Ett dygn på friskhuset SÖS

Vilket ställe!

Södersjukhuset! Wow! Så himla trevligt!

Knapersprucken av infektionsmedel fick jag, efter att artigt ha hälsats välkommen av ung man, sitta i ett soldränkt dagrum och beundra den storslagna utsikten över land, vatten och himmel. Sedan välkomnades jag med namn och ta i hand och leende till ett rum för att ikläda mig min sjukhusskepnad, med endast det lilla identitetsbandet som säkerhet. Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Tankar för Dagen i morgon måndag

Hej mina vänner!

Nu får vi hoppas att min Tanke för Dagen sänds i morgon som planerat. Förra gången det skulle sändas inträffade terrordådet i London och det programmet sköts upp till 24 september. Sändningen är  6. 50 och 21.45 i morgon men sedan ska den finnas tillgänglig på sr.se.

Men nu hoppas vi att ingenting nytt förfärligt sker. Men tyvärr sker det ju förfärliga saker hela tiden.

Just därför är det bra att ett litet enkelt program som Tankar för Dagen existerar. Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Utan rädsla på en balkong

När jag kom hit första gången var jag rädd. Jag var rädd för alla fönster i husen runt omkring. Jag var rädd för min egen nya trappuppgång. Vem bor bakom dörrarna? Vem bor bakom min sovrumsvägg?

Jag var rädd för att gå ner i tvättstugan, rädd för att gå till grovsoprummet, jag var rädd för att någon skulle se mig sitta på balkongen, röra mig i mina fönster, gå uppför trappan och in i min port. När jag slank in tände jag inte i farstun för att ingen skulle kunna se utifrån trappfönstren vilken dörr som var min. Jag var rädd att åka från stan, min gamla  miljö, med tunnelbanan till min nya bostadsort ifall han skulle gå efter mig. I stan är det lättare att försvinna i mängden. Det gör man inte här.  I början funderade jag på att bära peruk så att ingen skulle fatta att alla som var ute med hunden bara var en- jag. Jag var inte bara rädd för honom, jag var rädd för alla. Men jag gick inte så långt som att börja klä ut mig.

Jag hade min katt med mig när jag kom hit. Vi åkte tunnelbana mellan min sålda tömda bostadsrätt på Medborgarplatsen, det höga utropstecknet Söder Torn som syns från överallt, mitt hem, till förorten där jag nu bor, där allt var främmande, med en del av mina ägodelar.

Första dagen mötte jag en vänlig man. Han blev min vän. Och jag mötte andra vänliga människor också. På mina från början korta promenader upptäckte jag hur oändligt vackert här är och jag upptäckte urskogens läkande susande krafter intill mig. Med min hund vid sidan kunde jag gå i den. Jag kunde andas in den.  Jag upptäckte människors goda handlingar som att anlägga blomsterrabatter på första bästa jordplätt här ute. Jag upptäckte barnens lek. De gamlas vita hår och hur de sitter med sina rollatorer framför sig i centrum och pratar om dagarna. Jag upptäckte att barnen leker ute till in på kvällen, att de kommer cyklande, att de gungar högt mot himlen, att de skrattar, bygger kojor. Jag upptäckte människors samtal i förbifarten på de lugna gatorna, på torget, i affären. Jag upptäckte så mycket liv. Och blommor. Och tystnad. Den öronbedövande fågelsången i gryningen, istället för Farbursparkens ångestskrin. Tusenskönor istället för glasskärvor. De höga trädens sus som påminner mig om när jag hemskt liten och bodde bland popplar vid havet.

För två år sedan var jag rädd när jag gick genom min lägenhet på natten. Jag var rädd när jag sov. Jag trodde någon skulle kunna komma in genom fönstret. Jag hade själv sett att mitt fönster är alldeles nära marken. Precis som balkongen. Det är bara att kliva in. Det kan hända när som helst. Min perception var i panik. Ingen kan kliva in. Ingen kan ens se in. Men lugnet att SE det hade jag inte.

För två år sedan sov jag längst bort i  min dubbelsäng, på kanten. Så liten som möjligt. Nu sover jag på alla håll, härs och tvärs och min säng är trygg.

Det har gått tre och ett halvt år sedan jag anmälde. Jag är mycket tacksam att jag fick skyddade uppgifter.

Ganska nyligen upptäckte jag att jag står på sned vid diskbänken och spisen. Varför står jag på sned, tänkte jag. Jo, för att hela tiden ha ett öga bakåt. Rädslan sitter kvar i kroppen. I sådana skikt inom oss där vi inte tänker rationellt. Jag har stått på sned i flera år alltså. Fast ingen farlig är här. Jag behöver inte ha ett öga bakåt. Jag behöver inte ha koll på ytterdörren och veta att vägen ut är fri.

Han slog mig inte. Han överföll mig inte. Han våldtog mig inte. Vi hade inget kärleksförhållande. Han bara fanns där. Ständigt redo att attackera mig mentalt. Att glufsa i sig mina tankar, min lilla frihet, den sista friheten man har i tanken. Att ockupera min tid, min själ, att oroa, att trasa sönder, att hylla, att trampa, att lova, att gråta, att be, att vädja, att hota, att skrämmas, att utpressa, att ta min tillvaro, mitt jag, mina möjligheter, mina relationer, min oskyldiga lilla värld ifrån mig. TA allt.TA det bara. Och säga ”eat mud”. Och gå med allt. Lämna förödelse. Så gör dem. Det vet jag nu. Det är en sak de har gemensamt. Den sortens människa. Och jag vet att många offer går helt under. Att inte så få tar livet av sig. Allt är förlorat. Allt är förvirrat. Vem är man egentligen?

Jag kan sitta på min balkong denna vår ( men det har hunnit bli sommar nu) utan att vara rädd. och för ett par dagar sedan kom känslan plötsligt över mig. Lugn. Lugn.

I flera minuter kunde jag finnas just där, just då och njuta. Jag insåg att jag har klarat mig. Jag trodde aldrig att det fanns en väg ut. Jag trodde det inte. Jag trodde det inte. Jag har klarat mig så här långt, så här bra att jag kan sitta på min balkong bland blommor som jag har kunnat köpa för mina pengar och som växer kring mig varje dag.

Jag är fortfarande fattig, med svenska mått mätt och lever långt under existensminimum. Men jag börjar ta mig tillbaka in i min identitet, jag är författare, jag kan skriva, jag ska och bör skriva. Jag har mycket att skriva nu. Det jag skriver uppskattas av somliga, ganska många. Han tog inte död på det. Jag dog inte i min själ. Jag har orken.

Det är det som är det fantastiska med oss människor. Själva det strömmande livet börjar strömma i oss igen. Det kommer tillbaka! Man tror det inte, men det kommer. Man behöver hjälp men om man kan söka hjälp och ta emot den…. då återvänder livet. Det strömmar i oss igen, med allt vad det innebär. Andra människor börjar befolka tomheten igen, kärlek och vänskap svirrar upp, drömmar och idéer och energi, även om energin inte är så stark ännu, stunder av enkel lycka, stunder av stor lycka, passion, ömhet, blommor, djur, älskade människor… Och den här platsen som jag hamnade på har hjälpt mig att läka. Här sitter jag bland lobelia, lavendel, blomsterlönn och rosor. Jag har byggt lite!

Och jag är inte rädd längre. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd längre. Nu när jag skriver det inser jag att jag skulle kunna skriva det massor av gånger. Det vore meningslöst för er att läsa alla de gångerna men för varje gång jag skrev det nu kände jag det starkare. Det är sant.

Nu är jag inte rädd längre.

 

 

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

FYRA MINUTER MED MIG i TANKAR FÖR DAGEN

Igår läste jag in två texter till TANKAR FÖR DAGEN, det i princip klassiska radioprogrammet på p 1. Det är ett program som vecklar upp lite tid och gör sig en gömma i  bruset, en liten tillflyktsort för reflektion. Varje dag! År ut och år in. Tänk så många röster och funderingar som har hörts i den vrån genom åren.

Jag känner mig hedrad att få vara en av dem Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Jag har fått Stockholms Stads kulturstipendium 2017!

Åh vad glad jag är för det!

Stockholms stads kulturförvaltning sökte mig och jag vågade inte ringa tillbaka först, för jag började hoppas så mycket, som ett barn, och eftersom det har varit några svåra år  tänkte  jag” Åh nej, de kommer säga tack för ansökan, ansök nästa är också så får vi se men nu får du  i alla fall närvara vid ceremonin!”

Så var det inte! Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Djupt omskakad efter mitt premiärföredrag om misshandel

”Nu står jag i alla fall upp”, sa kvinnan framför mig.

Bildligt tänkte jag. Visserligen lutade hon sig på kryckor. Men jag tänkte inte annat än just så. Vi kämpar, vi envisas, vi ger inte upp. Vi ställer oss igen. ”Jag står i alla fall upp nu.”

Det tröttsamma mantrat. Man måste fortsätta. Alltid fortsätta. Inte ge upp.

En annan kvinna, strax under trettio, hade en fråga till mig. Några muskler i hennes överläpp hoppade. Nervösa tics. I det fina ansiktet. Som om hon var jagad där hon stod. Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Kom till Paris och var med om en reading med kända franska skådespelare vetja!

Publicerat i Blogg | 1 kommentar

Var med om en reading av ERLING med kända franska skådespelare i Paris på onsdag 8 mars!

Här skulle jag haft in en bild på de tre skådespelarna som ska läsa mim pjäs Erling i övermorgon men de lyckas inte skicka en som jag kan lägga upp. Kanske de inte är så bekanta med sådana ting! Eller så är de väldigt upptagna just nu då de repeterar pjäsen inför onsdagens läsning på Studio Hébertot i  Paris, ett ställe som verkar vara väldigt häftigt om man tittar på nätet! Där allt möjligt spännande kreativt sker! Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Den magiska doften av varmt papper

Min inledningsfras är  ”efter det tiofaldiga brottet” , en fras jag använder ganska frekvent. Inte för att fiska medkänsla  ( även fast det är gott att få ibland ) utan för att jag studerar effekterna av det tiofaldiga brottet, och tycker det är ganska intressant. Läs mer

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Åh alla dessa oemotståndliga lockrop!

Väldigt tidigt efter att mitt förhållande avslutats satte två av mig närstående personer ut mig på dejtingsighten Tinder.

Jag protesterade inte bara med högljudda rop och invektiv utan också rent fysiskt medelst fasthållande. Det hjälpte inte. Dessa två unga människor med framtiden för sig fann ett stort nöje i tilltaget.  Jag sa att där finns bara snuskgubbar och knäppskallar. Läs mer

Publicerat i Blogg | 4 kommentarer