Correction! Våld mot kvinnor räknas visst!

En gigantisk underhållningsindustri räknar det! En hel filmvärld, en outtömlig värld av tv-serier räknar det, en fet mängd författare räknar våldet mot kvinnor i guld.

Jag skrev i min förra blogg, med anledning av Kajsa Ekis Ekmans artikel om Fjärilsvägen och Ödeläggaren, att våldet mot kvinnor inte räknas, just som hon beskriver så tydligt med hjälp av kritikernas texter om dessa två titlar.

correction!

Samtidigt skrivs, produceras och ”konsumeras” enorma mängder detaljerade skildringar av våld mot kvinnor. Detta inbringar osannolika inkomster. Författare som gör sig rika med detta stoltserar med sina förmögenheter, och filmbolag, streamingtjänster och tv gnider magarna belåtet i kapp över hur skildringar av våld mot kvinnor genererar vinster.

Tänk om branschen som producerar våld mot kvinnor utan slut som underhållning kunde avvara några procent till offren för våldet? Som good will? Kanske någon författare som sitter och glassar med sina miljoner kunde skänka 4 % till kvinnor som fått sina liv förstörda, som tvingats byta bostadsort, tvingats gå under jorden, har fysiska eller och psykiska men för livet?

En annan sak som jag har tänkt på, som är direktkopplat till detta med ” våld mot kvinnor” – är att det verkar som om människor i allmänhet inte förstår att de kvinnor som utsätts för våld är vilka kvinnor som helst. Det är inte en särskild sort. Det står inte skrivet i deras födelseattest att de är särskilt lämpliga att fungera som offer för våld. Innan de har varit med om det har de ingått i den stora gruppen som inte har varit med om det.

Det verkar ibland komma som en överraskning för folk. Nu utgår jag från mig själv , men jag har sett riktigt häpna miner när jag i förbifarten, som en självklarhet har nämnt att jag aldrig hade varit i närheten av våld innan Ödeläggaren via sitt barn och min empati tog sig in i min värld.

”Va, jaså?”hickar somliga till med stora ögon. På så sätt framgår det oreflekterade antagandet att en människa som råkat ut för en våldsverkare, i detta fall en psykopatisk person med specialiteten psykiskt våld, måste ha varit predestinerad för det, kanske i princip fått med sig övergrepp från begynnelsen, med modersmjölken. Att man förmodligen har levt sitt liv i en självklar uppfattning om att man tillhör den grupp av människor som uppfyller våldmotkvinnorkvanten och inte har en livslång erfarenhet av motsatsen. Man liksom stammar fram; ”Du menar, att under hela ditt liv har du en erfarenhet som min – alltså, att gå säker och trygg i respektfulla relationer, du menar att du inte redan har burit på en sargad integritet som banditen bara luckrat upp lite till? VA? Menar du att du var som JAG innan du råkade ut för honom? Är det sant? Tillhörde du inte en särskild grupp liksom??”

Tillbaka till underhållsvåldet.

Om man blickar tillbaka på kulturutbudet i mänsklighetens historia kan man vara säker på att det aldrig förut har varit så normaliserat som nu: våldet, grovt våld, sexuellt våld, psykiskt våld och fysiskt våld mot kvinnor. Samtidigt som kvinnorna passerar revy som offer är ”kvinnorna” inte personer i dessa skildringar. De är redan från början fråntagna sin mänsklighet. Det finns ingenting som får oss att känna igen dem som om de skulle kunna vara en av oss, en av de mina, en av dem jag älskar eller jag själv. De är alltid bara offer. Den här diskussionen är gammal. Jag minns den från det att jag var tonåring på mitten av 70- talet.

Eftersom vi har lärt oss, matade av detta våld från barnsben, att kvinnorna som offras inte är som vi själva ( inte tecknade som karaktärer, individer, människor med en egen värld, i ett eget driv, inneslutna i en egen stark rörelse av vänner, familj, intressen, kärlek, arbete) är det kanske inte så konstigt att man överför föreställningen till verklighetens offer för våld, och blir förvirrad när det visar sig att jo… de är som vi, verklighetens offer är precis som vi.

Det nedslående är att industrin – det är mer en industri än uttryck för människans inre förkroppsligad i konstnärligt uttryck – inte har förändrats sedan 70- talet. Det har passerat generation efter generation med filmskapare, författare, producenter och alla har saknat förmågan att utvecklas. Ingen med makt har verkat för att ändra perspektiven. Våldet mot kvinnor räknas visst, och beloppen är gigantiska.

Det är något synnerligen perverst över det.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

kajsa ekis ekman Aftonbladet 15 oktober 20

Tack.

Äntligen någon som tar upp vad min bok handlar om. Vad som gjorde hans plundring möjlig. Och vad som var skälet till att jag ansåg boken var viktig att skriva – för andra, för alla. Så här ser våldet ut. Så här kan en stark, sund, självständig, glad människa brytas ned.

Jag har hela tiden förfärats över – faktiskt chockats av – att inte en enda kritiker som har skrivit om min bok Ödeläggaren har nämnt det våld han utsatte mig för, det våld – psykiskt och fysiskt – som gjorde det möjligt för honom att också ruinera mig och nästan göra mig hemlös.

Det har varit omtumlande, på ett negativt sätt, att märka att människor som man tror är intellektuella, som har plats att uttrycka sig i media, som ska läsa böcker på ett professionellt sätt – tror man – faller tillbaka i det förenklade, förgrovade gamla narrativet där skulden alltid ligger hos offret/ kvinnan. Jag har sett det nu, i recension efter recension år 2020 i Sverige och undrat var människan egentligen mentalt befunnit sig medan den läste de 587 sidorna. Förmodligen i en annan berättelse. Den gamla och livsfarligt konserverande berättelsen om hur saker som dessa går till och i den berättelsen är våldet visserligen där, men räknas inte som viktigt – och är på något sätt, underförstått offrets (kvinnans) eget fel. Jag har fått läsa att jag är ”grundlurad”. Att jag är ”idiot”, att ”hur kan en vuxen människa luras så”. Att jag har ”svikit alla genom att låta mig luras”.

Som jag har skrivit förut; dessa recensioner är kontraproduktiva förutom att de är ointelligenta och naiva. Om någon varit på väg att ta steget från ett helvete iscensatt av en person i deras närhet som utövar psykiskt – och ofta också fysiskt – våld , stärkta av intervjuerna med mig som bevisligen har stärkt en del, så kan man vänta sig att de ryggar tillbaka in i mörkret efter att ha läst hur min bok tagits emot i Sveriges mest inflytelserika dagstidningar för där ropar världen” SKAM ! Idiot! Han var en pajas! Hur kan man luras av en pajas! Skäms på dig!”

Det är större än mitt eget harm över detta och chock över hur man läser den. Mycket mycket större. För dessa slutsatser ( som kallas recensioner) om boken manifesterar i hög grad våldets tysta makt, oftast våldet mot kvinnor, i samhället, i tiden, för framtiden, från nuet tillbaka. De är tydliga konkreta uttryck för hur våldet mot kvinnor INTE RÄKNAS.

Det är det som gör Kajsa Ekis Ekmans text i Aftonbladet angelägen långt bortom titlarna Fjärilsvägen och Ödeläggaren. Och det är mycket mycket kusligt. Ta en titt på SVT play och dokumentärserien ” Våldsam kärlek” så få ni en glimt av hur farlig denna förnekande och konserverande hållning är.

Jag har funderat ganska mycket på hur jag skulle ha skrivit boken så att det framgick mer tydligt att jag var utsatt för psykiskt våld – och fysiskt våld, och en metodisk lömsk och bitvis ganska sadistisk nedbrytning av min hjärna, mitt rörelserum, mitt jag och att det var hela förutsättningen för att han skulle ruinera mig och jag nu får leva under existensminimum resten av livet. Jag trodde nämligen att jag hade beskrivit det, ibland ganska detaljerat, genom de 587 sidorna. Borde jag ha tjatat om att han inte lät mig sova en hel natt, med början så fort han kom in i mitt hem? Borde jag ha undervisat läsaren i hur förödande det är för en människa att inte få möjlighet till vila? Vet inte alla att man använder sig av metoden att inte låta människor sova ordentligt för att ta makten över dem? Jag har tänkt i efterhand, när jag läst de här upprörda texterna om hur korkad jag varit – att hur mycket menar de att man ska tåla? Inte ens det faktum att mannen ifråga efter personutredning i samband med rättegången var ”mycket farlig för andra människor” har bitit på kritikerna; nä, kvinnan i fråga var korkad som lät sig ” luras”!

För de flesta räcker det långt att ha en behövande, utsatt, gråtande, vädjande främmande människa hemma som sedan är där också på ens kontor när man hoppas få vara ifred för att man ska hamna i obalans. Ett par dagar räcker och om nattens sömn störs flera gånger under tiden är man ganska mör. Att man sedan förlorar en älskad människa till döden mitt i alltihop, kanske inte heller hjälper? Och då har vi inte ens berört det lömskare psykiska våldet som snart intensifierades – och inte alls det fysiska. Och inte heller det komplicerade psykologiska spel som allt utspelades i med ansvar för ett utsatt barn etcetera. Jag har verkligen undrat hur mycket Jonas Thente i DN och Clara Block i Svd menar att man ska klara i sitt dagliga liv eftersom jag var en sådan ” idiot” som ” gick på” och ” lurades” av ”pajasen” och ” svek” både mina nära och alla som beundrat mig som författare! Hallå!

Som sagt, våldet negligeras. Varför? Överser man med det? Eller anser man att människan ( jag i detta fallet ) förtjänar det? Förstår man att man tar ställning genom att inte med ett ord nämna våldet? Troligen inte, det verkar helt oreflekterat. Jag har förvånats över att kritikernas läsning av min bok varit så pass förblindad av osorterade känslor, upprörda smått anklagande formuleringar om hur korkad jag var. Efter den beskrivning av nedbrytning och våld jag bjuder på är det lite som ett slag på käften. Var finns den skarpa tanken, analysen? Jag förvånas, men jag har översett med det, så som man måste som konstnär, och jag har valt att inte tiga om ödeläggelsen. Men jag har tänkt att om jag vore psykopat skulle jag ivrigt söka upp just dessa personer för de skulle definitivt aldrig fatta vad som hände när jag snärjde dem.

Det är en intressant dimension i att Fjärilsvägen ändå är författad av en man. Det vore enkelt att tänka att eftersom en man skriver om det psykiska och fysiska våldet mot en kvinna kanske man skulle intressera sig för det på ett annat sätt, man kanske rentav skulle erkänna det? Nej, inte ens med en man som budbärare ger man våldet någon betydelse i händelseförloppet fast det är fullkomligt avgörande. Skeendet och utgången av händelseförloppet förklaras på helt andra vis. Kajsa Ekis Ekman beskriver det tydligt och klart i sin artikel.

Jag har funderat på om ifall våldet skulle ha noterats av kritikerna ifall det var en man som utsattes för det istället för en kvinna. Hade man skrivit om skeendet i samma förminskande tonläge då? Jag tror inte det.

Jag tror att man hade förfärats över kvinnans raffinerade och lömska psykiska terror mot mannen. Man hade till och med lagt märke till detaljen att hon kontinuerligt störde hans sömn varje natt och man hade förstått vad det innebar för den stackars mannen. Jag tror att man kanske nästan hade begripit hur det psykiska våldet gör det fysiska våldet möjligt. Man hade säkert skrivit om hur den fysiskt svagare kvinnan i förbifarten tryckte in sina fingrar i mannens mun och knep om hans strupe. Med fasa hade man insett att psykiskt våld mot en hel karl hade utplånat honom så pass mycket att han inte skulle ha protesterat, utan bara förträngt det, och försökt hantera situationen så konstruktivt som möjligt. De ögonblicken av övergrepp beskrivna i boken hade etsat sig fast hos kritikerna. Våldet hade helt enkelt framträtt i hela sin ohygglighet om det utfördes av en kvinna mot en man. ( och just detta våld pågår också ute i tystnaden märk väl!)

Tack Kajsa Ekis Ekman. Artikeln belyser något oerhört, oerhört allvarligt. Någonting mycket farligt. Något som pågår och pågår och pågår. Acceptansen av våld mot kvinnor.

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

Om jag hatar?

undrar människor. Nej. Det är en alldeles för aktiv känsla. Jag har aldrig hatat ödeläggaren. Kanske någon kort stund när jag har kommit ihåg någon av alla de hundratals gånger då han såg på mig med tårar i ögonen och bad om mitt stöd, i hans kamp för sitt barn – nu när jag har facit. Hur han använde både mig, min medmänsklighet, och sitt barn som var hans redskap.

Men nej, jag går inte omkring och hatar. Det har aldrig föresvävat mig. Det känns främmande. Mannen är psykopat. Psykopater har en skada. Den är medfödd. De förstår världen på ett annat sätt än vi andra. Han har förstås gjort sina medvetna val, hela tiden för att bryta ner mig och binda mig till sig, använda min empati och min ansvarskänsla, men utifrån sina skadade förutsättningar. Nä, jag känner inte hat. Det hade varit jobbigt. Hat förtär en själv och leder ingenvart.

Däremot funderar jag mycket på det hela. Just nu sker ett visst ältande eftersom så många hör av sig till mig, med liknande erfarenheter. Det är naturligtvis inte så att alla har förlorat sina möjligheter till ett drägligt liv ekonomiskt, men för många har denna spinoff kommit på köpet, men samtliga talar om och känner igen nedbrytningen. De har också varit starka, självständiga, tänkande människor som aldrig trodde att de skulle kunna råka ut för något som detta.

Vad som har följt i spåret av boken är många olika samtal. Det är det bästa. Människor som har råkat illa ut på samma sätt har börjat tala, med sina vänner, sina nära. Det viktiga är att det nu lättare talas om det, öppet, att människor slutar känna skam för att de har blivit extremt manipulerade av en annan med lömsk och hjärtlös agenda, att de metodiskt har blivit psykiskt nednötta ( som en röd tråd genom mångas berättelser går sömnlösheten! Det verkar vara första steget; se till att offret aldrig får återhämta sig, inte får en hel natts ostörd sömn någon gång) och att det till följd av detta har förlorat sin makt över sig själva – på olika sätt. Att människor berättar för sina nära; det är ett stort steg! Och att man kanske i största allmänhet börjar begripa att de här brotten är så mycket mer brutala och fruktansvärda än ” sol och vår” – epitetet med vidhängande föreställning föreslår. Jag är så tacksam att jag aldrig var kär i den här personen för i så fall hade han förstört för mycket. Och så är det för de flesta; väldigt många offer för psykopater har varit insnärjda i tvåsamhet och kärlek. Jag kan inte föreställa mig fasan och utsattheten i det. Det som kallas ” sol och vår.”

Men sedan, när samtalen om själva övergreppen och följderna för en individ och den personens nära, har börjat ebba ut – som är så viktiga! – vidtar andra samtal. De existentiella, de moraliska frågeställningarna. Och sökandet efter speglingar, efter perspektiv och efter inspiration för den sargade själen börjar. Och om samtalet då existerar – kan man dela det och om man delar det händer så mycket mer än om man bär också läkningen ensam. Man, som offer, kan då se nya dörrar öppnas, till nya vägar, som även om så mycket viktigt i en själv och ens tillvaro är förstört på ett sätt man inte ens kan sätta ord på – ändå mejslar fram nya former i det inre, där små porlande bäckar – med sol i! – kan porla fram. Vår förståelse för livet fördjupas. Vår förståelse för vem vi är som människor i relation till andra, något som hela tiden förändras. Men genom den här vägen som är så svår ser man, om man blickar tillbaka, att man har tagit vissa beslut som ofta är i kärlekens tecken och för det kan man känna stolthet. Trots alla umbäranden, trots förvirringen, har man hållit fast vid tanken på att saker ska bli bra, att man kan ta ansvar för det, att man till och med är beredd att använda sina sista krafter för att ta ansvaret att bära allt fram till slutet; där allt ska bli bra. Visserligen har man blivit förledd och psykiskt utsatt men man har hållit sin fana högt och varit trogen sina egna ideal och föreställningar om människans godhet. Just detta har psykopaten ofta använt, men icke desto mindre: man var inte ryggradslös, man gick genom snöstormen och gav inte upp.

Gång på gång längs min väg till undergång, utlagd genom mörkret av förövaren, insåg jag att jag ställdes inför moraliska val. Jag tyckte att min aldrig förut ifrågasatta självgodhet utmanades. Idén om min humanism. Det var förstås dumt av mig att hålla fast vid min egen moral när jag hade att göra med en fullkomligt samvetslös människa i avsaknad av all moral, men det var något han dolde framgångsrikt. I mina ögon var han förtvivlad, utlämnad, desperat, pappa som ensam kämpade för att rädda sin son från en destruktiv uppväxt. Detta spelade han skickligt fram till en särskild punkt då han istället blev mer hotfull, men då var det försent. Genom alla de avgörande besluten följdes jag av hans akuta förtvivlan och pojkens stora ögon och genom dessa avgörande månader gick min uppfattning om moral. Jag hade lovat att hjälpa den stackars mannen och hans barn och vem var jag om jag svek det? Jag tvivlade på honom parallellt med att jag litade helt på honom, men det gav mig inget rörelserum. Nu ska jag inte framställa mig som mer ädel än vad jag var – parallellt med den uppfordrande moralen fanns rädsla, förvirring och utmattning. Viss skräck. Men det var trots allt bara känslor och känslor kan inte styra! När jag försökte bena upp vad jag skulle göra då han ställde mig inför sina förtvivlade förhoppningar ( krav ) på att få låna mer pengar för att bygga sin tillvaro med barnet, och jag anlitade mitt förnuft sade mitt förnuft mig att jag måste följa min moral. Inte dras med i känslor som oro, förvirring och rädsla. De kunde ju inte vara grundade i verkligheten, de var bara uttryck för mitt eget oroliga inre. Mitt överjag sa mig att jag måste följa min moral och inte fega ur och backa, när jag hade lovat att hjälpa. Det är ju nästan skrattretande!

Framförallt är det skrattretande att jag mötte denne man i kyrkan där han var så väl förankrad med sin verksamhet sedan många år utan att jag själv var det minsta kyrklig eller troende. Ändå följde jag så att säga budskapet att älska min nästa så som mig själv. Och just detta med denne inkräktare! Ja, tills den punkt då han hade snärjt och bearbetat mig så mycket att det bara var skövlandet kvar, för att sedan få tyst på mig och gå vidare. (Säga vad man vill, men det är en bra ram för moraliska funderingar, jag hade aldrig kunnat hitta på ett så bra drama själv. Framförallt är det en maffig början vid altaret, det första mötet mellan oss. )

Men utifrån alla de berättelser jag nu har fått från andra människor som varit med om liknande skövling är också detta – med den egna värdigheten, den inre resningen, moralen – en röd tråd. Det handlar om människor vars värderingar är starka. Människor som är uthålliga i sin tro på dessa värderingar. Människor som reflekterar över människoskapet, och vårt ansvar för varandra. Människor som inte bara ser till sitt eget och människor som har en uppfattning om att de har psykiska, själsliga och kärleksfulla marginaler. Människor som tillfälligtvis kan ställa sig själva i andra hand för att ge den behövande ( psykopater är väldigt ofta behövande) kraft och rum, människor som är villiga att bistå och stötta. Alltså människor med en sund förmåga till anknytning och tillit till andra, med en konstruktiv inställning till problem och brister och en stark tilltro till andras möjligheter, därpå begåvade med uthållighet.

Det är – också enligt vad jag har läst mig till och fått veta av psykiatriker och psykologer – ofta sådana människor som faller offer för psykopater. Människor som är så som man önskar att alla var. Drivna av kärlek, av vänlighet, av lojalitet och öppenhet. Det kan vara bra att veta om du anser dig vara en god och stark person – något som de flesta av oss anser att vi är!

Själv trodde jag att de som var så himla konstiga så att de råkade ut för sådana där saker utstrålade en vilja till underkastelse, luktade blod. Eller att de var i största allmänhet vilsna, rotlösa, rö för vinden, i desperat längtan efter tillhörighet, även om den var falsk och rå och grym. Eller att de var dumma i huvudet. Fast jag tänkte inte så mycket på det, mer än att jag ibland sa ” men herregud!” vid läsning av någon notis om någon som ” lurats” på miljoner. ”Lura” är ett lurigt ord i sammanhanget. Man brukar inte säga att man har lurats till att bli fysiskt misshandlad men när det gäller psykisk misshandel råder stor okunskap.

Med tanke på vissa reaktioner jag har fått efter boken är jag inte ensam om föreställningen om att det måste vara något direkt fel på den som blir ” lurad”. Det är fler än en som har sagt” Men du??? Du är ju varken korkad eller ful???”

Inget av ovanstående hade gjort övergreppen mindre brutala, men det är också en intressant sak att betrakta. Tydligen, underförstått, skulle det vare mer okay om vissa – korkade, sargade, fula – utsattes.

Som vanligt glider jag in i olika diskussioner i min blogg, och kan inte hålla mig akademiskt till ämnet.

Hur som helst, att SAMTALEN har börjat är … fantastiskt för det är ett första steg både för de som måste få läka och för deras omgivning, och för alla andra som tror sig gå säkra. Och att samtalen sedan fördjupas och samtidigt förgrenar sig som om alldeles nya träd växer fram i det som varit dimma och dödande tystnad, är … ett tydligt och alldeles underbart gripande tecken på människans inneboende kraft. Men det sker inte i ensamhet. Samtalet, mötena, människa mot människa, och i botten kärleken människor emellan krävs. Människor, som burit chocken och såren dubbelvikta i tystnad, sträcker på sig och går plötsligt fram med ivriga steg, inspirerade av det mystiska och förunderliga i att … så att säga ta emot livet så som det har blivit. Men med upphävandet av tystnaden, av det som vårdslöst ibland kallas ” skam” börjar rörelsen bort från det katatoniliknande, fruktansvärda tillstånd i tonlöst mörker en psykopat lämnar efter sig, ett ohyggligt mörker som bara fortsätter att utplåna den redan offrade.

Språket, tanken…. det är det som gör skillnaden. Men man måste våga använda det med varandra. Bort med tystnaden.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Integritet

Är bra. Det är bra att vi har respekt för varandras integritet. Men det är svårt att veta var gränsen går; hur långt kan man gå i att ställa frågor om en annan människas liv. Jag tänker i synnerhet på om man befarar att något inte är riktigt bra i den andras liv.

Det är en svår avvägningsfråga. Den är svår för att man är rädd att förlora den andras förtroende, ifall man ifrågasätter för mycket. Eller att helt enkelt såra den andra. Att kanske till och med bli av med relationen om man frågar något alltför obekvämt.

Och hur långt är vi själva beredda att låta någon annan visa sin angelägenhet och omsorg om oss, och utstå obekväma frågor? Vi uppfattar dem troligen inte som omsorg, utan blir provocerade, sluter oss, viftar bort och gör allt för att undvika ämnet som kan skapa dålig stämning, kanske en fnurra på tråden. Fast den andra bara handlat utifrån omtanke, oro, kärlek.

Ansvaret går åt två håll. Hur långt man är beredd att utstå andras eventuella frågor och omsorg – och hur långt vi vågar gå i att banka på någon annans integritetssköld för att vi oroar oss.

Det är framförallt svårt att veta var gränsen för någons integritet går, när det handlar om ens vuxna barn. Alla föräldrar är rädda att ens barn ska vända en ryggen. Då kanske man väljer att istället försöka tänka bort det man oroar sig för, tecken man tycker sig se, farhågor som kanske inte barnet själv ännu har uppfattat, men som man kan anta kommer att besannas, när allt kanske har gått får långt. Trots att ens föräldraransvar aldrig tar slut. Men just när det gäller vuxna barn, är det enklast att tänka ”Men hon/han är ju vuxen. Jag har inte rätt att ha åsikter.”

Jag förstår att det måste vara ett litet helvete med människor som ska lägga sig i allt och ha åsikter om allt. Man har ju rätt att leva sitt liv på sitt eget sätt! Men ändå önskar jag att folk lade sig i lite mer i varandras liv. Bakom ”integriteten” kan hur mycket djävulsskap som helst breda ut sig. Och sedan står man där ; ”jag kände det på mig!” och ” Egentligen såg jag det, men jag var inte säker, jag ville inte såra honom/ henne , jag var rädd att han/ hon skulle vända mig ryggen och aldrig mer vilja träffa mig, så därför sa jag aldrig något…” Det är så vanligt att vi reagerar så! Samtidigt som något kanske ändå gnager i oss, tanken på att vi ändå borde försöka ta upp det vi oroar oss över, eller tycker att vi ser.

Det är så svårt att veta. Men jag önskar ändå att alla, varenda en, tog mod till sig och talade med den person vi tror kanske far illa, eller som vi befarar kommer att fara illa snart, i en relation, på grund av ett beslut, på en arbetsplats, vad det nu än är…. Vi borde inte vara så rädda att bli bortstötta.

Man kan alltid säga ” Jag har kanske fel, men jag är rädd att det och det håller på att ske med dig och du behöver inte försvara dig eller förklara något för mig, men jag vill att du ska veta att jag finns här och kommer finnas här och du ska inte vara rädd att vända dig till mig om den dagen kommer…”

Det är bättre än att tiga och låtsas som om man har uppfattat något fel eller att man förmodligen oroar sig i onödan eller helt enkelt slå sig till ro med att ha ”respekt för den andras integritet”. De få orden, uttalade vid ett enda tillfälle, kan göra så stor skillnad – kanske avgörande – för den andra personen.

Det behöver ju inte handla om så allvarliga och brutala saker som psykopater, eller domestic violence, alkoholism eller liknande, det kan ju handla om ett prestigefyllt uppdrag, om att hålla på att arbeta ihjäl sig , om att prioritera fel, eller om att ta för mycket ansvar.

Det är ju ändå med samtalet som vi kommer vidare. Och får saker på plats, eller får saker i rullning, eller inser – i samspråk med någon annan – något vi inte riktigt har hunnit med att se. Samtalen måste också innehålla det som känns obehagligt och utmanande.

Ibland tror jag att vi skyr obehaget för mycket. Allt ska bara vara trevligt och smidigt hela tiden. Och somliga har slutat att tala alls med varandra – om de viktigaste tingen. De skriver ” jag älskar dig!” på Facebook eller skriver sms till varandra när de har hamnat i konflikt och talar inte öga mot öga, som gör en så mycket mer sårbar… och mänsklig och sann.

Vi måste vårda samtalen med varandra. Så att det finns marginal att säga… du, jag funderar på om det är riktigt bra det här med din relation…. eller vad det nu kan handla om. Att följa varandra är inte att följa varandras snygga bilder på sociala medier. Att följa varandra är något mycket närmare, modigare och känsligare. Och det ger all den kraft en människa behöver.

Publicerat i Blogg | 3 kommentarer

Skam

Hej vänner,

jag har fått så mycket reaktioner på boken Ödeläggaren och på intervjuer och de är till 99 procent positiva, om det nu är positivt att ämnet för boken överhuvudtaget existerar. Det tycks det göra i hög grad.

Jag kan nu konstatera att boken har hjälpt till att rädda människor, det vet jag efter korrespondens med okända människor – och det var vad jag önskade att helvetesskrivandet skulle kunna leda till. Mission completed.

Vad som slår mig, förvånar mig och retar upp mig är att det både i vissa recensioner och i vissa presentationer sägs att jag har känt skam. Detta vårdslösa påstående gäller alla – alla – som är utsatta i destruktiva sammanhang, i alla fall om sammanhangen är privata. ( Människor utsätts de facto också av psykopatiska personer i professionella sammanhang men det verkar man ha glömt bort.)

Det sägs och skrivs alltid, svepande och självklart, att den utsatta på grund av skam och skuld dröjer kvar i sitt personliga helvete. Jag har faktiskt aldrig förstått det, inte ens innan jag var med om detta. Hur kan den som är utsatt anses ha skuld? Vari består skulden? Skuld???

Och varför anser man helt självklart att den som är utsatt antas känna skam? Varför det? Det är fullkomligt obegripligt! Varför upprepas detta som amen i kyrkan – helt oreflekterat – av människor som på andra sätt verkar vara intelligenta, till och med intellektuella? ( intellektuell betyder att man ”har förmåga till och intresse för tänkande och analys, ofta särskilt filosofiskt och humanistiskt tänkande” enligt NE;s ordbok, alltså ett kreativt tänkande )

Den som gör fel är den som ska känna skam. Det har man väl lärt sig sedan barnsben? Men är det i detta sammanhang underförstått att den som utsätts av andra är den som gör fel? Det skulle betyda att det barn som stör hela klassen och nyper lilla Elsa som tvingas sitta bredvid för att ha lugnande inverkan inte ska stå i skamvrån, utan det ska lilla Elsa göra?

Det är inte skam och det är inte skuld som håller människor kvar i övergreppssituationer där de förlorar sig själva. Det är inte skam och skuld som gör att de inte signalerar tillräckligt kraftfullt för att andra ska reagera. Det är inte skam som gör att de tiger. Det är förtvivlan. Rädsla. Skräck. Fasa. Fruktan. Ansvar för andra som man vill skydda. Ansvar för barn som kan finnas i relationen. Det är utmattning. Det är för att man inte längre litar på sin perception, sin förmåga att tänka i flera led. Det är för att ett hot, ett diffust, fruktansvärt hot alltid vaktar en, och om man gör fel – och vad som är fel avgör förövaren – verkställs det. Det är för att man har ett NU som oavbrutet måste lösas. Ett NU som man måste klara för att komma fram till nästa NU. Det är för att man lever i ett tillstånd av oavbruten latent panik.

När människor ” utanför ” självklart påstår att det är skam och skuld som håller de utsatta kvar i deras utsatthet är det faktiskt som att ge dem en örfil. Det är som att säga ”Tillbaka! In med dig i grottan igen, här ute i ljuset ropar vi skam och skuld, skam och skuld åt dig!”

Ingen i det helvete som sådana här saker handlar om, skulle ens ha tid att känna skam. ( om det nu vore så att känslan var rimlig ) Det är så fjärran att det nästan vore som att kokettera och om man kan tänka på att kokettera är man inte så djupt i skiten.

Skamidén är en rest av något slags handikapperande maskulindogm om förhållande och status människor emellan. Den som inte är ointaglig och orubblig får skylla sig själv och ska skämmas. För normen, den enda som duger, är att aldrig, inte ett ögonblick falla – i alla fall inte så att någon märker det. Skamidén brukas som maktmedel. Och bakom ”skammen” kan misshandel och människomissbruk fortsätta, för offret är inte bara kedjat av sin förövare utan också av samhällets skallande ”skam! skuld!”

Språket är viktigt. Orden formar våra tankar – och tvärtom, ord konserverar idéer och föreställningar, fraser blockerar sunda rörelser. Fraser som ”det är skammen och skulden som höll henne kvar” täpper till andningsvägarna. Jag önskar att intelligenta människor tänker igenom detta, innan de automatiskt upprepar denna gamla förtryckande låsande ”sanning”.

Många som är offer använder också ordet ” skam ” när de förklarar vad de har känt, eller känner. De kan säga att de känner skam inför de sina, de som hör till deras värld, de som de älskar och längtar till. Men när jag frågar om det verkligen stämmer, svarar alla att nej, det stämmer inte – det är förtvivlan de känner. Förtvivlad rädsla att de som de älskar inte ska älska dem längre, inte ta emot dem, inte stötta dem, för att de har råkat ut för en människa som har snärjt dem, förlett dem, monterat ned dem, kanske krossat dem. Men ”skam”- begreppet är den beskrivning som ligger närmast tillhands, naturligtvis, eftersom det är det alla ” utanför” påstår – med största självklarhet! Det är det vi har lärt oss.

Jag minns när jag kom till överläkaren på psykiatriska kliniken efter att vi hade anmält och jag långsamt började fatta bit för bit vad som hänt mig och försökte få ihop bitarna. Jag var i chock och satt ihopkrupen på stolen och han satt mitt emot och sa en massa kloka saker som att jag var i gott sällskap, det är så många som utsätts för psykiskt våld, av alla sorter, förleds, luras och skövlas och han sa att jag måste komma ihåg att de flesta människor är GODA. Men han sa också något som jag minns att jag inte alls kände igen. Han sa ” Jag förstår att du tampas med stora skamkänslor.” Jag minns att jag tittade till på honom och försökte finna känslan i mig, men inte kunde. Så tänkte jag att kanske detta jag känner, förvirringen och rädslan, är skam? Fast jag definierar skam som den känsla man får när man gör något som man vet är fel, eller oschysst, eller att man kunde göra bättre. Jag kunde inte känna igen detta dramatiska ” skam”, men kanske jag skämdes över att känna skam och försökte förneka det? Men nej! Det var förtvivlan! Avgrundsdjup förtvivlan!

Jag blir verkligen så trött när jag läser det där med skam, i samband med min bok. Somliga som skrivit om boken applicerar helt sonika det på mig och påstår att jag – just jag – har känt det i den situation jag var. Jag tänker att den som är i en liknande situation nu, som börjar känna modet att resa sig, att larma, att gå – som känner igen sig i min bok eller intervjuerna och förstår att hon / han inte är ensam, att detta är något som pågår hela tiden, att förövarna agerar ungefär likadant och offren reagerar ungefär likadant och att den enda lösningen är att fly – att man backar när man får orden SKAM och SKULD i ögonen då man läser om boken. Det blir kontraproduktivt. Lite synd.

Nej, jag kände inte skam, och jag tänkte inte låta mig buras in i en sådan idé som andra lägger på mig. Jag tänkte utforska idén på mitt lilla sätt och drog mig inte för att svara okända människor på tåget eller i andra sammanhang som konversationsfrågade var jag var på väg, eller bodde, eller gjorde. Jag sa som det var, istället för att slinka in under en presenning och kura i skam, för att se hur de främmande människorna reagerade. Skulle de bemöta mig med förakt, med blickar och kommentarer för att påminna mig om min skam? Nej. Ingen gjorde det. Och nio av tio berättade att de kände till liknande öden i sin närhet, eller kanske till och med själva hade erfarenhet.

Ingen som är utsatt ska känna ett ögonblicks skam för att ha hamnat i en situation där man metodiskt fråntagits möjligheterna att ha kontrollen över sin tillvaro.

Jag vet att jag kände skam i början. Det var mycket, mycket tidigt och det var ganska flyktigt. Jag skämdes inför mig själv, jag inför mig, för att jag insåg att jag inte kunde hantera mannen. Och jag ansåg att jag borde kunna det. Jag hade behövt rikta mig utåt då för att be om hjälp. Det gjorde jag inte, eftersom jag ansåg att jag skulle vara stark och fixa det på egen hand. Där, i den lilla begynnelsen, kände jag att jag skämdes inför mig själv.

Men inte bara. Samtidigt kände jag ett stort, skälvande och oroligt ansvar för mannens faderskap, hans barn som han kämpade för – för deras utsatta situation. Det är så det är. När man fortfarande kan rädda sig och egentligen har klarhet och kraft nog att göra det, har redan ens goda sidor tagits i bruk. Det är alltid människors goda sidor som missbrukas av denna typ förövare. Men det finns en tid då man borde ha gjort annorlunda – ifall man hade vetat vem man hade att göra med. Det vet man inte.

Men om man har läst Ödeläggaren kanske man i alla fall har med sig lite mer material ut i livet, som kanske kan hjälpa en lite. Men SKAM ska bara förövaren känna. Tyvärr gör de inte det, det ingår i personlighetstypen. Om skammen måste landa någonstans, kan den landa hos dem som kanske sett signaler och inte agerat, utan skyndat in bakom idén om ” INTEGRITET” istället. Förövare har många vapen. Ett är ”offrets skam” och ett annat är ” integritet”.

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

Naivitet

Efter att min bok Ödeläggaren kom ut har jag fått ta emot stora mängder mail och tankar och berättelser från andra. Det är väldigt lärorikt och ämnet; att vara utsatt för en person med psykopatiska drag, eller kort sagt; en ”psykopat”, verkar outtömligt. Det har ju något evigt fascinerande över sig, fenomenet med människor som på alla sätt verkar vara som vi andra – men som döljer så mycket mer, som oavbrutet spelar med alla och på ett sätt som vi inte kan varken förutse eller föreställa oss – innan vi har facit. Och facit har vi för det mesta inte förrän vi är utspottade på andra sidan. Ifall vi inte har specialkunskap.

Men vad vi alla, som har utsatts, har fått höra när vi äntligen lyckats befria oss från det förvirrande desorienterade helvete vi har levt i – där vi har försökt finna reda och logik och heder, sådant vi känner igen från andra relationer, som har med vanliga grundläggande överenskommelser människor emellan att göra, men som inte går att finna i en situation med en psykopat – är att vi har varit naiva. Så naiv, fnyser vissa självgott – verkligen inte alla! absolut inte – skulle de själva aldrig vara! De skulle aldrig kunna hamna i en situation med en psykopat som snärjer en. Nej, så omdömeslösa och blåögda är inte de! Det är bara naiva, omdömeslösa och blåögda personer som kan falla offer och dit hör inte de själva.

Det trodde nog jag med och alla de andra som varit/ är utsatta. Vi trodde förmodligen var och en av oss att vi skulle kunna känna igen skumma föresatser hos en medmänniska, vi trodde alla att vi skulle kunna hantera en person som eventuellt kanske i alla fall ibland verkade ha en dold agenda, vi trodde alla att vi skulle kunna ta ansvar för oss själva i en situation med vem som helst – utom kanske en som ger sig på oss fysiskt. Jag ska inte räkna upp alla situationer, som kunde vara tankeväckande, där vi alla har trott oss förstå att vi har kontroll men där vi omöjligt har kunnat ha det.

En sak vet jag – och alla de som har utsatts för en psykopat – det är naivt att tro att man går säker. Det är blåögt att tro att man inte själv skulle kunna hamna i och trasslas in i och kanske till och med ödeläggas av en sådan här människa. ( Ödeläggelse kan ske på många sätt, det handlar inte alltid om pengar, men det är förflyttning av pengar genom vilseledning som är åtalbart. ) Det är inte en subjektiv slutsats. Inom psykiatrin är det väl känt att vem som helst kan falla offer. Det är som att ha oturen att bli påkörd. Det är inte en viss sorts människor som blir påkörda. Om man benar upp varför någon hamnar i en bilolycka kommer man upptäcka att det är en lång rad små, små beslut som har gjort att man kom i vägen. Ingen klandrar den påkörda för det. Men egentligen är det samma sak som att ha oturen att komma i vägen för en människa med psykopatiska drag.

Det är naivt att tro att man inte skulle ta just de beslut som gör att man snärjs av en psykopat, för just de avgörande besluten är resultatet av en längre förberedelse där tusentals små till synes oskyldiga beslut har tagits, sådana beslut som man oavbrutet tar i interaktion med andra och som aldrig leder till någon katastrof, men som man icke desto mindre oavbrutet tar. När folk störtsäkert påstår att de ” aldrig skulle” göra det eller det, så verkar de tro att de avgörande handlingarna, där psykopaten sätter klorna i en, är fritt svävande, lösryckta ur en redan byggd historia. Min alldeles egen psykopat var klar över hur han arbetade. Först bygga förtroende. Röra det mänskliga hjärtat. Det kunde ta lång tid. Det var han beredd på. Lång tid. Det krävde hans tålamod och hans lyhördhet. Vilken väg var mest framkomlig? När ett förtroende har byggts upp kan man slå till.

I mitt fall var jag motsträvig och avig och försökte få ut honom ur mitt liv i ett halvår. Men under tiden höll han sig fast, och visade bland annat vilken tappert kämpande och kärleksfull pappa han var. Så vann han mitt förtroende. Så lyckades han röra vid mitt hjärta. Grunden var alltså lagd. Det krävde tålamod. Tid. Väntan. Strategier.

Om man förstår det, att de avgörande besluten ( att bli ihop, att skaffa barn, att anställa någon, att bli god vän, att släppa in någon i sin privata sfär, att berätta ett förtroende, att lova att hjälpa etcetera) alltid föregås av en omsorgsfullt byggd berättelse kanske man inte så störtsäkert påstår ”det skulle aldrig kunna hända mig!” Och vad vi glömmer när vi säger så, är att vi alla kan, helt plötsligt komma ur balans och därmed bli mer mottagliga för en person av det här slaget.

Så tyvärr, det är naivt att tro att man går säker. Och den som tror att hon / han går säker är de facto ett mycket lovande – och även lockande – byte.

Publicerat i Blogg | 7 kommentarer

Kropp och själ SR om den eviga frågan om psykopater.

Programmet Kropp och själ i Sveriges Radio P 1 tar alltid upp intressanta ämnen. Idag handlade det om psykopatiska drag, manipulation och gaslighting med mera. Viktiga saker att ha lite kunskap om när man vandrar genom livet.

Jag var en av gästerna med anledning av boken Ödeläggaren, där jag försöker beskriva hur en extremt manipulativ person- med psykopatiska drag – tar sig in i mitt liv och ödelägger det. Något som sker om och om igen. I olika grad och i olika sammanhang, inte minst i yrkeslivet. För det mesta associerar man till kärleksrelationer och när det sker i sådana ömtåliga relationer måste det vara oändligt svårt att ta sig ur det. För min del handlade det inte om kärlek, vilket jag tror var min räddning på många sätt.

Ett samtal förs kring fenomenet – och också om det faktum att många män lever i destruktiva relationer med kvinnor – något som behöver lyftas för där är tystnaden ännu större och de män som ber om hjälp blir ibland inte ens trodda. Hur stor ensamhet måste inte det vara?

Ulrika Hjalmarson Neideman är programledare, och forskaren inom psykiatri, docent Karolina Sörman och psykolog Anna Bennich och jag försöker prata om detta komplexa och gäckande ämne som man nog aldrig kan uttömma.

Här är länken till programmet:

https://sverigesradio.se/embed/episode/1569490

Nästa program ska handla om hypnos. Det ska jag lyssna på, eftersom jag bland sakerna som ödeläggaren lämnade efter sig fann att han hade gått kurs i hypnos som utlovade kursdeltagaren större makt över sina medmänniskor för att kunna tillskansa sig vad de ville; pengar, sex, berömmelse etcetera… Det ska bli spännande att lyssna till!

https://sverigesradio.se/embed/episode/1569490

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Råd för utsatta

Efter att artiklarna om ödeläggaren och boken kom ut har jag varje dag fått mail från människor jag inte känner. Mest män, men också kvinnor, som varit eller precis just nu är utsatta för en person med psykopatiska drag.

Jag får också mail från bröder, systrar, barn, föräldrar och vänner till någon som verkar vara utsatt. Många frågar om råd.

Innan jag glömmer det vill jag inflika att jag dessutom får mail från människor som inte alls är utsatta och inte varit i närheten av det, men som tackar mig ändå för att de tycker att de förstår mer av detta fenomen efter att ha läst boken- och det är ju väldigt bra.

Men vad det gäller råd… många säger att det nu fått energi att anmäla, men hur stor är chansen att åtal kan väckas? Det vet inte jag eftersom jag inte är jurist, men när jag anmälde 2014 var polisen i alla fall inte alls intresserad av de avsnitt ur min dagbok som handlade om hans psykiska nednötning av mig, trots att det var det som var förutsättningen för att han överhuvudtaget skulle kunna ta någon som helst makt över mina beslut. Under vanliga omständigheter hade jag aldrig i mitt liv lånat ut några pengar, alltihop var en följd av att jag var i chock efter min pappas död, och att ödeläggaren såg till att jag inte fick ro att någonsin återhämta mig, inte en enda stund. Han bodde ju hos mig, för att han var hemlös med sitt barn ( fast det sedan visade sig att han hyrde en lägenhet under hela den tid han var ” hemlös ” och inte kunde ge sig av )- och jag arbetar hemma så han fanns mitt uppe i min arbetsplats också och hade alla chanser att bearbeta mig och nöta ner mig. Nå, detta var inte polisen intresserad av och inte heller att han tog till mildare fysiskt våld emellanåt- trots att det var metoden för att ta makten.

Så vad var åtalbart? Bara överföringen av pengar var åtalbart. Och för att jag kunde bevisa att han hade vilselett mig – tack vare mina dagboksanteckningar där jag skrivit vad jag trodde allt handlade om. Och för att finanspolisens analyser klart och tydligt visade att han inte hade gjort ett enda dugg av det han fick mig att tro, med pengarna.

Men om jag inte hade haft mina anteckningar skulle jag inte kommit ihåg vad han hade sagt, eftersom han sa så mycket och eftersom han förstörde min tankeförmåga och var på väg att utplåna mig.

Mina inte särskilt rafflande råd är alltså att den som är utsatt ska skriva dagbok , eller skriva ner enkla komihåganteckningar. Och hålla dessa på ett säkert ställe. Och att om pengar överförs alltid skriva vad man tror att det handlar om, vilka omständigheterna är kring varför man gör dessa överföringar. I övrigt kan man plåta saker ifall man vågar och spela in samtal i smyg om man vågar. Allt detta är farligt för det indikerar att man misstror personen i fråga, men om man kan göra det är det förstås mycket bra.

När man ska anmäla måste man ta hjälp av någon annan, tror jag. Någon som inte är helt utmattad och förvirrad och nästan har förlorat sin hjärna, någon som kan hjälpa en att bena ut och vara saklig. Anmälan ska innehålla så mycket fakta som möjligt. Om man har mail, sms, kvitton på överföringar och dylikt. Viss ” fakta ” som man har fått sig till livs är säkert lögner som plötsligt ter sig helt osannolika, men det man har föresvävats och trott ska man skriva ner. Man behöver ingen advokat för att skriva en anmälan, det kan man göra själv och sedan går man helt enkelt till polisen med den och hoppas på att bli förhörd. Om polisen bestämmer sig för att det finns tillräckligt underlag för att personen ska kunna bli fälld kopplas en åklagare in. Sedan kanske det kommer att väckas åtal.

När man är i rätten behöver man inte se personen ifråga, utan man kan vara i separerade rum. Och man ska förbereda sig ordentligt inför detta tillfälle, för det enda rätten dömer efter är det som sägs där och då. Den dömer inte utifrån förhör eller förundersökningar, ingenting är underförstått. Man måste göra klart för sig vad som är viktigt att få fram och sedan se till att få det sagt, där och då – det är den chans man har. Det är orättvist, eftersom situationen kan vara skrämmande, men man kan vara säker på att den åtalade är ordrik och har förklaringar på precis allt. Därför måste man vara förberedd och helst ha övat om man inte är van att tala inför folk som lyssnar utan att röra en min.

Om skadestånd utdöms lär man aldrig få det. Ödeläggaren dömdes till att betala tillbaka allt med ränta men det kommer jag aldrig se röken av, eftersom han inte har några tillgångar, vilket troligen är det vanligaste när det gäller kriminella. Sedan får man helt enkelt försöka klara sig, det är upp till var och en, samhället överger brottsoffer för denna typ av brott och man kastas ut på andra sidan. Man får själv ta kontakt med kronofogden som ska göra utmätningar hos den tilltalade men för det mesta finns inget att hämta.

När man är i rätten ska man ta med sig så stor stödtrupp man kan. Man ska inte vara där ensam. Man ska helt enkelt inte hålla tyst. Man ska berätta för alla sina vänner vad man har varit med om och de ska följa med en till rätten och visa ; ” vi vet! ” Man ska INTE hålla tyst och nu när boken Ödeläggaren finns och det har varit mycket uppmärksamhet kring den är det säkert lättare att TALA OM VAD SOM HAR SKETT och INTE VARA TYST.

Man behöver hjälp i form av terapisamtal, det får man räkna med. Men man ska som sagt inte hålla tyst inför sina vänner och sin familj. Man har ingen anledning att skämmas, tvärtom, ensam har man slagits mot något som inte går att känna igen eller förutse eller hantera. Man ska prata om det, alla undrar säkert! Den bästa läkningen får man av att andra vet och man kan prata om det, vrida och vända på det och förundras över hur sådant här går till och hur kusligt det är. Det enda som människor av den här sorten inte rår på är sanna djupa relationer. Riktiga relationer. Där finns kraft att hämta. om man har förlorat sina relationer medan man var utsatt får man försöka sträcka sig ut efter dem igen, förmodligen får man tillbaka dem när de börjar ana vad man har utsatts för. Om de inte förstår, får de läsa Ödeläggaren så kanske de anar lite bättre vad systematiskt nednötning av psyket innebär, och hur ensam bytet är i den striden.

En sak som är AVGÖRANDE för den utsatta är att omgivningen INTE DÖMER. Man får INTE säga ” vad var det jag sa? ” eller onödiga saker som ”Jag kände att han / hon var konstig redan från början!” för VAD spelar det för roll när allt är försent? Och förmodligen kände den utsatta/ utsatte det också, men dessa människor är ju extremt skickliga på manipulation.

Man FÅR ABSOLUT INTE säga ” Men hur jävla dum är du?”… eller ja, det kanske man kan säga men man måste genast ta tillbaka det eller samtidigt säga med emfas” Jag vill göra allt för att hjälpa dig!”. Man FÅR inte döma den som börjar vända sig till en, för det kan vara att skicka den raka vägen till självmord. Ni som inte varit med om något som detta anar inte hur skört det är och hur oerhört hårt man har fått kämpa för att ens våga tänka tanken att be om hjälp. Man ska bara säga ” JAG VILL HJÄLPA DIG!” Allt ser konstigt och obegripligt ut på ytan, allra först, så man förstår att en sådan reaktion ” men vad fan, hur dum är du?” är den första hos omgivningen, men den är farlig. Effekten av flera månaders nednötning, latenta eller öppna hot, förvirring är en konkret situation som verkar helt galen, men vägen dit… vägen dit…. den tar tid att nysta upp och den måste man ha respekt för. Den som är utsatt har varit med om ett helvete – ett helvete – och när det uppdagas är den personen förmodligen i panik och fortfarande helt indoktrinerad av vad den matats med intensivt av sin ödeläggare – och kan vara beredd att springa tillbaka – eller ut för att dö. Bäst är om man kan flytta den utsatta / utsatte långt bort från förövaren så fort som möjligt. Man kan inte skriva en anmälan eller börja berätta om man är rädd att personen ska dyka upp när som helst.

Man kan undra om det är lönt att anmäla om möjligheterna till att åtal väcks är små, men man ska alltid anmäla. Pusselbitar kan falla på plats genom att många anmäler.

Sedan börjar den långa vägen tillbaka.

Alla vill att det ska gå fort. Men det går inte fort. Man får ta små små steg och man får göra det mesta själv, men då är det viktigt att ha berättat för ALLA så att ALLA vet. Sedan klarar man det! Och en dag är den tiden ett minne blott.

Publicerat i Blogg | 5 kommentarer

Blåst och blåst

Nu har boken Ödeläggaren varit ute lite mer än två veckor och många har läst intervjuerna med mig i M Magasin, Femina, SvD, DN och DI och en hel del har också hunnit läsa boken.

Det är fantastiskt när jag får höra från främmande människor att de har sträckläst de 587 sidorna. De har knappt kunnat lägga boken ifrån sig. Jag blir matt och … ja, glad. För det jag funderat mest på är hur jag skulle förpacka allt det material jag hade. Hur skulle jag kunna beskriva det som har hänt så att andra kan hänga med och förstå hur en sådan här mental nednötning går till och orka läsa alltihop? För det är ett långt skeende, på flera år!

Att en målmedveten nednötning av offrets psyke och tillvaro är vapnet som dessa människor använder sig av för att komma åt vad de vill ha; – det kan vara tillgångar, positioner, sex eller bara tillfredsställelsen i att härska över en annan människa- är något som man i allmänhet inte har kännedom om. Man läser eller hör talas om någon som har förlorat en massa pengar ( allt mäts i pengar, fast det oftast inte är det som är det värsta, eller ens huvudsaken ) och tänker men HERREGUD vilken idiot!!!

Bakgrunden, det lömska medvetna spelet som gör sådant möjligt har jag lite inblick i genom min erfarenhet, och det var det jag ville skildra. Där behövs kunskap! Så länge människor bara förfärat utropar ” herregud, vilket pucko!” eller liknande när de står inför en berättelse om en person som förlorat sin tillvaro, kommer människor med psykopatiska drag kunna fortsätta sitt värv ganska obekymrade. Offren för dem straffas dubbelt, precis som offer för sexbrott, när omgivningen fylls av förakt inför den som har skövlats, utplånats, misshandlats psykiskt. Det är okunskap!

Det är förmodligen inte många som varit offer för målmedveten psykisk nednötning i sitt hem , tillika arbetsplats, som kan berätta om vad som har skett. Jag skrev Ödeläggaren endast av skälet att min himla historia skulle kunna göra nytta för andra. Inte för att sätta fokus vid just denne ödeläggare – de finns ju hundratusentals, ja miljoner eftersom ungefär två procent av oss har starka psykopatiska drag och det kommer alltid finnas och folk kommer alltid falla offer för dem – och jag skrev inte för att sätta mig själv i centrum. Jag hade helst sluppit ha med mig i boken eftersom verkligheten är så mycket mer komplicerad och pågår oavbrutet, än vad man kan gestalta i en bok och just eftersom jag måste förenkla allt riskerad jag att framstå som .. korkad! Men jag var tvungen, jag kände det som min plikt, att berätta utifrån min erfarenhet, för att sprida kunskap.

Materialet var förstås oändligt, för hur beskriver man ens den enklaste situation som är så fylld av tusen signaler och tusen små beslut? För att göra det möjligt att berätta och följa har jag naturligtvis rensat bort 99. 8 % av verkligheten. Och eftersom man så fort man har sett bokens titel vet att den Andre kommer vara en ödeläggare var det ingen vits med att försöka kollra bort läsaren på samma sätt som jag själv blev bortkollrad,uttröttad och förvirrad på vägen till de ödesdigra lånen. ”Är han bra eller inte? Är han pålitlig eller inte?” ett tekniskt grepp jag skulle kunnat ha roat mig med, men det hade varit helt meningslöst eftersom alla redan vet att han är den lömske i boken. Dessutom hade det kostat hundra sidor till och ingen hade orkat följa det. Man vill ju framåt i handlingarna! Jag måste snärja hjältinnan( jag ) i berättelsen fort och det gjorde jag ( författaren). Jag har också försökt att skapa en logisk linje där det inte fanns i verkligheten för att det ska vara möjligt att läsa det hela. Den logiska linjen fick bli pengarnas gång, eftersom det var det som var åtalbart och mest konkret. Inget annat var konkret. Men pengarna var inte viktiga medan det pågick. En skicklig psykopat distraherar sitt offer från sitt eget ärende. Hans ärende var bland annat pengarna, men om han hade varit lika tydlig som författaren( jag) till boken hade inte offret( jag) råkat illa ut! Okay, då får jag stå ut med att uppfattas som lite blåst av läsarna. Hellre det än att lägga på ytterligare hundra sidor som gestaltar förvirringen, utmattningen och alla andra bud och saker jag måste förhålla mig till oavbrutet. Men det är inte så kul ändå när folk säger ” Men ÅH att hon inte FATTAR!” och ” Jag fattade LÅNGT innan DU fattade att han skulle lura dig!” och sådant. Det är inte kul för min fåfänga och värdighet. Men under min fåfänga kan jag ändå fnittra lite åt det, eftersom det är lite komiskt att andra ( några ) säger att de fattade långt innan jag fattade att han skulle lura mig. I själva verket kanske det betyder att jag har lyckats skriva så att man glömmer att det är en medveten textbearbetning av det inträffade och då får man kalla sådana kommentarer ett plus!

Bortsett från DET.

Jag har under dessa dryga två veckor fått flera brev per dag från okända människor, som har fattat mod av att läsa intervjuerna eller läsa boken. Som inte längre känner sig helt ensamma. Som förstår att det de är utsatta för eller har utsatts för är som en mall som man kan applicera på nästan alla som utsatts för en person med psykopatiska drag. De agerar ungefär likadant och offren reagerar ungefär likadant. Det hemska är att tystnaden kring detta fenomen och gemene mans okunskap blir som en sköld bakom övergreppen kan fortgå. Och när människor har lyckats ta sig ur tiger de. Alltså finns inte så mycket kunskap om det hela.

De som skriver till mig nu förstår efter att ha läst det avgörande; de är inte ensamma och har inte sig själva att skylla. De har haft oturen att komma i vägen för en bulldozer med ett enda mål: ta det som de vill ha för att de anser att de har rätt till det.

Mest är det utsatta män som har skrivit till mig. De flesta av de som har skrivit är eller har varit utsatta av kvinnor. Hur stor sannolikhet tror ni det är att människor tror på dessa män? En man som säger att han är misshandlad av en kvinna? psykiskt och även fysiskt, trots att mannen oftast är kroppsligen starkare? Förövare med psykopatiska drag är aldrig skyldiga. Allt är alltid andras fel. Förövare med psykopatiska drag har talets gåva och förklaringar kommer till dem i rätt ögonblick. De kan också spela hur mänskliga som helst. Hur ledsna och sorgsna och sårade och rädda som helst. De förstår empati. De känner inget. Och man tror automatiskt att det är kvinnan i en relation som är utsatt. Hur stor är chansen att bli trodd, om man är man i ett sådant här intrikat, svårtolkat drama som ligger så dolt i mörker och tystnad och okunnighet? En utsatt man har ännu mer att kämpa emot. Och oftast har de inte lika djupa relationer till barn och vänner, som kvinnor har. Inte konstigt att de män som har utsatts, skövlats och utplånats ofta väljer att ta sitt liv. Men då är inte förövaren i närheten. Kvinnors liv förkortas också av dessa brott, men förövaren är sedan länge upptagen på en ny arena. Och historien berättas inte.

Jag är inte förvånad att det är 80 % män som har skrivit till mig och bett om råd. Eller skrivit bara för att det är det första steget. Att berätta för första gången för någon. Flera har skrivit att de nu har fått energi att göra en anmälan. Men vad kan man anmäla?

Kan man anmäla att någon har hållit en vaken på nätterna så att man til slut inte kan tänka klart och bara säger ja till vad som helst för att få sova? Kan man anmäla att någon påstår att man har gjort eller sagt saker som man inte har gjort eller sagt, så mycket att man till slut börjar tvivla på sig själv – så kallad gas lighting? ( efter Hitchkocks film Gas Light)

Kan man anmäla att någon förvirrar och tröttar ut en med intensivt pratande medan man försöker hålla sig vaken efter ständig sömnbrist? Och att pratet innehåller motsägelser, hela beteendet är motsägelsefullt, att ingenting landar, att ingenting lugnas, att det ligger ett diffust hot under allt – eller gör det inte det? Har man missuppfattat allt?

Kan man anmäla att någon spelar ut en mot ens närmaste? Att någon ser till att man missar alla möten? Att någon undanhåller information?

Det räcker med att hålla någon vaken. Med det kommer man väldigt långt, hör ni ni. Försök själva! Se vad som händer med er när ni aldrig tillåts återhämtning! Hur många dagar skulle ni orka med en ständigt pratande högljudd person i er närhet som kretsade närmare och närmare och tjatade? Men kan man anmäla det?

Nej, det mesta som människor av denna sort gör för att bryta ner och komma åt vad de vill ha, kan man inte väcka åtal på.

Icke desto mindre ska man anmäla!

Boken har i alla fall redan uppfyllt sin mission. Den hjälper människor som behöver all hjälp de kan få. Då får jag stå ut med att verka blåst som ”grundlurats av en pajas”. Det är det värt. Fasen, vad värt det är!

Publicerat i Blogg | 1 kommentar

En vecka kvar till utgivningen av Ödeläggaren!

Nu har tiden, för mig, plötsligt blivit lite som att nyvaken gå i mjukt gräs, vått av nattens dagg. Man tvekar inför att sätta ner sin sömnvarma nakna fot i gräset, men när det sker fylls man av en sällsam, förvånad känsla. Aha, är det så det kan vara, är det så skönt och vackert, är det så det är att inte känna sig jagad?

Det är så länge sedan jag var ledig. I huvudet. Det är så oerhört länge sedan det låg en dag framför mig som kunde få bjuda på vad den ville. Så länge sedan jag kunde känna mig lugn.

Men nu har jag gjort det som jagade mig, det jagade mig nästan lika mycket som tiden under ”ödeläggarens välde”- nej, det går inte att jämföra- men ändå, det har jagat i mig, detta att klara av att skriva boken. Att försöka förklara hur extremt manipulativa människor med psykopatiska drag – i avsaknad av affektiv empati men begåvade med kognitiv empati – utplånar och skövlar sina offer. Jag skulle inte få ro förrän jag hade tagit mig igenom mina tusen skrivna sidor – där en enorm gallring och sortering av verkligheten redan skett – och på något vis fått styr på dem så att det kunde bli en text möjlig för andra att följa. Det har nästan skapat panik i mig, ibland.

Fullkomligt frivilligt har jag låtit mitt sinne ockuperas av allt det som är något av det hemskaste jag varit med om – och det hemskaste i det är att det är så svårt att förklara ! – i två extra år, dagligen, från att jag har vaknat tills att jag utmattad har somnat. Men jag visste att jag inte kunde annat. För om det ska finnas någon mening med det som har hänt, är det att jag kan skriva en bok som kan hjälpa andra. Som kan bidra till att lyfta skammen från offren, som kan hjälpa andra till upprättelse och som i bästa fall kan rädda andra från att gå under. Så det fanns en vits med att det var just jag som råkade ut för just den här personen. För just jag har i alla fall en lite större möjlighet än den som inte är författare att beskriva det.

Han valde rätt på de flesta sätt när han valde mig. Jag var ett uthålligt byte. Han använde sig av min hederlighet, empati, min uthållighet. Troligen är jag hans mest lyckade fångst. Men ändå… det var inte riktigt väl övertänkt kanske att välja en som skrev ner väldigt mycket i mina dagböcker. Det gjorde jag inte av misstro, främst , utan mest för att försöka orientera mig.

Nu FINNS boken!

Jag har fått det första exemplaret i brevlådan och börjar långsamt begripa det. Och längs en del av processen, men bara de sista åren, har jag ibland uttryckt min vånda på Facebook och fått så mycket stöd och kraft tillbaka! och nu… nu är jag rörd och tacksam över att så många uttrycker glädje för min skull, för att denna bok faktiskt existerar! Jag har tur, för ensam hade jag gått helt under. Ingen är stark ensam.

Det finns hjältemodiga sagor, men ingen är stark ensam. Men att ensam tampas med ett odjur i människoskepnad – för det är vad en människa blir utan affektiv empati men med ambitioner och handlingskraft – är ett säkert sätt att gå under. Och att göra sitt offer ensamt är en del av metoden att ta makten. Så, låt oss inte överge varandra! Lyft blickarna och se in i varandras ögon, dröj kvar.

Men, att arbeta på boken, denna absoluta nödvändighet – blev också en kapsel. Jag hann inte vara människa i övrigt, bara lite! Nu är det klart och jag tar mina försiktiga steg i morgondaggen. Ut ur skuggan.

Det låter dramatiskt. Det är inte så farligt dramatiskt. Men å andra sidan är livet ju faktiskt dramatiskt, även i det lilla. Det kan man väl ändå erkänna. Vi sitter inte säkert. Vi vet inte hur väl förankrade vi är, vi tror bara att vi vet det, men om båten rister är det lätt att märka hur allt förändras. Minsta skiftning, minsta rörelse måste då tolkas, omvärderas. Det kan handla om enkla saker, som en älskad människas annorlunda blick. Eller att någon inte svarar. Vårt liv är uppbyggt av miljontals små små byggstenar som vi snart betraktar som självklara. Så är det inte. Så… ja, det känns faktiskt som att försiktigt sätta ner mina nakna fötter i daggen, i gräset som fortfarande ligger i skugga, försiktigt lyfta hakan och se att dagen är vacker och att den tycks ligga framför mig i något slags tillfällig ro.

Det är bra. Att komma dit.

En sak är otvivelaktig. Oavsett min ambition och möda och envishet i att skriva boken, hade jag inte överlevt vardagen utan det treåriga arbetsstipendium Svenska Författarfonden gav mig 2018. Det hade inte hjälpt att ha stöttande kära och nära, det hade inte hjälpt att få kontinuerlig terapi, det hade inte hjälpt att i ljusa stunder kunnat hantera orden och språket, det hade inte hjälpt att vara den visserligen utmattade men ändå envisa författarsjäl jag trots allt tycks vara… INGENTING hade hjälpt. Utan Författarfondens treåriga stipendium är en sak säker: jag hade gått under. Ödeläggaren hade tystat mig.

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer