En vägvisare är bra att ha när man är vilse!

Det känns så betryggande att kasta en blick på den här boken.

VÅR VÄGVISARE.

Vilken underbar titel. Dessutom fullkomligt korrekt! Inget flum där inte!

Och att glänta på den och se alla Sverige vägar så tydligt gör att så mycket abstrakt oro genast skingras i ens sinne.

Oro som skingras är det bästa som kan hända. Ljuset strömmar in, slår emot en spricka som svarar med att fyllas med ljus och blända en. Jag är inte en ravin, jag har kraft att lysa!

Svart på vitt har jag sett min fångenskaps sanna substans. Svart på vitt. Hos min polis. Jag ville knappt gå därifrån. Det var gräsligt men det var sanningen. Det var den sanning som dikterat mitt liv under fem år. En riktigt pinsam pajassanning! Och vidrig.

Men pajas!

Åh, att äntligen få sitta på polishuset igen! Jag ville krypa upp i min inspektörs lilla skinntorra famn och stanna där. Då sa han att allt är inte bara tragiskt i hans jobb, mycket är också positivt. Han har jobbat i decennier med brottsutredningar och denna tänker han följa hela vägen, den väg som är kvar efter att han lämnat ärendet vidare. Han tycker den är spännande! Min anmälan tog ett och ett halvt år att utreda på grund av underbemanning. Det är ett och ett halvt år sedan jag gick till polisen med min exman och frågade honom hela vägen där jag liksom balanserade på trottoarkanten medan han målmedvetet tog stora kliv mot polishuset. ”Men Peter, vad är brottsligt i det som skitstöveln gjort mot mig?”

Känns som i ett annat liv. Tur det. Min exman hade faktiskt tårar i ögonen. ”Det tog mig hårt”, har han sagt.

Nu tror jag att jag har börjat ta mig ut på andra sidan. Jag har läkt bra.

Men vad ska hända nu, polisen? undrar jag. Vad blir nästa steg? Hur ska det bli?

Din upprättelse, säger polisen, är att du har anmält.

Ja.

Och att du har haft tillräcklig dokumentation. Ja. (Dont fuck with a writer, simple as that!)

Och att samhället står på din sida. Det är din upprättelse, sa han. Du är inte part i målet längre. Det är samhället. Samhället står bakom dig.

Vad som kan komma ut av det mer, vet ingen. Men du vet att samhället tror på dig och står bakom dig.

Ja, jag kan säga att det är underbart skönt och närmast svindlande. Tänk om jag hade vetat medan skiten pågick och jag trodde ingen hjälp kunde finnas!

Fru Justitia skyddar mig, som en mantel som omfamnar mig. Inte känslosamt, endast korrekt, vilket är det allra bästa. En medborgare ( ovant ord va) har gjorts illa och det är emot lagen och det accepterar inte Sverige.

Vår vägvisare Sverige.

Jag har lärt mig mycket om vårt samhälle längs denna pinofärd. Och att människor faktiskt tas om hand av det. Också! Jag ringde psykiatriska kliniken förra året på våren i april för att pressen på mig var för stor och hade pågått för länge. Det var en fredagseftermiddag. Jag fick tala länge med en varm skånsk kvinna. Hon frågade mig allt det viktiga som jag inte kunnat berätta. Jag grät vid äppelträdet. Hon frågade om jag hade tänkt tankar om att göra mig själv illa.

Det hade jag. Så illa var det. Jag hade tänkt att det bästa vore om jag upphörde. Jag ville inte dö. Men jag ville upphöra. ( kolossalt olikt mig) Jag stod vid havet och talade med gryningarna men mina somrars alla barndomar viskade upp genom sanden, ljungen, stenarna och fick mig att minnas morgonrodnaden. Men sköterskan i telefon sa till mig att om jag övermannades av för mycket ångest över helgen skulle jag ringa ett nummer hon gav mig och hon fick mig att lova att absolut göra det. Och på måndagen, tidigt på morgonen, medan teamet ännu satt i möte ringde hon igen. Vi sitter i möte men vi ville ta kontakt med dig fort. Tyvärr kan vi inte ta emot dig idag men kan du komma imorgon?

SÅ paff jag blev. Nästan lycklig. Att det som hänt mig var viktigt. Att man ville rädda mig.

Jag var inte i ett akut tillstånd. Jag var bara så full av ångest, förvirring och oro av det som ödeläggaren utsatt mig för. Av allt jag inte kunde förstå.

Min humanism, min empati var utsatt för grov våldtäkt. Släpad mot avskrädeshögen, på väg att kastas i sjön efter fullbordat verk. Så var det.

”Du ska veta att du är i gott sällskap”, sa överläkaren på psyket. ”Och att det som han har gjort mot dig inte har med dig att göra. Sådana människor hittar alltid andras svagaste punkter. Och alla människor är sårbara. Du är i gott sällskap men folk tiger.”

Det var viktigt att höra. Precis som polisens ord då jag anmält.

”Det viktigaste nu är att du tar ditt liv tillbaka.”

Att få höra ord som dessa av de som vet. Som vet hur illa det är, som vet hur världen kan se ut, som vet. Jag blev tagen på fullt allvar. Ingen stötte bort mig. Ingen spottade på mig. Ingen vände mig ryggen. Jag togs emot av de som representerar vårt civiliserade välfärdssamhälle, vår demokrati. Alla förstod allvaret. Mer än jag själv. Ingen sa ” skyll dig själv pucko!”

Och nu är ärendet snart klart. Min lille polis var munter när jag träffade honom nyligen. En så lång utredning. Så mycket tid. Jag kramade om honom mjukt. Han log glatt.

Under övergreppsåren satt jag vid samma arbetsbänk som ikväll men i ett annat rum, det är min svärmors arbetsbänk, och skrev som en dåre i mina dagböcker. Min handstil är ofta uppluckrad av trötthet. Ibland har jag vänt blad i en mening för att det jag höll på att skriva gjorde mig för rädd. Man kan bli så hemskt rädd när man är ensam i något som man inte förstår. När kontrollen över ens liv tagits ifrån en. Och man blivit isolerad av olika skäl. Och rädd.

Men inte ens det förstod jag. Att det var just så. Att jag hade blivit isolerad och rädd. Men jag skrev. Jag kunde inte låta bli. Arg på att jag skrev, skrev jag.

Jag tänkte ” Varför skriver jag detta? Varför slösar jag bort ännu mer tid av mitt liv genom att sitta här och skriva istället för att gå ut, träffa människor, försöka hämta kraft genom att ha roligt istället för att älta detta?”

ibland har jag tänkt ” det var en ängel som stod vid min sida och såg till att jag skrev.”

”Det var du själv”, säger de på psykiatriska kliniken. ”Det var du som tog ansvar för situationen genom att skriva ner så mycket du förmådde. ”

De säger att jag är oerhört stark. Jag gråter och de säger att jag är stark, att jag klarat detta själv med bara lite hjälp från dem. Fan vad jävla stark jag är! Fan vad jävla stark jag ÄR! Och att jag är sådan som skriver när jag inte förstår och känner mig ledsen är en del av min STYRKA. Tänk, att det kom som en räddning. Denna förbannelse att skriva.

Utan dagböckerna hade jag aldrig kunnat återhämta mig. Och jag hade inte haft tillräcklig dokumentation till utredningen. Jag är så tacksam att jag hukade över dagböckerna så trött och krympt , fast jag längtade till något annat, till att bryta mig loss ur nuet istället för att dokumentera det, för jag kände starkt hur mitt liv – det jag fått ha kvar, det jag tillfrisknat till – spalls. Spalls bort, minut för minut, dag för dag, månad för månad och år.

Det är många som säger ”Jag borde ha förstått! ” och ” Jag skulle ha gått på dig hårdare!” och ”Du var så skärrad och frånvarande, jag kunde ha frågat mer…”

Men hur ska man kunna gå på varandra? Vi har respekt för varandras integritet. Och när man säger ”Jag jobbar, jag har inte tid!” till alla så tror de ju så klart det. Om man ler och skrattar och är ordentligt klädd så är det ingen som märker. Om man blir glad av att komma ur sin ångest ett tag för att man pratar med dem man tycker om. Så fort man vänder ryggen åt är man tillbaka i sin verklighet, den som ingen vet, den som håller på att ta livet av en men då har man ju redan traskat iväg. Ingen ser.

Så var det med mig. Och den verklighet som söndrade mig har inget med mitt inre att göra. Den hade enbart att göra med en parasit som nästlat sig in i mitt liv och känslomässigt utpressat sig in i mitt hem och börjat domdera min tillvaro – på till slut alla plan. En parasit som stod utanför mitt hem och bad om hjälp. Gråtande. En gråtande man.

En av mina närmaste, Malik, som jag talade med ett och ett halvt år innan jag anmälde, medan jag trodde på allt, hade rätt. Jag blev så förvirrad av det han sa. Jag blev nästan arg för jag hade berättat alla fakta för honom i förtroende, ingen annan, för att jag hade fått för mig att jag kanske skulle dö och någon i familjen måste veta hur allt förhöll sig. Jag berättade och han lyssnade. Sedan sa han: ” Vet du att det finns människor som skriver manus och lever efter dem?”

Det är inte möjligt, sa jag. Han gråter, han ber, han vädjar. Jag har sett hans kamp, hans lidande, hans oro. Jag vet att allt är sant. Jag har sett honom dag och natt i flera år!

Hur är sådant möjligt? Det är nästan komiskt på ett sätt. Det har i alla fall sina komiska poänger.

Detta hade jag aldrig kunnat tro skulle kunna hända! Och i alla fall inte mig! Men, som överläkaren och polisen sa ” Detta kan hända alla!”

Jag tänker inte skämmas. Det är därför jag skriver mina kryptiska bloggar. Jag förbereder mig för fortsättningen. En dag ska jag berätta allt. Den dagen är min seger.

Sådana individer som ödeläggare av olika slag reser sig aldrig. De faller djupare och djupare. Men deras offer reser sig. Man kan vara offrad och man kan sannerligen resa sig. Så är det.

Men man behöver vägvisare på färden. Riktning. Tydlighet. Omtanken i en karta.

Och som min lille polisinspektör sa

”Vad det gäller DIG så har du nu en guldgruva med erfarenheter att ösa ur! Nu kan du börja skriva deckare!”