Alltså, det är ju inte så jäkla lätt att vara optimist och känna tacksamhet för det som i alla fall är bra, eftersom man vet att det kunde varit bättre! Jag kunde till exempel ha varit inte ruinerad, inte förledd, inte själsligt våldtagen. Och ha haft glad och kraftfull energi kvar och inte tvingats lägga den på att tampas med skiten någon annan dragit på mig.
Och dessutom finns det råttor även här. Jag nämnde avsaknad av råttor som en fördel med min förlust och följande flytt från mitt hem men icke.
Jag mötte en stor helt oblyg råtta några meter utanför porten ganska nyss. Ack då fick man bita i det sura äpplet i alla fall. Den krassa verkligheten under susande träd. Man har frid lite grann ibland och smilar omkring och njuter ett tag och sedan visar sig en råtta eller spottloskor på trappan eller stopp i rören. Inte kul. Man börjar tänka att det allra bästa vore nog att sträva efter ett eget hus, inhägnat, så man kunde upprätta sin egen lilla värld där inne. Sedan kan man ju föreställa sig följderna av sådana tankar…hu bort världen! Bort!
Man måste helt enkelt förlika sig med råttor och spottloskor om man ska överleva som hel människa.
Inatt drömde jag om ödeläggaren. Han hade kommit i kläm på något sätt mellan ett par väldigt stora veck i verkligheten. Han hade peruk ovanpå sitt vanliga hår och sjöng med låtsad själfullhet och lite för stort vibrato och när han såg mig visste han inte om han skulle bli rasande men eftersom han inte har självdistans blev han glad. Jag tittade in i hans grunda ögon och tänkte ” hur kunde jag ha sett in i dem så många gånger och trott på honom?” De var så grunda att min blick studsade ut igen.
När man utsatts för ett brott och är ett offer – ja, offer, detta fula ord – så ser man människorna omkring sig på ett annat sätt. Särskilt dem som har makt att med enkla medel göra en liten förändring som skulle kunna vara till enorm hjälp för den utsatta ( mig alltså i det här fallet). Och det blir så skrattretande tydligt vilka som är fuskmedmänskliga och vilka som är medmänskliga på riktigt. Vardagslögnarna står snopet avklädda – alltså de som smiter igenom hela liv utan att någonsin bli kallade lögnare men som alltid kommer vara det. Sådana människor är några grader normalare än ödeläggaren, och även de kan beundras och aldrig avslöjas. Göra karriär fast på rumsrent vis och glida runt i maktens salonger.
En framgångsrik person ur det förgångna tog kontaktade mig för att få reda på vad som egentligen har hänt, alltså oroad eller nyfiken, svårt att veta. Han var en av de första jag berättade allt för. Allt. Svaret blev ”Tråkig historia. Lycka till.”
That´s it. Två meningar.
Inte ”Kan jag göra något för dig? Bjuda på fika? Vad som helst?” Nä. ”Lycka till.”
Tack ska du ha! TACK till dig där du sitter och egopöser i din feta fuskhumanistiska värld!
En annan ur det förgångna, som inte alls stod mig lika nära som den första, hörde också av sig något senare. Jag berättade för honom med. Han sa ”Det som har hänt dig gör också oss runt omkring dig illa. Du får bo hos mig om du inte har någonstans att bo, tills det ordnar sig. Jag har ett stort hus!” Och han har inte varit ” runt omkring mig ” på trettio år liksom den första. Men ändå, man ingår i varandras liv oavsett tid.
Skillnaden mellan dessa två kommentarer är ENORM och mycket talande för två helt olika personligheter. En fuskis och en äkta.
Jag har fått något av en främmande kvinna som älskar mina böcker. Hon heter Susan Qvist. ” Unna dig något som gör dig glad!”
Bara detta…. unna mig något… det har gjort mig glad sedan jag läste det. Jag går och tänker vad jag ska göra… hm… köpa vackra ljus kanske? En vacker bukett! Ett extra gott te? En bra bok? En danslektion? Bara att gå och fundera över vad jag ska unna mig gör mig starkare genom dagen! Hennes snälla handling alstrar tusen gånger mer styrka än ett ingenting.
Jag ska verkligen komma ihåg det när jag själv råkar på någon som behöver liten puff. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Det räcker med ” här kommer en påse lakrits!” Det är medmänsklighet! Men… öh…. ” tråkigt hördu du. Lycka till” njäääää, det kan man hellre vara utan.
Jag skulle i alla fall kunna trä ett pärlband av goda vackra skimrande pärlor bestående av människors snällhet som jag mött. Men eftersom så ” lite” betyder så mycket framstår snålheten som desto fulare bredvid snällheten och väldigt avslöjande för dem som bär den. BUU bort med er! Er vill jag inte ha i mitt liv!
Jag tror ändå att människor lär sig mer och mer att visa ” svaghet” och medkänsla. Jag tror att program som Anja Kontors När livet vänder gör oss rikare, modigare och verkligare. Mer ödmjuka. Vi lär oss förstå att alla andra inte har det så underbart bra som de verkar och att alla andra, precis som vi själva, kan få hjälp att orka resa oss av ganska små saker som medmänniskor ger. Vänlighet, lojalitet, snällhet. Det räcker väldigt väldigt långt.
Ganska roligt att min dröm placerade ödeläggaren i kläm mellan stora veck i verkligheten! Det är väl just så, i stora veck av verkligheten, en lögnare slutligen fastnar! En sådan bild levererad från det undermedvetna kan också pigga upp!
God natt alla goda.
