Christina Herrströms blogg

Hej alla,

nu blir det snart för mycket att tänka på men jag önskar alla – nej, bara de godhjärtade – en glad och fröjdefull jul.

Fröjdefull är väl ett härligt ord!

Själv ska jag ut på äventyr med hela gänget inklusive en fyrbent liten varelse på 8 månader. Vi får se om vi lyckas med våra föresatser – och om vi sedan dessutom lyckas med att ta oss tillbaka hem på städat vis.

Under tiden kommer jag inte att skriva något, men återkommer med nya friska tag efter Nyår.

Så jag passar på att önska er alla ett gott nytt år också!

Bästa hälsningar

Christina

Alla har säkert läst om en del av våra inflytelserika, på så sätt mäktiga kvinnor som sörjer sin förlorade skönhet, och att män inte längre betraktar dem med samma blossande iver som förr.

Jag blir beklämd av detta. Det är synd att de har luftat det öppet. En sak är väl att diskutera kravet på kvinnlig skönhet och det bisarra i att kvinnor ” inte räknas ” och ” inte syns ” (om de inte fångar mäns omedelbara sexuella intresse, inte heller får kvinnliga reaktioner på sitt utseende) när de blir äldre – att kvinnor som redan har svårt att hävda sig på grund av sitt kön, efter en viss ålder anses få ännu svårare att betraktas som människa med pondus. Det kan man analysera och reflektera över och även ifrågasätta substansen i, men att själv, som en inflytelserik kvinna offentligt beklaga sig över att man har åldrats och inte gör sig lika bra på bild, eller kan använda sig av sina behag för att tillskansa sig utrymme, är…. sorgligt.

Detta är kvinnor som andra beundrar. Kvinnor som kvinnor beundrar. Kvinnor som unga kvinnor, likväl som äldre kvinnor beundrar. Något faller platt till marken. Det blir ganska snopet.

Dock. Fåfänga är inget negativt drag. Det är något människan har med sig, en av hennes färger på den palett som är människans skapande – och glädje över att leva och vilja att hylla det vackra och sköna som livet är. Vi ska vara tacksamma för fåfängan. (Den gör att vi sköter vår hygien, inte minst. ) Man ska inte skämmas över sin fåfänga eller sin längtan efter skönhet. Den finns i alla kulturer och tider, men att låta sig kedjas av ” den manliga blicken” – eller kanske snarare vår kulturs kommersiella blick på vår personliga uppenbarelse i världen, är vilket alla vet, smärtsamt, tragiskt, hopplöst, ett slöseri på energi och välmående. Många har förvånats över dessa inflytelserika kvinnors klagan. Många har blivit besvikna, riktigt besvikna över denna blottade, sorgliga brist i självförtroende och självuppskattning.

Män åldras också. De har dessutom svårare att åldras vackert, om vi ska tjata om det. Men som vi vet, dras kvinnor till män på grund av deras makt, deras inflytande, deras eventuella talang, så det ska inte vara något problem rent bekräftelsemässigt att de för det mesta blir oerhört mindre vackra som äldre än som unga. Detta, att fortsätta betraktas som sexuellt gångbar och fortsätta kunna göra ett smashing intryck att manipulera med, är alltså bara ett problem för kvinnor.

Men varför öppet hänga med på detta och ”erkänna ” sin smärta – som kvinna – över att inte kunna använda sitt utseende som förut , för bekräftelse, för möjligheter? Då uppfattar jag denna offentliga smärta som en acceptans för skitordningen och att man själv de facto har bidragit, med tillfredsställelse, att bära upp den. Jag tror att kvinnor i allmänhet och inte minst unga och växande kvinnor hellre vill se dessa inflytelserika, mäktiga kvinnor åldras – med värdighet. Med en stabil känsla av självrespekt. I det finns alltid skönhet. Alltid.

Det är sorgligt. Dessutom kan de ju fixa till sig om det anser det vara så avgörande. Det gör ju folk helt öppet, lägger ut på sociala medier och hyllas för det. )Nu när alla vet att de vill vara lite snyggare kan de ju göra det utan att folk höjer på ögonbrynen – tvärtom kanske de får hyllningar!)

Jag skrev TV -serien GLAPPET för länge sedan. Den handlar delvis om dessa frågor och vad detta gör med oss. Jag hade tänkt på det mycket länge. För egen del kände jag mig fångad i det paket alla andra såg, mitt yttre, sedan jag var i tonåren. Startskottet till GLAPPET inträffade när jag var 16 år och gick i gymnasiet på Lidingö. Jag hade alltid, sedan barndomen, varit en grubblande flicka, mycket reflekterande och ingen gå i flockperson. En dag skrev jag en insändare till skoltidningen om att de välsituerade skolkamraterna inte hade orkat ta sig till skolan då det var temadag om alkoholism. Endast en handfull elever var där. Det provocerade mig, mina skolkamraters ointresse och likgiltighet för världen utanför den trygga ön. Rektorn och andra vuxna tackade mig. Mina skolkamrater, som bara sett paketet av mig och hade en idé om vem jag var för att jag var söt, blond och attraktiv, kom fram till mig och sa sådant som ” är det verkligen du som har skrivit det? Är det inte din bror?” och ” Jag trodde ALDRIG att du egentligen tänkte!”

Det chockade mig. Djupt. Jag levde alltså i ett enormt glapp mellan vem jag var och vem jag tolkades till att vara endast utifrån min ” skönhet ” . Min ” skönhet ” gjorde det dessutom knepigt med alla relationer till andra tjejer, utom mina bästa vänner. Jag blev utsatt för ganska mycket skit endast för att jag var så kallat ” vacker ”, både från andra tjejer, nyfikna killar och kåta lärare. Jag har stött på en hel del illojalitet bland tjejer, det som rubriceras som ”avund ” en i vissa år ( högstadiet, tonåren främst kanske) blind aggression som inte är att leka med. Och att i tjejers sällskap ofta tvingas vara medveten om att jag ansågs vara vacker och därför inte kunna vara mig själv, utan snabbt måste signalera viss ödmjukhet för att inte betraktas negativt, pågick tills jag var ungefär 30 år och blev mamma. Efter det var det inte längre lika knepigt med kvinnorelationer, vilket jag var oerhört tacksam för! Men efter att jag skilde mig och blev en singelkvinna uppstod problemen igen och jag uppfattades som hot- fast jag långt ifrån har varit något hot mot någon annan kvinna. Ja, visst ger skönhet en massa plus, också- en massa plus som jag troligen inte ens reflekterar över, eftersom jag inte varit med om något annat. Men…jag vet inte, att inte vara en projektionsyta för andras fördomar kanske också ä ganska positivt.

För hur underbart är det att inte kunna röra sig någonstans som en fri och osynlig människa utan att väcka mäns uppmärksamhet och kvinnors motstånd? Att inte kunna ta en kopp te på ett café, inte sitta på ett tåg ensam, inte kunna gå på bio ensam, inte kunna gå igenom ett rum utan att tvingas bli medveten om alla mäns blickar, eller på trottoarer och in i affärer? Att hela tiden tänka på vad man har på sig för att inte ytterligare signalera något som man inte är ute efter, medan andra kan ha linnen och shorts och raffiga klänningar, utan att någon , varken kvinna eller man, kommenterar det? Och att behöva hantera svartsjuka partners som tror att man är den man är för att man ständigt KRÄVER bekräftelse från andra könet, fast det enda man är är att vara normalt trevlig, om ens det? Eller… som sagt, bara har gått genom ett rum i en röd klänning. Det är inte kul att utsätta sin partner för oro, då andra mäns blickar glider lystet över en.

Varför handlar allt om oss och vad vi gör och är? Männen då – och deras idéer om oss?

Jag lider inte av att ha förlorat min skönhet, inte särskilt mycket. Jag tycker det är jätteskönt att kunna gå omkring i världen utan att känna att jag är där för att dekorera den eller väcka förbipasserandes drömmar. Jag tycker det är jätteskönt att slippa bli dragen i av alla möjliga män som vill locka mig att beundra dem för att de ska få mig i säng. Nu skulle jag till och med kunna gå ut och dansa själv troligen utan att jag måste säga till dörrvakten att stoppa alla som försöker ta sig ut samtidigt med mig, för att ingen ska kunna följa efter mig; som det har varit till bara för några år sedan. Är det något roligt? Inte. Ack, inte!

Och varför räcker det inte att den man / partner man har vid sin sida tycker att man är vacker? Det fattar inte jag, men jag har å andra sidan varit bortskämd på denna punkt.

Visst är det tråkigt att se hur ansiktet faller ihop och underliga linjer framträder. Men det är ju fascinerande samtidigt! Det är livet! Alla åldrar finns i ansiktet!

Men med det sagt, vill jag inte sticka under stol med att jag naturligtvis är fåfäng. Jag tror inte någon vill att en ful och ofördelaktig bild av en ska tryckas i tidningen. Alla vill väl vara fina på bild. Jag kan också upphäva små yl när jag ser hur jag förändras. Och jag kan se min åldrade mamma i mig. Det är ett tecken på att allt står rätt till , å andra sidan. Släktena komma och gå!

Livets rytm är ju vacker. Det kan vi tycka om allt och alla andra. Trädens rytm. Och alltid de bedårande djurungarna och de bedårande knopparna och det skira hoppfulla ljuset om vårarna!

Om och om igen, kommer de. De bedårande ungarna, de vackra vackra ungdjuren. Så är det bara. Vi ingår i detta. Och starka, inflytelserika kvinnor får linjer, hakor, gummiga kroppar och ådriga händer. Men varför inte vara lika stolt över det? Vi bär ju allt inom oss.

Det är en sjuka, att alltid betrakta oss själva utifrån. Så blir ingen någonsin nöjd. Den sjukan tar mer och mer fäste , verkar det som. Det är något väldigt sorgligt, väldigt sorgligt – och tomt -över det. Det gör ingen lycklig.

Hej alla,

idag tänds det fjärde ljuset i väntljusstaken och det är underbart att se att om endast två veckor vänder mörkret och ljuset kommer åter. För mig som inte är kristen är denna väntljusstake ett mycket välkommet alternativ med sina sex ljus för varje vecka från Mårten Gås till Vintersolståndet. För mig som inte väntar på Guds son ger det lycka att se Tiden och Rytmen och hur ljuset närmar sig, för att vi är en del av universums rymddans.

Jag köpte väntljusstaken i form av ett vikingaskepp från en kvinna som heter Yvonne Ledin, man hittar henne på FB eller som YLLISAR på Instagram. Därifrån fick jag ett par underbara tovade handledsvärmare också, som kompensation för ett litet missöde.

Många frågar när nästa bok kommer, men jag får göra er besvikna. Idéerna är det inget fel på, men orken. Jag har inte kraften och glöden tillbaka. Min hjärna säger till mig att bara softa och mysa och umgås och göra roliga saker, sådant som jag inte kunnat på evigheter för att jag befunnit mig i förbannelsen! Så att säga. Nu har jag äntligen fått komma till en riktig psykolog som har förklarat hur det hela hänger ihop. Jag BORDE inte vara trött, anser jag. Inte längre!

Jag är så här trött för att den äldsta delen av min hjärna – vi är ju djur och den äldsta delen av hjärnan som bland annat styr autonoma nervsystemet ( som jag förstod det ) tror att jag fortfarande är under hot, att jag är i fara. Alltså håller hjärnan mig, den som vill att jag ska komma undan hotet, vaken och försätter min kropp i ett tillstånd av enorm rastlöshet. Stresshormonet kortisol fortsätter att storproduceras. Detta tröttnar förstås ut organismen som är jag, eftersom tillståndet har pågått i så många år, från det att faran och hotet var omedelbart och reellt.

Det finns tyvärr en fara fortfarande, nämligen hotet att jag inte ska klara mig ekonomiskt. Därför måste jag arbeta ( förutom att jag vill skriva ) men känslan av hot dränerar samtidigt organismen, så jag är ständigt dödstrött utom i de stunder när jag gör det som hjärnan vädjar om; har det trevligt. Dock, jag är ju verkligen inte i AKUT FARA! Det är ju till och med länge sedan nu. Men att skriva ÖDELÄGGAREN fördröjde processen. Troligen hjälpte analysen av allt, som jag tvingades göra för att skriva den, mig att komma över min PTSD. Men min organism, min uråldriga hjärna fick ju sitta kvar i den fasa som varit, om än inte lika mycket, eftersom skrivandet ohjälpligt väckte den gamla ångesten. Sedan var det en del ångest förknippat med utgivningen också. Man glömmer bort att man är en mycket gammal hjärna också!

För att bryta detta, så jag inte mister alla krafter, måste jag ta psykologens ord på största allvar. Det är bara en vecka sedan jag fick detta mycket logiska förklarat för mig. Det har varit för många år med för hög press. Som så många andra kvinnor och särskilt mödrar tror jag mig ha outsinliga krafter och vill bara snabbt komma på rätt köl och dåna på.

Nu får jag i alla fall leka. Och hela tiden tala om för min organism att den kan vara lugn, jag kommer att ge den mat och vila och roligt, så att den kan sluta vara skärrad och vaksam. Mitt intellekt är inte skärrat, mitt intellekt har kommit vidare för länge sedan, men det handlar om rent fysiologiska fenomen. Mycket intressant! En sådan utmärkt konkret och handfast förklaring på den tröttsamma tröttheten! Och möjlig att åtgärda, dessutom på ett trevligt sätt.

Som författare är det nästintill omöjligt att få sjukpeng och just nu har visst alla svårt att få det, så jag får fortsätta att gnaga på dörrlisterna, men jag har förstås en skattkista hemma med böcker att sälja.

Passa på att köpa Ödeläggaren, inbunden eller i pocket, nu med personlig dedikation! Jag vet att det är många som har lyssnat på den som vill ha den fysiska boken för att den är så viktig! Och spännande och hemsk.

Jag har också några exemplar av den senaste utgåvan av Glappet och Ebba & Didrik i mina gömmor. Skriv till mig och gör en beställning så skickar jag dem ASAP. Porto som brukar vara 79 kronor tillkommer!

Nu ska jag stöpa ljus! Sedan ska jag göra Caramelled Apples som jag fortfarande minns hur ”mrs Scott” som var frun i den andra familjen jag bodde i som utbytesstudent i Seattle, gjorde. Hon arbetade jämt som husets piga, tyst och skygg inför sin man, byggmästaren. Jag hittade henne nere i källaren där hon stod och gjorde dessa vackra äpplen som såg så frestande ut. Men jag fick inte smaka, eftersom jag inte var troende. Nej, jag fick inte heller vistas i vardagsrummet. Och så hade jag två uppgifter: gå ut med soporna och rensa den feta hundens öron.

Det var väldigt kärleksfullt hos den i kyrkan mycket respekterade familjen Scott. Hon kom alltid med de bästa tårtorna till kyrkkaffet. Pappa Scott skrämde hela familjen men det visste man väl inte om. Eller så såg man genom fingrarna på det. Som man brukar.

Nej, nu mörknar det snart denna tisdag i december och jag ska smälta stearin och rulla bivaxljus och tända det fjärde ljuset i Väntljusstaken, men ta gärna en funderare på om ni inte vill ha någon av mina böcker med dedikation i er bokhylla!

Min underbara vän Lena hittar alltid fina, vackra, kloka företeelser, upplevelser och ting och nu har hon hittat väntljusstaken.

Jag föll för den omedelbart, eftersom jag tycker om de gamla sederna och vad de har betytt för oss i det mörka Norden, som midsommarafton och Valborgsmässoafton, men just den här tiden… det mörka november, december då mörkret djupnar ännu mer och vi räknar dagarna tills ljuset vänder.. hur ska vi göra med den? Adventsljusstaken, som handlar om att vänta på Jesus, har fått fungera som ”ledsagare” genom mörkret. Att det handlar om en väntan på Jesu födelse får man tänka bort lite grann. Jag har inget emot Jesus, tvärtom, men jag är inte alls kristen. Därför känns det lite.. så där… när man varje år plockar fram sina adventsljusstakar och tänder sina ljus. Egentligen känns det som om lite av styrkan i handlingen saknas, som om det inte riktigt bottnar, som om det är lite av ett utanpåverk. Om än ett högst väsentligt, eftersom dessa underbara ljus får oss att må bättre.

Så är det säkert för många.

Min far var en hejare på de isländska sagorna och den gamla asatron och det förundrar mig och många andra att vi inte lär oss mer om dessa. Oavsett vad man känner för det så borde det ingå i vårt inres kulturskatt, den skatt vi borde bära med oss från skolan ur vilken vi sedan ska kunna ösa och studsa emot när vi travar genom livets alla vedermödor och glädjestunder. Vi vet i princip ingenting om de gamla sagorna och myterna som vävdes fram under stjärnorna i vår spännande del av jorden, där det antingen är mycket ljus eller mycket mörkt. Varför vet vi så lite om dessa gamla nordiska sagor och myter och figurer och symboler? Där finns så mycket näring till kreativitet och fantasi! Jag vet inte mycket jag heller, för jag lyssnade inte på min far, men intresset väcktes och sedan tonåren har jag tänkt: ”en dag”, som så mycket annat, har jag tänkt att jag ska förkovra mig i asatron och de gamla sagorna. Men ”en dag ” gäller det mesta, så jag lär inte hinna dit.

På vägen mot slutet, då inget har hunnits med, dök i alla fall VÄNTLJUSSTAKEN upp. Den har sex ljus varav det första tänds sex veckor före vintersolståndet. I skrivande stund vet jag inte VARFÖR det är just sex veckor, men inte mig emot. Då syns det att det är en väntljusstake och inte en adventljusstake. Man tänder ett ljus för varje vecka man närmar sig LJUSETS ÅTERKOMST, och det sker ju den 21 december. Det är dagen det vänder och vi kan se hur dagen ljusnar igen. JA! Wow! Det vill jag! Äntligen!

Det TALAR verkligen till mig, och jag tror att det gäller många, som inte vet om att denna (nya) sed inspirerad av tiderna innan vi kristnades. Ingen gud står över det hela som en dömande eller förlåtande tyrann. VÄNTLJUSSTAKEN handlar bara om väntan på ljusets återkomst. Som vi sjunger om i Luciasångerna…. ljuset som vi älskar, ännu mer för att vi också känner mörkret som omger oss under vintern, detta magiska mörker … som man TRÖTTNAR på! Och det gör den mänsklig, omfamnande, ger alla möjlighet att fira. Varje vecka tänds ett nytt ljus men den 21 december tänds det sista, så om det är en Om man vill kan man dekorera den med sex olika runor som Lena. Det ska jag nog göra. Jag älskar att titta på runor och lärde mig runorna när jag var liten för jag ville kunna läsa på gamla runstenar.

Enligt Lena Månstråles tolkning betyder de sex runorna följande:

Feh : välståndets runa. Välstånd genom tacksamhet över det man har.

Uhr: urkraft och nystart

Thurs: Åskrunan. Tors runa. All genomgripande förändring sker genom kaos. Tor bryter sig fram genom mörkret och dundrar och blixtrar!

Ass: Luftens och vindens runa. ( som att släppa taget och FLYGA istället för att muttra omkring i dyn)

Reid: Vagnsrunan. Livsresan. Den starkaste skyddsrunan.

Kenwas: Eldsrunan. Den inre elden. Livsgnista, livskraft.

Kanske de inte betydde just detta från början! Men det duger bra för mig.

Nu längtar jag tills att jag får hem VÄNTLJUSSTAKEN! Och det får mig nästan att redan längta efter nästa höst, då jag kan vara med från första av de sex ljusen.

Fortsättning gårdagens inlägg

Hej alla,

något var konstigt igår med min hemsida. Jag hade skrivit mycket mer, men det kom inte med i inlägget.

Vad jag ville säga är att alla som har varit med om övergrepp av vilket slag det än vara må, borde förutom att få stöd från psykolog också få göra en stor utredning angående deras fysiska hälsa. Den psykiska trötthet som följer på ett övergrepp ( som också kan ske via telefon; tänk de gamla som utsätts för rån via telefonen; det nya sättet att komma över andras pengar ) kan vara så djup att man tror att man är döende. Jag har själv trott det, till denna höst. Varför ska jag sätta igång något nytt, när jag ändå är döende?

Min förra vårdcentral som visste allt om mim historia med ödeläggaren med mera, ville inte kosta på mig en utredning av tröttheten. Det ansågs vara för kostsamt. Jag har alltså fortsatt vara säker på att jag är ansatt av elak sjukdom som ändå kommer ta livet av mig till slut, ganska snart till och med, nu när ödeläggaren inte riktigt kunde krossa mig.

Av en ren slump fångade en läkare upp detta komplex, då jag sökte för min trötthet – inte på min gamla ohjälpsamma vårdcentral utan på en av KRYS fysiska vårdcentraler. Själv hade jag förpassat tanken på att min trötthet kunde bero på PTSD till glömskan – jag var visserligen diagnostiserad med PTSD både från sjukhuset jag först tog kontakt med 2014 när vi hade anmält, och också just av den ohjälpsamma vårdcentralen vid namn DIN VÅRDCENTRAL, men ingen hade brytt sig något särskilt om det, så jag antog att jag väl bara fick ha det så, då.

Den unga läkaren på KRY fångade upp det jag sa i förbifarten om att ha varit utsatt för en psykopat och hon bestämde att vi skulle göra en utredning av mitt fysiska tillstånd för att utesluta sjukdom. Bara DET fick mig att lyfta av lättnad. Jag blev tagen på allvar.

Vården! Jag tänker på VÅRDENS VÄRDE OCH UPPGIFT! Är inte just detta att VÅRDA? Att säga ”vi utreder dig för din trötthet, men jag tror du lider av PTSD. Men bara för att du ska VETA – och för att vi alla ska veta – så kollar vi dig först så du kan bli fri från din oro, som gör allt ännu tyngre.”

Jo, DET är att VÅRDA och att ta sina patienter på allvar. och DET kan man inte säga är den vanliga erfarenheten när vi, som är trötta och slitna av livets prövningar, ber om hjälp. Som vi alla vet bemöts också kvinnor med mindre respekt och allvar än män som söker vård, inte minst om vi dessutom är lite äldre.

Jag flög på lätta vingar ut från vårdcentralen KRY den dagen och kände hoppet om ett bättre liv, än det som är att överleva. DET tar mycket kraft, kan jag lova, att överleva. Det blir inte så mycket mer innehåll än att försöka balansera.

Nu vet jag att alla värden är närmast remarkabla! Jag är frisk som en nötkärna. Och har all anledning att vara tacksam för det, vilket jag innerligt är. Och nu vet jag att den gigantiska tröttheten är något jag kan ta itu med. Det känns motiverat, eftersom jag inte är döende!

Men upplevelsen av att vara döende är en konsekvens av det traumatiska som skett. Det är inte jag som är unik, och alltså myllrar det av människor som i onödan bär på ytterligare en förtvivlan, förutom den som de åsamkats av någons våld mot dem. Förtvivlan i att tro att man nog egentligen är döende som en konsekvens av ett övergrepp är förmodligen lika osynlig som allt som mer omedelbart kan associeras till det lidande offer för våld, fysisk, psykiskt, ekonomiskt våld, vad det än vara må, har att hantera.

Jag tänker som alltid mest på alla som har utsatts för sexuella övergrepp. Och som aldrig kan få upprättelse i domstol. Att bära på alla de djupa integritetskränkingarna, som skadar både ens intimaste fysiska och psykiska sfär…. inte underligt att många av det sexuella våldets offer tappar bort sin forna kraft, sin riktning, sina tidigare möjligheter till framgång, frid och lycka.

Brottsoffrens lidande måste kosta samhället, som räknar allt i pengar, gigantiska summor. Kunskapen om offren för våld och övergrepp är så liten. Än idag får vi klara oss mest på egen hand. Och samhället förmår inte ens stoppa dem som utövar våld mot andra. Ödeläggaren, trots en dom på tre års fängelse och kommentaren ” han är mycket farlig för andra människor” av Frivårdens utredare placerades på fängelse med lägsta säkerhet och när det var dags för honom att inställa sig var han sedan flera månader redan utomlands.

Men tillbaka till vården. En del av offrens lidande, som pågår mer eller mindre i en stor del av återstoden av deras liv, skulle kunna fångas upp och lindras, men det sker alltså inte. Jag har själv sökt hjälp. Och även när man söker hjälp, får man den inte. En trött kvinna, som haft en del jobbiga erfarenheter, jaja, en sån ja. Vi ger henne sömntabletter och antidepp!

Jag vill inte ha sömntabletter och antidepp! Jag vill ha handling. Det här är mitt liv! Inte ens jag, som får mycket stöd genom alla underbara läsare som hör av sig till mig efter att ha läst ÖDELÄGGAREN, har kraft nog att förändra stillaståendet. Jo, slutligen! Men mest tack vare en uppmärksam och insiktsfull ung läkare på en ambitiös vårdcentral , i detta fall KRY.

Jag önskar att det fanns ett program som alltid var redo att plocka in alla nya offer för övergrepp och våld. Först en utredning av deras fysiska hälsa, sedan kvalificerad psykologhjälp ( inte en som sitter och ser ut att somna medan man gråter) och sedan KBT för att hjälpa en få konkret ordning på sina dagar igen, och för att hjälpa en att se var det finns ljus och styrka i det man gör och tänker och känner och hur man kan plussa på med mer av det. KBT fungerar utmärkt med digitala möten! Dessutom fysisk träning-för att återerövra känslan av att finnas i sin kropp, känslan av att det finns rum att röra sig i, och att få ut en del av sin inkapslade vrede. Allt detta skulle tillsammans kunna hjälpa alla enorma mängder av offer för olika slags våld att läka bättre, att bli fungerande samhällsmedborgare igen, och ge hopp för andra i förtvivlan. Man måste ta sig framåt men man måste ha mycket hjälp för att kunna det.

Allt detta har jag själv sökt och betalat för fast jag inte har några pengar eftersom brottslingen satte mig nästan på bar backe och jag inte precis får någon månadslön som författare.

Ett sådant ambitiöst program för människor som fallit offer för andras samhällsmedborgares hjärtlöshet, ondska, kriminalitet finns förstås inte och kommer aldrig att finnas. Men bara en grundlig genomgång av den fysiska hälsan skulle hjälpa många. Det är dock nästan omöjligt att få om man inte betalar privat och det kostar många tusenlappar.

En grundlig hälsoundersökning kan låta onödigt, men jag är ganska så säker på detta. Allt sätter sig inom oss, i vår hjärna, i vår kropp.

Det är ingen nyhet. Men det verkar som om allt som är OMSORG är nedprioriterat, eller …. det har väl aldrig varit prioriterat! Vad sägs om samhällets OMSORG om de kvinnor som föder barnen? Hur väl ett samhälle fungerar gällande omsorg om sina medborgare kan utläsas av skola och vård. Självklart har vi det himmelskt här i jämförelse med många andra länder, men kanske inte så bra ändå. Inte om man vill betrakta vår demokrati som ett modernt, gott land för oss alla.

En stor revolution borde ske och om den dagen det sker kommer så mycket mer bli bättre för alla: förändra mansrollen.

Eller för att vara korrekt FORTSÄTT att förändra mansrollen! Något av det allra viktigaste.

Kära vänner, mycket konstigt men någon helt okänd har på engelska lyckats posta en blogg på min hemsida. JAg tog bort den. Vet inte vad det var. Mysko.

Jag tänkte skriva om hur man kan må efter att ha blivit traumatiserad – till exempel av en psykopat, som jag själv. Min bok Ödeläggaren beskriver en del av det som hände till exempel mig.

Det är nu fyra år sedan, om ett par dagar, som vi äntligen kom till punkten rättegång. Då var det nästan fyra år sedan vi hade anmält. FYRA ÅR! Eftersom han hade gjort sig skyldig till ett brott som riskerade ge honom mer än två års fängelse skulle han ha häktats efter rättegången – men så skedde inte. Han kunde utan problem, trots att han fick domen TRE ÅrS FÄNGELSE lätt som en plätt lämna landet. Eftersom han hade överklagat domslutet hade inte domen vunnit laga kraft och han var lika fri som vem som helst.

Hur kan det vara rättssäkert?

Nåja, nu har det gått ett antal år sedan domen vann laga kraft, det hände 1 mars 2019. ( det skulle inte upp i hovrätten förrän TRETTON MÅNADER efter att domen fallit så han hade all den tiden på sig att förbereda sin sorti ) och allt i offrets liv ( det råkar vara jag ) är mycket bättre, så mycket bättre att det inte går att ens jämföra. Det är som en annan värld. Men det är inte bra för det.

Under de här åren, efter att vi anmälde ( 2014 ) har jag varit så enormt trött att jag har trott att jag är döende. Jag har inte trott det hela tiden men jag har alldeles särskilt trott det efter att boken var färdig och publicerad. Då borde jag ha blivit PIGG! Visst är jag pigg också, väldigt pigg och också glad, men ändå… i mig är jag TRÖTT. Det har gjort att jag inte har känt mig särskilt motiverad att ge järnet som jag brukar. Jag har inte SVIRRAT TILL i hjärnan och kroppen av arbetslust eller annan riktning och nyfikenhet och iver. Jo, allt har funnits där , men inte kraften….inte den riktiga glöden som behövs för att vara författare.

Jag har tänkt, inte helt medvetet, men jag har tänkt att jag ju ändå är döende och kommer att dö inom ett halvår. Vad är det för vits då? Mer än att vara i stunden och njuta av den.

Nu har jag, som jag tidigare har nämnt, äntligen tagits på allvar av VÅRDEN, i detta fall KRY.

Och utretts på längden och tvären. Och jag är FRISK. Superfrisk. Jag lider inte ens av någon enda liten brist.

Tröttheten är alltså BARA psykisk.

Ni som har läst Ödeläggaren kommer kanske ihåg att han målade mitt vackra mahognypiano mörkbrunt.

Jag kom hem till Stockholm en sväng mitt på sommaren för att åka till Spanien och skulle hämta pass och kläder i mitt hem i Tornet. Sam förbjöd mig att komma in. Han stod i porten utanför och spärrade vägen. Skrattande. Som om det var något roligt han höll på med. En överraskning, sa han. Jag förbereder en överraskning till dig. Tre faktiskt. Jag har ju sagt i flera år att jag har TRE överraskningar till dig. Inte förrän nu, efter ett och ett halvt års löften om roliga överraskningar, har jag kunnat verkställa det. Du får inte förstöra det. Du ska få det på din födelsedag.

Hans ben var brunfläckiga. Han skickade bilder från mitt sovrumsgolv med trasor som hade bruna fläckar. Jätteglad.

Det skulle vara något roligt. Jag vågade inte fråga. Jag vågade inte tränga mig in. Hur skulle jag kunna? Han var stark. Jag bestämde mig för att tro honom, det var något roligt han höll på med. Men jag kunde inte förstå den bruna färgen. Jag blev orolig att han hade tagit ner en vägg mellan de olika sovrummen och målat den brun. Det var det värsta jag kunde komma på. I så fall skulle det betyda att han ansåg att vi skulle dela rum. Han som alltid tjatade om att vi skulle gifta oss, fast jag alltid sa nej. Vi hade inte ens kysst varandra. Jag var ju inte ens intresserad av honom som man. Ingen fara, sa han, det kommer du bli, för ingen kan älska som jag. Ingen förstår KÄRLEKEN som jag. Och jag brukar alltid överraska mina älskade med roliga saker! Du kommer lära dig att älska mig. Det finns ingen annan för dig än jag. Vi kommer bli perfekta ihop, du kommer bli lyckligare på alla sätt än vad du någonsin varit. Det är bara det att du inte vågar förstå det än. Du har inte frigjort dig än från allt gammalt. Men du kommer att göra det. Jag ska se till att du gör det.

Jag åkte min väg, till Spanien, där jag var en vecka med min familj och jag rörde så lite jag kunde med tanken vid den bruna färgen, hans överraskningar, vid honom, vid mitt hem, vid framtiden.

När jag några veckor senare kom tillbaka, på min födelsedag, var han inte i lägenheten, men klassisk musik stod på och köksbänken, mitt skrivbord och mitt piano var draperade i presentpapper. På dem stod vaser med blommor och födelsedagskort. Han hade noga slipat min vackra köksbänk som han hade bränt två år tidigare. Han hade slipat den och oljat den, och återställt den i sitt forna skick. Alltså normalt hyfs när man förstört något. Den var fin igen.

Han hade slipat och lackat min tre meter långa arbetsbänk/ skrivbord. Det behövdes inte men det hade han hittat på som en överraskning.

Men vad handlade den bruna färgen om? Det förstod jag när jag lyfte på presentpappret till mitt vackra skimrande mahognypiano, som min morfar inhandlat 1926 i landets första pianofabrik. Sam visste att jag redan som mycket liten fascinerad hade tittat på den där mahognyn. Det var den han hade använt den bruna färgen på. Mitt piano var som dödat på ytan.

STrålande sa han till mig att han ville göra mina tre viktiga platser i hemmet hela och vackra. Köksbänken där jag lagar mat och blir stark, arbetsbänken där jag drömmer och skriver och arbetar – och pianot – som jag älskar, som är för min själ, för mina drömmar. Hela och vackra.

Smart.

Han tvingade mig med de två ” goda ” handlingarna att vara tacksam. Han visste mycket väl hur ont det gjorde med pianot som blivit FULT med en obegripligt stum, död, mörkbrun yta istället för det skimrande gåtfulla träet.

Han visste att jag, oavsett vart han skulle ta vägen, alltid skulle leva med pianot. Han visste också att arbetsbänken tillhör min före detta man, och att jag en dag skulle tvingas ( på grund av honom) att flytta ifrån hemmet med köksbänken. Men pianot, det skulle jag alltid ha med mig och det var brunt.

Jag har vant mig vid att se den bruna fula ytan. Men nu, nio år senare, har jag fått lära mig att färgen går att ta bort. Den senaste veckan har jag arbetat med det. Det tar min tid. Han har tagit så många år av mitt liv. Medan han ” pågick” i mitt liv och långt därefter, för att ta hand om allt han orsakat mig. Så är det, när man råkar ut för en annan människas illdåd. Det gäller alla. Människor som blir våldtagna måste hantera det i sig, rent konkret, med sig, rent konkret, hela tiden. Värre.

Men nu när jag skrapar bort färgen som till stor del lyfter från mahognyn med hjälp av färgborttagningsmedel, ser jag hur oerhört noga han varit. Han har strukit på den bruna färgen i många många tunna lager och varit ytterst noggrann i nästan alla kanter. Han har helt enkelt lagt ner ett stort arbete på att förstöra pianot. Det är slående.

Den minutiösa noggrannheten, när det gällde något som av någon anledning fyllde honom med stark motivation och njutning, är intressant. Han var vårdslös och slarvig ibland, och det föll honom i fatet. Men denna petighet, som måste ha utförts i lugnt, tålmodigt tempo, metodiskt, fascinerar mig. Så har han gjort.

Så gjorde han i sin bearbetning av mig.

Det är mycket som inte fick plats i boken, bland annat att jag fann papper efter att han hade flyttat från Tornet, då min vän Tim flyttade in istället ( det ger mig fortfarande rysningar av lycka: hur snopet S fick ge sig av) i garderoben bland hans inkastade grejer. Han hade skrivit frågor på papprena. Enkla, till synes ganska oskyldiga frågor. Sedan hade han skrivit alternativa svar. Utifrån de alternativa svaren hade han skrivit nya frågor. Och så höll det på i ett par led.

Jag minns att jag stelnade till när jag såg detta och höll andan. Jag förstod, men stod inte ut med att förstå. När jag senare, efter att vi anmält honom och min familj visste hur jag varit utsatt, kände jag mig TRYGG och vågade ta in vad jag hade förstått.

Det är det sorgliga. När man är hotad kan man få saker helt tydliga framför sig men man har inte råd att ta in det, att agera utifrån det. Man är ju hotad. Man är rädd. Ens sinne kan inte låta det som man tydligt ser, landa.

Men när jag var trygg förstod jag att han helt enkelt förberett nästan alla samtal med mig. Han satt inne i sitt rum bakom den stängda dörren och förberedde sig. Han visste vart han ville komma. Han steg ut, han visste att jag kanske hade bråttom, att jag måste jobba – det spelade ingen roll. Desto bättre kanske, för han skulle få mig att snabbare svara. Och han hade redan räknat ut alla alternativa svar och hur han skulle kommentera dem för att leda samtalet dit han ville komma. Oavsett vad jag sa. Han verkade spontan, men allt var uträknat.

Noggrann.

Precis som i brunmålandet av mitt vackra piano.

Men jag löser upp den fula färgen. Och jag skrapar bort den. Skikt efter skikt. Mahognyn kommer fram igen, med sina levande mönster och en del av sitt djup. TRÄ, istället för platt matt färg. Jag måste säkert sandpappra och kanske vaxa eller lacka, jag vet inte, men ytan är redan återigen LEVANDE och när jag såg mahognyn skymta fram i allt det döda, matta, bruna tänkte jag”nu är gudarna med mig igen”. Så är det också. När man gör våld på sig själv genom andras verk kan inga gudar vara med en riktigt. Men när man gjort sig fri att följa sig själv mer är det som om allt möjligt börjar fungera, smått, smått, allt börjar leva.

Det är en stillsam njutning, trots att det är en ABSURD sak att hålla på med, att tålmodigt få fram mahognyn igen. Men det trodde han inte, när han lade dessa skikt av färg, han trodde inte att jag skulle vara lika noga, att jag skulle ta bort varje penselstråk, varje rörelse. Tanken på hur han njutit av att täcka den skimrande mahognyn med sitt fula och hur han varit säker på hur det skulle göra mig illa, och nu; jag tar bort det, jag tar FAKTISKT bort det… den tanken är…. rolig.

Jag läser Gita Serenys bok om Mary Bell. Flickan som dödade två pojkar i England för femtio år sedan ungefär. Med den boken får man inblick i tänkandet, i njutningen som det innebär för människor med psykopatiska drag ( avsaknad av affektiv empati ) att åsamka andra skada. Och i hur angelägna de är att smita undan ansvar. Hur lätt de kan skylla på sin bästa vän, utan att blinka. Hur smarta de är, kvicktänkta, registrerande. Hur exakt och precist minne de har, hur de använder sig av det för att leverera rätt sak i rätt ögonblick. Hur ordrika och orädda de är. Hon stod i rätten, elva år gammal, och utan att skygga förvirrade hon och fördröjde hon lagmännen. Hon saknade rädsla för andra. Men var rädd om sig själv, så klart. Bara. Det är intressant läsning. Inget av det är främmande för mig efter att ha stiftat bekantskap med ödeläggaren, men det är intressant att dragen är så gemensamma.

Man borde sluta kalla det för ”psykopati” – det skapar sådant avstånd som om det inte rörde sig om verkligheten, utan om spännande fiktion. Man borde istället använda en bokstavskombination och man borde sluta vara rädd för att ta i problemet. Man borde våga närma sig fenomenet redan tidigt i barnens liv – innan de är stora nog att börja göra riktig skada. Det existerar så mycket tabu kring detta. Det hjälper ingen. Hur skrämmande och motbjudande tanken än är; psykopatiska störningar måste upptäckas redan hos barnen.

Jag har haft tur.

Och fortfarande skriver läsare till mig och tackar för boken. Det gör mig innerligt glad. Den gör nytta. Det var det viktiga med allt detta som hände. En bok skulle skrivas som kan göra nytta. Till och med STOR nytta.

Och mahognyn börjar skimra igen. Tack vare mina egna händer. Tack livet!

Man blir ju glad av att hoppa. Det är bara så. Och man ska hoppa, ju äldre man blir, för att hålla sig smidig. Man ska hoppa som när man var liten, hoppsasteg och glädjehopp och arghopp. Allt slags studsande och hoppande piggar upp och smörjer brosket.

Förutom att man också kan dansa så klart. Extra sega morgnar sätter jag på Strauss och snurrar runt i wienervals – det går ju inte att låta bli. Jag tänker på flodhästarna som dansar så lyckligt i Fantasia ( men det var nog till Nötknäpparen?) men mest tänker jag inte alls, utan bara glider snurrande fram i alla mina enorma mängder salar i mitt slott. Mina barnbarn hänger på om de är i närheten, tinderögda men kanske mest fascinerade av mormoderns plötsliga snurrande. Den är inte så krävande, den morgondansen, så den kan man ta om man är riktigt seg. Men jag dansar till vilken musik som helst, beroende på humöret. Något av det roligaste är att ha snabbdisco. Det är också något man kan införa på sin arbetsplats! Snabbdisco. Mycket bättre än att hälla i sig ännu mer kaffe och glo i en mobil. Helt nyligen upptäckte jag att jag kan headbanga utan att bli helt yr. Det hade jag definitivt inte kunnat medan Ödeläggaren verkade eftersom mitt huvud redan var som ett löskokt ägg. Då var det bäst att hålla det mycket stilla på halsen och se försiktigt till sida och sida om ens det.

Jag har börjat hos en PT. Jag var så illa tvungen eftersom jag fullständigt saknar disciplin. Förut saknade jag inte alls disciplin, det var min paradgren, men efter ödeläggelsen är den fortfarande upplöst. Mest för att jag numera kan sova och det är så ljuvligt att sova utan ångest och drömma en massa intressanta drömmar. Det är en upplevelse att vakna helt lugn, något så nytt för mig att jag helt enkelt måste sova vidare ibland bara för att få vakna en gång till samma morgon, fortfarande utan ångest.

Det var rabatt som tur var, på PT- paketet. Jag tog en alldeles för stor del av mina små pengar för att betala för ett antal PT gånger men jag gjorde det ÄNDÅ! Jag struntade i att jag hela tiden måste tänka på att pengarna inte räcker. Jag har fått dem att räcka förut, det kan nog gå nu med. Och det var TVUNGET.

Om jag ska ta mig framåt, återerövra livsglädje och kraft måste jag lägga ut denna utgift. Det går inte att tära på sig i all evighet. Så nu tog jag detta beslut för att också FÅ något . Visserligen arbeta för att få det men FÅ något FÖR EGEN DEL, för min hälsa. Och sedan gammalt vet jag hur bra det är med styrketräning för huvudet och kroppen och hela själen. Jag började med det efter min skilsmässa och hade aldrig tänkt att sluta träna men så kom psykopaten.

Min PT säger till mig att hoppa. Det gör jag. Det är roligt. Och det är roligt att bli stark, och kul att inse att det finns kvar en massa styrka, som bara finns där. Men även om den finns där måste den underhållas. Vi vill ha så mycket muskler som möjligt nu när vi ( alltså jag ) börjar bli gamla! För även om sextio inte är så gammalt som sextio var för tjugo år sedan så ÄR det ändå så att organismen är äldre. Och det är ju inget att hymla med. Jag vågar nästan inte säga till folk att jag har en PT, eftersom det verkligen är lyx. Men som sagt, jag är fortfarande i full färd med att bygga upp min tillvaro, skapa den igen till något jag känner igen som mitt, något som utgör en bra och frisk och glad grund för mig. Så som jag hade det förut.

Sjunga gör en också glad. Inte om man piper blygt för då trycker man ihop sin stämma. Om man stoppar allt för att man är rädd att låta dum eller verka fånig tar allt flöde slut. Det gäller inte bara sång, det gäller ALLT. Men när det gäller sång; även om man håller igen om sin sång och är försiktig blir man ÄNDÅ lite gladare av det. Som trolleri.

Tänk på alla barnen. De både hoppar och dansar och sjunger, liksom i förbifarten. Det är helt naturliga uttryck hos oss och vi ska inte stoppa undan det, för att vi är vuxna. Tvärtom. Finns det något mer underbart än att höra ett barn sjunga för sig själv medan det pysslar med något? Då vet man att barnet mår bra. Jag märker att jag också sjunger mycket mer för mig själv nu, så allt tyder på att jag verkligen är glad igen. Det gör nästan så att jag tappar andan. Tänk! I människan finns en sådan kraft att vi kan bli glada igen, även fast vi aldrig, aldrig trodde det.

Och igår gick jag på min gamla kör igen, för första gången på tre år. Naturligtvis inte Sams kör! Men under hösten 2012 när jag började försöka att verkligen backa bort från honom och hans vidriga manipulationer, hot och tjat ( jag förlorade) så började jag i en annan kör. Det var när jag ÄNTLIGEN hade fått ut honom ur mitt hem,( tack vare att Tim, min vän flyttade in. Ha ha, det var ju helt underbart! ) Jag ville INTE gå i Sams kör förstås, för det var de tillfällen vi kunde ses och han kunde haka fast i mig. Men det är klart att han inte tillät mig att sluta. Om ni nu tänker ”Vadå tillät? Du var väl fri?” kan ni läsa Ödeläggaren. Det påminner om vad hans försvarsadvokat sa i rätten ” Du säger att han isolerade dig. Du var ju fri. Höll han dig fången eller?” Men Sam höll värdet av nästan hela min bostadsrätt i sina nävar, och på alla nivåer hade han placerat olika hot – om jag inte gjorde som han förväntande och ville skulle han svika mig, det vill säga aldrig betala tillbaka, helt enkelt försvinna. EFtersom de som inte gjorde som han ville var hans fiender. MEN jag gick alltså i smyg till Cecilias kör i åtminstone ett år och var även med på konserterna. Och det var hos henne, eftersom hon också ger hela kören kunskap i sångteknik, som min förlupna röst kom tillbaka. Och GLÄDJEN i att sjunga.

Sedan förvånade jag Sam med att plötsligt sjunga utan hinder och det lät riktigt vackert. Han berömde sig genast med att detta enorma framsteg var tack vare honom och att jag äntligen hade lyssnat på honom. Då hade jag svårt att bärga mig från att drämma till honom med den andra hemliga kören. Men eftersom jag ville ha den för mig själv – det var min fristad – sa jag inget om Cecilia. Den hösten precis innan jag föll helt hade jag flera konstruktiva planer för att klara mig. Om jag hade följt dem, mina egna listiga hemliga planer, hade jag idag varit i en mycket bättre sits. Men jag föll i alla fall, uttröttad, sjuk i hög feber, och i en känsla av att den sista dörren slagit igen framför mig. Men det har jag redan skrivit om i boken. Det var som så många har sagt till mig ” en fruktansvärd historia, som man inte vill tro är sann.” Ändå fick ju bara några procent plats i boken. Och… detta är vad jag vill komma fram till: jag kan lova att jag har haft många hemska dagar då jag trott att jag aldrig, aldrig, aldrig mer skulle kunna bli glad, dagar som jag andats mig igenom timme för timme, så att säga och nu menar jag tiden EFTER att jag kom loss, den svåra tiden som sedan varit, då allt hopp varit ute. MAN KAN BLI GLAD IGEN.

NU har Cecilia startat sin kör igen och det var så ROLIGT att gå dit. Alla är så GLADA av att få sjunga och det är så KUL låtar och hon är så FANTASTISKT BRA ledare. Stämningen var på topp.

Jag hade glömt hur roligt det är. Det måste vara alldeles sant, att det är superbra för människans välbefinnande att sjunga tillsammans. Det har vi ju alltid gjort. Vi har dansat tillsammans, sjungit tillsammans, berättat tillsammans. Vi behöver detta! Det finns djupt i våra celler.

Vi behöver leka!

Detta med att leka är en djupt allvarlig historia. Man ska inte överge leken!

Kom ihåg det. Det är viktigt att bryta av och leka. Jag kommer ihåg när jag läste om hur vuxna lekte på fester för länge sedan. Blindbock och annat. Nu mera rullar man inte ens bort mattan utan folk sitter och tjatar och tjatar. Lek mer! Hoppa, dansa och sjung!

En man jag var tillsammans med en gång i livet sa ” Man ska dansa sig ner i graven. Man är aldrig för gammal att dansa, sjunga, älska, leka!”

Han var en glad prick.

Nu ska jag berätta om en vän, vars liv plötsligt slogs i spillror. Man vet aldrig vad som är droppen, vid vilken tidpunkt en människa inte orkar mer, utan tappar styrfart, vrede, riktning och till och med den djupa känslan av kärlek. Eftersom man aldrig vet vad en människa redan har tagit sig igenom med nöd och näppe, aldrig vet hur någons livssituation faktiskt ser ut, eller hur ansatt, dränerat, och sargat, upprört eller förtvivlat kämpande någons inre liv ser ut – ska man inte vara elak. Man ska inte vara elak.

Vi är, många av oss, bra på att vara glada just när det finns skäl att vara det. Det vore en förenkling att säga att många av oss är bra på att ” spela ” glada. Så kan det vara, men om man har varit i en hotfull, svår och förtvivlad situation, som jag själv, så vet man att i de stunder då man verkar vara glad ÄR man också ofta glad. Man är glad för att nuet, just detta nu är skyddat från allt det andra, som väntar, före och efter. Man är glad för det möte som pågår med en kär människa. Man är lättad och glad att få vistas i en tillfällig mental fristad. Så vi kan alla verka glada, uppsluppna, lyckliga i mötet med en annan människa, men i grunden vara hårt ansträngda psykiskt, utsatta, eller på väg att tappa den sista, allra sista styrkan som naggats på genom livet. Hoppet är ju det sista som överger oss. Så vi kämpar med det som finns av möjliga vägar framåt, till en bättre plats, i hopp om att närma oss den, kanske alldeles snart och kanske det som är nu, är min sista satsning, sedan tar kraften slut.

Så vi vet aldrig hur mycket livskraft en människa har inom sig.

Jag har en vän som har kämpat för att hålla sig kvar, göra sig starkare, arbeta sig fram till en bättre plats. Min vän har vid sidan av sin livskamp gjort ett mycket uppskattat arbete i mer än tre decennier. Det arbetet har varit till god hjälp för många människor. Min vän har aldrig provocerat, aldrig utmanat. Livet har varit besvärligt som det ofta är, inte minst för ensamstående mödrar men hon har helt på egna krafter tagit sig framåt. Med tiden har krafterna dock börjat tryta, men hon har fortsatt att göra sitt bästa och flitigt arbetat på.

Men så hände det, att hennes senaste stora uppgift blev hånad inför alla kolleger , chefer och andra mer eller mindre okända för henne, av några konsulenter som under en kortare tid gick igenom verksamheten. Hon hade aldrig talat med dem personligen, hon hade aldrig sett dem men blev så föraktfullt och elakt bemött inför alla att hela personalen upprördes – men tystnade i rädsla att själv vara objekt för nästa attack. Det arbete hon hade utfört ansågs vara så illa genomfört, så meningslöst, så dumt och obegåvat att konsulenterna ifrågasatte ledningen för hur de kunde finna ett enda motiv till att ge henne utrymmet att arbeta.

Till saken hör att hennes nu inför alla hånade arbete inte hade makt att påverka något i negativ riktning. Konsulenterna hade kunnat ta upp det med henne och hennes chefer i ett eget samtal. Det fanns ingen anledning att inför alla ifrågasätta hennes kompetens, begåvning och till och med kritisera cheferna för att hennes arbete nu existerade. Hon upplevde det som ett personligt påhopp och en djup kränkning. Vem hade inte gjort det?

Min vän hamnade i chock. Min vän började ifrågasätta allt. Min väns identitet, som för så många, är djupt kopplad till det yrke hon med stor framgång har utfört i hela sitt vuxna liv. Sedan detta hände har hon dragit sig helt undan världen. Hon har gråtit dag ut och dag in nu i flera månader. Ingenting har kunnat väcka ett leende, ens i djupet av henne. Två främlingar gjorde sig plötsligt till domare över hennes tillvaro, över hennes identitet, över hennes motivation och framtid inte för att de kritiserade hennes arbete, men för att de gjorde det på ett så elakt vis. Att få kritik för något man har gjort är jobbigt, men det har min vän fått förut så det är inte det. Det är elakheten i hur kritiken framfördes. Och insikten om att elakheten är helt onödig. Kanske är elakheten dessa konsulenters signum, kanske de har skapat sig en air av cool överhöghet genom den. Det vet vi inte.

Min vän har sedan detta inträffade för ett halvår sedan förlorat sitt arbete, eftersom hon inte orkade sköta det, eftersom allt som hon varit och vetat, hennes identitet och trygghet på arbetsplatsen, ryckts bort ifrån henne.

I ett annat skede av livet hade hon kanske blivit arg istället för att hamna i chock. Men nu var detta hennes sista hopp, hennes sista känsla av integritet och värde; arbetet. Det togs ifrån henne med några ordoch sedan har hon förlorat aptiten och inte kunnat sova. När hon väl sover drömmer hon om och om igen mardrömmar om detta, och när hon är vaken går tankarna runt, runt kring detta. Hon spydde upp all mat den första veckan. Psykvården som hon till slut uppsökte har gett henne antidepressivt och starka sömntabletter. Hon känner sig övergiven. Djupt övergiven. Hon ifrågasätter sin framtid. Hur ska hon kunna fortsätta arbeta? Hon vill inte mer. Hon älskar inte längre sin livsuppgift. Hon älskar inte sitt arbete. Hon älskar inte livet mer. Och den känslan har inte förändrats på de sex månader som nu har gått.

Ingen vet vad som är droppen för en annan människa. Ingen vet när kraften plötsligt tar slut.

Så var inte elaka. Låt bli. Kritik är en del av allas liv, men den ska inte slå över i elakhet. Elakheten i sig verkar alltför ofta vara en slags njutning för dem som sysslar med den, den är i vilket fall som helst aldrig konstruktiv.

Det slog mig, när jag har talat med min vän om hennes grymma pågående erfarenhet, hur hennes situation liknar konstnärers.

Det har pågått en diskussion under de senaste månaderna om elaka kritiker, och det har framgått att somliga kritiker helt enkelt tycker det är ganska roligt att formulera sig elakt – eller slarvigt fördömande. Framförallt många författare har örfilats upp och hånats offentligt för sina verk på senare tid.

Det gäller alla som skapar konst. Man säger ”Men om du tar det rummet offentligt måste di tåla kritik”. Kritik är en sak. Elakhet och hån gör inte kritiken raffinerad, vägledande eller tänkvärd. Och om konstnärerna inte får variera i sina kvalitet utan att hånas, inte kunna förmedla det som är viktigt för dem och som de och deras förlag, arrangörer, gallerister, producenter anser vara värdefullt, utan att rackas ner på – så blir konstnärerna ännu mer försiktiga. Konstnärer som arbetar ensamma, som saknar socialt skyddsnät som alla andra samhällsmedborgare tar för givet, som inte ens kan få en rättvis sjukpeng, som i princip alla lever ur hand i mun ( vilket har framgått under pandemin ) är en sårbar, utsatt och för ett samhälle oumbärlig viktig del. En av konstnärernas uppgifter, genom alla tider, är att blottlägga strukturer, fördomar och förenklade begrepp, andra är att roa, väcka tankar, ge tröst och mod. Till exempel. Eller att helt enkelt vara ett avtryck av sin samtid, att tala med andra, att möta andra, inte som person, utan genom sitt personliga verk. Och det är dessa människor som betyder så mycket som grupp för ett samhälle som ska stå ut med något som ingen annan yrkesgrupp vanligtvis behöver uthärda, offentlig elak kritik, som i sin tur kan göra det svårt för att få nya uppdrag och följaktligen har elak kritik makt att beröva oss vår framtid. Kritik är en sak, elakhet en annan. Om kritik behövs eller inte, vet jag inte – däremot behövs reflekterande samtal om all slags konst – men elakhet behövs inte.

De flesta människor hejdar sig när de blir skrämda. De flesta människor blir skrämda och mår fruktansvärt dåligt av att bli hotade, eller elakt bemötta. Jag tänker på min väns erfarenhet, en upplevelse som jag betraktar som ett övergrepp, en onödig brutalitet, något så oväntat i de sammanhang hon ingår. När jag hör henne säga ”Jag dog inuti. Jag dog. Jag är död.” och drar parallellen till vad alla konstnärer hela tiden riskerar och står det så klart för mig:

Man ska inte vara elak. Man ska inte vara elak. Människor kan dö av det. Var inte elaka!