En Bild från en svunnen tid.
Att ha linjer tillbaka i tiden med människor som känner en är något av det viktigaste. Med människor som kände en när man var ung. Och som ser att man är samma. Gjord av samma kvalitet – fortfarande. Byggd av detsamma. Alltid byggd. Annorlunda byggd och skör på ett sätt, en skörhet som gör en stark. Men byggd just så. Och inget annat. Och utan att behöva vara byggd på annat vis utan just så här.
Att ha sådana vänner. Som liknar en. Det har jag. Några stycken. Som fåglar. Mina vackra väninnor. Det är väninnorna som kan se en. Killarna såg andra saker.
Det finns nya väninnor också. Jag finner ofta de som liknar mig, som är byggda ungefär likadant, som har liknande melodier. Inte samma, det hade ju varit tråkigt, men liknande klangbotten. Det handlar förstås också om värderingar, principer och moral. Idén om vad det är att vara människa. Och samma humor.
Nu träffar jag mina vänner. För nu har jag rum i sinnet för andra människor. Inte förrän nu har jag orkat fast det snart är två år sedan jag anmälde ödeläggaren och hans grymma framfart i mitt liv. Nu är jag fri att träffa dem fri. Just så.
Nu inser jag hur olycklig jag var till stor del – inte helt – de där åren. Människan kanske är skapt sådan att hon inte begriper sin smärta förrän den är över. Medan den pågår river kampen i hennes kropp, att få andas igen, oavsett vilka ord hennes hjärna väljer om nuet. Kampen att återerövra friheten , som människan som kampen sitter i, tycks ha glömt.
Hjärnan skänker oss glömska och bedövning medan vi lider. Kroppen gör det inte. Kroppen är bångstyrig och oövervinnelig i sin rätt att hävda liv. LIV! MITT LIV! I kroppen sitter så mycket kraft, inte alls bara fysisk.
Nu kan jag göra vad jag vill i mitt hem. Och i denna självklara rättighet minns jag häpen, att jag inte fick se på tv med ödeläggaren i hemmet. Dettan förbud normaliserades. Jag fick inte heller lyssna på radio eller musik – inte förrän han var vaken vid tvåtiden. Jag ville lyssna på morgnarna, på nyheterna, och sedan pigga upp mig med morgondans till någon bra låt. Nä, det fick jag inte göra för geniet sov. Jag måste smyga på tå. Om han vaknade mådde han illa resten av dagen och det fick inte hända!
Han sa så fort han placerat sig i mitt hem:”Jag är så allergisk mot allt så jag kan inte hjälpa till att städa. Men en kvinna ska inte ta ut slasken! Inte en riktig kvinna!”
Han tog aldrig ut slasken. Jag räckte den till honom genom de två och ett halvt år han ockuperade mitt hem men han tog den aldrig. Kanske fem gånger. Små fina medel man knappt kan gnöla om – eller? – i att förtrycka, förminska en annan. Sannerligen en mycket liten detalj, men i det stora hela en talande sådan. Det stora hela kan jag inte beskriva än, men jag kommer göra det i min bok, oavsett vad. Det är intressant, vad man kan anpassa sig till om någon lyckats snärja en.
En sak insåg jag idag när jag drack te och kysste, kramade och skrattade och nästan grät lite med en av mina långväga ( tidsmässigt ) väninnor.
Hon frågade mig det som många frågar” Varför bar du allting ensam?” Och det enklaste svaret är att man inte vågar berätta. Det är också ett mycket sant svar. Jag vågade inte berätta för jag hade invaggats i fruktan. Det finns tusen olika skäl till att man tiger. Förutom rädslan för straff av något slag, finns rädslan att FATTA det som man inte vågar fatta, för om man fattar det som kanske är sant, tror man att man ska gå i bitar. Man är rädd att få syn på något man inte vill se i skiftningarna i en annans ögon. Det som man tvingas förtränga, rationalisera eller förmildra i sin egen tystnad för att stå ut.
Det kan också finnas inslag av skam som gör att man inte berättar. Skammen att man, som stark självständigt intelligent person, har lurats av en tok, en föraktlig individ av något slag.
Men idag vid teet kom jag på en mycket mer omedelbar anledning till att man tiger om sin situation då man träffar sina vänner. Det är att när man lever i paniskt hög stress som man gör då man är utsatt för galning ( vilket man bör undvika ) framstår de få stunder då man kan träffa en väninna, eller en vän, eller barn, som så paradisiskt underbara att man helt enkelt inte har RÅD att berätta något. Man MÅSTE få tanka den stundens känsla av liv, man MÅSTE få tanka den stundens närhet och gemenskap och MINNET av den man är, och av världen och livet och känslan av att allt är som vanligt – en stund. Man MÅSTE tanka kraft de stunderna för att sedan orka ta sig till nästa punkt att hämta kraft ur. Och det kan ligga långt fram. (Sedan, när man mår riktigt dåligt, har man ” inte tid” att träffa någon, för då vet man att man inte längre kan dölja sin ångest.)
Någon har sagt, inte bara någon utan ganska många, att psykopater gärna dras till starka kvinnor. Det är roligare. Det är mer tillfredsställande för det tomma egot att förleda en intelligent och stark person än en svag som ger upp. Det måste ha varit ganska roligt för min förövare att se alla mina upp och nergångar orsakade av honom. Alla gånger jag behärskat min förtvivlan – för hans skull – och bidragit med mer stöd, tröst och hjälp. Eftersom han var stackaren. Det är förstås bra att jag har ett starkt psyke. Men styrkan gör en också uthållig. Man börjar inte pipa vid motstånd. Man skyndar inte till någon som ska rädda en eftersom man har blivit en stark kvinna av insikten om att ingen räddar en. Det vet man tror man. Ingen räddar mig.
Att vara en stark kvinna eller försöka föreställa det är en idé med många fällor. Därför är det så oändligt bra när kvinnor håller ihop. Som vi gör numera. Det som gör kvinnor starka är andra kvinnor. Det som gör kvinnor starka är också barn. Men män gör nästan aldrig kvinnor starka. Faktum är att det inte finns någonting så försvagande för kvinnor – som män.
Som tur är finns det bra män också. Jag vet att ni finns , jag ser er, jag känner er! Men det finns något osunt på djupet i könsrollerna – och min historia är en ganska bra skildring av den oundvikliga destruktiviteten i kombinationen av dessa. Lustigt, med tanke på allt jag tänkt och skrivit om detta. Men psykopater är som hajar. De vittrar blod. Och blöder gör alla.
