Christina Herrströms Blog

bakelser och kvinnohuvud

Jag minns när vi bodde i Göteborg. Den här dagen fick barnen Gustaf den andra Adolf-bakelse på dagis. Vi Stockholmare hade aldrig hört talas om det. Men jag tog villigt upp seden och idag är den utspridd. Kanske jag har fel, men vi hade i alla fall aldrig hört talas om det förut, på 90-talet.

Det är bra med bakelse i dimman.

Jag fick en bakelse när jag sist hade möte med Ann-Marie Skarp på mitt förlag. Piratförlaget . Bakelser är bättre än bullar. Det är något roligt över dem. continuer la lecture →

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Det är livet som kommer emellan. Jag bor inte på ett ställe utan ungefär fem och släpar fragment av min tillvaro fram och tillbaka mellan olika trygghetspunkter. Det tar kraft – och mycket tid.

Men sedan sist har jag skrivit en artikel för Magasin M. continuer la lecture →

Ångan från hav och jord ångar över hav och jord när jag vaknar. Solen lyser genom daggvåta spindelnät. Jag går ut och plockar frukt, gör min morgonjuice. Kan inte vara mer ekologiskt.

Medan jag hänger tvätt kommer den ovanligt vackre mannen med sina verktyg. Han är snickare och har bott sju år vid den Colombianska kusten. Han lägger golv där huset vilar på jord, för att hindra mössen att ta sig in. Jag sprider mer alpackabajs på rosorna. continuer la lecture →

Foto på tunnelbanereklamen för min bok Den hungriga prinsessan, när den kom ut. Läs den och om den underbara kupp jag själv skulle vilja göra!

Jag vill se vältränade slanka vackra manskroppar. Överallt.

På affischer. Stora affischer. På busshållplatsen. Tunnelbanan.

I min dagstidning.

Jag vill se sensuell kalsongreklam och snygga män som ser på mig med löftesrik blick. Mina ögon vill glida över deras skuldror, deras starka bringor, deras sexpack och deras smala fina höfter. Deras starka lår, deras underarmsvener, deras vackra händer. continuer la lecture →

Det låter lite löjligt när man säger det.

Man har ju hört det förut och viftat bort det, som jaja, säkert sant, men det gäller inte mig. Jo,men alltså, för jag behöver inte det. continuer la lecture →

En dag satte sig en stor trollslända på mitt knä.
Impulsen är att vifta bort den men jag insåg att det inte är ofta som en hel trollslända vill vila på en.
Så jag lät den sitta. Den vred och vände på huvudet. Vilken tur att man inte har förstoringsglas när sådant inträffar.

Jag tänkte att om jag var schaman eller naturfolk hade jag tänkt att det var någon som ville mig något och att trollsländan var budbärare.
Så kom jag på att det kunde jag faktiskt tro ändå, eftersom jag har viss fallenhet att tro att saker som sker har budskap till en.
Ett typiskt tänkande när man är vilsen och vill, Tänk om jag kan få ett användbart tecken!
I samma ögonblick kom jag på att det naturligtvis var Brita af Geijerstam som hälsade på. continuer la lecture →

foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Hej mina vänner.

Jag ramlade över Olof Lagercrantzs bok ”Om konsten att läsa och skriva” och det finns några saker däri som gör vissa saker begripliga för mig själv, i synnerhet när det gäller att skriva en blogg och vad jag kan skriva i den. Det är mycket jag vill formulera och förmedla , så jag måste hålla i mig. För samtidigt förstår jag inte själv riktigt detta med bloggandet och om det finns ett värde i det och om det kan finnas ett värde i det för någon annan.

Lagercrantz skriver så här:

”Konstnärerna har en ställföreträdande uppgift. De är offentliga personer, vilkas kroppars och själars intimaste hemligheter ställs ut, och det hjälper dem, som tvingas leva med kläderna på.”

Det är bra. Det handlar om att förstå vad det är att vara människa. Men som han också påpekar, vilket är väldigt viktigt:

”Diktaren söker i sitt förflutna material för sin dikt, omtolkar det, färgar det med sina stämningar och behov för stunden. continuer la lecture →

Där jag är, gömd för världen, längtar jag efter mina barn.

Jag längtar efter dem som när de var små och jag hämtade dem på skola och dagis och hade en mysig eftermiddag i deras skratt och gos. Jag längtar efter dem som när de var tonåringar och jag hade deras ångande växande kring mig, gänglighet, kraft, rosiga kinder, glödande ögon, barn och stora på samma gång.

Jag längtar efter dem som de är idag. Vuxna. Men nyvuxna ändå. Jag vill vara i deras närhet.

Där jag är, spricker trottoarerna upp för rosenträd som tränger sig igenom asfalt och gatsten för att bekymmerslöst klättra upp över väggar och breda ut sina doftande armar i solen på taken. Där jag är, kan jag se in i en gladiolus gula och rödstrimmiga öga. Där jag är kan jag gå upp för små trappor och slinka in på ett kafé där unga män serverar kardemummabullar drypande av socker och smör. continuer la lecture →

Kolla astrobloggen.damernasvarld.se och DN idag.

Man kan nästan inte tänka på något annat än valutgången nu.

Hur ska det gå?

Så himla läskigt. Vad ska vi ha för samhälle? Oavsett om man tror på astrologi eller inte läste jag just på min vän Margareta Hedins astroblogg i Damernas Värld att Åkesson har samma horoskop som Hitler…

Gillar Björn Ranelid. Han vågar vara storvulen och det behövs i en värld där sådant anses vara pinsamt continuer la lecture →

I dessa dagar har jag skrivit över min första scenpjäs, Mirrimo sirrimo, som jag vann en tävling för hundrasjuttioåtta år sedan på Dramaten med. Den sattes upp på Lejonkulan av Göran Graffman och senare på Folkteatern i Göteborg av Peter Schildt. Då hade Peter och jag just fått vårt andra barn och bodde i andra hand i en lägenhet i Haga som teatern ordnat, under repetitionstiden, med en vidrig groda som skulle ha levande äckliga maskar att äta. continuer la lecture →