YRLA

Det här skrinet gjorde Didrik till Yrla som var tolv år äldre, men som han älskade, i min berättelse Ebba & Didrik. Han förstod om kärleken att man inte behöver äga den man älskar, att man kan älska någon som fortsätter att leva sitt eget liv någon annanstans, att kärleken är större än idén om att man ska kräva den om man har turen att möta den.

Och det är ju sant. Så är det. Att älska en människa är inte att behöva äga den. Att ha eller att vara är frågan, som sysselsatt mina tankar i alla tider, eftersom vi lever i ett samhälle som upphöjer ägandet i dess olika former som det största, vilket jag tror gör oss urholkade.

Men jag skulle inte skriva om det utan om själva namnet Yrla. Jag tycker om bokstäven Y. Kanske för att jag har det i mitt eget namn, Yngvesdotter. Och jag tycker om orden Virvla och Yra. Och när jag skriver en berättelse behöver jag namn till figurerna som får någonting sakligt att lätta, som ger en ton av någonting bortanför figurens benämning. Yrla fick heta kombinationen YRA och VIRVLA och när hon fick sitt namn började hon leva.

Efter att serien hade gått på teve så fick jag en hel del brev från människor ute i landet som ville döpa sina döttrar till Yrla. De hade letat förgäves efter namnets bakgrund och historia. Många trodde att det var isländskt. Nej, det är jag som hittat på det, fick jag säga. Det var roligt. Och nu finns det faktiskt några stycken som heter Yrla. Det tycker jag om.

Men de finns också de som är så fräcka att de döper om sig som vuxna till Yrla. Jag var på fest en gång- för femton år sedan – och pratade med en kvinna kring trettio som presenterade sig som Yrla för mig. Hon visste ju inte vem jag var. Det var väldigt konstigt. Och det gillade jag inte. Det var ju som att hon hade funnits på jorden som en Yrla i decennier innan ordet kom till mig. Det var fräckt, tyckte jag, men jag sa det inte. Hon kanske såg det på mig för hon såg lite stressad ut plötsligt. Jag ville faktiskt ta ifrån henne namnet, men det kunde jag ju inte. Jag fick vara civiliserad och le och säga vad roligt då, hm. Sedan dök det upp även en underklädesbutik som hette Yrla. Det är lite konstigt när man har ruvat fram ett namn just. Men jag inser faktiskt att jag inte bestämmer över bokstäverna.

Igår var jag på fest och träffade en kollega. Monika Rolfner som är författare till succén Tomten är far till alla barnen. Hon berättade att som en hommage till mig och Ebba & Didrik hade hon satt namnet Yrla på en av sina figurer i sin film I nöd eller lust. Det tyckte jag däremot var smickrande. Jag har inte sett filmen. Det var inte konstigt, sa hon, för det har nästan ingen gjort. Var det Sture, sa jag. Ja. Sture, nickade hon.

Sture gillade helt enkelt inte hennes film. Sture är en karl som sitter på hutlöst mycket makt i kulturSverige. En doldis som styr och ställer och har gjort så i decennier. Det är han som bestämmer hur många dukar en film ska upp på. Han gillade inte heller Peter Schildts och min film Suxxess som kom 2002- så den fick bara sex dukar. ( men Göran Ragnerstam fick en guldbagge) Med endast sex möjliga salonger i hela Sverige drar man omedelbart ner på reklambudgeten och utan reklam är det ingen som vet att filmen finns och konsekvensen är förstås att även de få salongerna som visar filmen står tomma. Inom en vecka har man dödat filmen. Brutalt och medvetet.

När Gökboet kom, klassikern som alla känner till, låg den och pyrde i månader utan att att riktigt fästa. Men det var DÅ. Då fick filmer ligga och pyra länge. Den låg kvar på biograferna i USA och folk upptäckte den efterhand. Sedan small det till. Sådant kan inte ske idag. Den första veckan är fullständigt avgörande för om en film får finnas eller inte.

Här i Sverige är det så att alla med makt över den färdiga filmen ( ”produkten”) lyssnar på Sture. Ingen vågar – enligt ögonvittnen- protestera mot honom. Han kan resa sig och gå, utan ett ord, efter en visning. Då vet alla. Den här filmen är död. Allt arbete, alla miljoner ( delvis statliga ) och den annorlunda berättelsen åker ut direkt i soporna. Den visas en vecka men på ett par dukar som ingen hittar till och därmed är det bekräftat att ingen vill se den.

Man kan lätt föreställa sig vad Sture gillar och inte gillar. Han gillade inte heller min film Tusen gånger starkare något vidare. Den gav han 36 dukar. Medan min kompis Hannes Holms film – också om en femtonåring, men en kille – fick 136 dukar. Och var tror ni distributörerna satsar reklampengar i ett sådant läge? Tusen gånger starkare handlade om tjejer. Miljön var skolan. Inget knulla, inget supa, ingen misshandel. En aning kritik mot ordningen i manssamhället istället. Nä, vem vill se det?

Den har sedan gått runt i hela världen, dock inte kommersiellt utan på festivaler och andra interna sammanhang, och överallt vunnit enormt och gripande , ja faktiskt omtumlande, gehör. Men Sture, nä, han såg inte vitsen med den där. Den låg ändå med alla odds emot sig, ganska länge, för att vara så lite stöttad, men utan tvekan hade den kunnat dra en stor publik. Den berörde vid varje visning. Man applåderade nästan alltid vid de 36 dukarna – på vanliga biografer där ingen kan tacka. Den betydde något.

Jag har säkert nämnt det förut, men det var samma sak med TV- serien Glappet. Den dåvarande drama-chefen Gunnar ville inte visa Glappet. Han tyckte det var skit. Det är ett citat. Skit. Han försökte få den placerad på en tid då ingen tittar, för att den var så ointressant och trist. Också citat. Ointressant, trist, tråkiga karaktärer, ingen handling.

Vilket gubbkamraderi drama och film plågas av. Så pinsamt det är att se samma berättelser och samma personer igen och igen och igen. Men det är inte bara pinsamt, det är väldigt allvarligt och odemokratiskt att en stycken gubbe har obegränsad makt över vilka filmer som ska nå publiken i Sverige.

Vi är en del kvinnor, som har skrivit succéer inom TV och film, och som sedan inte har getts plats att komma igen. Det gäller även en del män, om det inte är det rätta gänget män. Men aspekten med kvinnor är viktig att dröja vid i det här sammanhanget: eftersom det finns massor av berättelser som många män i första hand inte känner igen som viktiga och värda att produceras. Berättelser som beskriver en dramatiserad verklighet och problematik och humor som många män inte kan omfatta alla gånger. Dessa berättelser har mycket mycket svårt att få plats, bli till, nå fram. Det beror förvisso inte bara på herr Sture men om man har lyckats komma så långt som till en färdig film så sitter han ju där i alla fall.

Det är samma sak inom TV-drama. Gubbkamraderi. Idag som igår.Idag ännu mer verkar det som ibland.

Om jag inte hade haft min exman Peter Schildt, som var en etablerad och uppskattad regissör vid min sida hade ingenting av det jag skrivit fått plats. Det var tack vare honom. Det märks även i efterhand i de flesta sammanhang, eftersom man i första hand vänder sig till honom och minns honom som den som har skapat Ebba & Didrik och Glappet. Det gör mig inte så mycket längre, men vi har båda förvånats över fenomenet längs vägen.

Så Monika och jag kände igen varandra i att brinna för något, ha stor lust och vilja och ambition att skriva, men helt enkelt inte få utrymmet. Därför lägger man av. Det gör nästan för ont att ha skrivviljan, lusten att gestalta det man ser omkring sig, lusten att med ord och scener förändra en och annan tanke, belysa ett eller annat litet fenomen.

Och en av spindlarna i nätet är en stycken person vid namn Sture. Sådana maktnissar finns det ju överallt. Men när det gäller kultur borde man vara mer försiktig att låta den typen av makt cementeras, eftersom kultur är demokratins uttryck och alltid har skapat utveckling. Monika och jag skålade och sa ” Jag förstår att du inte vill längre”, till varandra och strosade iväg åt var sitt håll grubblande på vad vi ska göra istället.