Christina Herrströms blog

HJERTETS LYST

Jag har ett ärende i Köpenhamn. Jag ska lämna en bok till ett förlag i den danska huvudstaden. Det är klart att jag kan skicka den, men jag wants ha ett ärende i Köpenhamn.

MEN SNART TÄNKER JAG: Är det EGENTLIGEN? så roligt att vanka runt på gatorna alldeles själv och ikläda sig betraktarens roll? Nä. Fast jag ville inte vara så feg att jag tar med mig någon som jag känner, men då kom jag på att jag har en Instagramkompis som heter något danskt. Så jag skrev till denne, som är i mitt skrå, och frågade om han bor i Köpenhamn.

Ja, det gör jag, svarade han. Jag har ett ärende i Köpenhamn och det är därför jag undrar, preciserade jag och lät honom komma med förslaget. Då kan vi kanske mötas, svarade han. Vad trevligt, men det blir inte förrän i sommar, svarade jag. I sommar är jag i Köpenhamn, svarade han.

“Bra. Jag hör av mig”, svarade jag. Och då skrev han. “Og nu har jeg bestillt Hjertets Lyst”.

Jag stirrade på meddelandet. Hjertets Lyst. Lyst! So beautiful! Det är ju de orden! De orden som jag förmodligen har letat efter hur länge som helst utan att veta det! De är de orden som betyder allt! Hjärtats lust!  “Kan man beställa det?” frågade jag honom,  förundrad. Han svarade “ ja visst!” Jag frågade för att riktigt förstå;  “ Menar du att man kan beställa hjärtats lust?” “ Ja, det kan man verkligen!”

Jag föll tillbaka i min stol, ropade i mitt inre; så underbart och så självklart! Och vet ni, bara av tanken öppnade sig hjärtat för att släppa in det där kvittrande ljuset, det andra seendet, det som bubblar i en av närvaro, förundran och livets inneboende kärleksström! Då kom hans nästa meddelande:

“Är det inte du som har skrivit den?” Vad menar han nu? Har jag skrivit något jag inte vet om på danska?

 “Inte vad jag vet!”svarade jag. “Men det står ditt namn. Märkligt.” “ Så det är jag som har skrivit den? Hjärtats lust?” Jag hade alltså mindre verklighetsförankring än jag trodde. Då skickade han en bild på omslaget och det var min bok Glappets danska titel, men den oväntade insikten i livets hemlighet hade redan landat. Jag förklarade för honom allt jag hade trott. Också han slogs av sanningens enkelhet och höll med om att man nog kan be om hjärtats lust. “Jag beställer hjärtats lust av dig.” skrev han. You are welcome, sa jag, då beställer jag av dig, “ Varsågod” sa han” bestill det hos mig. Så pröver jag om det lykkes.” Jag tillade att jag inte tror att man ska styra det och att man nog i vidare mening beställer från själva livet. Han höll med och nej man ska akta sig för att styra det. “ Nu har jag också beställt hjärtats lust” skrev jag. Han avslutade;  “Ja.Man kan bara beställa. Och tro. Hjärtats lust. Det är bra. Vi beställer och ser om det lyckas. Jag kan nog snart märka det. Förresten, Jag känner det redan.”

Det är sant Så fort man tänker känner man det. Hjärtats lust. Och med hjärtats lust i hjärtat kan jag se på allt och möta allt och alla.

Den här texten om musik och musikskolan sändes också i Klassisk morgon.

Det händer något med mig när jag ser små barn bära på instrument, som en gitarr eller fiol eller något blåsinstrument. Och det är höst eller vår och de går över marken, under himlen med sitt instrument på väg till sin lektion eller hem från sin lektion.

Jag känner så mycket kärlek då!

Någonstans har de sin mamma eller pappa eller kanske både mamma och pappa och förhoppningsvis finns det god mat att komma hem till och frågor om hur dagen har varit och om det gick bra på lektionen. Och i timmar får barnet med instrumentet traggla sin läxa och öva sin lyssning, sina fingrar, sin andning och hjärnan får översätta noter till toner som fogas samman till melodier som ska få klang och rytm. Tränar. Tragglar. Det låter bra, vad du kan, snart lossnar det! De är redo att ge upp men kommer över hindren och plötsligt strömmar det fram, det som förut var tungt och krångligt. En viktig lärdom, bara det. Tålamodet och belöningen.

De går under hösthimlen med sina instrument och får i bästa fall en alldeles särskild stund med sin lärare,  ögonblick som kan prägla hela deras liv, när de tillsammans med sin ledsagare snuddar vid musikens mystiska och läkande skönhet.

Så fint att vi har en kommunal musikskola, eller kulturskola som det heter idag. Så underbart att alla barn ska ha tillgång till det så att var och en av dessa dyrbara väsen får en chans att upprätta ett eget universum, oberoende av allt annat, ett rum i tiden där de kan ladda sig och rikta sig i kreativitetens alltid alldeles öppna famn. Denna inre lilla värld som samtidigt som den är individuellt magisk också är förbunden med de stora livslångt arbetade verken. Vilken gåva att ge sitt barn. Rummen i tiden. Förmågan att finna sig själv om och om igen och ibland få känna den elektriska stöten då man i en rörelse, en ton eller en färgskiftning vidrörs av och rör vid det redan skapade, det som upplevs om och om igen och färgas av miljoner människors känslor, genom tiderna.

Själv kommer jag alltid att bära med mig minnet av vissa starka ögonblick tillsammans med min pianofröken. Hur hon spelade samma noter som jag , men fick musiken att betyda något. Hur den genom den känsla och teknik hon lade ner i den,  gjorde musiken levande, så att den rörde vid mitt inre, så att jag som stod bredvid henne vid flygeln kände hur tecknen i boken fick något att svinga sig högt i mig, samtidigt bränna i djupet av mig.

Hur jag växte. Nästan i hemlighet. Hur jag fick en hemlighet.

Jag minns hur min pianofröken gick längs med fönstren och lyssnade medan jag spelade mina läxor. Och hur jag också i alla fall i min egen upplevelse kunde översätta tecknen på linjerna till musik, genom flygelns tangenter, och hur mina fingrar rörde vid dem och hur min kropp och andning, mitt fokus och min själ , alltihop i förening fick det att hända.

Det var viktiga erfarenheter. Det fanns en stor trygghet och en viss sårbarhet i stunderna med min pianofröken. Och jag kunde ta med mig det. Ta med mig kunskapen om tålamodet och belöningen. Och vissheten om den starka inre världen som ingen kan ta ifrån en.

När jag ser de små barnen skynda med sina instrument till eller från sina lektioner drabbas jag av en så stark känsla av , ja förmodligen en slags ömhet. Ännu ett barn, som om det har tur, får tillgång till styrkan i människans inre skapande rum.

p1 SR, sänt 21 juni 2018 ( finns på sr.play)

Vid den här tiden på året, i den tidiga sommaren, är det som om allt vill jubla.

Eller – ska – jubla.

Vi överväldigas av skönhet och dofter, av ljus. Solskenet som studsar på trädens dansande blad, den mjuka värmen som dröjer sig kvar till kvällen och som man knappt kan lämna, fjärilarna som stiger mot himlen och blommorna som är tillbaka, lika ivrigt växande som alla andra år – hur överraskande det är.

I denna generösa famn umgås, njuter, skrattar, leker, älskar – för att inte tala om grillar de lyckliga människorna. Och gifter sig. Och firar studenter. En lång blomstrande hyllning av livets glädje.

Och vem man än är, hur man än lever så kommer ingen undan midsommarafton.

” Midsommarafton” låter för mig som ett hemligt leende. Ett leende med djupa glada rötter, ett leende som i sig är ett alldeles särskilt möte. ”Midsommarafton” klingar också av glada lekar, som att känna gräset under fötterna i dansen kring midsommarstången, se små ystra ben spralla, känna fasta små händer i sina och se de glittrande ögonen hos barnen och de vita lockarna hos de gamla.

Det är fest och blommor, dukade bord och nya lockande rätter, jordgubbstårtor och höga skratt,  klirrande glas och lustiga sånger, ett tillsammansskap i skydd av mjuka dofter.

Men det är inte ensamhet.

Fast vad är ensamhet?

Jag bläddrar i en tidning med bilder och recept till sommarens högtider. Vilka underbara tablåer. Den där skira ljuva lyckan paketerad, inramad, stilsäkert presenterad. När vi har det just så omkring oss, då vet vi att vi upplever lycka. I de färgerna, med de rätterna, med den dukningen, med de blommorna,  i sådana kläder, med sådana frisyrer, i sådana uppenbart balanserade och tillfredsställande sällskapsscener ska det oförglömliga, allra viktigaste, mest efterlängtade ske – då – då vet jag att jag är lycklig.

Hur lyckan ser ut har vi lärt oss sedan vi var små. Vi ser det om och om igen. Och vi gör allt vad vi kan för att skapa den.

Jag tänker på det när jag ser de vackra bilderna som strömmar emot mig överallt ifrån. Och jag tänker på det när jag ser ivriga brudpar planera sin kärleksmanifestation in i minsta detalj, eller när jag ser de stojade och förväntansfulla unga studenterna eller de hetsigt midsommarmenyhandlande familjerna. Allt som ska ställas i ordning. Allt som ska vara på ett alldeles särskilt sätt för att det ska kunna närma sig det oförglömliga. Vår stund av lycka. Det kostsamma utanpåskapandet.

Så Vad är ensamhet? Ensamheten, det vet vi alla,  kan plöja sig rakt igenom den lyckade dukningen, de nya rätterna, de höga skratten, de skimrande kläderna och alla de rätt balanserade attiraljer och attribut som ju skulle hämta lyckan.

För de stora stunderna vi längtar efter är ofta mycket små. Den lycka som vi längtar till och den styrka som den lyckan ger, kommer i snabba ögonblick. Vi behöver inte betala för den.

För den finns i ögonen. Den stiger upp som ett jubel, en hyllning och stark närvaro i de få sekunder då vi ser in i varandras ögon. Inte på varandras ögon. In i varandras ögon.

sänt 5 februari 2018 ( sr.play)

Av kristendomen får vi veta att vi ska älska vår nästa så som oss själva. Men älskar jag mig själv- egentligen? Hur ser min kärlek till mig själv ut – i praktiken? Och hur känner jag av den?

Är ett par nya örhängen ett sätt att älska mig själv? En dyr ansiktskräm? För att jag är värd det? Ett par snygga skor, en vällagrad parmesan, ett glas champagne en vanlig dag? Ett nytt kök? En resa?

Om jag ger mig det, är det då att älska mig själv? Skulle det, om jag hade kunnat unna mig nämnda lyx, förändra någonting i min upplevelse av mig själv, på djupet göra mig tryggare, helare, mer livsduglig? 

En dag strax före nyår märkte jag, as so often, att jag var mycket hungrig och blev mattare och mattare för varje minut, men ansåg ändå att jag måste fortsätta lite till, a little more, a little more. Varför unnade jag mig inte en paus, en bit mat, lite uppmuntran, utan svingade bara bistert piskan över min hjässa? Mitt uppförande mot mig själv var inte ens artigt! Då bestämde jag mig för att börja notera hur jag bemöter mig en vanlig dag, eftersom det mesta av vårt liv består av vanliga dagar. Jag upptäckte en röst, så kvick att jag knappt hann notera den först, men som alltid hann före alla andra röster, en elak liten röst som bor bakom mitt öra.

Och ungefär så här kärleksfullt bemöter jag mig själv:

Första gången jag ser mig varje dag – i spegeln –  säger den där rösten till exempel ”Du kom upp försent! Igen! Lovade du inte dig själv att stiga upp tidigare idag? Nänä, du misslyckas direkt, jag visste det, du är så himla hopplös ” och sedan ”Men herregud, hur klantig är du, det är väl bara du i hela världen som spiller havregryn över hela köket, kan du inte ens laga gröt?” och sedan ”Nä, nu har du läst det här stycket flera gånger utan att fatta, det är ju helt uppenbart att något radikalt saknas i din bildning och ditt intellekt,  du behöver inte låtsas längre, tyvärr märks det.”

Så här elakt hade jag inte bemött någon annan, särskilt inte en som jag älskar! 

Men i den tonen, besviket och anklagande, håller det på! Inte hela tiden – nej –  men alltför ofta.

Och jag tror att de flesta känner igen det här inre hackandet.

Men är det så, att just vi själva skulle bli väldigt uppblåsta om vi fick just vår love?  Varför skulle just vi bli odrägliga av vår kärlek när vi anser att andra behöver få känna sig älskade och uppskattade av oss för att lättare hantera livet och förstå hur viktiga de är och hur underbart det är att de finns? Är det så att just alla vi själva är så ovanligt lätta offer för fåfängans enfald att just vi inte tål att bli lite älskade av just oss? ( Medan andra behöver den kärlek just vi kan erbjuda ).

Jag brukar aldrig ställa nyårslöften. Men i år har jag gjort det. Medvetet, varje dag, ska jag se till att älska mig. Och den lilla akten av omsorg ska inte vara kopplad till vad jag möjligtvis har lyckats prestera, utan jag ska älska mig enkelt och odramatiskt, så som man älskar ett barn. Jag ska älska mig själv i ro. I en trygg förvissning om att jag är älskansvärd,  för mig själv på min egen plats., befriad från ängslan ifall det är något jag inte har begripit eller gjort fel eller glömt eller inte lyckats uppnå. Må så vara, att jag har glömt, att jag inte har begripit, att jag har misslyckats, att jag har gjort bort mig. Jag älskar faktiskt andra fast de inte är felfria och jag förväntar mig inte att de ska vara det eller någonsin bli fulländade.

Så mitt nyårslöfte är att försöka överlista den hånfulla rösten. Jag kommer att lyckas med det massor av gånger om jag försöker. Det första jag ska göra varje morgon då jag möter min blick i spegeln är att säga ”men hej idag igen, vad kul att se dig! Vet du att jag faktiskt är väldigt fäst vid dig, ja jag älskar dig,  och vad skönt att jag får vara med just dig idag igen, nu ska vi se vad det här kan bli för en dag ihop” Och om ett år får jag väl göra en utvärdering. Tålde jag att visa mig vänlig kärlek eller var det just jag som inte tålde min egen kärlek och utvecklades till en odrägligt självgod människa? 

sänt 12 februari 2018

Någonstans på vägen i livet hade jag en väninna som centralt placerad i sitt hem hade en manshög byrå med många lådor. Den stora möbeln tog inte bara golvutrymme utan också ljus från fönstret. Ibland öppnade hon en låda och tittade ner i den, med allvarlig uppsyn. Hon kunde plocka upp något liten ask och lyfta på locket och se på mig med förväntan som ett barn som visar en hemlighet, något med alldeles särskilt värde. I asken kunde det ligga ett par manschettknappar. Eller en hårlock. Eller en medalj. Eller pärlor från ett trasigt halsband. Ibland var askarna tomma, men de fick vara där ändå.

Om det fanns något som hon kunde använda så lät det sig inte göras. Tingen hade lagts ner i askarna av något alldeles särskilt skäl för länge sedan, av en älskad, numera död farmor. Men då,  när farmodernhögtidligt hade visat askarnas innehåll hade hennes ansikte lyst upp av minnen. Men redan då fanns askar i byrån som hade varit viktigt för någon som kommit före henne, något obegripligt litet ting i som tvingades ha kvar sin magi fast ingen längre kom ihåg vad magin bestod av.

Med tiden hade byrån omärkligt ändrat betydelse och blivit en skuld i min väninnas liv som den kanske delvis varit redan i farmoderns liv, omöjlig att göra sig av med.

Hur mycket som har förlorat värde, innehåll, betydelse – magi –  bevarar vi av skuld?

Jag kommer att tänka på den där byrån centralt placerad i min väninnas liv, när jag en blåsig vinterdag står med min bror på en avfallsanläggning och ser ut över containrar rubricerade med ”kartong”, ” papper”, ” hård plast”, ”osorterat” och annat. Min bror och jag slänger trettio säckar med vår pappas minnen och hans matematiska och historiska anteckningar, släktforskning och fackböcker. Vi slänger vår pappas passioner, enorma mängder arbete, energi och möda förborgade i dessa papper. När han levde sa han bistert att ja, en dag kommer ni slänga allt, för det är ingen som bryr sig om det.

Mitt hjärta dras åt i bröstet. Jag känner skuld. Det kände jag redan då han sa det. Debt.

När vi rensade ut hans lådor och skåp och jag såg allt han har gjort och skrivit och sparat fascinerades jag av hans iver, kraften i detta, den inre värld som måste ha myllrat i honom hela hans liv.

Jag höll allt i mina händer och såg på det med högtidligt allvar. Och stolthet. Ömhet.

Så mycket pappa.

Jag sparar bara ett par papper med matematiska formler och släkttavlor för att minnas frenesin, brinnet i passionen. Och i den ruggiga vinden på avfallsanläggningen ser jag säckarna slinka ner bland främlingars oviktiga sopor, ser min pappas anteckningar skingras i mörkret i en container. Det gör ont.

När allt är kastat och vi åker ut från anläggningen ser vi tio stora högar med jord ligga vid utgången. Planteringsjord står det på en skylt, som ett erbjudande.

”Men varför är det jord här?” frågar jag min bror. Något så ursprungligt mitt i allt det fula.

”Det är ju det man gör här”, svarar min bror. ”Man gör ju blanda annat jord av allt som folk slänger. ”

Ja. Visst ja. Jord. Där nytt, nytt kan växa.

Jag har en hund. Han är en livsglad varelse, lejonfärgad med långa ben och lockiga öron och en väldigt uttrycksfull svans. Jag är förstås väldigt förtjust i min hund och anser att han är den bästa jycken i världen. Men ibland är han tjatig. När jag sitter vid datorn kan jag efter ett tag känna en tass på min axel. Han tittar glatt och längtande på mig, buffar på mig med nosen och inbjuder till lek. På ett ögonblick har han avläst mig och om jag är ovillig placerar han snabbt och bestämt sin tass på tangentbordet. Nu räcker det matte, jag finns också! Egentligen är han oemotståndlig och jag får dåligt samvete. Jag vet att jag ska leka med honom för det gör honom lugnare och mig till en ledare som han kan gilla och respektera. Och vad var drömmen om en hund? Jo, att ha roligt ihop och dela lite tid – och kärlek!

Jag svarar på hans inviter, reser mig och kastar bollen. Han studsar lyckligt efter med svansen i vädret och viftande öron och glider på alla fyra tassarna den sista biten på parkettgolvet. Det ser väldigt roligt ut och han fullkomligt sprätter livslust omkring sig. Det ser jag. Det vet jag. Jag kastar några gånger men… strax tappar han lusten och kommer inte tillbaka utan går undan och ser moloken ut. Det hjälper inte att jag ropar och försöker locka, med en lite vädjande gnällig ton, sådan man använder när man vill beveka någon. Jag vet att han kan leka i evigheter och att vi, en människokvinna och en hundyngling, kan ha så roligt att han utsöndrar lyckohormoner som doftar gott – och förmodligen jag med!

Varför ger han upp försöket till kontakt fast jag tycker att jag svarar? Enkelt. Jag är inte närvarande. Jag tänker på annat. Jag kastar bollen och tjoar och beter mig som om jag leker, men medan han vänder ryggen emot kollar jag mailen. Han ger mig ett par försök och jag tycker att det går bra att tillfredsställa hans behov utan att lämna mina egna angelägenheter. Det här är ju toppen, tänker jag, jag kan vara med honom så jag slipper dåligt samvete och samtidigt göra mina saker. Nästa gång han vänder ryggen emot och skuttar iväg efter bollen tar jag även en titt på mobilen. Han kan inte märka om jag tänker på annat. Jag tjoar ju och kastar bollen, och låtsas vara med. Vad gör det honom för skillnad? Han är hund!

Men det slår aldrig fel. Han lägger av. Han går undan och deppar.

Det där med närvaro – hur känner vi det hos varandra? Hur känslig för den är en hund? Ett barn?

När ett barn är nyfött, ser vi djupt i barnets ögon. Vi tittar nyfiket och forskande. Var kommer du ifrån? Var var du förut? Hur kan du vara så fulländad? Hur kan det vara att du – just du som är sådant stort under och ändå så liten – har kommit till just oss? Vem är du? 

Barnet tittar tillbaka. Vi möts någonstans i våra ordlösa djup. Ett nyfött barn och en vuxen människa.

Överallt ser jag barn som instinktivt söker sina föräldrars blick. Det är livsviktigt. Men vad händer i ett barn när de ser föräldern prata med någon som inte finns där, medan de finns där och inte får kontakt?

En pappa och en pojke sitter vid mig på tunnelbanan. Varför har du telefonen framme, frågar pojken. Jag måste, svarar pappan. Why, undrar pojken. Pappan svarar; Jag kanske måste prata med någon.

Jag tittar på pojken som dinglar med benen och tittar oförstående på sin pappa. Pojken letar i sin pappas ansikte efter något slags ledtråd, och får något ledset över dragen. Han sitter mitt emot sin pappa och letar i hans ansikte, i pappans knä är telefonen, upprätt med skärmen mot pappan som om det också vore en liten varelse med ett ansikte.

På andra sidan skärmen sitter hans eget barn, en växande varelse som ska lära sig kärlek, respekt och nyfikenhet, både för sig själv och andra.

Pappan gör sedan vad man tycker att man ska. Han frågar hur dagen har varit och vad pojken är sugen på för mat. Pojken svarar men pappan lyssnar inte. Han tittar på sin mobil och tror kanske att han lyssnar. Säkert tror han också att han svarar pojken. Men pappan har missat pojkens nyanser och hans svar är svåra att orientera sig i också för mig. Efter några replikskiften där pojken blir mer och mer förvirrad och försöker få klarhet i vad pappan menar blir pappan irriterad och säger att pojken inte lyssnar. I all sin vardagliga enkelhet inser jag att jag bevittnar ett slags själsligt övergrepp på ett barn, som söker sin förälder och uppriktigt försöker orientera sig i kommunikationen – som föräldern inte sköter eftersom skärmen tar hans fokus. Slutsatsen kan inte vara annan än: Uppenbarligen är det jag säger inte värt att lyssna på. Uppenbarligen har jag ensam längtat till att ses igen. uppenbarligen missförstår jag allt.

Jag tänker på mina små barnbarn. Och känner det svindlande i att det är våra möten nu – nu – som skapar framtidens minnen. Och jag vill ha något att minnas gemensamt. Jag vill bygga något som är innerligt och närvarande, pålitligt och substantiellt. Med min hund, med mina vänner, mina barn och de små ömtåliga växande barnbarnen som är i full färd med att erövra tillvaron och bygga sig själva. Det är kusligt att vår hjärna triggas så av mobiler och datorer att vi försvinner ifrån varandra – fast vi fysiskt är där. Den tomma närvaron känns starkt. När jag ser pappan och pojken gå av och ser den lille grabbens späda nacke och slokande hållning drabbas jag av en våldsam längtan efter att vara med mina små. Och min hund.

Jag åkte till min kära faster i Paris på sensommaren. Hon är snart 90 och dyrkar sin stad som bjuder på så mycket kultur, evenemang, sällskapsliv och skönhet. I hela sitt liv har hon ivrigt rört sig på Paris gator och tröttnar aldrig . Varje dag trycker hon upp den tunga porten som vetter mot Louvren och Tuilerierna och kränger ut rullatorn i åttamiljonersstaden just där det är som tjockast med turister, iklädd solglasögon och sitt vita hår. Böjd över rullatorn drar hon iväg till affären, slaktaren, bageriet, eller för aperitif på café, bio, teater eller middag på stan. Genomströmningen av folk är ofattbar och kan det finnas en bättre plats än Paris för ett nyfiket, vänligt sinne?

MEN när vi tar en öl ute på kvällen medan mörkret faller, berättar hon att nästan alla vänner sedan 60 år tillbaka, har flyttat ut. Även de unga vill bort.

En av våra unga släktingar hade just lämnat det café där människor en kväll i november 2016 mejades ner av kulspruteeld. Folk dödades och skadades för att de sökte sällskap och roade sig. Ingenting annat än tillfälligheter räddade vår släkting. Hon sprang för sitt liv, sprang hem till mamma i Bastiljen. Det självklara som är så vackert var på några ohyggliga ögonblick förstört. Över den eviga ungdomens stad föll ett osynligt förödande gift. Människoskräck.

En dag går jag ensam ut i Tuilerierna, den stora blommande parken full med fransk skulpturkonst. När man står i gruset på Tuileriträdgårdens mittaxel syns Triumfbågen åt ena hållet och Louvren åt andra, och man känner sig både liten och privilegierad i denna manifestation av makt och kultur. Men parken är välkomnande! Överallt står lösa gröna stolar under de höga gamla träden, längs med gångvägarna och de fantastiska blomsterrabatterna. Och stolarna är inte fastkedjade och hör inte till några serveringar utan finns bara där för vem som helst att ta och ställa på en bättre plats där man hellre vill sitta. Så överallt sitter människor, of all varieties, åldrar och nationaliteter, ensamma eller i sällskap, kringspridda som de behagar och läser, och de flesta läser faktiskt pappersböcker, äter något medhavt, pratar, vilar eller bara tittar. Och på alla grusvägar flanerar människor i godan ro. Barn hundar gamla. Det lugn som människorna i allt detta, mitt i Paris bidrar med är så vackert –  och rikt. Jag följer alla gångvägar jag hittar och en leder till en återvändsgränd formad som en cirkel kring en damm. Längs vägen till dammen och runt dammen är stolarna utbytta till liggstolar. Jag passerar en kvinna i trettioårsåldern alldeles nära, men fullkomligt avspänd slumrar hon med kinden lutad mot axeln, fast hela världen är inpå. Jag skulle kunna ropa BU eller nypa henne eller vad som helst, hon hör förstås att ännu en människa är alldeles nära men hon tittar inte ens upp. Och runt dammen är varje liggstol upptagen av olika människor i olika åldrar som inte har sällskap med varann, men – de blundar, vilar, slumrar helt i sina egna världar.

Jag går runt hela cirkeln, låtsas att jag studerar statyn bakom dem, men i själva verket går jag så nära för att se om någon enda en av dem kastar ett vaksamt öga. Nej, i fullkomlig tillit vilar de. Mitt i världsstaden Paris. Och jag förmodar att det är ett val.

När jag tänker på det ljusnar allt.

Skicka tankar

Alla vet hur lätt ett leende smittar. Eftersom det är bättre för alla att folk mår bra roar jag mig ibland med att skicka varma tankar till främlingar på tunnelbanan. Vissa som jag får syn på eftersom jag inte hinner med alla. Jag försöker att inte värdera dem, för de lever och kämpar med sina villkor, sitt öde, sin kärlek, drömmar och sår, hälsa och korta liv precis som jag. Och vi har alla varit nyfikna små barn. Med min enkla mänskliga kraft skickar jag välsignelser till dem. Alltså ”välsignelser” i sekulär mening. Jag önskar dem gott. Och jag menar det verkligen. Det kanske känns någonstans i dem, något bra kanske slinker in i dem och gör allt lite bättre. Jag tror det.

När jag hade hållit på med det här ett tag råkade min son och jag hamna framför ett vetenskapsprogram på TV som visade sig ha med mitt eget experiment att göra. En person satt i västa USA och en i östra. De hade aldrig mötts och visste inte vad experimentet gick ut på. Båda hade elektroder på huvudet för att analysera hjärnans aktivitet. Den ena trodde att den väntade på att experimentet skulle sätta igång. Den andra hade ett foto på den personen framför sig och på oregelbundet givna signaler skulle den skicka kärleksfulla tankar till främlingen på bilden. Varje gång de kärleksfulla tankarna sändes iväg var det tydligt att mottagaren reagerade med kraftigt ökat välbehag. Det bekräftades vetenskapligt.

Och jag förstod att mina egna välsignelser faktiskt kan ha haft effekt! Egentligen vet vi detta intuitivt men allt verkar riktigare om det är mätbart.

En solig försommardag på tunnelbanan står en ung mamma med sitt barn i en sittvagn. Barnet under sin lilla solhatt ät kanske ett och ett halvt år och söker sin mammas blick. Alltmer modstulet. Mamman ser osande bitter ut och stirrar sammanbitet ut genom fönstret, likgiltig för barnets rosiga närvaro. Jag blir arg. Alla dessa dumma människor som inte ser sina barn utan är upptagna av sig själva! Hur ska det lilla barnet kunna orientera sig i den kompakta ovilligheten till kontakt? Hur ska barnet förankras i sitt liv, sin tillhörighet? Då börjar jag skicka varma tankar till surmamman fast jag tycker hon är en megaidiot. Jag börjar tänka på den kärlek hon har för sitt barn och det roliga och fina som finns i modershjärtat och som hon kanske glömmer bort. Jag öser ljusa soliga kärlekstankar över henne. Jag tänker på hur behövd och älskad hon är av sitt barn och hur lyckligt barnet är över sin mamma och vilken skatt det lilla miraklet är i mammans liv och allt som de ska dela. Och rätt vad det kommer ljus i surmammans ögon. De bittra dragen slätas ut, hon vänder sig leende till barnet , smeker det och säger något kärleksfullt. Barnet lyser upp och mamman ännu mer. Som om hon plötsligt minns all sin kärlek till barnet. Tåget stannar och de går av och försvinner ur mitt blickfång. Prova, ska ni se, men ni måste mena det. Det kan göra skillnad.

The origin of my writing the book A thousand times stronger was a development conversation I had when my daughter had just started the sixth grade. We had moved from a few years in Gothenburg, back to Stockholm and we had chosen housing based on the schools – that is, based on what the schools claimed to be.

Our daughter had attended Gothenburg's Samskola, a school with the Montessori pedagogy ( a fantastic pedagogy with great respect for the children's inherent will and power to conquer knowledge, a pedagogy that has completely fallen into obscurity in recent decades, perhaps because it creates strong, independent adults?) as a basis and where every morning the principal took every single student by the hand and met his/her gaze. Good morning Sebastian, good morning Emelie. He knew all the students' names, and he figured he'd be there to welcome them to school just about every day, something we all deeply appreciated. Do you think that this affects the atmosphere at school? I think so.

She was eleven years old, when we moved up to Stockholm, a couple of weeks before the summer holidays after five. Before the moving party left, she had visited the school and introduced herself to the two classes that were about to be placed in. We expected the new school, Katarina north, or Knorra called, would live up to what they professed to cherish strongly. As obvious as everyone must show each other respect. And that work peace and everyone's opportunity to grow through and at school were protected. That every student had an equal right to be there, that is, no one had the right to sit on anyone else. The school beat its chest. There were banners in the corridors with the beautiful words. I spoke several times with the principal before we moved there. We thought it would be a good continuation of the fine schooling she had experienced up to that point.

The kind that was so beautifully displayed on Knorra's banners and website and which surely a large part of the staff thought they were executing kan de facto fungera. If you are not satisfied with being blinded by nice words you proudly repeat like a mantra. If you are willing to examine your own behavior. If you have a well-thought-out attitude and a constructive pedagogy that is based on and respects the children. It can work if all the adults in the context are aware of power structures and gender-related behavior patterns both among the students and which are passed on by oneself, which inhibit and limit the children's freedom to develop. It can work very well if adults set limits, offers interesting alternatives, has the knowledge to arouse and preserve students' motivation and interest in being at school. The children's kicks at school should not consist of challenging others' integrity and ruining others' schooling. If you refuse to see the imbalance between the children in terms of space and privacy, you cannot claim to protect everyone's rights. This kind of laissez – faire rhymes screamingly badly with the statement ” we protect gender equality”.

Unfortunately, it was this gap that was revealed during the developmental interview with the mentor/teacher and the eleven-year-old girl and her mother.

The mentor had a message to deliver. A very positive one. My daughter was an example. No one gave in to her. Because she marked, clear and definite. She had high integrity. The mentor cheered. The adults associated with the class were impressed by the girl. Besides having high integrity and not being afraid to speak up and make a mark, she was a very nice little person, who spread joy around him, moreover, both talented and ambitious. But the very best, from the adults' point of view, was that she was, what they called ” a strong girl ”. And think, it was exactly what they had wished for. Now she was finally here!

I listened and of course felt proud of my daughter. Of course, I thought I might have succeeded in helping her maintain her integrity and strength, in the way I had hoped. Självklart, considering what I have previously written, I have always thought a lot about gender roles and how girls are raised away from their inner being, natural innate strength.

But at the same time, a quiet alarm rang in the back of his head. And I thought too, that none of what the mentor spoke about, was something my girl was aware of, nothing that she herself considered special or remarkable. Tvärtom, it was obvious that you marked. It was obvious that you spoke up if someone tried to provoke you, or was nasty to a friend or disrupted the lesson. So was it something unique? Did that make her something extra over the others, to one ” stark” girl? If instead you let others ignore you, destroy one's work peace, be nasty, then you are ”normal”? Strong should be something beyond the obvious, to be considered as ”strong”.

The mentor told my daughter that all the teachers wanted her to, as the good example she was, think about empowering the other girls in the class to dare to speak up and highlight, as she herself so undoubtedly did. So dare to speak up against the guys.

I saw that my daughter's small shoulders slumped and that a certain confusion could be seen in her eyes.

The mentor also told me that the staff at the school had been so impressed by her clarity, calm and completely fearless ways of introducing herself to wildly strange kids in the two classes she had visited in the spring before the move. They had expected her to shyly sit where she did and mumble something about her name and where she moved from and when she would be arriving, but instead she got up and of course walked over to the painting, took everyone into the classroom and told the story boldly and without awkwardness, because she was well grounded in herself and used to being respected. The staff had become so happy, for here was their savior. They decided to put her in the very rowdy class instead of the kind and nice class that would have been better for her. For the staff, it was much better to have her in the unbalanced class where over the years it became an increasing problem with the boys, who behaved badly and without limits both towards staff and the girls. There, with her high integrity, she would be able to act as a powerhouse for the girls who had become accustomed to enduring privacy-violating behavior during the six – seven years that the adult staff had had to do with the class, from when they were six-year-old little people.

We left there, hand in hand my daughter and I, in the autumn darkness and I remember being filled with mixed emotions, I still hadn't really grasped what was said and what it meant. We were quiet, which was not natural to any of us, we were thoughtful. I remember saying after a while, as encouraging and kind as mothers do, that how nice it was that you received such praise. But then it was difficult to continue. What would I say? How nice it was that you got such praise for being just the way you are and that the others have been bullied for their six years at school and scared of the boys and apparently the adults were scared of the boys too, and no one says anything and no adult has taken their responsibility even though they are a whole team working together and it is now expected that you , little girl almost twelve years old, should correct everything by what you do completely naturally which is apparently exceptional, unique and colossally different. How nice that you are appointed to take responsibility for such an incomprehensible and widespread situation and how nice that they tell you to be proud that you are a ” strong girl ” which should now spread your strength to your fellow little sisters while the adult team silently applauds in the background – silent, because they don't want to clash with anyone.

The book grew out of my evening walks with our dog, the story came to be every time I passed the wall where my daughter and I had walked after the development talk, with her little hand in mine. My girl walked silently by my side, the fair hair bobbed under the cap, the smala legs, the tender hand, the rosy cheek, the downcast thoughtful look, on the way home from the development interview which was meant as one big super compliment. Every time I passed the same wall as when I had said those slightly lost words of encouragement without either of us having been able to continue the thought, now instead clarified the sorrow into a neat soup.

Idag, when A Thousand Times Stronger has existed as a book for eighteen years and as a film for fourteen years, and I know that there are a huge number of young people who have read/seen the story of Signe and Saga, it's a little dizzying to remember where the fire started. The story has done a lot of good and, like most things in life, it is a series of coincidences that converged and became the catalyst for its creation. But in the book and the movie, the girl is 16 year instead of just under 12.

And I never weighed in on what she was meant to be and do. We talked about it a little. How crazy it was. And that it wasn't her responsibility at all. It was the adults'. Glöm det! Ja, she was definitely going to do that. Because she was a strong girl, and therefore founded in herself she did not depend on praise, but she could be unconcerned and let it flow. If she had cared too much about being loved and appreciated by authority, she might have done what she could to balance her twenty-eight other classmates, which had definitely not benefited her. Tvärtom, it had taught her a pattern that would be very destructive to herself in the long run. A very feminine pattern by the way. The idea that you have responsibility for everyone. To sacrifice oneself for the sake of others. For the sake of the whole and the future. This is usually the very thing that mature women realize they have done far too much when they look exhausted at the shortest straw in their hand.

She didn't. And the other girls also got pretty tough, för den delen.

But Knorra, according to what I've been told, was put on me and didn't buy, like many other schools, into the book A thousand times stronger.

Minsann, the jury thought that A Thousand Times Stronger would take home Storytel's big audiobook prize 2024 in the Youth category. It is so brilliantly read by Ella Schartner, a reading which, in this context, was of course decisive for the price. How fun! And thank you to everyone who took the time to vote for the book so that it made it to the finals.

Eighteen years ago, A Thousand Times Stronger was August nominated and I sat out in the dark in the audience and started there and then really hoping to get it and the prospects were good. But that time nothing happened. As the circumstances were then, it got a little depressing, because just that evening I started losing my hair after a first chemo. In addition, the event was not nearly as welcoming and inclusive as Storytel's and the Visually Impaired Confederation's event at Cirkus. Nej, those of us who lost that time had to walk away stunned to a loud roar ” the winner takes it all”. It was quite insensitive. The winners were already happy. The rest of us got a little extra pressure and we didn't get any food either! Here, at the Circus, we were spoiled with oceans of champagne, seated table and three-course dinner plus party afterwards with disco. That's how it should happen! Everyone should have a chance to celebrate and be happy, regardless of whether you won a prize or not!

Men nu! Eighteen years later! And how many of the books that have received the August Prize in these eighteen years have survived to this point? I actually think so, with perspective ( perspective is always good!) , that this award was more valuable to me. Because it shows that my book, this story, has the power to touch and indeed it must have touched a very large number of young people during those years! It really warms my heart.

Although it is sad that the book is needed. It will be needed for a long time to come.

A couple of years after the book came out, Peter Schildt did ( who has directed Glappet, Ebba & Didrik,m. fl script by me) a long movie, I wrote the script as usual and the film A thousand times stronger has been shown in many countries in different contexts. Thanks to it, I have been to China, South Korea and Jordan, but it has also been shown and received awards in Egypt with several countries and in contexts such as EU women's film week etcetera.

It describes a power structure that, sadly enough, is recognizable just about everywhere and I will never forget the heated discussions that young people have had in countries such as those mentioned, after the screening. I will also never forget the cheers that the young girls spontaneously raised, for example in the scene when Signe stands up, makes himself visible and has the courage to protest – thanks to Saga being sacrificed. When it happened then the film was shown in Amman, both Charlotta Sparre and I started, who was then ambassador to Jordan cry.

And that now, i mars 2024, accept this award – together with Ella Schartner who read the book and who herself had read it at school and since then has carried it with her – gave me back some of the power. Although it is heavy and lonely and offers a lot of resistance and little money, then I could really feel that I had contributed something very important, sometimes even life-changing, for many many people, through this writing.

It's really dizzying. Och konstigt, when loitering around here, under the trees all to himself.

Again, one is also reminded of how important culture is. What power there can be in art. A transformative force. How very very dangerous it is, when culture weakens in a society, in a world where people grow up.

Me and my publisher Karin Kaa Lemon at Bonnier Carlsen. Eighteen years ago, Annika Lunderberg was my editor and Rod Bengtsson my publisher, but Kaa is a safe pillar and open arms, she too!