Naivitet

Efter att min bok Ödeläggaren kom ut har jag fått ta emot stora mängder mail och tankar och berättelser från andra. Det är väldigt lärorikt och ämnet; att vara utsatt för en person med psykopatiska drag, eller kort sagt; en ”psykopat”, verkar outtömligt. Det har ju något evigt fascinerande över sig, fenomenet med människor som på alla sätt verkar vara som vi andra – men som döljer så mycket mer, som oavbrutet spelar med alla och på ett sätt som vi inte kan varken förutse eller föreställa oss – innan vi har facit. Och facit har vi för det mesta inte förrän vi är utspottade på andra sidan. Ifall vi inte har specialkunskap.

Men vad vi alla, som har utsatts, har fått höra när vi äntligen lyckats befria oss från det förvirrande desorienterade helvete vi har levt i – där vi har försökt finna reda och logik och heder, sådant vi känner igen från andra relationer, som har med vanliga grundläggande överenskommelser människor emellan att göra, men som inte går att finna i en situation med en psykopat – är att vi har varit naiva. Så naiv, fnyser vissa självgott – verkligen inte alla! absolut inte – skulle de själva aldrig vara! De skulle aldrig kunna hamna i en situation med en psykopat som snärjer en. Nej, så omdömeslösa och blåögda är inte de! Det är bara naiva, omdömeslösa och blåögda personer som kan falla offer och dit hör inte de själva.

Det trodde nog jag med och alla de andra som varit/ är utsatta. Vi trodde förmodligen var och en av oss att vi skulle kunna känna igen skumma föresatser hos en medmänniska, vi trodde alla att vi skulle kunna hantera en person som eventuellt kanske i alla fall ibland verkade ha en dold agenda, vi trodde alla att vi skulle kunna ta ansvar för oss själva i en situation med vem som helst – utom kanske en som ger sig på oss fysiskt. Jag ska inte räkna upp alla situationer, som kunde vara tankeväckande, där vi alla har trott oss förstå att vi har kontroll men där vi omöjligt har kunnat ha det.

En sak vet jag – och alla de som har utsatts för en psykopat – det är naivt att tro att man går säker. Det är blåögt att tro att man inte själv skulle kunna hamna i och trasslas in i och kanske till och med ödeläggas av en sådan här människa. ( Ödeläggelse kan ske på många sätt, det handlar inte alltid om pengar, men det är förflyttning av pengar genom vilseledning som är åtalbart. ) Det är inte en subjektiv slutsats. Inom psykiatrin är det väl känt att vem som helst kan falla offer. Det är som att ha oturen att bli påkörd. Det är inte en viss sorts människor som blir påkörda. Om man benar upp varför någon hamnar i en bilolycka kommer man upptäcka att det är en lång rad små, små beslut som har gjort att man kom i vägen. Ingen klandrar den påkörda för det. Men egentligen är det samma sak som att ha oturen att komma i vägen för en människa med psykopatiska drag.

Det är naivt att tro att man inte skulle ta just de beslut som gör att man snärjs av en psykopat, för just de avgörande besluten är resultatet av en längre förberedelse där tusentals små till synes oskyldiga beslut har tagits, sådana beslut som man oavbrutet tar i interaktion med andra och som aldrig leder till någon katastrof, men som man icke desto mindre oavbrutet tar. När folk störtsäkert påstår att de ” aldrig skulle” göra det eller det, så verkar de tro att de avgörande handlingarna, där psykopaten sätter klorna i en, är fritt svävande, lösryckta ur en redan byggd historia. Min alldeles egen psykopat var klar över hur han arbetade. Först bygga förtroende. Röra det mänskliga hjärtat. Det kunde ta lång tid. Det var han beredd på. Lång tid. Det krävde hans tålamod och hans lyhördhet. Vilken väg var mest framkomlig? När ett förtroende har byggts upp kan man slå till.

I mitt fall var jag motsträvig och avig och försökte få ut honom ur mitt liv i ett halvår. Men under tiden höll han sig fast, och visade bland annat vilken tappert kämpande och kärleksfull pappa han var. Så vann han mitt förtroende. Så lyckades han röra vid mitt hjärta. Grunden var alltså lagd. Det krävde tålamod. Tid. Väntan. Strategier.

Om man förstår det, att de avgörande besluten ( att bli ihop, att skaffa barn, att anställa någon, att bli god vän, att släppa in någon i sin privata sfär, att berätta ett förtroende, att lova att hjälpa etcetera) alltid föregås av en omsorgsfullt byggd berättelse kanske man inte så störtsäkert påstår ”det skulle aldrig kunna hända mig!” Och vad vi glömmer när vi säger så, är att vi alla kan, helt plötsligt komma ur balans och därmed bli mer mottagliga för en person av det här slaget.

Så tyvärr, det är naivt att tro att man går säker. Och den som tror att hon / han går säker är de facto ett mycket lovande – och även lockande – byte.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Kropp och själ SR om den eviga frågan om psykopater.

Programmet Kropp och själ i Sveriges Radio P 1 tar alltid upp intressanta ämnen. Idag handlade det om psykopatiska drag, manipulation och gaslighting med mera. Viktiga saker att ha lite kunskap om när man vandrar genom livet.

Jag var en av gästerna med anledning av boken Ödeläggaren, där jag försöker beskriva hur en extremt manipulativ person- med psykopatiska drag – tar sig in i mitt liv och ödelägger det. Något som sker om och om igen. I olika grad och i olika sammanhang, inte minst i yrkeslivet. För det mesta associerar man till kärleksrelationer och när det sker i sådana ömtåliga relationer måste det vara oändligt svårt att ta sig ur det. För min del handlade det inte om kärlek, vilket jag tror var min räddning på många sätt.

Ett samtal förs kring fenomenet – och också om det faktum att många män lever i destruktiva relationer med kvinnor – något som behöver lyftas för där är tystnaden ännu större och de män som ber om hjälp blir ibland inte ens trodda. Hur stor ensamhet måste inte det vara?

Ulrika Hjalmarson Neideman är programledare, och forskaren inom psykiatri, docent Karolina Sörman och psykolog Anna Bennich och jag försöker prata om detta komplexa och gäckande ämne som man nog aldrig kan uttömma.

Här är länken till programmet:

https://sverigesradio.se/embed/episode/1569490

Nästa program ska handla om hypnos. Det ska jag lyssna på, eftersom jag bland sakerna som ödeläggaren lämnade efter sig fann att han hade gått kurs i hypnos som utlovade kursdeltagaren större makt över sina medmänniskor för att kunna tillskansa sig vad de ville; pengar, sex, berömmelse etcetera… Det ska bli spännande att lyssna till!

https://sverigesradio.se/embed/episode/1569490

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Råd för utsatta

Efter att artiklarna om ödeläggaren och boken kom ut har jag varje dag fått mail från människor jag inte känner. Mest män, men också kvinnor, som varit eller precis just nu är utsatta för en person med psykopatiska drag.

Jag får också mail från bröder, systrar, barn, föräldrar och vänner till någon som verkar vara utsatt. Många frågar om råd.

Innan jag glömmer det vill jag inflika att jag dessutom får mail från människor som inte alls är utsatta och inte varit i närheten av det, men som tackar mig ändå för att de tycker att de förstår mer av detta fenomen efter att ha läst boken- och det är ju väldigt bra.

Men vad det gäller råd… många säger att det nu fått energi att anmäla, men hur stor är chansen att åtal kan väckas? Det vet inte jag eftersom jag inte är jurist, men när jag anmälde 2014 var polisen i alla fall inte alls intresserad av de avsnitt ur min dagbok som handlade om hans psykiska nednötning av mig, trots att det var det som var förutsättningen för att han överhuvudtaget skulle kunna ta någon som helst makt över mina beslut. Under vanliga omständigheter hade jag aldrig i mitt liv lånat ut några pengar, alltihop var en följd av att jag var i chock efter min pappas död, och att ödeläggaren såg till att jag inte fick ro att någonsin återhämta mig, inte en enda stund. Han bodde ju hos mig, för att han var hemlös med sitt barn ( fast det sedan visade sig att han hyrde en lägenhet under hela den tid han var ” hemlös ” och inte kunde ge sig av )- och jag arbetar hemma så han fanns mitt uppe i min arbetsplats också och hade alla chanser att bearbeta mig och nöta ner mig. Nå, detta var inte polisen intresserad av och inte heller att han tog till mildare fysiskt våld emellanåt- trots att det var metoden för att ta makten.

Så vad var åtalbart? Bara överföringen av pengar var åtalbart. Och för att jag kunde bevisa att han hade vilselett mig – tack vare mina dagboksanteckningar där jag skrivit vad jag trodde allt handlade om. Och för att finanspolisens analyser klart och tydligt visade att han inte hade gjort ett enda dugg av det han fick mig att tro, med pengarna.

Men om jag inte hade haft mina anteckningar skulle jag inte kommit ihåg vad han hade sagt, eftersom han sa så mycket och eftersom han förstörde min tankeförmåga och var på väg att utplåna mig.

Mina inte särskilt rafflande råd är alltså att den som är utsatt ska skriva dagbok , eller skriva ner enkla komihåganteckningar. Och hålla dessa på ett säkert ställe. Och att om pengar överförs alltid skriva vad man tror att det handlar om, vilka omständigheterna är kring varför man gör dessa överföringar. I övrigt kan man plåta saker ifall man vågar och spela in samtal i smyg om man vågar. Allt detta är farligt för det indikerar att man misstror personen i fråga, men om man kan göra det är det förstås mycket bra.

När man ska anmäla måste man ta hjälp av någon annan, tror jag. Någon som inte är helt utmattad och förvirrad och nästan har förlorat sin hjärna, någon som kan hjälpa en att bena ut och vara saklig. Anmälan ska innehålla så mycket fakta som möjligt. Om man har mail, sms, kvitton på överföringar och dylikt. Viss ” fakta ” som man har fått sig till livs är säkert lögner som plötsligt ter sig helt osannolika, men det man har föresvävats och trott ska man skriva ner. Man behöver ingen advokat för att skriva en anmälan, det kan man göra själv och sedan går man helt enkelt till polisen med den och hoppas på att bli förhörd. Om polisen bestämmer sig för att det finns tillräckligt underlag för att personen ska kunna bli fälld kopplas en åklagare in. Sedan kanske det kommer att väckas åtal.

När man är i rätten behöver man inte se personen ifråga, utan man kan vara i separerade rum. Och man ska förbereda sig ordentligt inför detta tillfälle, för det enda rätten dömer efter är det som sägs där och då. Den dömer inte utifrån förhör eller förundersökningar, ingenting är underförstått. Man måste göra klart för sig vad som är viktigt att få fram och sedan se till att få det sagt, där och då – det är den chans man har. Det är orättvist, eftersom situationen kan vara skrämmande, men man kan vara säker på att den åtalade är ordrik och har förklaringar på precis allt. Därför måste man vara förberedd och helst ha övat om man inte är van att tala inför folk som lyssnar utan att röra en min.

Om skadestånd utdöms lär man aldrig få det. Ödeläggaren dömdes till att betala tillbaka allt med ränta men det kommer jag aldrig se röken av, eftersom han inte har några tillgångar, vilket troligen är det vanligaste när det gäller kriminella. Sedan får man helt enkelt försöka klara sig, det är upp till var och en, samhället överger brottsoffer för denna typ av brott och man kastas ut på andra sidan. Man får själv ta kontakt med kronofogden som ska göra utmätningar hos den tilltalade men för det mesta finns inget att hämta.

När man är i rätten ska man ta med sig så stor stödtrupp man kan. Man ska inte vara där ensam. Man ska helt enkelt inte hålla tyst. Man ska berätta för alla sina vänner vad man har varit med om och de ska följa med en till rätten och visa ; ” vi vet! ” Man ska INTE hålla tyst och nu när boken Ödeläggaren finns och det har varit mycket uppmärksamhet kring den är det säkert lättare att TALA OM VAD SOM HAR SKETT och INTE VARA TYST.

Man behöver hjälp i form av terapisamtal, det får man räkna med. Men man ska som sagt inte hålla tyst inför sina vänner och sin familj. Man har ingen anledning att skämmas, tvärtom, ensam har man slagits mot något som inte går att känna igen eller förutse eller hantera. Man ska prata om det, alla undrar säkert! Den bästa läkningen får man av att andra vet och man kan prata om det, vrida och vända på det och förundras över hur sådant här går till och hur kusligt det är. Det enda som människor av den här sorten inte rår på är sanna djupa relationer. Riktiga relationer. Där finns kraft att hämta. om man har förlorat sina relationer medan man var utsatt får man försöka sträcka sig ut efter dem igen, förmodligen får man tillbaka dem när de börjar ana vad man har utsatts för. Om de inte förstår, får de läsa Ödeläggaren så kanske de anar lite bättre vad systematiskt nednötning av psyket innebär, och hur ensam bytet är i den striden.

En sak som är AVGÖRANDE för den utsatta är att omgivningen INTE DÖMER. Man får INTE säga ” vad var det jag sa? ” eller onödiga saker som ”Jag kände att han / hon var konstig redan från början!” för VAD spelar det för roll när allt är försent? Och förmodligen kände den utsatta/ utsatte det också, men dessa människor är ju extremt skickliga på manipulation.

Man FÅR ABSOLUT INTE säga ” Men hur jävla dum är du?”… eller ja, det kanske man kan säga men man måste genast ta tillbaka det eller samtidigt säga med emfas” Jag vill göra allt för att hjälpa dig!”. Man FÅR inte döma den som börjar vända sig till en, för det kan vara att skicka den raka vägen till självmord. Ni som inte varit med om något som detta anar inte hur skört det är och hur oerhört hårt man har fått kämpa för att ens våga tänka tanken att be om hjälp. Man ska bara säga ” JAG VILL HJÄLPA DIG!” Allt ser konstigt och obegripligt ut på ytan, allra först, så man förstår att en sådan reaktion ” men vad fan, hur dum är du?” är den första hos omgivningen, men den är farlig. Effekten av flera månaders nednötning, latenta eller öppna hot, förvirring är en konkret situation som verkar helt galen, men vägen dit… vägen dit…. den tar tid att nysta upp och den måste man ha respekt för. Den som är utsatt har varit med om ett helvete – ett helvete – och när det uppdagas är den personen förmodligen i panik och fortfarande helt indoktrinerad av vad den matats med intensivt av sin ödeläggare – och kan vara beredd att springa tillbaka – eller ut för att dö. Bäst är om man kan flytta den utsatta / utsatte långt bort från förövaren så fort som möjligt. Man kan inte skriva en anmälan eller börja berätta om man är rädd att personen ska dyka upp när som helst.

Man kan undra om det är lönt att anmäla om möjligheterna till att åtal väcks är små, men man ska alltid anmäla. Pusselbitar kan falla på plats genom att många anmäler.

Sedan börjar den långa vägen tillbaka.

Alla vill att det ska gå fort. Men det går inte fort. Man får ta små små steg och man får göra det mesta själv, men då är det viktigt att ha berättat för ALLA så att ALLA vet. Sedan klarar man det! Och en dag är den tiden ett minne blott.

Publicerat i Blogg | 3 kommentarer

Blåst och blåst

Nu har boken Ödeläggaren varit ute lite mer än två veckor och många har läst intervjuerna med mig i M Magasin, Femina, SvD, DN och DI och en hel del har också hunnit läsa boken.

Det är fantastiskt när jag får höra från främmande människor att de har sträckläst de 587 sidorna. De har knappt kunnat lägga boken ifrån sig. Jag blir matt och … ja, glad. För det jag funderat mest på är hur jag skulle förpacka allt det material jag hade. Hur skulle jag kunna beskriva det som har hänt så att andra kan hänga med och förstå hur en sådan här mental nednötning går till och orka läsa alltihop? För det är ett långt skeende, på flera år!

Att en målmedveten nednötning av offrets psyke och tillvaro är vapnet som dessa människor använder sig av för att komma åt vad de vill ha; – det kan vara tillgångar, positioner, sex eller bara tillfredsställelsen i att härska över en annan människa- är något som man i allmänhet inte har kännedom om. Man läser eller hör talas om någon som har förlorat en massa pengar ( allt mäts i pengar, fast det oftast inte är det som är det värsta, eller ens huvudsaken ) och tänker men HERREGUD vilken idiot!!!

Bakgrunden, det lömska medvetna spelet som gör sådant möjligt har jag lite inblick i genom min erfarenhet, och det var det jag ville skildra. Där behövs kunskap! Så länge människor bara förfärat utropar ” herregud, vilket pucko!” eller liknande när de står inför en berättelse om en person som förlorat sin tillvaro, kommer människor med psykopatiska drag kunna fortsätta sitt värv ganska obekymrade. Offren för dem straffas dubbelt, precis som offer för sexbrott, när omgivningen fylls av förakt inför den som har skövlats, utplånats, misshandlats psykiskt. Det är okunskap!

Det är förmodligen inte många som varit offer för målmedveten psykisk nednötning i sitt hem , tillika arbetsplats, som kan berätta om vad som har skett. Jag skrev Ödeläggaren endast av skälet att min himla historia skulle kunna göra nytta för andra. Inte för att sätta fokus vid just denne ödeläggare – de finns ju hundratusentals, ja miljoner eftersom ungefär två procent av oss har starka psykopatiska drag och det kommer alltid finnas och folk kommer alltid falla offer för dem – och jag skrev inte för att sätta mig själv i centrum. Jag hade helst sluppit ha med mig i boken eftersom verkligheten är så mycket mer komplicerad och pågår oavbrutet, än vad man kan gestalta i en bok och just eftersom jag måste förenkla allt riskerad jag att framstå som .. korkad! Men jag var tvungen, jag kände det som min plikt, att berätta utifrån min erfarenhet, för att sprida kunskap.

Materialet var förstås oändligt, för hur beskriver man ens den enklaste situation som är så fylld av tusen signaler och tusen små beslut? För att göra det möjligt att berätta och följa har jag naturligtvis rensat bort 99. 8 % av verkligheten. Och eftersom man så fort man har sett bokens titel vet att den Andre kommer vara en ödeläggare var det ingen vits med att försöka kollra bort läsaren på samma sätt som jag själv blev bortkollrad,uttröttad och förvirrad på vägen till de ödesdigra lånen. ”Är han bra eller inte? Är han pålitlig eller inte?” ett tekniskt grepp jag skulle kunnat ha roat mig med, men det hade varit helt meningslöst eftersom alla redan vet att han är den lömske i boken. Dessutom hade det kostat hundra sidor till och ingen hade orkat följa det. Man vill ju framåt i handlingarna! Jag måste snärja hjältinnan( jag ) i berättelsen fort och det gjorde jag ( författaren). Jag har också försökt att skapa en logisk linje där det inte fanns i verkligheten för att det ska vara möjligt att läsa det hela. Den logiska linjen fick bli pengarnas gång, eftersom det var det som var åtalbart och mest konkret. Inget annat var konkret. Men pengarna var inte viktiga medan det pågick. En skicklig psykopat distraherar sitt offer från sitt eget ärende. Hans ärende var bland annat pengarna, men om han hade varit lika tydlig som författaren( jag) till boken hade inte offret( jag) råkat illa ut! Okay, då får jag stå ut med att uppfattas som lite blåst av läsarna. Hellre det än att lägga på ytterligare hundra sidor som gestaltar förvirringen, utmattningen och alla andra bud och saker jag måste förhålla mig till oavbrutet. Men det är inte så kul ändå när folk säger ” Men ÅH att hon inte FATTAR!” och ” Jag fattade LÅNGT innan DU fattade att han skulle lura dig!” och sådant. Det är inte kul för min fåfänga och värdighet. Men under min fåfänga kan jag ändå fnittra lite åt det, eftersom det är lite komiskt att andra ( några ) säger att de fattade långt innan jag fattade att han skulle lura mig. I själva verket kanske det betyder att jag har lyckats skriva så att man glömmer att det är en medveten textbearbetning av det inträffade och då får man kalla sådana kommentarer ett plus!

Bortsett från DET.

Jag har under dessa dryga två veckor fått flera brev per dag från okända människor, som har fattat mod av att läsa intervjuerna eller läsa boken. Som inte längre känner sig helt ensamma. Som förstår att det de är utsatta för eller har utsatts för är som en mall som man kan applicera på nästan alla som utsatts för en person med psykopatiska drag. De agerar ungefär likadant och offren reagerar ungefär likadant. Det hemska är att tystnaden kring detta fenomen och gemene mans okunskap blir som en sköld bakom övergreppen kan fortgå. Och när människor har lyckats ta sig ur tiger de. Alltså finns inte så mycket kunskap om det hela.

De som skriver till mig nu förstår efter att ha läst det avgörande; de är inte ensamma och har inte sig själva att skylla. De har haft oturen att komma i vägen för en bulldozer med ett enda mål: ta det som de vill ha för att de anser att de har rätt till det.

Mest är det utsatta män som har skrivit till mig. De flesta av de som har skrivit är eller har varit utsatta av kvinnor. Hur stor sannolikhet tror ni det är att människor tror på dessa män? En man som säger att han är misshandlad av en kvinna? psykiskt och även fysiskt, trots att mannen oftast är kroppsligen starkare? Förövare med psykopatiska drag är aldrig skyldiga. Allt är alltid andras fel. Förövare med psykopatiska drag har talets gåva och förklaringar kommer till dem i rätt ögonblick. De kan också spela hur mänskliga som helst. Hur ledsna och sorgsna och sårade och rädda som helst. De förstår empati. De känner inget. Och man tror automatiskt att det är kvinnan i en relation som är utsatt. Hur stor är chansen att bli trodd, om man är man i ett sådant här intrikat, svårtolkat drama som ligger så dolt i mörker och tystnad och okunnighet? En utsatt man har ännu mer att kämpa emot. Och oftast har de inte lika djupa relationer till barn och vänner, som kvinnor har. Inte konstigt att de män som har utsatts, skövlats och utplånats ofta väljer att ta sitt liv. Men då är inte förövaren i närheten. Kvinnors liv förkortas också av dessa brott, men förövaren är sedan länge upptagen på en ny arena. Och historien berättas inte.

Jag är inte förvånad att det är 80 % män som har skrivit till mig och bett om råd. Eller skrivit bara för att det är det första steget. Att berätta för första gången för någon. Flera har skrivit att de nu har fått energi att göra en anmälan. Men vad kan man anmäla?

Kan man anmäla att någon har hållit en vaken på nätterna så att man til slut inte kan tänka klart och bara säger ja till vad som helst för att få sova? Kan man anmäla att någon påstår att man har gjort eller sagt saker som man inte har gjort eller sagt, så mycket att man till slut börjar tvivla på sig själv – så kallad gas lighting? ( efter Hitchkocks film Gas Light)

Kan man anmäla att någon förvirrar och tröttar ut en med intensivt pratande medan man försöker hålla sig vaken efter ständig sömnbrist? Och att pratet innehåller motsägelser, hela beteendet är motsägelsefullt, att ingenting landar, att ingenting lugnas, att det ligger ett diffust hot under allt – eller gör det inte det? Har man missuppfattat allt?

Kan man anmäla att någon spelar ut en mot ens närmaste? Att någon ser till att man missar alla möten? Att någon undanhåller information?

Det räcker med att hålla någon vaken. Med det kommer man väldigt långt, hör ni ni. Försök själva! Se vad som händer med er när ni aldrig tillåts återhämtning! Hur många dagar skulle ni orka med en ständigt pratande högljudd person i er närhet som kretsade närmare och närmare och tjatade? Men kan man anmäla det?

Nej, det mesta som människor av denna sort gör för att bryta ner och komma åt vad de vill ha, kan man inte väcka åtal på.

Icke desto mindre ska man anmäla!

Boken har i alla fall redan uppfyllt sin mission. Den hjälper människor som behöver all hjälp de kan få. Då får jag stå ut med att verka blåst som ”grundlurats av en pajas”. Det är det värt. Fasen, vad värt det är!

Publicerat i Blogg | 1 kommentar

En vecka kvar till utgivningen av Ödeläggaren!

Nu har tiden, för mig, plötsligt blivit lite som att nyvaken gå i mjukt gräs, vått av nattens dagg. Man tvekar inför att sätta ner sin sömnvarma nakna fot i gräset, men när det sker fylls man av en sällsam, förvånad känsla. Aha, är det så det kan vara, är det så skönt och vackert, är det så det är att inte känna sig jagad?

Det är så länge sedan jag var ledig. I huvudet. Det är så oerhört länge sedan det låg en dag framför mig som kunde få bjuda på vad den ville. Så länge sedan jag kunde känna mig lugn.

Men nu har jag gjort det som jagade mig, det jagade mig nästan lika mycket som tiden under ”ödeläggarens välde”- nej, det går inte att jämföra- men ändå, det har jagat i mig, detta att klara av att skriva boken. Att försöka förklara hur extremt manipulativa människor med psykopatiska drag – i avsaknad av affektiv empati men begåvade med kognitiv empati – utplånar och skövlar sina offer. Jag skulle inte få ro förrän jag hade tagit mig igenom mina tusen skrivna sidor – där en enorm gallring och sortering av verkligheten redan skett – och på något vis fått styr på dem så att det kunde bli en text möjlig för andra att följa. Det har nästan skapat panik i mig, ibland.

Fullkomligt frivilligt har jag låtit mitt sinne ockuperas av allt det som är något av det hemskaste jag varit med om – och det hemskaste i det är att det är så svårt att förklara ! – i två extra år, dagligen, från att jag har vaknat tills att jag utmattad har somnat. Men jag visste att jag inte kunde annat. För om det ska finnas någon mening med det som har hänt, är det att jag kan skriva en bok som kan hjälpa andra. Som kan bidra till att lyfta skammen från offren, som kan hjälpa andra till upprättelse och som i bästa fall kan rädda andra från att gå under. Så det fanns en vits med att det var just jag som råkade ut för just den här personen. För just jag har i alla fall en lite större möjlighet än den som inte är författare att beskriva det.

Han valde rätt på de flesta sätt när han valde mig. Jag var ett uthålligt byte. Han använde sig av min hederlighet, empati, min uthållighet. Troligen är jag hans mest lyckade fångst. Men ändå… det var inte riktigt väl övertänkt kanske att välja en som skrev ner väldigt mycket i mina dagböcker. Det gjorde jag inte av misstro, främst , utan mest för att försöka orientera mig.

Nu FINNS boken!

Jag har fått det första exemplaret i brevlådan och börjar långsamt begripa det. Och längs en del av processen, men bara de sista åren, har jag ibland uttryckt min vånda på Facebook och fått så mycket stöd och kraft tillbaka! och nu… nu är jag rörd och tacksam över att så många uttrycker glädje för min skull, för att denna bok faktiskt existerar! Jag har tur, för ensam hade jag gått helt under. Ingen är stark ensam.

Det finns hjältemodiga sagor, men ingen är stark ensam. Men att ensam tampas med ett odjur i människoskepnad – för det är vad en människa blir utan affektiv empati men med ambitioner och handlingskraft – är ett säkert sätt att gå under. Och att göra sitt offer ensamt är en del av metoden att ta makten. Så, låt oss inte överge varandra! Lyft blickarna och se in i varandras ögon, dröj kvar.

Men, att arbeta på boken, denna absoluta nödvändighet – blev också en kapsel. Jag hann inte vara människa i övrigt, bara lite! Nu är det klart och jag tar mina försiktiga steg i morgondaggen. Ut ur skuggan.

Det låter dramatiskt. Det är inte så farligt dramatiskt. Men å andra sidan är livet ju faktiskt dramatiskt, även i det lilla. Det kan man väl ändå erkänna. Vi sitter inte säkert. Vi vet inte hur väl förankrade vi är, vi tror bara att vi vet det, men om båten rister är det lätt att märka hur allt förändras. Minsta skiftning, minsta rörelse måste då tolkas, omvärderas. Det kan handla om enkla saker, som en älskad människas annorlunda blick. Eller att någon inte svarar. Vårt liv är uppbyggt av miljontals små små byggstenar som vi snart betraktar som självklara. Så är det inte. Så… ja, det känns faktiskt som att försiktigt sätta ner mina nakna fötter i daggen, i gräset som fortfarande ligger i skugga, försiktigt lyfta hakan och se att dagen är vacker och att den tycks ligga framför mig i något slags tillfällig ro.

Det är bra. Att komma dit.

En sak är otvivelaktig. Oavsett min ambition och möda och envishet i att skriva boken, hade jag inte överlevt vardagen utan det treåriga arbetsstipendium Svenska Författarfonden gav mig 2018. Det hade inte hjälpt att ha stöttande kära och nära, det hade inte hjälpt att få kontinuerlig terapi, det hade inte hjälpt att i ljusa stunder kunnat hantera orden och språket, det hade inte hjälpt att vara den visserligen utmattade men ändå envisa författarsjäl jag trots allt tycks vara… INGENTING hade hjälpt. Utan Författarfondens treåriga stipendium är en sak säker: jag hade gått under. Ödeläggaren hade tystat mig.

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

Om ett par veckor finns ”Ödeläggaren” i butikerna!

Boken, Ödeläggaren, är på väg.

För ett par veckor sedan skickades den till tryckeriet och jag ändrade något ett par timmar innan. Det har varit ett tufft jobb. Tungt. Ångestfyllt. Men också spännande.

Det har varit spännande – och hemskt – för mig själv att bena upp hur saker gick till, hur psykopaten fick makt över mig. Det har varit spännande och hemskt att se hans metod, hans plan och allt jag aldrig kunde omfatta och förstå hur jag än försökte. Det fanns inte i min värld att allt skulle kunna vara spel.

För att överhuvudtaget kunna beskriva det som har hänt har jag rensat bort det mesta, alla villovägar, sidospår, alla motsägelser och annat som han bombarderade mig med dagarna i ända och bara försökt hålla mig till ett spår i berättelsen, så att det ska vara möjligt som läsare att följa vad som sker. Jag har sorterat och rensat tills ögonen blödde för att kunna mejsla fram en något så när begriplig bana. Men på riktigt var allt mycket mer komplicerat och mångbottnat och förvirrande än i boken och det går helt enkelt inte att beskriva det. Ingen skulle orka hänga med i texten.

Jag förstår att det inte finns många böcker skrivna ur offrens synvinkel eftersom man som offer förlorar sin tankeförmåga. Man slutar att lita på sin perception och sina slutsatser. Man tappar orienteringen och börjar mer och mer lita på förövaren. Det är en del av deras metod. De tycks alla ha gått i samma skola, men de kan det här av sig själva och har oftast tränat länge. Jag orkade knappt skriva boken, jag kände sådant rent fysiskt motstånd mot att ta itu med alla de där orden som han tvingat på mig och nedmonterat mig med och som samtidigt var det enda jag kunde hålla mig till, medan allt pågick. Men det är fullt begripligt att ingen har orkat skriva om sina liknande erfarenheter förut, eftersom det nästan är omöjligt. Jag har tydligen lyckats ganska bra, men jag kommer alltid ändå känna att jag inte riktigt har förmått förmedla det hela. Det går inte helt enkelt.

Syftet med att skriva Ödeläggaren har varit att ge andra verktyg. Och upprättelse. Alla de andra som inte har haft 23 dagböcker och tusentals mail att tillgå. Och inte har haft utrymmet i världen att skriva en bok. Jag önskar att andra som varit utsatta ska få större förståelse av andra – och känna större respekt för sig själva. För sanningen är att var och en av oss som har utsatts för en människa med psykopatiska drag, har oavbrutet försökt ta de i stunden klokaste besluten. Alla, var och en av oss, har ensamma kämpat för att försöka förstå vad som pågår.

Det finns en överenskommelse mellan oss människor, som är fundamental och helt självklar, som vi aldrig reflekterar över. Som att ifall vi står vid ett övergångsställe och en bil stannar för oss, vet vi att vi kan gå över trygga. vi tänker inte att den okända människan bakom ratten ska gasa och köra över oss just när vi är som mest skyddslösa ute på övergångsstället. Men det är vad denna typ av förövare, ödeläggare gör. För dem finns inga överenskommelser, ingen ömsesidighet, ingenting underförstått bevarande och skyddande.

Boken har lästs av några stycken och jag var inte beredd på andras reaktioner. För mig har det bara varit viktigt att äntligen bli klar så att andra kan förstå hur sådana här fruktansvärda och förödande övergrepp går till – de som sker hela tiden i det tysta och där offren oftast tiger och känner skam – och jag har faktiskt inte tänkt så mycket på att jag med boken själv hamnar i fokus. Det var inte syftet. Men det blir ju självklart så. Jag var inte beredd på de starka reaktioner jag har fått. De som har läst är oerhört uppskakade. ”Du förstår nog inte själv hur drabbande din berättelse är”, sa min förläggare häromdagen. Nej, det gör jag inte. Delvis för att jag fortfarande lider av det som kallas ” normalisering” kan jag tro, men också för att jag ju är van vid situationen nu och inte kan se det utifrån med samma fasa. Men jag blir själv väldigt omskakad när jag ser hur omskakade andra blir. Jag har helt enkelt inte riktigt fattat vad jag har varit med om riktigt , ändå har jag skrivit om det och gått in i det igen – trots det inte riktigt begripit hur hemskt det är!

Då tänker jag på alla de hundratusental, miljontals människor som varit utsatta och kommer att bli utsatta – och hur vilsen man känner sig, hur tomt och svart och ihåligt ens inre blir, hur ensam man sedan är när man kommer ut ur det just för att ingen riktigt kan förstå vad som har hänt en, och man aldrig riktigt kan förklara det. Jag kan inte tänka mig en värre mardröm än att bära allt detta och aldrig någonsin kunna berätta om det. Inte ens för sig själv. För att man har förlorat orienteringen på vägen och hjärnan… för psykopater angriper framförallt ens hjärna. Allt finns där men det är så mycket och har skett på så många skikt och nivåer – de använder allt det kan för att ta makten över en annan människa – att det inte går, aldrig går att hitta orden. Dessutom är det just ORDEN som har skadat en, som har nött ner en tills man har förlorat sig själv.

Så då… då hoppas jag att min bok Ödeläggaren kan vara till nytta för andra, för alla de andra som varit med om liknande, för alla de omkring dem som kanske förstår lite mer och som kanske kan se på sin närstående med större respekt och ömhet ; för den som är utsatt har stridit en ensam hård strid mot ett monster, en jätte, och bedrivit en kamp varje stund som tyvärr är helt omöjlig att vinna. Det enda man kan göra i ett möte med en människa med psykopatiska drag är att förlora, förlora, förlora.

Jag har inte heller vunnit. Men jag har skrivit boken. Och den är på väg till diskarna.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Ifrågasatte offer- reaktioner

Offer för brott eller våld uppför sig inte alltid enligt ” berättelsen”, som oftast är den berättelse vi har sett på film. Läs mer

Publicerat i Blogg | 1 kommentar

Varför får folk inte vara bittra, offer och martyriska?

Detta med ” offer” har jag alltid tyckt är intressant. Det finns ett starkt tabu och skam kring att vara ” offer”.  ”Var inget offer!” uppmanar man varandra med nedsättande hånfull ton. Läs mer

Publicerat i Blogg | 1 kommentar

”De giriga offren”

Som jag skrev igår är det vid vissa brott , eller mänskliga företeelser så att offren ska bära skammen. Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

MOD och GIRIGHET och BITCOIN

Har ni följt DNs artikelserie om Bitcoinbedrägerierna?

Den obegripliga cynism som ligger bakom detta organiserade och genomarbetade bedrägeri i stor skala är helt fruktansvärd. Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar