Den här bilden är tagen av Johannes Stjärne när vi var i Seoul med våra respektive filmer. Han med Sound of noise och jag med Tusen gånger starkare. Vi var där som en del av svenska statsbesöket i Sydkorea. Det var då jag sa du tre gånger i rad till Silvia och sedan nä visst man får inte säga du till dig. Men det viktiga som hände då för mig var ett samtal allra första kvällen med Johannes. Vi drack drinkar på vårt lyxiga hotell och han berättade att han och Ola Simonsson hade känt sig befriade i sin skaparlust av att se Ebba & Didrik och Glappet en gång i tiden. De såg att man kunde skriva och regissera på ett annat sätt än det som är vanligt i Sverige. Och att det var en klart viktig del av deras eget filmskapare! Det gjorde mig så stolt, för de har gjort så himla fina saker! Johannes sa att han tyckte det var skandalöst att jag inte fått möjlighet att ta mer plats med min dramatik, han menade att jag har inspirerat massor av folk och att jag har en särskild begåvning i att kunna skriva om allvarliga saker på ett lockande sätt. Det vet ju inte jag, men det kan man ju hoppas. Han sa att om jag hade varit man, med mina framgångar, skulle röda mattan varit utlagd för mig. Vilket min regissör och fd man Peter Schildt ofta talat om också – rädslan för skapande kvinnor. Jag hade förmodligen blivit märkvärdigförklarad och fått mer utrymme om jag hade haft hårig snopp istället för hårigt kvinnokön. ( hälsning till Wanda!) Ja det tror jag faktiskt själv också.
Johannes Stjärne berättade viktiga saker för mig som jag knappt kunde ta in i öronen- som detta med röda mattan… Och något av det viktigaste var att det inte finns några hemliga koder i branschen. Men att en massa män låtsas som om de finns sådana och upprätthåller ett camraderi med varandra. Han sa att jag inte behöver någon annan, att jag har min begåvning och att jag inte ska vänta på några karlar som bestämmer för det enda de gör är att slösa bort min tid! Sant!
Det kunde man tycka borde vara skåpmat vad det gäller insikter, men icke då! Man måste bli påmind om sakernas ordning gång på gång. Öh, hur var det nu, är det jag som brister i min förmåga eller… nä visst ja, vi lever i ett manscamraderi. Skojigt ord – undrar om det stavas så? Eller med kå? ( rim) Dock räcker inte begåvning (och erfarenhet) om ingen ger plats för en att verka i. Och den som har makt att ge plats är oftast män. Och många av dessa män känner inte igen mina manus som viktiga, eller roliga. Många kan inte läsa in dimensionerna i det. Så då blir det inget. Till exempel höll Glappet på att aldrig nå TV – rutan för att den chef som efterträdde min uppdragsgivare Steen Priwin på SVT Drama Göteborg ansåg att Glappet var en meningslös historia, helt ointressant, med intetsägande personer och var i självaste verket något av det sämsta skräp han sett. Han kände helt enkelt inte igen berättelsen som viktig. Skandal, säger alla nu i efterhand, skandal ja, men detta var en av de mäktigaste personerna i mediaSveriges absoluta åsikt. Han ville helst inte visa Glappet – den var dock redan producerad. Han försökte ge den visningstid på sena eftermiddagen då ingen tittar. Som tur var lyckades han inte med det, men det var tack vare en annan man – det vill säga Peter som hade tillräcklig pondus inom branschen för att kunna strida. Det är lätt att bli knäckt utan tillräckligt stöd när det enda man vill göra är att : skriva – inte slåss!
Johannes Stjärne har i alla fall blivit en kär vän till mig. Under året har jag skrivit brev till honom och de stunderna har varit små fristäder för min pressade hjärna, där orden har strömmat fram, lekande och sugna. Nu när jag är bostadslös och kontorslös får jag sitta i hans kontor och arbeta om jag vill. Bara det! För en vecka sedan gick hans kortfilm REGN med fantastiska Sally från Smack the pony, på Svt1 – den finns kvar på svtplay. http://www.svtplay.se/video/2194365/kortfilm-i-svt/regn
Tänk att genomföra en sådan här idé! Det är en sådan där rolig idé man kan få och spinna vidare på men som för det mesta aldrig blir något mer än så. Skillnaden mellan att vara begåvad och att vara konstnär är att om man är konstnär genomför man sin begåvning! Och ser när begåvningen är värd att genomföras! Det är det som är det jobbiga, det är det som tar tid, kraft, pengar och mod. Men om ingen ser vad som är särskilt med det man gör så blir det aldrig distribuerat även om det är skapat. Så det krävs något som flyger lite högre än precis i grästopparna av dem som har makt att ge plats. Lite passion, lite mer kärlek, lite mod och nyfikenhet.
Har ni förresten inte sett Johannes Stjärnes och Ola Simonssons långfilm som gick runt världen: Sound of Noise- gör det! Den är så underbart bra, annorlunda, fantasifull, klok och rolig och det finns ett par oförglömliga scener i den som eggar fantasin på ett sätt som i alla fall jag känner igen från barndomens mystiska drömmar! Den här bilden som Johannes tagit på mig i Seoul tycker jag om. Det är sällan man ser sig själv i en större miljö, och man ser sig aldrig bakifrån. Vi var på väg till en mottagning på ett museum i Seoul där statsbesöket inleddes. Jag tyckte mycket om Seoul och människorna där! Jag var bara där i tre dagar men hade gärna stannat längre. Julia Sporre som spelar hjältinnan Saga i Tusen gånger starkare var också med som representant för Tusen gånger starkare. Den svenska filmveckan i Seoul blev mycket uppskattad och den mest välbesökta av alla dittills arrangerade filmveckor. Det är så roligt att en film kan ta en runt världen och man kan få se hur den tas emot av människor från helt olika kulturer och bakgrunder. Både Johannes´och min film verkar vara internationella! Skål för det!
