Nu är det höst

Hej alla,

jag är rörd och tacksam för alla mail och kommentarer mina läsare fortsätter att skicka till mig, allt ni delar med er av till mig, och den kraft som det ger att veta att min bok är till gagn och nytta för många, många. Det kan han aldrig rå på. Egentligen rår han inte på mig, helt enkelt, även om min fattigdom till slut kanske tar knäcken på mig,. Då har han vunnit över mig trots allt – och det är ofta så det går till. Personer med psykopatiska drag lämnar förstörda människor bakom sig, till och med döda. Deras offer dör av olika stressrelaterade sjukdomar, av infarkter, av proppar och för egen hand. Men det sker långt efter att psykopaten har lämnat deras liv. Det är så oerhört sorgligt, förtvivlat grymt, men många som är / varit offer på samma sätt som jag ( även om det alltid är olika ramar och villkor eftersom alla lever sina unika liv ) tar faktiskt sina liv, om inte förr så senare, för att det aldrig går att få ordning på tillvaron igen. Själva ” gärningsmannen/kvinnan” är då borta, kanske sedan flera år. Så allvarligt är detta våld och därför måste det bli så att säga godkänt som den brutalitet det är, i det allmänna medvetandet och inom rättsväsendet.

Men nu är det höst! Solsken i september väcker en särskild känsla av förväntan inom mig. Mycket av det som har varit roligt i mitt liv har utvecklat sig under höstmånaderna. Jag tycker om när luften är svalare, när dofterna stiger ur marken med en särskilt höstsötma – och höstkrydda, som kan lukta lite som gott svett. Ja, det finns ju ett gott, gott svett, eller en stilla avdunstning som är lite kryddig. Och så himlen – så hög och klar. De väntande regnen och innesittandet. Mysigt. Fokusering, arbete. Det känns bra.

Jag tog fram en arbetsbok ganska tidigt i våras, då jag hade en idé på en barnbok, men den är förmodligen lite för kontroversiell. Jag ville tala om ondskan. Det är ju inte precis så att ondskan är främmande för barn. Hur som helst har inte diskussionen fortsatt och jag har troligen lämnat den spännande idén bakom mig, för ett tag.

Men jag har en annan idé. Den är inte ny, jag har haft den i flera år, minst i fem år, men Ödeläggaren har hela tiden legat ivägen som en stor oöverkomlig klump. Nu ligger den klumpen bakom mig och jag kan fortsätta som författare. Eftersom jag visste att jag måste skriva den av det enkla skälet att jag hade erfarenheten och ÄR författare, fanns inga vägar förbi den. Jag kände det verkligen som min skyldighet. Och nu är jag glad att jag tog mig an det. Ibland finns ingen annan väg än den jobbigaste. Det går att fly, men man vet att i det långa loppet kommer det gnaga inom en att man flydde – och sedan är det försent att fånga det som behövde fångas. Jag är så glad att jag inte lät mig hamna i den eländiga situationen för det skulle jag ångra i resten av mitt liv. Nu är det gjort. Det är jag verkligen lättad över. för sannerligen, jag hade ångrat mig!

Och jag är fri att dra igång min nya idé. Som för det mesta väntar jag på svar från förlaget. Mycket av författarnas tid går åt på att vänta på sina förlags reaktioner. För inte så länge sedan kunde man ringa sin förläggare – och de svarade. Med mail och sms är det som om vi alla tappar greppet. Vi tror att vi har genomfört saker fast inget mer har hänt än att man har läst ett mail. Det är som om hjärnan inte riktigt förmår registrera det och dra igång handling. Strax därpå kommer ju nya meddelanden och mail som istället fångar ens uppmärksamhet. Det gäller inte bara förlag, det gäller ÖVERALLT, kan man notera!

Jag är så trött på sms och mail! Jag har bestämt mig för att bli mer mänsklig och börja ringa igen!

Min födelsedag firade jag helt frivilligt för mig själv vid havet, och hade en underbar dag. Men det var bisarrt att få hundratals gratulationer, men inte höra EN ENDA RÖST. Till och med de allra närmaste vänner skickar sms och gratulerar på FB numera! jag gör det själv! Men det ska jag sluta med. Förut ringde man och pratade, tjoade och hurrade i luren! Nu läser man några bokstäver på en skärm och betraktar hjärtan och ballonger och annat fint. Allt är lika varmt menat, men effekten blir KONSTIG, i alla fall om man firar i solitude, eftersom det blir så uppenbart att ingen TALAR med en! Jo, mina barn ringde förstås – någon måtta får det vara.

Men det finns något …. skumt med den här tystnaden, som kanske är mer uppenbar om man har ett tyst arbete också. Nej, jag ska bemöda mig med att RINGA mer i fortsättningen! Även fast det egentligen passar en människa som jag bra att slippa ringa och få gömma mig i skrivna ord istället.

Mycket mer än så hade jag inte att säga idag. Jag funderar på att skapa en skrivkurs, men vi får se.

Förmodligen blir jag för ivrig när jag sätter igång nästa projekt och kommer inte ha tid med det, men det vore roligt. Det är roligt med det kreativa och det är roligt att få andra att skriva!

Skriv, säger jag bara, skriv! Och ring varann! Rätt vad det är är det ingen som svarar i andra änden.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Finna lugn

Under sommaren har jag vilat. Det har varit en sensationell känsla. Kunna somna, kunna vakna – utan att ha den ohyggliga inre stressen som varit till följd av Ödeläggaren. Det har. varit ett decennium av ohygglig inre stress och förra sommaren när jag skrev klart boken drev jag mig så långt på redan knapp ork att jag egentligen inte förstår hur jag höll hela vägen.

Oron inför bokens utgivning, anspänningen inför och vid intervjuer och chocken när flera recensenter inte kunde läsa boken utan att själva bli så provocerade att jag kallades idiot och svikare, etcetera, höll mig vidare på inre helspänn och i sömnlösa nätter. Jag förstod inte att professionella läsare inte kunde se det professionella i mitt verk. Hur jag lyckats förmedla denna mardröm genom att analysera den och bena upp den och sedan bygga upp den, gestalta den idet drama det var medan det pågick. Recensionerna var affekterade och saknade analys, det kändes som om kritikerna ( inte alla! ) reagerade med att spotta på det som kanske egentligen skrämde dem. Mänskligt, men farligt – och den vanligaste reaktionen på själva övergreppet. ”Hur kan man vara så dum?” – och en vägran att se det mer nyanserat, djupare, mer intelligent. Jag kände när jag läste recensionerna att jag hade misslyckats kapitalt med syftet med boken och istället själv hamnat i fokus – dessutom som

”grundlurad av en pajas” och ” idiot”.

Reaktionerna jag fick från läsare – nu har fler än tusen personer, för mig okända -skrivit till mig om sina upplevelser, sin lärdom, sin upprättelse, sin förståelse efter att ha läst boken – dessa reaktioner har varit på alla sätt läkande. Dels för att jag förstår att jag trodde rätt; boken behövdes och därmed har den uppnått sitt syfte – men också privat, för mig, har det varit läkande att möta dessa reaktioner. Dessa ”vanliga ” läsares beskrivningar av boken sätter recensenternas texter i ett egendomligt ljus, och jag har insett att jo, jag har lyckats med det jag ville; jag har lyckats förmedla den här processen då en människa bryts ner av en annan med en lömsk plan ( oftast av en människa som saknar affektiv empati, alltså en person med psykopatiska drag – vilket inte är att leka med!)

Men all respons har samtidigt som det varit något som varit så givande också krävt mycket energi, för jag har fortsatt att vistas i det svåra, det mest smärtsamma. många gånger har jag tänkt… varör skrev jag den här boken? Varför ansåg jag att det var min plikt när jag nu hade en sådan mänsklig och samtidigt så nedtystad erfarenhet? Varför teg jag inte bara och fortsatte med andra saker, tog mig framåt? Jag har ångrat det tusen gånger, men varje gång någon har hört av sig och fått ut något av boken har jag fattat: jag gjorde rätt! Boken har HJÄLPT många, många och jag hoppas innerligt att det så ska fortsätta. Men varför skulle JAG vara tvungen att göra det och nästan gå sönder, har jag tänkt.

Äsch, men jag VET att jag var tvungen. Jag VET att jag inte hade kunnat hoppa över det ledet. Det var så starkt inom mig, att det måste beskrivas för att vara till varning, upprättelse, gagn.

Min plan var dock att fortsätta svinga fanan högt och skriva nytt i sommar, plöja mig in i framtiden, avancera till nästa projekt, som om ingenting hade dränerat mig, som om ingenting behövdes hejdas, som om allt bara måste/ skulle/ borde fortsätta. Men vet ni, alla i mig har sagt; vila. Jag tror att det var mer nödvändigt än jag begriper! Det inser jag när jag bara måste fortsätta vila, nästa dag igen, fast jag trodde att jag skulle orka resa mig och verka. Det låter som om det fanns en pina i det. inte alls. Tvärtom. Jag har tagit emot förmågan att vila med tacksamhet och glädje.

Jag älskar att kunna vara i vilan, denna nyfunna GAMLA lisa för själen. Att vakna, känna vinden från det öppna fönstret och inte vara rädd, inte på helspänn, inte orolig, inte arg, inte ledsen.

Jag vet inte vad jag har gjort för att kunna känna denna inre frid, men det verkar som om skrivandet av den där boken har haft något slags effekt på mig, fast jag trodde att det ” bara ” var ett jobb. Naturligtvis har jag inte ansett att jag behöver något särskilt, inget annat än ” fortsätta ” och att jag skulle göra det precis som jag alltid har gjort. Så som alla ambitiösa människor inbillar sig. Det är bara ANDRA som kan behöva vila i nästan ett år efter att ha utkämpat femton års strider ; för jävlig skilsmässa, cancer, psykopat och ruin. Nä, varför skulle JAG behöva vila? upp och hoppa, verka, framåt!

Men uppenbarligen behövde jag något annat och jag har låtit mig behöva det. Inte ens den ständiga oron över hur jag ska lyckas försörja mig har kunnat förstöra det för mig. Jag undrar om det inte är så att något, i djupet av mitt inre, har fört mig rätt. För att mitt inre vet mer än mitt förnuft. Mitt inre visste mer än mitt förnuft också i mötet med Sam. Mitt inre mådde illa av honom, ville inte ha med honom att göra – men mitt förnuft sa mig att jag måste hjälpa, och förnuftet väckte känslor av omsorg och ansvar. Men mitt inre, min intuition eller vad det kan vara talade ett annat språk. Kalla händer, ständig hjärtklappning. en krypande pågående flyktvilja – oavbrutet – i närheten av Sam sa : stick så långt bort du kan!

Intuition har inget med känslor att göra. Inser jag. Det är en talang som handlar om mer grundläggande saker. Jag tror att många förväxlar intuition med känslor, med önskningar och drömmar, kanske outtalade.

Nu, efter boken har förnuftet, som alltid talar högt, naturligtvis sagt att jag snart ska börja skriva igen, arbeta, ta mig framåt, försöka bli något igen Men jag bara fortsätter vila som om jag inte är ett dugg verklighetsförankrad. Men tänk om det i själva verket är verklighetsförankrad jag är? Något konstruktivt i mig blockerar förnuftet så att jag till och med har varit oåtkomlig för den enda kvardröjande paniken, den som handlar om pengar ( förmågan att överleva, bo , äta, leva) Det är den enda kvarvarande paniken. Den är intensiv och fullkomligt logisk.

Men inte ens den har kommit åt mig i sommar, mer än stundtals då jag störtar ner i avgrunden och inser hur utlämnad jag är, hur INTE samhället stöttar ett offer för detta slags brott – hur vanligt och grymt detta brott än är. För att jag inte utsattes för fysiskt, utan psykiskt våld.

Inte ens DET har kommit åt mig. Det som annars finns i – bokstavligt – varje cell.

Min själ, eller mitt inre, eller min intuition har hållit mig svävande i ett nu, som jag har älskat. Hur är det möjligt? Något som varit så avlägset, vilket alla som varit utsatta för detta slags psykiska övergrepp MYCKET VÄL FÖRSTÅR vad jag menar med.

Att älska nuet. Att vilja vistas i nuet. Att inte vara på helspänn ( panik ) i nuet. Att inte betrakta. nuet som ytterligare ett steg mot undergången, eller att nuet endast är en tillfällig andhämtning från katastrofen som trycker sig mot nuets tunna hinna. Nej, inte ens den oron har mitt inre tillåtit rasera mig.

Jag har svävat i nuet hela sommaren. Och kunnat glädjas och njuta av det som alla nu:n har kommit med. Utan att sakna något. Utan att smärtas. Utan att önska, hoppas, drömma. Utan att vilja kräkas. Eller kontrollera lusten att vilja fly.

Men nu drar hösten in över havet. Jag har lyckan att få vistas vid ett hav. Jag har lyckan att få vistas under en stor himmel. Lyckan att känna dofter, smaker, lyckan av att kunna se, ta in intryck ( igen ), lyckan att bli nyfiken, lyckan att älska och älskas, lyckan att höra till. Höra till mina vänner som hör till mig, höra till min familj, som hör till mig. Lyckan att kunna gå, att röra mig, tala, att dansa, att känna. Lyckan att njuta av regnet, av blåsten, av värmen, av luften.

Jag vet att det finns ett stort behov hos många som troget återkommer till min blogg trots mina långa tystnader att jag skriver mer kring det som har hänt mig. Ödeläggaren. Och jag kommer säkert göra det. Men jag vill inte fjättra tankarna till det.

Även fast jag inte skrev Ödeläggaren, denna svåra hemska tunga bok, för min skull, utan för andras – och för att ge mer kunskap kring ett tystat och skambelagt fenomen som kommer att fortsätta upprepas i olika former, där människor alltid kommer bli djupt sargade och ensamgjorda, ett fenomen som är extremt brutalt fast det inte syns utåt, vilket utgör en del av brutaliteten.. som jag visste måste beskrivas, åtminstone några enklare skikt av brutaliteten för att jag ansåg att det var min plikt och uppgift, så har boken också gjort något viktigt med mig själv. Utifrån vad jag nu erfar, måste jag säga att det är en klok idé att skriva ner sitt trauma.

Som sagt, jag trodde inte ens att det var något jag behövde. Och jag själv och mitt mående var inte bokens syfte utan fenomenet, beskrivet genom mig, ett allmänt men netystat fenomen som kan appliceras på de flesta andra, eftersom det alltid följer en viss mall.

Men, det visade sig alltså också vara en konstruktiv idé, rent privat, att skriva ner det hela. Men jag tror inte att det räcker med att bara skriva ner ett trauma. Det första utkastet blir alltid så fyllt av affekt. Det kanske känns som en lättnad men det räcker inte. Jag tror att om det ska ha en läkande effekt – som det tydligen har haft på mig i viss mån – så måste man tyvärr skriva om det, gång på gång. Man måste analysera det, klä av det, bena upp det. På ett sätt uppleva det hela igen. Och sedan klä det på nytt i känslor, inifrån, beskriva hur det kändes att förlora sig. Att inte längre veta vad någonting betydde. Det är den största mardrömmen. Att ens orientering, den grundläggande, tas ifrån en. Att inte längre lita på eller förstå ord, inte längre lita på eller förstå vad man ser, hör och vad man själv drar för enkla slutsatser. Men vem är redo att göra det arbetet? Det arbetet kändes som om det tog mina sista livsresurser. Resurser jag borde spara och bygga på istället för att kunna gå vidare.

Sedan, när det är skrivet, måste det också läsas. Inte av offentligheten, som när en författare skriver och måste utstå att bli granskad, hånad, kritiserad – utan av de närmaste. Och de närmaste ska då helst kunna ta det till sig, så att man känner att det man varit med om landar någonstans, hos dem man älskar eller är tillgiven. Så att de kan lägga sina mjuka armar om alltihop och kyssa bort ens tårar, något som kanske inte sker i praktiken, men som känns som något liknande. Men allra mest; man själv ser vilken strid man har genomlevt. Man kan se på sig själv med respekt och ömhet. Vilken fruktansvärd mardröm jag hamnade i, så oväntad, så fullkomligt ny på alla sätt, så obegriplig, med sådan människa som man aldrig kunnat föreställa sig… vilken strid man har utkämpat…. förlorat, men ändå vunnit. För om man kommer ur ett sådant övergrepp levande har man vunnit.Man kan säga till alla som Mowgli till Balou ”jag är tuffare än vad somliga tror!” – förmodligen tuffare än vad man själv tror. Man kan se sina resurser. Man kanske kan rikta dem rätt, sedan, sin energi, sina resurser, sin storhet.

Men man måste inte vara stark hela tiden.

Det är inte den sammanbitna styrkan som gör livet värt att leva. Det viktigaste är att man har återerövrat förmågan att vila. Att få vila. Att vila i ett nu. Att njuta av ett nu, njuta av att allt man gör i det nuet är att kunna vila.

Denna blogg är skriven med blåsten vinande kring fönstren och en stor hundnos liggande delvis över tangentbordet, snarkande, och en annan hund tätt tryckt mot min arm. Frid.

Publicerat i Blogg | 8 kommentarer

POCKET på ÖDELÄGGAREN UTE NU!

Så bra!

Nu finns Ödeläggaren också i pocket! Den är billigare och lättare men förhoppningsvis finns alla sidor med!

Jag vet att det är många sidor, men jag är ganska säker på att om jag hade kortat den hundra sidor hade ni läsare inte dragits in i berättelsen på samma sätt. Det här är inte något man kan berätta kort, det kräver sina sidor, även om det känns tungt ibland.

Det är toppen att det på framsidan står ” En av 2020 års mest omtalade böcker”, för det var den ju verkligen. Den är fortfarande, efter elva månader, omtalad och det är roligt att nu när människor rör på sig träffa på folk som säger att de hamnat i olika diskussioner med vänner och bekanta om Ödeläggaren. Onekligen har den väckt otroligt mycket tankar och känslor som berör existentiella spörsmål och reflektioner kring mänskliga värden, moral, etik, godhet, ondska, vem är jag – och hur skulle jag göra om en fattig pappa stod utanför min dörr och bad att få låna mitt hem en kort period för att den lille sexåringen ska kunna ha sommarlov med sin pappa?

Ja, sedan rullar frågorna på! Och ilskan och irritationen!

Det är roligt att många tror att jag har skrivit boken i affekt. Då har jag lyckats!

Eftersom jag inte alls har skrivit den i affekt utan efter att ha gått igenom massor av text och olika linjer och analyserat och brutit ned det hela – för att sedan klä det igen, i det drama som det var – i hur jag upplevde det. Han hade ju en iskall plan och agerade iskallt, förmodligen hade han förberett varje litet samtal vid tekoppen eller middagen, eller sena aftonen – för att leda mig dit han ville, eller bara förvirra mig, eller fiska efter hur mycket tålamod och empati och moral jag hade. För att kunna skriva historien måste jag analysera vad han gjort, vad han kan tänkas ha tänkt etcetera. Och hur jag reagerade. Naturligtvis. Skala av – vara lika iskall, för att sedan bygga upp. Det förarbetet lärde mig en hel del om hans kyla och om mina tappra försök att förstå vad som pågick. Det gjorde jag ju aldrig. Däremot får ju läsaren förstå, annars hade det varit hopplös läsning och det är ju ingen pusseldeckare.

När allt var djupt förvirrat medan ödeläggelsen pågick hade jag bara min moral att hålla i. Moralen var simpel: om jag har lovat att hjälpa så får jag inte hoppa av. Det var i detta fall ett löfte som kunde rädda – eller stjälpa två andra människor – varav den ena var viktig ; ett litet barn. Om det bara hade handlat om gubben hade jag aldrig öppnat dörren. Så långt sträcker sig inte min medmänsklighet. Men det var ett BARN, med stora ögon, gluggar mellan tänderna och smala ben och armar.

Moralen höll jag. Hela vägen. Min moral och uthållighet i kombination med en psykopat förstörde mig. Men jag förstår mig själv, att jag i allt stormande, all nednötning, hade en enda ledstång som jag grabbade tag i och följde i dimman. Min moral.

Sedan dök det upp andra som sa sig vilja hjälpa mig. Men deras moral var inte densamma. Ack nej.

Det är ett personligt förhållningssätt och ett i hög grad rationellt beslut. Det var det enda rationella jag kunde komma på. Inte vika från min egen moral i alla fall.

Jag har sett mycket lite av det som är min egen moral hos andra. Kanske jag verkligen var ett unikum, som Sam så glatt sa. Jag har sedan – post Sam – sett hur folk är redo att låta mig gå under hellre än att erbjuda mig lite ekonomiskt lättnad fast de själva har de gott – och ändå påstår de sig stå mig nära och vilja mig väl. Det är intressant. Pengar är verkligen något extremt laddat för många, särskilt för de som har dem. Aldrig i min själ att de släpper ens en tia – hellre betraktar de någons långsamma undergång. Jo jo men, några sådana känner jag minsann!

Jag har sett hur folk som står mig nära, bor några kvarter bort och säger sig bry sig om mig, aldrig har sagt ens” vill du komma på te?” eller ”vi bjuder på middag!” Sedan möts man i olika sammanhang och kramarna är desamma och försäkringarna om att jag hör ihop med dem, och att det inte går att ändra på och för enkelhetens skull spelar jag tillgiven tillbaka. Det är ett nytt pikant inslag i mitt liv, ganska beklämmande men det går mycket bra för mig att dra mig undan också.

Och jag har som väl är också sett motsatsen! Och det glömmer man inte HELLER, aldrig, aldrig!

Inte minst bland människor som inte är mig särskilt nära, rent SÅ, men som bjuder på mat, frågar om jag behöver något, skänker mig en liten slant eller en uppmuntrande present, eller ett halvt lamm eller en tjänst! Bara så där. För att de vet min situation. De finns ALLA i mitt häpna hjärta.

Det är intressant att iaktta, när man är en betraktande författare. Det kan inte hjälpas att det väcker en lite lömsk tillfredsställelse i mig att se vilka som hycklar. Jag hycklar numera tillbaka, som sagt, för enkelhetens skull, genom att le och bidra till stunden tillgjorda tillgivenhet.

Sedan finns det ju de alldeles ÄKTA vännerna och släktingarna. De som är RIKTIGA och som jag därför älskar ännu mer. Överhuvudtaget älskar jag väldigt mycket sedan det här hände. Inte minst LIVET!

Det är verkligen SANT att man ska rensa bort dem som tar energi ifrån en. Vad ska man med de människorna till?

När det finns så många ALLDELES UNDERBARA personer att vara med istället, människor som får en att LE och sjunga och skratta för att de faktiskt har schyssta hjärtan. Som får en att fortsätta TRO PÅ MÄNNISKAN!

Angående boken får jag ibland höra att jag har ” lämnat ut mig”. Vad är det?

Vad menas? Lämnar man. ut sig varje gång man talar om livets olika dimensioner och människovarandets komplicerade fenomen ? Det visste inte jag. Det är ju världens löjligaste grej att säga. Är folk så fasadfixerade är det inte undra på att de känner leda och tristess och ensamhet och dövar sina sinnen med dagdrömmar om lyxkonsumtion och dylikt. Alkohol!

Jag har alltid trott att vi går här alla ungefär lika ovetande om hur och varför och vad, på jorden, i detta enda liv och upplever märkliga saker som ingår i människovarandet. Jag har alltid trott att man gärna vill höra med de andra hur de har det, och så kan man få nya infallsvinklar och perspektiv som kanske gör att man tar vissa steg annorlunda. Jag har faktiskt alltid frågat andra vad de tycker om det och det underliga fenomenet som man inte har fått lära sig något om eller inte trodde skulle hända en själv, och jag har alltid fått svar från andra. Man kan ju fråga någon på ett tåg, eller på en busshållplats. Var som helst. Precis som man kan resonera med sina vänner eller bekanta på en middag. Ingen vet ju egentligen!

Jag trodde alla var nyfikna och undrande. Men inte fasadmänniskorna.

ibland känner jag mig som Indras Dotter i Strindbergs ETT DRÖMSPEL. Nedsänkt på jorden, förundrat betraktande vad som sker, vandrande genom det ena och det andra. Det är ganska skönt. Det blir inte så pretentiöst. Mer avspänt. Dessutom närmare sanningen, eller LIVSKÄNSLAN, tror jag, än fasadsköldparerandet.

Just vad det gäller psykologin i ÖDELÄGGAREN vet jag för övrigt att det är samma process , och samma mönster som upprepar sig, mellan psykopatiska förövaren och dess offer – om och om igen. Förtecknen, innehållet, syftet, situation och villkor är lika olika som det finns människor, ögonblick och möten- men ändå är det som att lägga en mall på alla ” fall”. Som om alla psykopatiska förövare har gått i samma skola. Och de friska människornas reaktioner och förvirring är alltid densamma för att vi är byggda på ett särskilt sätt.

Så DET känner jag inte alls är utlämnande.

Men återigen, lämna ut sig?

Vad betyder det? Som om man lämnat sig oskyddad att hugga, flå och slå, fast inte konkret utan mer som om ” haha, vi vet vem du är! Vi vet dina svagheter! Vi kan skratta åt dig. Du ger oss tillåtelse att se ner på dig!”

Är det så man menar? Något slags SKAM över den som ”lämnat ut sig” för att den är människa!

Löjligt och kontraproduktivt om man anser att människan kan utvecklas och att det finns ett omedelbart värde i just detta: utvecklas, bli alltmer mångfasetterad i sin förståelse av människan – kunnig om människolivet. Hur ska man bli det om inte folk ” lämnar ut sig”? GEnom navelskåderi och teori?

Däremot ! Det finns saker som jag INTE har skrivit om. För att det är privata. Det mest centrala i boken, som jag nu i efterhand inser att jag borde ha tryckt mer vid är min pappas död och min sorg. DET kände jag var alldeles för privat. Jag kände inte att jag hade rätt att skriva om något så intimt och personligt, och jag ville det inte heller. Inte heller skrev jag om min mammas död, som också skedde plötsligt, endast ett par dagar före rättegången.

Jag borde ha skrivit mer om denna min sorg, som jag befann mig i, precis under den tid Sam fick mig att låna honom de första summorna som snärjde mig. Jag var i sorg och ständigt pressad av honom, dessutom höll han mig ofta sömnlös och vägrade flytta. Det var för mycket för mig. Men jag borde ha skrivit om mina nätter när jag grät över pappa, det var ju inte en sorg som gick över på en månad, den fortsatte precis enligt regelboken, ett år akut. Efter ett år började det kännas bättre. Men då stod Ödeläggaren redo med nästa katastrof som genast slog omkull mig igen.

Så nej, jag tycker inte att jag har utlämnat mig med min beskrivning av hur en psykopatisk person förstör en annans hjärna, tillvaro och framtid – eftersom det är precis SÅ det brukar gå till.

Men däremot, om jag hade skrivit mer om min sorg efter pappa, eller efter Malik, eller hur min mammas död och hur alla känslor kring det hotade att slå omkull mig precis dagarna före rättegången, då hade jag känt att jag var privat på ett sätt jag aldrig skulle vilja vara.

Syftet med boken var att blottlägga, att formulera, att försöka få läsare att förstå den process som är så obegriplig – som var fullkomligt obegiplig för mig med innan jag hade varit med om det så klart – för att vidga begrepp, lyfta skam, hjälpa andra offer och för att förmedla lite kunskap. Men kunskap vad det gäller sådana här saker måste KÄNNAS. En faktabok ger inte samma intryck.

Det jag har skrivit i Ödeläggaren är sant, men det är analyserat, arbetat och en linje är vald ( den som kunde leda till att han straffades, det vill säga pengarna) – sedan klätt i sitt drama igen. Annars skulle ingen orkat läsa den. Den hade varit meningslös.

Men det är ett gott betyg att många tror att jag har skrivit den RAKT ut , fångad av mina egna känslor, i affekt med andan i halsen.

Trots allt, I am a writer you see.

Och spring nu gärna och inhandla pocketen. Kolla om sista sidan är med!

När ” Den hungriga prinsessan” kom ut och hade sina två veckor i Pocketshops skyltfönster ( mycket värdefullt) upptäckte jag av en slump ( inte ansvarig utgivare så att säga ) katastrofen: sista sidan SAKNADES! Alla ex fick skyndsamt dras in och vips var de två viktiga veckorna i Pocketshops alla skyltfönster BORTA.

När den korrekta versionen med ALLA sidor kom ut var det tyvärr försent.

Rapportera gärna om sista sidan finns ! Själv är jag i obygden någonstans i tottahejti och snyltar på hackigt internet för att få iväg alla de här orden till min slumrande blogg.

En del människor

Publicerat i Blogg | 5 kommentarer

Blåbärsblom och bänkdiskmaskin

Tur för mig ändå att den lägenhet vars hyreskontrakt jag kunde komma över efter att ha förlorat min bostadsrätt i Söder Torn, Medborgarplatsen, Södermalm, Stockholm på grund av Sam, ödeläggaren, ligger där den ligger. Jag hamnade i en vänlig förort, intill en stor susande vildmark.

Ingenting av det hade jag vetat, om jag hade fortsatt trampa betongen kring Medis. Ingenting om de obeskrivliga skogsvandringarna i alla slags väder – med upplevelser av naturen som gör mig tårögd, andlös, ger en känsla av både välsignelse och vemod. Med välsignelse menar jag inget som har med gud att göra i den religiösa meningen.

Livet!

Jag har aldrig varit tät, inte sedan skilsmässan och alltid kunnat uppskatta och njuta det lilla, och utmanats av att ha liten kassa. Nu har den utmaningen gått på högvarv, men jag är faktiskt bra på det, och det gör mig stolt. Jag hittar fina saker billigt. Jag sätter ihop mitt hem med begagnade men bra fina saker. Billiga. Blocket är perfekt. Men det finns också en del att finna i grovsoprum. Där har jag hittat matstolar – och fint skoställ målat i fin färg, ett klaffbord ( som jag sålde på Blocket – det var mycket populärt) – olika varianter av funktionella diskställ, ett sideboard, med mera. En soffa fick jag från en bekant efter att ha frågat på FB och den byttes senare ut mot en soffa jag fick ta över efter min son som hade tagit över den efter sin pappas före detta donna. En mycket bra soffa! Eftersom jag inte har en symaskin och inte har råd att sy upp fodral köpte jag tyg på Carlsons, riktigt sofftyg men inte i den exakta färg jag ville ha tyvärr, och så har jag fästat det med säkerhetsnålar. De går upp hela tiden men ändå! Det funkar!

På senare tid har jag också fixat min balkong som jag aldrig vågade sitta på förut i rädsla att ödeläggaren skulle hitta mig och som jag därför klädde ut till något slags avskräckande pundartält. Men nu har jag varit på Rusta, en väninna har kört mig och jag har lagt fint golv och har blommor i krukor, ljusgirlander och vindskydd. Riktigt mysigt. Helt underbart, fast den är liten och något felplacerad. Jag känner mig så stolt när jag ser ut på den. Och det kostade bara tusen kronor att göra den så fin.

Dessutom har min händige granne hjälpt mig att lägga ett golv före jul, golvet är ljust och tåligt och var på rea och lyfte atmosfären i hela hemmet. Golv är viktiga. De golv som fanns här när jag kom och som jag tvingats leva med i nästan sex år var av äcklig gammal linoleum, fulla med små konstiga hål som samlade skit, och aldrig gick att få rena. Så fort jag såg dem påmindes jag om min tråkiga situation och just detta: att det var fult och inte ens gick att få rent gjorde att allt i ett slag kunde kännas hopplöst. Jag hade mitt hem förut , ni vet, ett hem jag hade kämpat för, ett vackert hem med vackra golv och fönster och utsikt över stan, ett tryggt och säkert hem. Som jag förlorade på grund av det tiofaldiga brottet.

Men detta nya golv gör mig gladare. Jag nästan svävar fram på det. Det fick mig att börja sjunga för mig själv. Det gav mig energin att dansa, som jag brukade göra av ren livslust varje morgon – innan Sam, den falske, psykopaten och ödeläggaren trängde sig in i mitt hem med sina fejkade sorger och vädjade till en medmänsklighet jag tyvärr råkade äga. Men jag tar mig framåt, envist, långsamt och delvis bävande skapar jag något igen – för mig själv.

Och en morgon, för bara ett par veckor sedan, insåg jag att jag inte stod ut med det ohygieniska fula badrummet här mera. Det har funnits ett badkar innan jag kom hit och det vill jag ha igen. Eftersom hyresvärden inte gör något för oss, får man göra det själv. Jag hittade sprillans nya badkar på Blocket och efter att jag kämpat en hel dag för att slita och skruva och bända loss diverse ting som gjorde varje dag till en bister kamp, levererades badkaret nästa morgon. Och med lite nya inköp och en del uppfinningsförmåga har jag nu också ett fint badrum. Jag tror knappt det är sant. Ett par spegelskåp som jag har köpt på Blocket ska upp med hjälp av grannen, bara, sedan är det helt klart! Det är så att jag kan gråta.

Jag skapar ett nytt hem till mig. Bit för bit. Med mycket lite pengar och tack vare ingivelser i rätt ögonblick vad det gäller det nyckfulla utbudet på Blocket! Och till råga på allt; nu har jag köpt en bänkdiskmaskin. Den kostade tusen kronor.

Sedan har jag inte kunnat sova på hela natten, plågad av oro som fått sig rent kroppsliga uttryck, så hemskt ont i magen av nervositet! Hela ångesten som Sam placerade i mig triggad. Hur ska det gå? Hur ska jag klara mig? Hur i helvete har jag kunnat lägga pengar på en bänkdiskmaskin med mera? Jag har ju inga marginaler! Jag fick inget stipendium från Författarfonden, inte heller något krisstöd, boken Ödeläggaren säljer mycket bra men det handlar om tolv kronor netto per såld bok och ett par kronor per såld e-bok eller ljudbok. Vad sysslar jag med? Vad tror jag? Hur kan jag vara så vårdslös och vidlyftig? Jag kommer säkert gå under i alla fall nu! Stupet öppnar sig under mig så fort jag har gjort något bra för mig.

Jag vet inte vad som är rätt. Förmodligen att fortsätta som jag har gjort framförallt de senaste sex åren med att egentligen knappt ens köpa mat, i rädslan att allt ska försvinna, att inga nya pengar ska komma in. Men jag orkar inte leva så. Jag orkar inte skapa utifrån det, vara glad, vilja något. Jag tänker ” Tänk om jag blir 94 år som min mamma – hur fan ska jag kunna bo och äta ända till dess? Hur roligt kan det bli? Inte ett dugg!”

Jag får helt enkelt bestämma mig för att jag har gjort rätt i att skapa en trevligare tillvaro för mig, försöka göra denna plats jag hamnade på till ett hem jag mår bra i, inte till en plats som i sin nednötta skepnad på fel ort cementera mig i den olycka som ödeläggaren lämnade efter sig – fullt medveten om sitt dåd – en olycka vars följder samhället inte hjälper den utsatta/ e i.

Och det är en fin plats, jag har haft tur för jag går i den vilda skogen och får vara med om något så förtrollande som att vandra i högt blåbärsris, fullt av ljuslilarosa blivande blåbär, omgiven av hundratusentals knoppande liljekonvaljer, långt under de höga gamla träden. Ekorrar utför sina akrobatiska konster över mig, de vackra rådjuren betar intill mig, korpen ropar och jag får massor av vitaminer från de ljusgröna syrliga granskotten, medan jag funderar över livet, och tar en paus innan jag går hem och förskräcks igen över bänkdiskmaskinen för tusen kronor.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Den nyvakna DEBATTEN om mäns våld mot kvinnor

Den senaste tidens mord på kvinnor har som alla vet skapat en debatt som borde ha förts för evigheter sedan – och som man kan befara kommer vakna till emellanåt utan att något görs av bestående värde, precis som det har sagts i minst trettio år att man NU minsann ska se över de ensamstående mammornas ekonomiska situation i vårt samhälle.

För trettio år sedan vet jag att man talade ordrikt och eldigt om de ensamstående mödrarna och deras ekonomiska utsatthet som måste förbättras, eftersom jag då hade en väninna som just hade skilt sig med två små barn. Den före detta mannen bidrog inte ens med pengar till ett par nya strumpor till barnen och själv arbetade hon inom kultursektorn – en av dem som förskönar samhället med sin konst ni vet – och hade alltså absolut inga ekonomiska marginaler.

Femton år senare var jag själv ensamstående med tonårsbarn och även då hade man insett att de ensamstående mödrarna hade en mycket svår situation i vårt samhälle där alla ska ha samma möjligheter och värde – utan att det hade märkts någon förbättring.

För några år sedan drog me too över världen och den verklighet kvinnor lever i blottlades för alla och envar, allt det som varje kvinna vant sig vid och tänkt ;”Det är bara så här, det finns inget att göra” efter att ha utstått oinbjudna sexuella närmanden och yttranden sedan vi fick bröst. Heureka, världen reste sig emot detta och kunde plötsligt identifiera det som övergrepp och kvinnor kunde se på varandra och ropa ”DU MED?”

Nu vaknar alla ett par år senare och för plötsliga allvarsamma debatter om mäns våld mot kvinnor…. som om det vore något nytt och något isolerat från exempelvis hur man värderar mödrar, ensamstående mödrar, hur man värderar kvinnors arbete, hur man värderar kvinnors hälsa, hur man värderar kvinnors makt över sina egna kroppar? Och knappast borde det ha behövts mördade kvinnor för att slutsatsen skulle kunna dras efter det klarspråkiga Metoo, men si det krävdes det. Det är ändå förbluffande att en tanke sällan tycks leda till en annan!

Men alla tänkande människor välkomnar debatten om våldet mot kvinnor, men FORTFARANDE talar man inte om det kontrollerande våldet, om det psykiska våldet, om det som somliga kallar emotionella våldet. Varför är kunskapen om detta obefintlig? Alla som har utsatts för psykiskt våld ( vilket ofta är det fysiska våldets första fas ) måste känna ett skrik i bröstet när det hela tiden utesluts i dessa allvarliga debatter! Ett skrik!

Det psykiska våldet är svårare än det fysiska. Det psykiska våldet bryter ner människor på ett djupare sätt. Och vanligen har de som utsatts för fysiskt våld förberetts med psykiskt våld. Att tillintetgöra, handlar det om. Att ta makten.

Men det psykiska våldet OSYNLIGGÖRS.

Det psykiska våldet är inte straffbart, inte ens om det används som ett vapen för att komma över andra människors tillgångar. Vid sådana brott – (som det brott jag själv har utsatts för som enbart var möjligt att genomföra genom det utstuderade psykiska våldet utfört av en man som fick makt över mig då jag var i akut sorg efter min pappas plötsliga död ) – anses det inte ens ha funnits ett VAPEN, det anses inte ha funnits ett VÅLD – för att det psykiska våldet inte räknas, det är inte straffbart. Med andra ord är det fullt tillåtet.

Hur är det möjligt i en modern tid? Vi lever i en tid som svämmar över av olika metoder för framgångsrikt tänkande, eller lugnande tänkande, av en stor acceptans för psykisk terapi och hjälp, ett allmänt djupt erkännande av värdet av t. ex kristerapi och idrottspsykologi och hundpsykologi och diverse annat… MEN att räkna in det mänskliga psyket när det handlar om psykiskt våld är fortfarande helt främmande. Hur är det möjligt?

I min förra blogg förklarade jag att jag inte kan få någon ersättning från staten för det rån ( 3, 4 miljoner ) jag utsatts för – för att förövarens vapen inte var fysiskt våld. Det ekonomiska brottet kallas ” förmögenhetsbrott ” alltså väldigt distanserat från psykiskt metodiskt övergrepp och våld mot en människa i syfte att ta ifrån henne allt hon äger. Väldigt långt från att dagligen nöta ner en annans psyke, trötta ut, förvirra med målet att tillintetgöra, krossa offrets förmåga att tänka och agera utifrån sig själv. Det är alltså inte ” våld ” .

Hur är det möjligt att kunskapen är så ringa? Och hur många offer för detta slags brott offras igen av samhället – även om samhället har åtalat och dömt förövaren? Hur många offer som mot alla odds har klarat sig genom det våldet, går under när samhället säger ” du har inte utsatts för våld. Du får ingen ersättning. Ingen hjälp alls faktiskt.”

”Våld mot kvinnor” är ett begrepp som måste innefatta också det psykiska, emotionella, ekonomiska våldet, annars är diskussionerna och ” lösningnarna” fortsatt tama och kommer visa sig verkningslösa i det stora hela.

Man måste tänka ännu längre:

Vad är en kultur som hyllar våld mot kvinnor, vilket är vad vår kultur gör, och tjänar massiva pengar på just exakt det; våldet mot kvinnor? För er som inte har reflekterar över det kan jag tipsa om att titta närmare på storsäljande krim ( skrivna av både kvinnor och män som gör sig själva rika på sitt nedplitade utstuderade våld mot kvinnor) och de oändliga mängderna TV- serier, långfilmer som lockar med kvinnor i skräck, om de ens lever när dramat börjar. Sedan har vi prostitutionen, våldsporren. Den som fortfarande hävdar att kvinnorna gör det för att de vill det, har inte orkat skrapa på ytan – eller saknar empati, vilket ju ungefär 3 % av befolkningen gör, förmodligen fler. ( enligt forskning )

Hur kan man BARA diskutera mäns våld mot kvinnor? Man måste diskutera mansrollen, man måste diskutera vad pojkar lär sig redan från förskolan ( då de oftast lär sig bra saker ), vad de sedan lär sig i skolmiljön, av sina fäder, mödrar, av den kultur som lever i vårt samhälle. Kvinnor har arbetat i generationer för att förändra kvinnorollen till att få bli HELA MÄNNISKOR ( det är en bit kvar som synes ) men när ska MÄN börja driva rätten till att få vara HELA MÄNNISKOR? De var hela människor som små pojkar! Som små hade de alla förutsättningar att bli bra män. Då var de flesta ömsinta, omhändertagande, generösa, kärleksfulla – och älskade sina mödrar ( kvinnor )

När ska blicken riktas mot den kommersiella kultur där kvinnors plågsamma död eller förödande skador är navet som nöjet snurrar kring? På annan industri ställs kravet att den ska ta ansvar för den skada deras produkter åsamkar miljön.

Varför ställer man inte samma krav på underhållningsindustrin? Några procent av intäkterna på filmer / böcker där kvinnor ( om och om igen ) offras som en del av underhållningen bör gå till verksamhet där kvinnor skyddas för detta våld, och till verksamhet som arbetar med MANSROLLEN.

Varför inte? Industri som industri.

Och slutligen; För egen del kan jag inte förstå hur man som författare kan vilja fördjupa sig i att beskriva vidriga mord och övergrepp på kvinnor ( och andra levande varelser ) FÖR ATT tjäna sina pengar? Någonting inom mig reser sig kraftfullt emot tanken. För mig finns det inget som helst beundransvärt i det (ibland) goda liv detta underhållsvåld ger sina upphovspersoner. Men eftersom kulturen hyllar pengar och våld är de förstås både respekterade och beundrade – ja, objekt för andras längtan och drömmar om framgång.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Ödeläggaren och samhället lämnar brottsoffret till sitt öde ( mig i detta fall )

När förövaren, i detta fall ” Sam Paris” som alla kan läsa om i boken ”Ödeläggaren” , inte betalar vad de är dömda till kan man vända sig till Brottsoffermyndigheten för att ansöka om ersättning. Det gjorde jag.

Sam använde sig av psykiskt avancerat våld och även fysiskt våld, manipulationer och hot, för att komma över de pengar han visste fanns förankrade i väggarna till min bostadsrätt mitt i Stockholm. Det psykiska våldet och hans belägring av min tillvaro var hans vapen. Han fick god hjälp av att min pappa plötsligt dog i samma veva som jag annars hade fått ut inkräktaren Sam ur mitt hem. Vi hade ingen kärlekshistoria. Jag hade handlat utifrån medmänsklighet, hederlighet och en känsla av ansvar. Han hade använt sig av sin lille son för att väcka min medkänsla och min starka ansvarskänsla. Han använde sig också av enkla knep som att hålla mig vaken om nätterna och latenta hot som jag inte förstod och jag var ganska utmattad när min pappa plötsligt dog och Sam Paris satte omedelbart klorna i mig.

Detta vet alla som har läst min bok och det är lite tjatigt, men det är en del av förutsättningarna för att han skulle kunna genomföra sitt kallsinniga brott mot mig – det vill säga ruinera mig, för att sedan försöka tysta mig – de flesta offer för psykopater tystnar. Jag anmälde med min familjs hjälp, när det hela äntligen uppdagades ungefär i samma veva som jag övervägde att ta mitt liv som den enda utvägen ur kaoset som han skapat i min tillvaro och inte minst i min förstörda hjärna. Att utmatta sina offers hjärnor är naturligtvis en del av metoden, sådant är psykopatiska människor mästare på.

Medan brotten, det tiofaldiga som jag kallar det, eftersom det handlade om tio överföringar av pengar till hans konto -pågick under tre och ett halvt år pågick förutom det intrikata och hotfulla psykiska våldet ( som man kan läsa om i Ödeläggaren och som jag inte pallar att repetera här, just nu) ett fysiskt våld. Så som ofta är fallet då en individ utsätts för fysiskt våld i en situation där de är fast, t. ex som när en ung människa utsättas för sexuellt övergrepp av en släkting eller dylikt, tycks hjärnan välja att nästan omedelbart förtränga det. Det var likadant med mig. Jag var rädd, jag var utsatt – men stod inte ut med att förstå det – och när han kryddade det hela med lite fysiskt våld översteg det min förmåga. Jag kunde inte ta in det, processa det. Jag var fullt upptagen med att hålla mig samman så att jag kunde klara mig något så när framåt.

Minnet av det fysiska våldet kom efter att jag hade anmält hans brott, men fortfarande inom den tid då man kunde tillföra fakta till förundersökningen. Jag skickade en bild på mina skinkor, som var blodstrimmiga av hans slag, till polisen som utredde ärendet. Han var en väldigt snäll och empatisk person. Jag berättade också att Sam brukade välta omkull mig när jag gick igenom min egen lägenhet, över vardagsrumsgolvet. Jag kunde aldrig veta om det skulle ske, och jag ville inte visa mig rädd. Dessutom måste jag gå fram och tillbaka i min lägenhet! Ibland välte han mig gång på gång, ibland inte på en månad. Plötsligt låg jag under honom på golvet. Han stod över mig och skrattade. En gång stod han över mig med näven knuten och siktade mot mitt ansikte, ifrån hela sin längd. Den gången kröp jag bort.

Många gånger halade han in mig när jag passerade i mitt vardagsrum med öppen planlösning ( alltså även kök ) och tryckte ner mig över sitt knä och slog mig över rumpan med öppen hand. Länge. Han höll fast mig med sin andra armbåge i min rygg, lutade sig tung mot mig och slog med all kraft med den fria handen. Medan han skrattade. En gång tog jag ett kort, för jag själv ville se eftersom det gjorde så ont. Mina skinkor hade nästan spruckit upp i blod, de såg ut som om de vore piskade.

Många gånger kom han bakifrån när jag satt ner och började ” massera” mina axlar. Ibland var det i all ” vänlighet ” även om jag aldrig hade bett om det och aldrig tyckte om det. Jag kunde inte precis protestera. De flesta gånger fortsatte ” massagen” hårdhänt uppför min hals, han klämde till så att jag måste öppna munnen och då tryckte han in fingrarna i min mun, ibland så långt ner att jag klöktes. Jag satt prickstill. Jag visade inga känslor. Jag tänkte det var bäst så. Han skulle inte vinna. De gångerna skrattade han inte. Han gick sin väg utan ett ord, bara en mörk blick över axeln.

När jag började känna mig trygg, då jag förstått att de mina fångade upp mig och fanns för mig – och jag hade anmält, började minnena av dessa övergrepp komma tillbaka. Jag minns en gång jag plötsligt berättade dem för Patric som jag var tillsammans med då. Han blev helt chockad. Och jag utbrast i ett chockat skratt ”Man skulle nästan kunna säga att jag har utsatts för ett övergrepp!” han tittade förstummad på mig. ” Ja! Du HAR definitivt utsatts för ett övergrepp! Inte bara ett!”

Själv hade jag inte hunnit med att fatta det. Det tog ganska lång tid. Hjärnan kan bara ta en liten liten bit i taget.

Jag anmälde detta till min kriminalare. Han sa att det inte var intressant för detta ärende. Hur kan det inte vara det, det var ju ett av hans vapen för att montera ner mig, skrämma mig och få mig att göra som han ville?

Nej, det är ett civilmål, sa min polis. Det är i så fall en annan anmälan, separerad från denna.

Polisen ville ha kopior på mina 23 dagböcker där jag hade skrivit en del om vad som pågick. Jag skrev, men jag skrev för att försöka minnas allt han hade sagt så att jag skulle slippa drabbas av så stor oro och ångest oavbrutet, och för att orientera mig. Jag trodde det var jag som uppfattade allt fel och som var full av brister. Det är så de jobbar. I min skörhet efter många sömnlösa nätter ( slutligen flera år ) och min pappas död var jag inte längre så kaxig som jag hade varit den första tiden vi lärde känna varandra. Han kände hur han började besegra mig. Han skulle slutligen vinna. Men nu var jag hos polisen och förundersökningen hade börjat dagen efter anmälan, en åklagare var inkopplad.

Polisen sa ” men vi vill bara ha de delar där du skriver om vad han säger att pengarna ska gå till. Det är bara det som är intressant för målet. ”

”Men det psykiska våldet då? Allt han gjorde, hotade, och skrämde och förvirrade mig med? Det som var hans vapen för att komma åt allt?”

”Nej, det är inte intressant”, svarade polisen. ” hoppa över det.”

Men varför? Jo, för psykiskt våld är inte straffbart i Sverige.

I mitt ärende var det bara en sak som var straffbar och det var att han hade sagt att de pengar han fick mig att låna ut skulle gå till andra saker än vad de bevisligen hade gjort. Jag trodde de skulle gå till att bygga upp ett liv för honom och hans utsatta lilla pojke. Och jag trodde att han var driven av viljan att förbättra världen, en man som själv kom från djupt fattiga och rasistiska förhållanden. Så var det inte. De gick till att finansiera en kort tid av flärd och lyx i hans futtiga liv, istället. Ingenting till pojken, ens.

Hans vapen var alltså inte något man tog upp i målet.

När vi kom till Tingsrätten hade jag min historia glasklar. Själv hade han glömt det mesta eftersom han alltid ljög. Det kan vara svårt att hålla reda på lögner i flera år. Jag hade skrivit ner så mycket att jag däremot visste. Det var min styrka.

Åklagaren hade dock förstått något utöver det rent juridiska och sa i sin slutplädering att det som hänt mig var en ” normalisering” . Jag utstötte en snyftning när jag hörde henne säga det. Hon förstod mycket mer än lagen. Så är det förstås ofta. Men det var skönt att höra där på plats i Tingsrätten. Två av nämndemännen ville ge honom ett halvår till i fängelse just på grund av detta, men inte rådmannen och den tredje nämndemannen.

Han fick tre års fängelse och dömdes att betala tillbaka allt med ränta. Jag fick också ett futtigt skadestånd för den enda månad jag hade varit sjukskriven i samband med anmälan, på niotusen kronor.

Självklart har jag inte fått ett öre. Kronofogden kunde inte utmäta något. Naturligtvis, han hade ju gjort slut på alla pengarna och sålt allt han hade och dessutom rymt landet eftersom han inte blev häktad, trots att han dömdes till tre års fängelse. Istället överklagade han domen och fick mer än ett år på sig innan det skulle komma upp i Hovrätten och under den tiden flydde han till Sri Lanka.

Och jag då?

Jag fick min upprättelse med tingsrätten, de två timmar och en kvart jag oavbruten talade där. Och jag fick min absoluta upprättelse då domen föll.

Men hur ska jag klara mig? Jag är författare, jag har ingen månadslön, inget arbete att återgå till.

Många tror att jag har fått något slags ersättning för det som togs ifrån mig. Det var 3, 4 miljoner kronor som med räntan han ska betala idag är 6 miljoner kronor.

Nej, det har jag inte fått. Jag har inte heller fått någon information om något. Men till slut tog jag, när jag orkade ta tag i det, reda på det själv.

När den kriminelle inte betalar vad den är skyldig ( hur ofta händer det?) och den är dömd att betala skadestånd och ersätta allt så kan man vända sig till Brottsoffermyndigheten och ansöka om ersättning från staten.

Det gjorde jag i oktober 2020.

För ett par månader sedan fick jag svar. Jag fick avslag på min ansökan. Men jag fick de niotusen som Sam skulle ha betalat mig i skadestånd. Varför fick jag inte mer skadestånd, kan man för övrigt fråga sig?

Svar: Psykiskt våld räknas inte. Sveda och värk och bortfallen inkomst på grund av det räknas. Sveda och värk kan man få av fysiskt våld. Men inte av psyksikt, inte ens om det pågår i flera år. Jo, man kan få alla sorters fysiska besvär men de kan inte kopplas till det psykiska våldet.

Alltså återstod bara den månad jag var sjukskriven och det var en chansning sa min advokat. Men det gick igenom. Niotusen kronor.

Jag hade inte räknat med att staten skulle ersätta mig hela summan Sam Paris rånat mig på ( nej, det räknas inte som rån när det inte är fysiskt våld, förresten) men om jag bara hade fått 10 % hade det varit en bra hjälp för mig.

Men jag fick ingenting eftersom det jag har utsatts för, med resultatet att jag blev hemlös och har förlorat ett stort antal års arbete och gått i terapi i sju år och i perioder måste äta både sömntabletter och antidepressivt, kallas ” förmögenhetsbrott”. Det finns ju enligt domen inget våld inblandat.

Så här står det i Brottsoffermyndighetens beslut angående mitt ärende:

”Brottsskadeersättning för ren förmögenhetsskada lämnas bara i undantagsfall. ERsättning lämnas om gärningsmannen vid tiden för brottet var intagen, på rymmen eller på permission från kriminalvårdsanstalt, från vissa statliga behandlingshem eller var häktad. DEssutom ska det finnas särskilda skäl, t. ex att brottet har begåtts mot arbetsgivare, fosterföräldrar,övervakare eller andra som står i liknande förhållande till gärningspersonen. i vissa ömmande situationer kan ersättning betalas trots att gärningspersonen inte tillhör någon av de nämnda kategorierna ( paragraf 6 – 8 brottsskadelagen) N. N ( jag som har skyddade uppgifter) kan därför inte få någon ersättning.

Kränkning.

För att ersättning för kränkning ska kunna lämnas krävs att den brottsliga handlingen har inneburit allvarlig kränkning av den skadelidandes personliga intergritet. HD har fastslagit att även om bedrägeribrott präglas av viss förslagenhet krävs att gärningen innefattar ett angrepp på målsägandes person, frihet, frid eller är för att ersättning ska kunna utgå ( NJA 2019. s 607)

Det brott som N. N har varit utsatt för anses enligt praxis i sig inte innebära en sådan allvarlig kränkning av den personliga integriteten att ersättning kan lämnas. Det har inte heller framkommit att den nu aktuella gärningen innefattat ett sådant angrepp mot N. N:s person, frihet, frid eller ära att ersättning för kränkning ska utgå. N. N kan därför inte få någon ersättning för kränkning.”

Och varför alltså?

Jo, för att det fysiska våldet inte ansågs intressant i ärendet och det dominerande psykiska våldet helt enkelt inte RÄKNAS SOM VÅLD I SVERIGES RIKES LAG. Brottsoffermyndighetens beslut tas utifrån domen. Inget våld är nämnt i domen.

Så… samhället har kostat på en utredning som pågick under flera år, åklagare, advokater och en advokat till Sam, plus förhandlingar i tingsrätt och i hovrätt ( där han uteblev med hjälp av ett fax från Sri Lanka om att han hade turistdiarré och inte kunde flyga)

Han fick tre års fängelse men kunde fri lämna landet så länge domen inte vunnit laga kraft – vilket den inte gjorde eftersom han hade överklagat till Hovrätten.

Jag får ingen ersättning. Jag tänker ; hur många brottsoffer som jag finns det, som blivit plundrade av brottslingar, hemlösa och fått vår tillvaro förstörd – av en psykopat vars främsta metod är det psykiska våldet? hur är det meningen att vi ska klara oss? Vad kostar det att oskyldiga väl fungerande samhällsmedborgare inte fåt ekonomisk hjälp efter brott av detta slag, utan faktiskt – faktiskt! – löper stor risk att hamna på gatan? Oavsett, de belastar sjukvården år efter år. Vi.

Vi tror att alla människor tas om hand här. Man tror att offer för brottslighet tas om hand av samhället.

Det gäller absolut inte offer för psykiskt våld.

i GB har man kommit längre och nyligen instiftat en lag mot psykiskt våld och när det psykiska våldet är ett led i att komma åt någon annans egendom eller pengar är straffet ytterligare skarpare.

Här ligger vi så långt efter att man , som etablerad och framgångsrik författare, kallas idiot i dagstidningarnas kritik av boken för att man har varit utsatt fö psykiskt våld.

Men nej, kära vänner som tar för givet att samhället har stöttat och hjälpt mig – jag förstår att det är väldigt många som tror att det finns medel att få från brottsoffermyndigheten – Nej, så är det inte.

Publicerat i Blogg | 3 kommentarer

Kärleksbudskapet praktiserat av Katarina Församling Svenska Kyrkan

Själv gick jag ur kyrkan på min artonårsdag, men kärleksbudskapet har jag alltid följt, eftersom jag tycker att det är en grundläggande hållning som människor bör ha sinsemellan.

Denna hållning var mig inte till gagn när ödeläggaren tjatade sig in i mitt liv, via Allhelgonakyrkan, Katarina församling, Stockholm. Efter att ha drabbats av hur utsatt han och hans sexåriga barn var – efter många timmars lyssnande till hans förtvivlan – öppnade jag mitt hem för dem över sommaren. Ni som har läst boken vet vart det ledde. Det vet de flesta utan att ha läst boken idag, verkar det som.

Det var empatin, ansvaret för den andre, i detta fall en far och ett barn – grundansvaret för den andre som jag anser att vi alla har för varandra, som talade i mig. Medmänsklighet kallas det, en nödvändig byggsten i alla fungerande samhällen. Men om han hade varit en person jag hade mött i ett annat sammanhang hade medkänslan inte räckt. Jag litade på honom för att han var knuten till Allhelgonakyrkan, som ingår i Katarina församling. Det faktum att han sedan fem år tillbaka, då jag mötte honom, var aktivt knuten dit var helt avgörande. Han hade stått vid altaret iklädd kåpa och hållit kalken vid de populära högmässor som den populära kyrkoherden Olle Carlsson höll, åtskilliga gånger. Han hade regelbunden verksamhet i kyrkan, med sin kör och han höll många konserter. Han rörde sig också med förkärlek i kyrkans café där alla möjliga människor samlades, där han var ansedd och uppskattad, en man som spred glädje, visdom och tröst. Jag har själv sett Olle Carlsson dunka honom i ryggen, som om de vore bästa vänner, och hört kyrkoherden kasta uppskattande ord till honom. Detta hade jag på näthinnan när jag slutligen bestämde mig för att låta honom och barnet bo i min tomma våning över sommaren, de olika episoder då jag hade sett Olle Carlsson och Sam i ömsesidigt ryggdunkande. Sam verkade sannerligen vara en uppskattad person vid kyrkan och han hade fri tillgång till alla rum som om han helt och hållet hörde hemma där. Andra gången jag hade mött honom bjöd han in mig på ett av kyrkans samtalsrum, mitt framför flera präster, eftersom han rörde sig i kyrkan som om han hörde dit. Det gjorde han också. Han bjöds in vid julmiddagar, sammankomster och möten.

Men jag råkar veta att dåvarande man in charge, kyrkoherde Olle Carlsson, begrep att Sam inte var pålitlig. Jag råkar veta att han ringde upp en person i Sams kör- långt innan jag kom in i kören – för att han undrade om personen i fråga ” for illa av Sam ” eftersom han misstänkte att Sam var borderline. Eftersom personen i fråga var mycket involverad i att hjälpa Sam som han/ hon tyckte synd om – vilket ju var Sams metod – förnekade personen att hon / han for illa.

Men misstanken att Sam var borderline och eventuellt utsatte sina körmedlemmar och andra för något illa kan inte ha kommit från ingenstans. Ändå lät kyrkoherde Olle Carlsson Sam hållas. Han fortsatte sin verksamhet vid kyrkan många år till. När jag kom med i kören hade han haft kör i fem år och under fem år efter det fortsatte han sin verksamhet i kyrkan.

Alla berörda vet vad som hände mig. Och många läsare och andra tar för givet att svenska kyrkan eller församlingen har tagit kontakt med mig, för att beklaga det som har hänt. Trots allt var det svenska kyrkan som gav ödeläggaren Sam ”credibility” ett ord som Sam själv älskade. Enligt en person närstående den dåvarande kyrkoherde Carlsson visste han att Sam måste hållas kort och gjorde det; ”höll honom kort”. Vad jag vet om kyrkoherdens ansvar är det att skydda sin församling. Men han lät Sam fortsätta sin verksamhet och lät honom stå vid altaret, som en kyrkans representant iklädd kåpa, och hålla i kalken- Jesu blod. Med insikt om Sams gränslöshet är det inte att hålla honom kort. Det är inte att skydda församlingen. Men Sam skänkte en viss cool air till prästerna, till själva kyrkan och till högmässorna. Det kanske gav kyrkoherden ett par plus i kanten, rent ytligt sett, något som gagnade honom själv. Vem vet?

Jag, liksom de flesta andra, trodde att någon representant från Svenska kyrkan eller åtminstone Katarina Församling skulle ta kontakt med mig, kanske till och med fråga hur de kunde hjälpa mig. Inte ett ljud. Inte ett ljud från någon överhuvudtaget. En av Sams körmedlemmar är numera gift med Olle Carlsson och vet allt eftersom jag berättade om allt redan när jag hade anmält och berättade att jag skulle skriva boken – för andra människors skull. Vad Sam hade gjort upprörde henne så att hon mådde mycket illa. Då. Sedan kom boken. Men ingen representant från kyrkan har hört av sig. Herr Carlsson är inte längre aktiv där men är vad jag vet ändå en riktig människa. Han hade ansvaret då, men även om det numera är andra som har det så handlar det om att representera församlingen, och Svenska kyrkan. Tystnad. Det förvånar de flesta, men inte längre mig. Sådan är den stora fegheten. Det gagnar inte Svenska kyrkan, kan vi enas om, att dess representanter är flata och ryggradslösa.

Jag fick tipset av vänner att ta kontakt med Katarina församling för att be om ekonomiskt bistånd.

I oktober skrev jag följande:

Mitt namn är C. H. Jag är författare och dramatiker och har skrivit boken Ödeläggaren som börjar i Allhelgonakyrkan där jag mötte mannen som ödelade mitt liv genom psykiskt och fysiskt våld, ruinerade mig och gjorde mig hemlös- känd som Sam Paris. Han hade kör i kyrkan under tio år. Nu vill jag söka bistånd ur era fonder, för att klara hyran några månader framåt och för att kunna köpa julklappar. Hur ska jag då gå tillväga? C. H

Efter två dagar kom ett svar:

Hej och tack för ditt mail! Du är välkommen att söka fondmedel om du bor och är skriven i Katarina Församling. GUDS FRID!

från en diakonitjänsteman.

Denna diakonitjänsteman hade sedan frågat en gemensam bekant om hon känner mig, eftersom vi båda hade gått i Sams kör. Och vår gemensamma bekant visste om denna korta brevväxling och tyckte att kyrkans svar på mitt brev var skitdåligt. Diakonitjänstemannen hade undrat hur hon annars skulle ha svarat? Vår gemensamma bekant påpekade ”Men hon bor ju inte i Katarina församling längre på grund av hans brott mot henne och ni kan inte hjälpa henne för att hon inte bor i församlingen – på grund av hans dåd?” Diakonitjänstemannen knyckte på nacken och gick. Jag förstår att det inte är en enskild diakonitjänsteman som ska stå till svars för kyrkans flathet, men mitt brev till församlingen gav en öppning, en början på en kommunikation om de hade varit mottagliga för det. Det är de uppenbarligen inte. De känner inget ansvar.

Min bekant sa något som ;” Och det enda du har gjort är att ha följt kärleksbudskapet. Men det är alltså så här Katarina församling och Svenska Kyrkan praktiserar kärleksbudskapet!”

Ja, jag fortsätter bara häpna över hur vanlig skenheligheten är också bland människor som ger andra människor välsignelser och nattvarder och tröst , samlar in kollekt för behjärtansvärda ändamål, begraver deras döda och döper deras barn och viger dem i kärlek. Präster borde ha en pågående kritisk självsanering och reflektion – inte som en ytlig sysselsättning för att skriva mediokra dagsverser att kränga för allmänheten, medan de sitter och myser i sina stora prästbostäder och åker utomlands på andliga retreater för skattepengar, utan för att bevara sin värdighet, bära sitt kall och vara förebilder i mod, heder, ansvar och i att till exempel kunna praktisera kärleksbudskapet.

God Jul på er alla!

Publicerat i Blogg | 14 kommentarer

Åtal!

Hej hopp mina vänner.

Många är väldigt upprörda vad det gäller de stora beloppen pengar Sam Ödeläggare tog ifrån mig. Det var för mig livsavgörande summor, och jag tänker inte förklara förloppet igen – läs boken och psykologin – men jag har kommit underfund med en mycket viktig sak i samband med den tragiska följden pengarna fått i mitt enskilda liv.

För hur hade det varit för mig , som offer för det brutala psykiska våldet och en del mildare fysiskt, om jag inte hade kunnat få förövaren åtalad?

Visserligen är det onekligen så att förlusten av mitt hem och mina besparingar, särskilt mot bakgrund av min frilansande verksamhet inom det minst lukrativa av allt; kulturen, är en katastrof som jag måste förhålla mig till så länge jag nu orkar leva i spåren av hans dåd. Visst. Men det värsta är inte det. Det värsta var det psykiska våldet och vad det gjorde med mig. Det obegripliga som är så svårt – ja, omöjligt att förklara – så omöjligt att vi som har varit utsatta för psykopater alla VET att det inte GÅR att förklara för andra, medan VI omedelbart känner att den som också varit utsatt FÖRSTÅR och det behöver inte ordas mer om det. Det GÅR itne att orda om det och det VET alla som varit utsatta men vi försöker förklara för andra och då måste man ta till ord. DET är det värsta. Det psykiska våldet och vad det gjorde mot mig, mot mitt liv, mitt dagliga liv, min tillvaro ut i alla kanter, ner i alla djup och in i varje vrå.

Det är vad alla som har utsatts för psykopater har att hantera. Plus de ekonomiska följderna i mitt fall – och i många andras fall, men det är långt ifrån alltid pengar är inblandade.

Men HUR hade jag klarat mig om jag inte hade kunnat få honom åtalad för det brott han gjort mot mig, och få honom dömd? Mångdubbelt, mångdubbelt sämre.

Och det ENDA skälet till att jag kunde få honom åtalad och dömd är just pengarna. Mängden pengar bestämmer också rubriceringen av brottet som GROVT. Han dömdes till tre års fängelse. Inte ett halvår, eller samhällstjänst, eller två år. TRE år.

Han blev naturligtivs inte alls dömd för sin metod, för sin systematiska och intelligenta nedbrytning, inte alls – utan bara för att han sagt att pengarna skulle gå till något som det inte gjorde och för att han uppenbarligen aldrig hade för avsikt att betala tillbaka något. INTE alls för den ödeläggelse han skapade i mitt inre- som var hans vapen. Och det är ens inre man har att leva med, det är ens inre som bestämmer hur man klarar sig, om man kan förmå uppamma kraft och glädje, samhörighet och riktning igen.

Han blev naturligtvis också dömd att betala tillbaka allt med ränta – både till mig och den andre målsäganden – men vi kommer inte se röken av det, eftersom han inte hade några tillgångar. Det finns länder, som Norge enligt vad jag har hört, där staten går in och ersätter brottsoffer och sedan är den skyldige istället skyldig staten som är mäktigare än en individ, redan utsatt. Någon sa till mig att om vi hade haft det systemet i Sverige hade statsfinanserna dammsugits snabbt och ekonomin kollapsat. Massor av människor, utsatta för brott, får aldrig ett öre i ersättning, får aldrig skadestånd. Men jag tror att samhället förlorar i längden på att inte åtminstone till viss del ersätta offren och sedan utkräva pengarna från förövarna. Hela rättsprocessen kostar, men sedan lämnas offren vind för våg, och många kommer aldrig på fötter, får ingen hjälp att ta sig tillbaka : och vad kostar DET? Vad kostar det i reda pengar och i lidande?

Det är bittert, men ändå… om han INTE hade rånat mig hade jag aldrig kunnat få rätt i domstol, aldrig ens kunnat få honom åtalad.

Jag kan säga en sak; då hade jag gått under! Kanske inte genast, men långsamt.

Nu kunde något slags balans uppnås. Samhället stod på min sida och dömde honom. Det är stort, i relation till hur han betedde sig mot mig i mitt hem då jag var utlämnad och utsatt och han var mäktigare än jag egentligen någonsin förstod. DOMEN påbörjade min läkning, min känsla av att jag är stark, min känsla av att jag är värdig för jag fick rätt! Dessutom, om han inte hade blivit dömd hade jag aldrig skrivit boken. Inte förrän domen vann laga kraft visste jag att jag var fri att skriva den.

Och den har gjort nytta för många andra, redan. Och den kommer fortsätta göra nytta. Och att den gör nytta för andra – läker mig. Förutom att det var i viss mån- eventuellt – läkande att skriva den, fast det är jag inte säker på – det är mest något andra påstår. Nej, det hjälpte inte mig att skriva boken, det hjälpte mig att se att den behövdes.

Alltså var det bra, just i detta fallet, att han rånade mig med sina osynliga outhärdliga vapen. Men det är en fruktansvärd tanke, att för majoriteten som är utsatta för en människa med psykopatiska drag är det inte möjligt att få ett åtal väckt och att ingen någonsin lyssnar på dem, särskilt när jag nu vet in i märgen hur omöjligt det är att verkligen, verkligen förklara för andra vad som har hänt. Tanken på att vara fast i det, är outhärdlig och jag har STOR respekt för alla de offer som finns där ute, som överlevt, som fortsätter att hävda livets kraft. Jag önskar ur djupet av mitt hjärta att deras nära bemöter dem med kärlek, stillsam förståelse och respekt för den djävulusiska strid – inte sällan också med fysiskt våld – som de har utstått.

Publicerat i Blogg | 5 kommentarer

Starka kvinnor och psykopater

Ibland stöter jag på ordet priestine. Tror inte det stavas så, men man tänker i alla fall på en priest. Det brukade Sam ödeläggare fascinerad säga till mig att jag var. ” Brukade” är att ta i, men han sa det vid några tillfällen och jag blev så förvånad varje gång, inte minst av det häpet uppskattande, lite ömma uttryck han hade när han sa det. Vadå, sa jag, det är jag inte alls. Jag har massor av erfarenhet av livet och har slagits en hel del och är inte alls så vän som man kan tro.

Det betyder ” oförstörd ”. Nu efteråt tycker jag att det finns något alldeles särskilt i just detta, att den person som är i full färd med att tömma ens liv på möjligheter och vet att han riskerar min trygghet så pass att jag kan bli hemlös, med en uppskattande, ömsint, fascinerad min säger just det ” You are so priestine!”

Det är sådant man måste skratta åt i efterhand, när man sitter med facit. Facit har man inte under tiden, som ni kanske förstår. Det retade mig på något sätt att han trodde att jag var så oförstörd, men han hade rätt i den meningen att jag aldrig hade hanterat en psykopat förut. Och det är inga lätta grejer eftersom de kamouflerar sig så bra. Ja, på det sättet var jag oförstörd men han visste att han just i ögonblicket var i färd med att förändra det.

En sak som jag har fått veta av människor inom psykvården och rättsväsendet efteråt är att det verkar som om många så kallade starka kvinnor faller offer för psykopatiska män. Psykopatiska människor dras till starka människor överlag eftersom det finns mer att vinna där, men jag har kommit på ett annat förfärligt skäl till varför ” starka kvinnor” drabbas av psykopater!

Något som för mig var viktigt och intressant och fullkomligt annorlunda med Sam var att han inte hade några svårigheter att ge mig cred för mina framgångar, för min intelligens, min begåvning och dessutom för hur jag hade hanterat moderskap, skilsmässa och sjukdom, alla dessa livets utmaningar som har en rad för blotta ögat osynliga men icke desto mindre fullständigt avgörande underavdelningar i form av olika utmaningar av ansvar och etik och helhetstänkande. Det var inte så att han aktivt hyllade mig och prisade mig med blomsterkransar eller överdrivna komplimanger – inte – men han bekräftade att sådant jag hade gjort för att klara tillvaron så bra som möjligt för alla kring mig inblandade inklusive mig själv – var BRA GJORT. Han förminskade det inte. Han reflekterade över det och gav utan minsta dramatik eller snålhet helt normal bekräftelse på att jag hade lyckats bra i den tysta kamp som det ofta är att vara ensamstående mamma och yrkesarbetande och människa- men alltid i första hand, för att det är ständigt akut mamma, i ett sammanhang där alla är beroende av varandra emotionellt. Han bekräftade sådant som ingen annan man hade kunnat kommentera som bra gjort, eller ens sett att det hade inträffat. Men som andra arbetande mödrar och särskilt ensamstående, vet och som de utan åthävor enkelt bekräftar eftersom de har det likadant.

Men det finns ofta , så som jag och mina väninnor erfar det i alla fall, en viss njugghet, en snålhet hos män som inte tillåter dem att ge kvinnor / mödrar den cred de ska ha, fast de själva kräver cred och uppskattning och bekräftelse för vad de gör. Något som kvinnor också ofta ger, automatiskt, precis som vi visar barnen uppskattning för att vi vet att det får dem att växa bra. Det spelar ingen roll vem mannen är, det kan gälla den före detta maken, pappan till barnen men det kan också gälla bröder , fäder eller manliga vänner och släktingar. Män, i allmänhet verkar ha svårt att tillstå att vissa avgörande ting har kvinnorna/ mödrarna tvingats ta ansvar för endast på grund av att männen inte har gjort det – och om kvinnorna/ mödrarna inte hade gjort detta i det tysta hade saker kunnat gå illa, kanske riktigt illa, kanske så illa att barnen hade havererat eller kommit ut på farligt vatten, eller vad det nu kan vara… mannen hade kanske inte fått sin karriär är väl ett vanligt och tydligt och konkret exempel i sammanhanget. Kvinnorna kan i många år i sitt inre ropa om att få den bekräftelsen från just de som borde ge den, som borde se sammanhanget, som borde se vad de själva har vunnit på hennes helhetstänkande och ansvarstagande och trixande med sin vilja, sina behov och villkor och förmåga, styrka och uthållighet och lojalitet. Säg att det var bra gjort, säg att du såg vad jag gjorde för att hålla alla flytande, för att skona barnen, för att skona föräldrar, för att skona dig, för att hjälpa alla att klara sig så bra som möjligt – något som mödrar i allmänhet lär sig att göra när deras barn är alldeles nya och inte skulle överleva utan en annan människas omsorg. Denna djupt förändrande erfarenhet är tyvärr inte så planterad ens i de unga pappornas inre, ens idag. Bland annat sådana saker kunde Sam lätt förstå. Han förstod det utan att jag sa något särskilt, han hade reflekterat över mitt liv och de utmaningar jag hade haft och mina villkor alldeles på egen hand och förklarade för mig vad han hade förstått och det var så mycket mer än vad andra män i mitt liv hade begripit eller ens tänkt på. Och det var skönt. Och gjorde att jag tänkte; vilken ovanlig man, och så stark han är i sig själv som kan ge detta som så få män kan ge på ett så självklart sätt, men som konstigt nog alla kvinnor i alla åldrar ser och begriper. Denna bekräftelse av att han som man förstod min styrka och framförallt den kamp som tvingat fram styrkan gav mig en känsla av tillit. Han hade sett. Och han kunde säga det.

Men det var inte svårt för honom att ge mig cred eftersom han inte hade någon värdighet att förlora. Psykopater säger ju det som de förstår att den som de har framför sig skulle vilja prata om, behöver höra. De speglar den andre, och det krävs ingen märkvärdig intelligens för att göra det och vad det framförallt inte krävs är en sann och uppriktig känsla. Vad spelade det för roll vad han sa? Allt han sa var ju bara redskap för att vinna mitt förtroende och inget han sa riskerade hans självsyn. Men jag tror att i detta, ganska bagatellartade, finns en av många nycklar till att ” starka kvinnor” , trots vanan att klara sig på egen hand och vara självgående och skeptiska och följa sin egen riktning kan ” falla för psykopater”. Känna respekt för dem, tillit och äntligen någon som fattar! Dessa män kan säga sådant som vanliga män inte klarar av att få över sina läppar ! De kan beundra dig för vad som är relevant, utan att vara överdrivna – alltid bottnade i intelligens och smarta diskussioner och ömsesidighet – för vad du gör, vad du har åstadkommit, hur du har ”conduct your life”, hur bra du har lyckats förvalta ditt pund trots att du samtidigt har tagit den största delen av det emotionella ansvaret (och praktiska ) för barn och familj, något som inte sträcker sig över ett halvår utan över flera decennier.

Så, vänligen ; ni vanliga män, var snälla och ge era kvinnor cred men ta också mer emotionellt och praktiskt ansvar för helheten, så att inte era starka, strålande kvinnor en dag sitter framför en psykopat som bekräftar allt det som ni var för snåla att göra, för att ni inte ville låtsas om deras storhet och ert slapphet. Överhuvudtaget har jag lärt mig just detta; (men det lärde jag mig ungefär när jag var tjugo men man kan säga att kunskapen sedan har fördjupats) GE VARANDRA MER POSITIV BEKRÄFTELSE för höge farao. Det gäller i alla slags relationer. VÅGA bjuda på det, det förminskar inte ert eget värde. Våga se att någon har gjort något jättebra, utmärkt, eller fint som ni själva inte ens är i närheten av att kunna och därför känner ett uns avundsjuka. Svinga er över det. Det gäller i synnerhet fäder i förhållande till sina barn ( särskilt deras söner) och det gäller män i relationer med kvinnor. Det gäller hela tiden och alla, men mena vad ni säger.

Jag tänker i alla fall på om detta med STARKA KVINNOR och psykopater kan ha med det här att göra i VISS mån. Så många som jag har mött, särskilt med koppling till rättsväsendet och till vård som har sagt detta; ”… och hon är också en STARK kvinna!” och ”det är ALLTID STARKA KVINNOR….!

Konklusion: psykopater med en dold agenda har inga svårigheter med att bekräfta starka kvinnors styrka. De menar det ändå inte. Men de starka kvinnorna blir förbluffade av att ha att göra med en man som är så mogen i sitt inre – och stark – att han kan erkänna hennes styrka. Det gör honom unik.

Det här är bara postSamreflektioner, knappt ens påståenden, men REFLEKTIONER, som kan ha ett visst värde. Och eftersom allt är förändrat på min hemsida kan jag inte infoga ” LÄS MER” taggen och inte heller förhandsgranska det så jag slår till och publicerar rakt av.

Adjöken.

Publicerat i Blogg | 5 kommentarer

Tusen röster om ÖDELÄGGAREN

Nu har min bok Ödeläggaren varit ute i tre och en halv månad. Den försvann inte, poff, som om den aldrig hade funnits, så som sker med de flesta böcker. Det var min skräck. I så fall hade allt mödosamt arbete – förutom åren av ödeläggelse – varit helt förgäves. Meningen var med boken att nå andra med berättelsen, eftersom det som hänt är en del av den mänskliga erfarenheten. Men vi vet inte mycket om den typen av mänsklig ondska som berättelsen representerar, trots att det pågår och sker om och om igen, hela tiden. Förklaringen är enkel; offren – som jag själv – blir så förstörda inifrån att de inte ens kan förklara för sig själva hur det gick till.

Tusen röster har hört av sig till mig. I själva verket fler. Jag har läst allt, lyssnat på allt. Det är omskakande och turbulent på många sätt. Jag har fått ta del av mycket sorg. Vi gråter alla i de ögonblick vi känner igen oss, känner att någon fattar, verkligen in i märgen fattar.

Men det är faktiskt också uppslitande att få så mycket kärleksfulla ord som jag har fått i bokens kölvatten – från mina läsare. Det är uppslitande för att jag med deras ord förstår hur illa ute jag har varit. Och det är turbulent att få ta emot främmande människors välgångsönskningar, så ömsint och angeläget förmedlade. De når mig rakt in i hjärtat. Många gånger har tårar runnit ner över mina kinder medan jag läst. Tack.

Tänk vad vi människor är värda för varandra. Medmänskligheten. Vilka under den kan göra!

Jag har förutom att jag har berikats med så mycket medmänsklig värme och tillgivenhet, fått ta del av ett väldigt stort antal berättelser om andra människors erfarenheter. Tänk, om alla de omkring er visste hur starka ni har varit. Om de förstod att ni är hjältinnor och hjältar som envist fortsatt leva och finna ljus och kraft och glädje, fast någon har gjort er så illa, lömskt och målmedvetet brutit sönder några av de viktigaste pelarna i människovarandet, i jaget som är en del av alltet. Alla som har hört av sig till mig med erfarenheter av psykopatiskt övergrepp, önskar att vi talade öppet om detta. Det är bra att det nu börjar ske. Ingen tror att man själv ska råka ut för det. Bara det som har lite mer kunskap anar att det faktiskt är möjligt att även jag, som är på fast mark och vet vem jag är, bit för bit utan att jag till en början förstår vad som sker, kan snärjas och tappa bort allt det viktigaste i mitt liv. Om vi talar öppet om det står fler rustade, och försöker kanske inte vara stark och klara av det på egen hand – som jag – medan man blir alltmer utmattad och förledd. Många som har hört av sig till mig har varit med om mycket värre saker än jag, för ofta, väldigt ofta handlar det om en kvinna/ man som man har varit kär i, älskat. Så var det inte för mig – om det hade varit så hade jag inte haft styrkan att skriva boken.

Breven och kommentarerna fortsätter med oförminskad kraft att droppa in. Kanske hälften av dem är från personer med erfarenhet av psykopatiskt våld men resten är läsare utan erfarenheten. Jag måste säga att det verkligen gläder mig att också de hör av sig. Det kan inte hjälpas att jag blir oerhört glad och känner mig stolt – som författare – att de beskriver att de inte har kunnat sluta läsa! De har läst långt in på småtimmarna fast de bara hade tänkt att läsa ett kapitel, men ett kapitel till blir ett till och snart är det morgon. De har berättat att de har glömt att äta, knappt hunnit gå och kissa, att deras närstående undrat vad som står på för de vill absolut inte bli störda – bara läsa eller lyssna vidare! En kvinna upptäckte att hon stod i duschen med hörlurarna på – hon var så inne i boken att hon glömt att ta av sig dem och när hon upptäckte det kunde hon ändå inte sluta lyssna utan riskerade dem!

Det var väldigt svårt att komma underfund med vilken form jag skulle berätta det hela i. Jag hade kunnat göra det mer analytiskt och varvat dået med nuet för att säkerställa att alla begriper att jag har förstått mer än vad det verkar! Men jag ville inte göra så. Det hade blivit tråkigt och jag hade inte kunnat förmedla den skräck man känner när man är utsatt och hur livet och världen krymper. Denna fasansfulla krypande ångest, och växande osäkerhet på allt, inte minst den egna logiken och perceptionen. Det är viktigt att förstå hur nedbrytningsprocessen upplevs, hur desorienterad man blir, hur svårt det är att tänka klart, och hålla fast vid det. Inte minst om man också är rädd i den fysiska personens närhet. När man inte har varit med om något sådant, och som tur är har de flesta av oss inte varit det, verkar det så konstigt att man inte bara går sin väg, inte bara ryter till! Det var hemskt svårt att beskriva det hela och jag har inte heller riktigt lyckats med att beskriva hur alla dessa sunda gränser och reaktioner suddas ut. Jag förstår att jag borde ha tryckt mer på det faktum att jag aldrig fick sova. Inte en enda natt sov jag en hel natt från det att han flyttade ( tillfälligt ) in. Och tydligen är det väldigt vanligt, en väl beprövad metod för att driva en person in i något de aldrig hade accepterat under normala omständigheter. Jag valde att skriva det hela kronologiskt, så som det utspelade sig och göra mig så ovetande som man är när man inte anar att man är ett redskap i någon annans gränslösa fullkomligt hänsynslösa plan. Läsaren vet redan av titeln och får helt enkelt bevittna hur offret går i fälla efter fälla. Nu är jag glad, ja det är jag, att jag har lyckats beskriva det så att man har dragits in i det och börjat bita på naglarna. Allt detta material, allt jag visste och allt jag måste välja ifrån och välja bort eller ta med…. det var som ett oöverstigligt berg och det gjorde mig så frustrerad för jag visste att jag måste skriva boken – men hur? Ja, jag blir verkligen glad när jag får höra att läsare har uppslukats av denna tunga, tjocka bok. Det var sannerligen en del av den djävulusiska utmaningen och ungefär varje dag undrade jag varför ända in i helvete jag pinade mig med detta men då påminde jag mig om att materialet är ganska unikt – och att det nog var en mening med att han skulle råka ut för just mig! Jag inte bara stoppade honom, hans dåd kan göra nytta för andra i bokform. Mwuahahaa!

Nu får jag till och med höra att man läser den två gånger! Och många har sagt mig att de önskar att alla unga människor läste den, som en del av den upplysningsskatt som man bör få på vägen, om det mänskliga livets alla dimensioner. Det önskar jag också, för ju mer man har med sig desto lättare kan man navigera och inte minst också hjälpa andra om man är mer bekant med fenomenet.

För ett antal decennier sedan talade man inte om sådant som sexuella övergrepp, våldtäkt, pedofili. Ju mer man vet om det, desto bättre rustad är man och ju mindre offren skambeläggs på grund av bristande kunskap hos gemene man, desto bättre kan offren läka och återerövra sitt liv.

Jag har sett i de brev jag har fått att många, både kvinnor och män, är så djupt sargade av det som har hänt dem att de flera decennier senare fortfarande lider av mardrömmar, av panikångest, av skräck, av mindrevärdeskänslor, av självförakt, av rädsla för närhet, av självmordstankar, av depressioner, av apati, av isolering med mera. Vanliga, starka, hederliga människor som har trott på en annan människa, velat den andra väl, och bara praktiserat det som gjort det möjligt för mänskligheten att överhuvudtaget utvecklas: empati, kärlek, välvilja, tillit, uthållighet, förmågan att sätta sig själv sist för att temporärt bära/ hjälpa / läka en annan människa.

Medan förövarna svingar sig vidare och finner nya offer och för det mesta finns inte ens någonting att åtala dem för.

Jag har tur för jag kan känna lycka över vad jag har gjort. Stolthet. Och djup tillfredsställelse i att så många andra har kunnat spegla sig i berättelsen, och att jag har spridit lite förståelse, som kommer alla till gagn ( utom förövarna) Tack ni alla som kommunicerar med mig. Och tack för de kärleksfulla tankar jag har fått. Det rör mig verkligen på djupet och gör mitt steg lätt.

Publicerat i Blogg | 5 kommentarer