Efter att min bok Ödeläggaren kom ut har jag fått ta emot stora mängder mail och tankar och berättelser från andra. Det är väldigt lärorikt och ämnet; att vara utsatt för en person med psykopatiska drag, eller kort sagt; en ”psykopat”, verkar outtömligt. Det har ju något evigt fascinerande över sig, fenomenet med människor som på alla sätt verkar vara som vi andra – men som döljer så mycket mer, som oavbrutet spelar med alla och på ett sätt som vi inte kan varken förutse eller föreställa oss – innan vi har facit. Och facit har vi för det mesta inte förrän vi är utspottade på andra sidan. Ifall vi inte har specialkunskap.
Men vad vi alla, som har utsatts, har fått höra när vi äntligen lyckats befria oss från det förvirrande desorienterade helvete vi har levt i – där vi har försökt finna reda och logik och heder, sådant vi känner igen från andra relationer, som har med vanliga grundläggande överenskommelser människor emellan att göra, men som inte går att finna i en situation med en psykopat – är att vi har varit naiva. Så naiv, fnyser vissa självgott – verkligen inte alla! absolut inte – skulle de själva aldrig vara! De skulle aldrig kunna hamna i en situation med en psykopat som snärjer en. Nej, så omdömeslösa och blåögda är inte de! Det är bara naiva, omdömeslösa och blåögda personer som kan falla offer och dit hör inte de själva.
Det trodde nog jag med och alla de andra som varit/ är utsatta. Vi trodde förmodligen var och en av oss att vi skulle kunna känna igen skumma föresatser hos en medmänniska, vi trodde alla att vi skulle kunna hantera en person som eventuellt kanske i alla fall ibland verkade ha en dold agenda, vi trodde alla att vi skulle kunna ta ansvar för oss själva i en situation med vem som helst – utom kanske en som ger sig på oss fysiskt. Jag ska inte räkna upp alla situationer, som kunde vara tankeväckande, där vi alla har trott oss förstå att vi har kontroll men där vi omöjligt har kunnat ha det.
En sak vet jag – och alla de som har utsatts för en psykopat – det är naivt att tro att man går säker. Det är blåögt att tro att man inte själv skulle kunna hamna i och trasslas in i och kanske till och med ödeläggas av en sådan här människa. ( Ödeläggelse kan ske på många sätt, det handlar inte alltid om pengar, men det är förflyttning av pengar genom vilseledning som är åtalbart. ) Det är inte en subjektiv slutsats. Inom psykiatrin är det väl känt att vem som helst kan falla offer. Det är som att ha oturen att bli påkörd. Det är inte en viss sorts människor som blir påkörda. Om man benar upp varför någon hamnar i en bilolycka kommer man upptäcka att det är en lång rad små, små beslut som har gjort att man kom i vägen. Ingen klandrar den påkörda för det. Men egentligen är det samma sak som att ha oturen att komma i vägen för en människa med psykopatiska drag.
Det är naivt att tro att man inte skulle ta just de beslut som gör att man snärjs av en psykopat, för just de avgörande besluten är resultatet av en längre förberedelse där tusentals små till synes oskyldiga beslut har tagits, sådana beslut som man oavbrutet tar i interaktion med andra och som aldrig leder till någon katastrof, men som man icke desto mindre oavbrutet tar. När folk störtsäkert påstår att de ” aldrig skulle” göra det eller det, så verkar de tro att de avgörande handlingarna, där psykopaten sätter klorna i en, är fritt svävande, lösryckta ur en redan byggd historia. Min alldeles egen psykopat var klar över hur han arbetade. Först bygga förtroende. Röra det mänskliga hjärtat. Det kunde ta lång tid. Det var han beredd på. Lång tid. Det krävde hans tålamod och hans lyhördhet. Vilken väg var mest framkomlig? När ett förtroende har byggts upp kan man slå till.
I mitt fall var jag motsträvig och avig och försökte få ut honom ur mitt liv i ett halvår. Men under tiden höll han sig fast, och visade bland annat vilken tappert kämpande och kärleksfull pappa han var. Så vann han mitt förtroende. Så lyckades han röra vid mitt hjärta. Grunden var alltså lagd. Det krävde tålamod. Tid. Väntan. Strategier.
Om man förstår det, att de avgörande besluten ( att bli ihop, att skaffa barn, att anställa någon, att bli god vän, att släppa in någon i sin privata sfär, att berätta ett förtroende, att lova att hjälpa etcetera) alltid föregås av en omsorgsfullt byggd berättelse kanske man inte så störtsäkert påstår ”det skulle aldrig kunna hända mig!” Och vad vi glömmer när vi säger så, är att vi alla kan, helt plötsligt komma ur balans och därmed bli mer mottagliga för en person av det här slaget.
Så tyvärr, det är naivt att tro att man går säker. Och den som tror att hon / han går säker är de facto ett mycket lovande – och även lockande – byte.
Du gav oss Ebba och Didrik, till så stor glädje och lärdom för mina döttrar och mig.
Fortfarande kommer de på tal ibland.
Du är en modig människa som berättar om ditt hemska elände utan omsvep.
Sänder därför en uppmuntrande tanke och uppmaning att ta väl hand om ditt inre.
Det övriga ordnar sig väl med tiden.
”Det är mänskligt att tänka vist och handla dåraktigt.”
Anatole France
Hälsningar Karin
Hej Christina!
Jag är bland annat en skrivare, i träda, då jag reflekterar över så mycket som skapar inre kommentarer eller dialoger. Vägen till att skriva är lång. Svårigheten att skapa ett vettigt innehåll som någon kan ha intresse av är ett hinder bland andra. Idag sitter jag med backspegeln i hand och tycker personligen att mitt enkla men i vissa avseenden intressanta liv borde kunna vara till viss nytta, huvudsakligen ställt mot många delar av dagens samhälle och dess utveckling, dessutom ur ett flertal perspektiv.
Jag ska låna din senaste bok men är inte säker på att jag klarar av att läsa den. När du nämner ”psykopati” blir jag rent lycklig. Jag har ingen stor bekantskapskrets att tillgå och egentligen bara en högre utbildad person, ett ex, jag kan tala med runt mer komplicerade och komplexa frågor, men även där stöter jag på patrull när jag bland annat nämner ”psykopater”, deras mångfald och stora spridning i våra samhällen. Ibland vill jag gå så långt som till att psykopatiska drag och narcissism utgör grunden för våra samhällssystem och vår lagstiftning. Det är nog ingen vits att ”psykologisera” kan jag få höra, medan jag är fullständigt övertygad om att det handlar om just ett sådant behov. Dock i mer avskilda samtal och dialoger där en sådan eventuell kunskap kan sätta viss prägel på samtal i det offentliga rummet. Vi kan kalla det ”tyst kunskap”.
Det blev lite långt det här. Egentligen ville jag bara försöka bryta min isolering där jag helt saknar samtalspartners och intresse för det som byggts upp och odlats under mitt liv. Vad jag tror mig förstått, är att denna, min ”kommentar” inte offentliggörs. Jag vill ju helst få säga något mer och under mer privat form för att eventuellt väcka ditt intresse att utveckla detta med psykopatin och de psykopatiska eller liknande drag som inte nödvändigtvis behöver diagnostiseras som sådana av psykiatrin. Den akademiska närvaron verkar ofta starkt begränsande, samt i många sammanhang.
Får erkänna att jag inte följt ditt författarskap men ska titta efter dig. Om inte annat kommer jag framledes se en i fler bemärkelser väldigt tjusig kvinna för mitt inre när jag fyller år, samma datum men som något äldre. I min föreställningsvärld innebär detta en konflikt mellan två olika personligheter. Men jag kan egentligen ingenting om sådant.
Med varm och vänlig hälsning.
// Lasse
Hej,
nu har jag i princip sträckläst ”Ödeläggaren”. Jag är lite omtumlad och yr…allt ligger långt bak i tiden för mig och samtidigt så nära. Kan känna atmosfären i Allhelgonakyrkan dit jag gick på söndagsmässa under många år. Minns kören, minns Sam Paris. Minns såklart mitt eget uppbrott från en ”utsugare”…Vill med dessa ord tacka för en fantastisk bok, en bok som borde ingå i förberedelserna inför livet.
Vänligen Ann-Sofie
Hej
Jag blir ju helt vansinnig när jag läser! Vill kasta mig in i berättelsen och rädda dig.
Du har verkligen skrivit en bladvändare.
Hoppas att du har en riktigt bra ”deal” Bonniers. Tänkte på det när jag valde köpa den inbunden istället för att låna el köpa den i pocket senare.
Så modig du är.
Önskar dig verkligen all lycka framöver. Nu måste jag fortsätta läsa.
Tack!!!
Kloka ord,det är av erfarenheter man lär.Erfarenheter som tyvärr måste uppleva själv.
tack!!! Nä, jag har ett helt vanligt deal med Bonniers! 🙂 Tack för välgångsönskningar och undrar om du har läst ut nu!
Jag har precis läst ut ödeläggaren , har suttit som fastnaglad i soffan två helger i rad och knappt haft tid att gå till jobbet emellan…. Du är SÅ fantastisk! Din personlighet är obeskrivligt unik. Jag har gillat alla dina tidigare böcker, särskilt Leotines längtan. Men denna – så oerhört stark att man nästan baxnar. Åh vad jag önskar jag hade kunnat hjälpa dig, bara att bjuda på mat när du beskriver din hunger och utsatta situation. Jag önskar dig den godaste framtid även om jag förstår att du fortfarande plågas av skulder. Kram
Jag kan nästan inte svara på ditt brev, för jag blir så rörd av det, jag vill bara tacka innerligt. Tack! Varmaste tack. Christina