Se in i ögon, dansa, samtala, mötas

Jag skrev att jag inte tänkte skriva blog på ett tag eftersom jag tycker att det produceras för mycket ord hela tiden och överallt och det helst ska vara substantiellt, det man skriver om man ska ta andra människors tid i anspråk, och det är inte alltid så lätt att vara substantiell eller ens orka formulera det som man kanske anser vara viktigt. Det är lättare att bestämma sig för att det inte är viktigt. Att det inte kan vara viktigt för någon annan. Men idag skriver jag lite i alla fall.

Tänk vad viktigt det är att träffas. Det är vad jag tänker på idag och tycker faktiskt att det är värt att tala om. Eftersom vi slarvar med det. Särskilt när man har blivit vuxen. Och kanske email och FB och sms som på många sätt ger oss mer kontakt, på ett annat sätt gör oss mindre benägna att träffas. Men så viktigt det är att träffa sina vänner till exempel.

Idag åkte jag in till stan för att träffa min kära väninna Lena. Det är konstigt för mig att åka in till stan eftersom jag alltid har bott mitt i stan och just en transport kan göra att man skjuter upp träffandet. Dumt. Vi vill alltid ses, säger alltid att vi ska ses snart, så som det brukar vara med ens goda vänner, men tiden räcker inte till. Trots att vi inte har småbarn. Äntligen sågs vi igen i alla fall och drack varsin kopp te på ett fik. Enkelt. Det var så enkelt. Man häpnar över hur enkelt det var. Visserligen kan fattiga människor inte sitta och fika hej vilt och det är ett ganska hämmande faktum men vi drack mycket vatten, det är möjligt! För så viktigt det ÄR att mötas! Att se varandra, röra vid varandra, tala med varandra. Mail och sms räcker inte, även fast det räcker en ganska lång bit. Men att TRÄFFAS fyller på kraft och näring och känslan av tillhörighet och mening på ett helt annat sätt. Det ger energi och riktning. Mening.

Jag läste om en internationell hälsoundersökning man gjort och slutsatser man dragit. Det var så här att Frankrike kom väldigt högt upp på listan, jag tror det var nummer tre eller så, av länder med bäst hälsa. Man förvånades över det eftersom träning och nyttiga dieter inte är särskilt högprioriterade fenomen i Frankrike. Man ägnar sig fortfarande åt att äta gott och länge, feta ostar, vin, kaffe, sötsaker, röka och så vidare. Det förvånade forskarna att befolkningen ändå var så pass frisk, så vad berodde det på? Man kom fram till att svaret låg i den sociala kulturen kring ätandet. Äta måste vi alla, och det kan ske på väldigt många olika sätt, men i Frankrike lägger man än idag mycket tid på näringsintag. Tillsammans. Man sitter i flera timmar och man ägnar sig åt samtal, till och med åt samtalskonst. Samtalskonst och god mat är två fenomen kärt förenade i den franska kulturen sedan gammalt och tänka sig, det man kom fram till var att just DETTA gör det franska folket mycket friskare än vad de rent sakligt borde vara om man betraktar deras diet och leverne. Konklusionen är att det mänskliga intresserade samtalet, det mänskliga mötet, tiden man lägger på detta är en starkt bidragande faktor till god hälsa och egentligen alltså viktigare än vad man stoppar i sig ( i viss mån) ! Vi mår helt enkelt mycket mycket bättre av att mötas, av att prata, av att byta tankar, av att se varandra och av att äta tillsammans! Jag tycker det är så härligt! Det är en riktigt härlig hemlighet om livet som man inte får glömma!

Och vi slarvar med det. Det slarvas med det i familjerna där man helt enkelt inte samlas till måltiderna, vilket för mig är obegripligt. Och vi slarvar också med det med våra vänner. Kanske vi anser att våra möten över maten måste framstå i ett särskilt skimmer för att de ska vara värda att genomföra. Kraven på vad som ska stå på bordet och hur hela iscensättningen av umgänget ska gå till, urholkar innehållet och värdet av det. Det blir yta, en yta som stressar och blockerar.

Det är rätt mycket grundläggande mänskligt som man slarvar med. Som att se varandra i ögonen. Jag vet att det vimlar av par där ute som inte ser varandra i ögonen ENS när de älskar, inte en enda stund. Rent allmänt över en dag kan man fundera hur mycket man faktiskt ser in i en annan människas ögon. Och om man bara tittar på ögonen eller om man ser in i dem. Jag provade denna skillnad med mitt lilla barnbarn när hon var något år gammal. Jag tittade på hennes ögon men så såg jag in i dem och någonting i hennes blick och vår upplevelse av varandra och vår stund förändrades radikalt. Det var trevligt att titta på varandras ögon med, men att SE IN I ÖGONEN var något ANNAT. Det är något ANNAT. Och det är VIKTIGT. Prova det! Det kan man prova med vem som helst. Se och känn skillnaden!

Man slarvar också med att dansa. Det konstaterade Lena och jag. Vad har hänt, vi har ju ett dansyl inom oss och har alltid haft och har varit ute och dansat alla andra år, men nu har vi inte varit ute och dansat på flera år! Hur är det möjligt? Flera år! Tiden går utan att man märker det. Den går utan att man har hunnit träffas för det ska man hinna sen, den går utan att man ser andra i ögonen för det har man glömt bort, den går utan att man dansat! Att dansa gör en människa glad. Att dansa handlar inte om att ragga eller presentera sig i sexiga poser som ska väcka beundran, det handlar om att DANSA, att ge uttryck för sin DANS bara, rakt av, som FINNS där inuti oss ALLA och som blommar fram vid musik. Man ska inte slarva med de här grundläggande sakerna, för det är de som liksom fäster oss i jorden, som får våra rötter att glöda och livet och förankringen och belåtenheten med att existera här och nu och vara vi att rusa igenom oss.

Mycket tid av livet handlar om att bekämpa känslan av meningslöshet. Och den känslan urholkar oss mer och mer tills den helt kan ta över. Men då är det dags att jorda sig – alltså inte lägga sig i jorden utan ta kontakt med det fundamentala! Då är det dags att se in i ögon, att känna kroppen dansa , att samtala och äta tillsammans och göra sig till människa igen. Det får man göra om och om igen verkar det som.

 

Om Christina Herrström

Författare, dramatiker och Officiant Ebba & Didrik Glappet Tusen gånger starkare Tionde våningen Leontines längtan Den hungriga prinsessan Denzel Öderläggaren Mirrimo Sirrimo En underbar utsikt Mitt namn är Erling Midsommarkvartetten Marsvinsnätter Gäst i Djupa Salar Suxxess Skimrande vingar
Det här inlägget postades i Blog. Bokmärk permalänken.

Laisser un commentaire

Votre adresse email ne sera pas publiée. Obligatoriska fält är märkta *

Ce site utilise Akismet pour réduire le spam. Découvrez comment votre commentaire Traitement des données.