boken -och filmen- har fått alla uppmärksamma på hur de beter sig mot varandra, hur de dömer sig själva och varandra och att saker FAKTISKT har förändrats i grupperna. Det är helt otroligt att höra! Ibland kommer det fram tjejer till mig som säger att de har läst boken SJU gånger. Just SJU gånger har jag hört flera gånger. De säger att de varje gång upptäcker något nytt. Och de känner att de blir synliga och stärkta av berättelsen. Jag blir alldeles öm i hjärtat av alla dessa unga människor. Men lika mycket av de vuxna! De säger att de har fått ett fantastiskt verktyg i berättelsen att kunna tala om jämställdhet, grupptryck och annat!
Det är också roligt att killarna väldigt ofta är mycket aktiva vid dessa möten. Jag har nu träffat så många fina killar i skolorna att man kan bli tårögd! Fina insiktsfulla kloka killar som VÅGAR uttrycka sin klokhet. De är friare att uttrycka den än tjejerna. vilket inte är konstigt, då själva förtrycket eller ”könsmaktsordningen” drabbar killar och tjejer på olika vis, som vi vet. Jag är glad att jag alltid får god kontakt med eleverna, att det alltid uppstår något…. svirrande… i luften! Att jag med dem kan dela mina tankar, för jag är ju själv i en process av reflektioner … jag har ju inga svar, men jag kan ställa vissa frågor i mitt skrivande. Det är roligt att få tänka högt i deras närhet! Och se hur det lyser i deras ögon, känna hur de stillnar och spetsar öronen ibland, känna hur de förstår att de inte är ensamma i sin vilsenhet och sina undringar här i livet. Jag måste säga att det är helt FANTASTISKT många gånger! Och efteråt säger lärarna ”Men tänk, alla lyssnade! Till och med de stökiga killarna!” Och eleverna applåderar länge och ser rosiga ut. Det är bra! Om jag gett dem lite styrka så är det så himla BRA!
Men jag tycker inte det är så väldigt konstigt att alla lyssnar. För det första är det lättare för mig som kommer utifrån med min status att få dem intresserade. För det andra talar jag rakt ur mig själv, jag sätter mig inte på dem, jag försöker inte lära dem något, jag vill bara snacka om vad det är att vara människa och kunna tänka och välja. För det är det som Tusen gånger starkare i grunden handlar om. Och vad det är som begränsar oss. Och varför är det så? Och att alla är födda med underbara skatter nedsänkta i oss. Och vikten av utbildning och att det inte är självklart. Makten i att faktiskt ha ett val. Killarna lyssnar alltid av det enkla skälet att jag säger att Tusen gånger starkare inte i första hand handlar om tjejer och killar utan om vad det är att vara människa. Och alla lystrar direkt då jag berättar att det inte egentligen handlar om skolan men att en berättelse måste ha en spelplats och att skolan är en mycket lämplig spelplats för denna historia av flera skäl. Och när jag säger att mansrollen är lika begränsande -om inte mer på vissa mänskligt väldigt viktiga områden – och att den också stympar pojkarnas möjlighet att vara hela människor – då stillnar ALLTID de stökigaste killarna. Alla håller ANDAN. De lyssnar noga. Men de vågar inte se på varandra. Inte konstigt att de inte vågar – jag talar om stora saker men på ett enkelt sätt. Jag skulle inte heller våga titta på någon annan. Det gör man inte när man känner att det tar. Jag tror att tonåringarna behöver många fler möten med vuxna människor där man talar om livet. Inte för att fostra dem. Inte för att lära dem något. Men för att vi alla har så väldigt mycket att undra över. Det är ju så spännande och fint när man kan dela det! Jag älskar alla de där ungdomarna dessa stunder! Jag önskar jag hade makt att välsigna dem och skydda dem och hjälpa dem att växa på ett bra sätt! Men jag tänker att om något jag har sagt, som levande människa framför dem, ger dem inspiration eller lite extra förståelse för sig själva eller någon annan, eller ger dem lite styrka…. vad bra det är då! Åh, tänk om varje barn som föds i världen kunde få DEN KÄRLEK de ska ha. Kan man föreställa sig det? Hur som helst, rent krasst: det hade sparat mycket pengar i världen! Lidande kostar inte bara lidande, det är en sak som är säker. Fast som jag säger till de unga: människan är så pass NY på jorden. Vi står bara i början av vår utveckling! Vi kommer att bli klokare och mänskligare och bättre. Eller vad tror ni?
