Christina Herrströms blogg

Ni som har läst Ödeläggaren kommer kanske ihåg att han målade mitt vackra mahognypiano mörkbrunt.

Jag kom hem till Stockholm en sväng mitt på sommaren för att åka till Spanien och skulle hämta pass och kläder i mitt hem i Tornet. Sam förbjöd mig att komma in. Han stod i porten utanför och spärrade vägen. Skrattande. Som om det var något roligt han höll på med. En överraskning, sa han. Jag förbereder en överraskning till dig. Tre faktiskt. Jag har ju sagt i flera år att jag har TRE överraskningar till dig. Inte förrän nu, efter ett och ett halvt års löften om roliga överraskningar, har jag kunnat verkställa det. Du får inte förstöra det. Du ska få det på din födelsedag.

Hans ben var brunfläckiga. Han skickade bilder från mitt sovrumsgolv med trasor som hade bruna fläckar. Jätteglad.

Det skulle vara något roligt. Jag vågade inte fråga. Jag vågade inte tränga mig in. Hur skulle jag kunna? Han var stark. Jag bestämde mig för att tro honom, det var något roligt han höll på med. Men jag kunde inte förstå den bruna färgen. Jag blev orolig att han hade tagit ner en vägg mellan de olika sovrummen och målat den brun. Det var det värsta jag kunde komma på. I så fall skulle det betyda att han ansåg att vi skulle dela rum. Han som alltid tjatade om att vi skulle gifta oss, fast jag alltid sa nej. Vi hade inte ens kysst varandra. Jag var ju inte ens intresserad av honom som man. Ingen fara, sa han, det kommer du bli, för ingen kan älska som jag. Ingen förstår KÄRLEKEN som jag. Och jag brukar alltid överraska mina älskade med roliga saker! Du kommer lära dig att älska mig. Det finns ingen annan för dig än jag. Vi kommer bli perfekta ihop, du kommer bli lyckligare på alla sätt än vad du någonsin varit. Det är bara det att du inte vågar förstå det än. Du har inte frigjort dig än från allt gammalt. Men du kommer att göra det. Jag ska se till att du gör det.

Jag åkte min väg, till Spanien, där jag var en vecka med min familj och jag rörde så lite jag kunde med tanken vid den bruna färgen, hans överraskningar, vid honom, vid mitt hem, vid framtiden.

När jag några veckor senare kom tillbaka, på min födelsedag, var han inte i lägenheten, men klassisk musik stod på och köksbänken, mitt skrivbord och mitt piano var draperade i presentpapper. På dem stod vaser med blommor och födelsedagskort. Han hade noga slipat min vackra köksbänk som han hade bränt två år tidigare. Han hade slipat den och oljat den, och återställt den i sitt forna skick. Alltså normalt hyfs när man förstört något. Den var fin igen.

Han hade slipat och lackat min tre meter långa arbetsbänk/ skrivbord. Det behövdes inte men det hade han hittat på som en överraskning.

Men vad handlade den bruna färgen om? Det förstod jag när jag lyfte på presentpappret till mitt vackra skimrande mahognypiano, som min morfar inhandlat 1926 i landets första pianofabrik. Sam visste att jag redan som mycket liten fascinerad hade tittat på den där mahognyn. Det var den han hade använt den bruna färgen på. Mitt piano var som dödat på ytan.

STrålande sa han till mig att han ville göra mina tre viktiga platser i hemmet hela och vackra. Köksbänken där jag lagar mat och blir stark, arbetsbänken där jag drömmer och skriver och arbetar – och pianot – som jag älskar, som är för min själ, för mina drömmar. Hela och vackra.

Smart.

Han tvingade mig med de två ” goda ” handlingarna att vara tacksam. Han visste mycket väl hur ont det gjorde med pianot som blivit FULT med en obegripligt stum, död, mörkbrun yta istället för det skimrande gåtfulla träet.

Han visste att jag, oavsett vart han skulle ta vägen, alltid skulle leva med pianot. Han visste också att arbetsbänken tillhör min före detta man, och att jag en dag skulle tvingas ( på grund av honom) att flytta ifrån hemmet med köksbänken. Men pianot, det skulle jag alltid ha med mig och det var brunt.

Jag har vant mig vid att se den bruna fula ytan. Men nu, nio år senare, har jag fått lära mig att färgen går att ta bort. Den senaste veckan har jag arbetat med det. Det tar min tid. Han har tagit så många år av mitt liv. Medan han ” pågick” i mitt liv och långt därefter, för att ta hand om allt han orsakat mig. Så är det, när man råkar ut för en annan människas illdåd. Det gäller alla. Människor som blir våldtagna måste hantera det i sig, rent konkret, med sig, rent konkret, hela tiden. Värre.

Men nu när jag skrapar bort färgen som till stor del lyfter från mahognyn med hjälp av färgborttagningsmedel, ser jag hur oerhört noga han varit. Han har strukit på den bruna färgen i många många tunna lager och varit ytterst noggrann i nästan alla kanter. Han har helt enkelt lagt ner ett stort arbete på att förstöra pianot. Det är slående.

Den minutiösa noggrannheten, när det gällde något som av någon anledning fyllde honom med stark motivation och njutning, är intressant. Han var vårdslös och slarvig ibland, och det föll honom i fatet. Men denna petighet, som måste ha utförts i lugnt, tålmodigt tempo, metodiskt, fascinerar mig. Så har han gjort.

Så gjorde han i sin bearbetning av mig.

Det är mycket som inte fick plats i boken, bland annat att jag fann papper efter att han hade flyttat från Tornet, då min vän Tim flyttade in istället ( det ger mig fortfarande rysningar av lycka: hur snopet S fick ge sig av) i garderoben bland hans inkastade grejer. Han hade skrivit frågor på papprena. Enkla, till synes ganska oskyldiga frågor. Sedan hade han skrivit alternativa svar. Utifrån de alternativa svaren hade han skrivit nya frågor. Och så höll det på i ett par led.

Jag minns att jag stelnade till när jag såg detta och höll andan. Jag förstod, men stod inte ut med att förstå. När jag senare, efter att vi anmält honom och min familj visste hur jag varit utsatt, kände jag mig TRYGG och vågade ta in vad jag hade förstått.

Det är det sorgliga. När man är hotad kan man få saker helt tydliga framför sig men man har inte råd att ta in det, att agera utifrån det. Man är ju hotad. Man är rädd. Ens sinne kan inte låta det som man tydligt ser, landa.

Men när jag var trygg förstod jag att han helt enkelt förberett nästan alla samtal med mig. Han satt inne i sitt rum bakom den stängda dörren och förberedde sig. Han visste vart han ville komma. Han steg ut, han visste att jag kanske hade bråttom, att jag måste jobba – det spelade ingen roll. Desto bättre kanske, för han skulle få mig att snabbare svara. Och han hade redan räknat ut alla alternativa svar och hur han skulle kommentera dem för att leda samtalet dit han ville komma. Oavsett vad jag sa. Han verkade spontan, men allt var uträknat.

Noggrann.

Precis som i brunmålandet av mitt vackra piano.

Men jag löser upp den fula färgen. Och jag skrapar bort den. Skikt efter skikt. Mahognyn kommer fram igen, med sina levande mönster och en del av sitt djup. TRÄ, istället för platt matt färg. Jag måste säkert sandpappra och kanske vaxa eller lacka, jag vet inte, men ytan är redan återigen LEVANDE och när jag såg mahognyn skymta fram i allt det döda, matta, bruna tänkte jag”nu är gudarna med mig igen”. Så är det också. När man gör våld på sig själv genom andras verk kan inga gudar vara med en riktigt. Men när man gjort sig fri att följa sig själv mer är det som om allt möjligt börjar fungera, smått, smått, allt börjar leva.

Det är en stillsam njutning, trots att det är en ABSURD sak att hålla på med, att tålmodigt få fram mahognyn igen. Men det trodde han inte, när han lade dessa skikt av färg, han trodde inte att jag skulle vara lika noga, att jag skulle ta bort varje penselstråk, varje rörelse. Tanken på hur han njutit av att täcka den skimrande mahognyn med sitt fula och hur han varit säker på hur det skulle göra mig illa, och nu; jag tar bort det, jag tar FAKTISKT bort det… den tanken är…. rolig.

Jag läser Gita Serenys bok om Mary Bell. Flickan som dödade två pojkar i England för femtio år sedan ungefär. Med den boken får man inblick i tänkandet, i njutningen som det innebär för människor med psykopatiska drag ( avsaknad av affektiv empati ) att åsamka andra skada. Och i hur angelägna de är att smita undan ansvar. Hur lätt de kan skylla på sin bästa vän, utan att blinka. Hur smarta de är, kvicktänkta, registrerande. Hur exakt och precist minne de har, hur de använder sig av det för att leverera rätt sak i rätt ögonblick. Hur ordrika och orädda de är. Hon stod i rätten, elva år gammal, och utan att skygga förvirrade hon och fördröjde hon lagmännen. Hon saknade rädsla för andra. Men var rädd om sig själv, så klart. Bara. Det är intressant läsning. Inget av det är främmande för mig efter att ha stiftat bekantskap med ödeläggaren, men det är intressant att dragen är så gemensamma.

Man borde sluta kalla det för ”psykopati” – det skapar sådant avstånd som om det inte rörde sig om verkligheten, utan om spännande fiktion. Man borde istället använda en bokstavskombination och man borde sluta vara rädd för att ta i problemet. Man borde våga närma sig fenomenet redan tidigt i barnens liv – innan de är stora nog att börja göra riktig skada. Det existerar så mycket tabu kring detta. Det hjälper ingen. Hur skrämmande och motbjudande tanken än är; psykopatiska störningar måste upptäckas redan hos barnen.

Jag har haft tur.

Och fortfarande skriver läsare till mig och tackar för boken. Det gör mig innerligt glad. Den gör nytta. Det var det viktiga med allt detta som hände. En bok skulle skrivas som kan göra nytta. Till och med STOR nytta.

Och mahognyn börjar skimra igen. Tack vare mina egna händer. Tack livet!

Man blir ju glad av att hoppa. Det är bara så. Och man ska hoppa, ju äldre man blir, för att hålla sig smidig. Man ska hoppa som när man var liten, hoppsasteg och glädjehopp och arghopp. Allt slags studsande och hoppande piggar upp och smörjer brosket.

Förutom att man också kan dansa så klart. Extra sega morgnar sätter jag på Strauss och snurrar runt i wienervals – det går ju inte att låta bli. Jag tänker på flodhästarna som dansar så lyckligt i Fantasia ( men det var nog till Nötknäpparen?) men mest tänker jag inte alls, utan bara glider snurrande fram i alla mina enorma mängder salar i mitt slott. Mina barnbarn hänger på om de är i närheten, tinderögda men kanske mest fascinerade av mormoderns plötsliga snurrande. Den är inte så krävande, den morgondansen, så den kan man ta om man är riktigt seg. Men jag dansar till vilken musik som helst, beroende på humöret. Något av det roligaste är att ha snabbdisco. Det är också något man kan införa på sin arbetsplats! Snabbdisco. Mycket bättre än att hälla i sig ännu mer kaffe och glo i en mobil. Helt nyligen upptäckte jag att jag kan headbanga utan att bli helt yr. Det hade jag definitivt inte kunnat medan Ödeläggaren verkade eftersom mitt huvud redan var som ett löskokt ägg. Då var det bäst att hålla det mycket stilla på halsen och se försiktigt till sida och sida om ens det.

Jag har börjat hos en PT. Jag var så illa tvungen eftersom jag fullständigt saknar disciplin. Förut saknade jag inte alls disciplin, det var min paradgren, men efter ödeläggelsen är den fortfarande upplöst. Mest för att jag numera kan sova och det är så ljuvligt att sova utan ångest och drömma en massa intressanta drömmar. Det är en upplevelse att vakna helt lugn, något så nytt för mig att jag helt enkelt måste sova vidare ibland bara för att få vakna en gång till samma morgon, fortfarande utan ångest.

Det var rabatt som tur var, på PT- paketet. Jag tog en alldeles för stor del av mina små pengar för att betala för ett antal PT gånger men jag gjorde det ÄNDÅ! Jag struntade i att jag hela tiden måste tänka på att pengarna inte räcker. Jag har fått dem att räcka förut, det kan nog gå nu med. Och det var TVUNGET.

Om jag ska ta mig framåt, återerövra livsglädje och kraft måste jag lägga ut denna utgift. Det går inte att tära på sig i all evighet. Så nu tog jag detta beslut för att också FÅ något . Visserligen arbeta för att få det men FÅ något FÖR EGEN DEL, för min hälsa. Och sedan gammalt vet jag hur bra det är med styrketräning för huvudet och kroppen och hela själen. Jag började med det efter min skilsmässa och hade aldrig tänkt att sluta träna men så kom psykopaten.

Min PT säger till mig att hoppa. Det gör jag. Det är roligt. Och det är roligt att bli stark, och kul att inse att det finns kvar en massa styrka, som bara finns där. Men även om den finns där måste den underhållas. Vi vill ha så mycket muskler som möjligt nu när vi ( alltså jag ) börjar bli gamla! För även om sextio inte är så gammalt som sextio var för tjugo år sedan så ÄR det ändå så att organismen är äldre. Och det är ju inget att hymla med. Jag vågar nästan inte säga till folk att jag har en PT, eftersom det verkligen är lyx. Men som sagt, jag är fortfarande i full färd med att bygga upp min tillvaro, skapa den igen till något jag känner igen som mitt, något som utgör en bra och frisk och glad grund för mig. Så som jag hade det förut.

Sjunga gör en också glad. Inte om man piper blygt för då trycker man ihop sin stämma. Om man stoppar allt för att man är rädd att låta dum eller verka fånig tar allt flöde slut. Det gäller inte bara sång, det gäller ALLT. Men när det gäller sång; även om man håller igen om sin sång och är försiktig blir man ÄNDÅ lite gladare av det. Som trolleri.

Tänk på alla barnen. De både hoppar och dansar och sjunger, liksom i förbifarten. Det är helt naturliga uttryck hos oss och vi ska inte stoppa undan det, för att vi är vuxna. Tvärtom. Finns det något mer underbart än att höra ett barn sjunga för sig själv medan det pysslar med något? Då vet man att barnet mår bra. Jag märker att jag också sjunger mycket mer för mig själv nu, så allt tyder på att jag verkligen är glad igen. Det gör nästan så att jag tappar andan. Tänk! I människan finns en sådan kraft att vi kan bli glada igen, även fast vi aldrig, aldrig trodde det.

Och igår gick jag på min gamla kör igen, för första gången på tre år. Naturligtvis inte Sams kör! Men under hösten 2012 när jag började försöka att verkligen backa bort från honom och hans vidriga manipulationer, hot och tjat ( jag förlorade) så började jag i en annan kör. Det var när jag ÄNTLIGEN hade fått ut honom ur mitt hem,( tack vare att Tim, min vän flyttade in. Ha ha, det var ju helt underbart! ) Jag ville INTE gå i Sams kör förstås, för det var de tillfällen vi kunde ses och han kunde haka fast i mig. Men det är klart att han inte tillät mig att sluta. Om ni nu tänker ”Vadå tillät? Du var väl fri?” kan ni läsa Ödeläggaren. Det påminner om vad hans försvarsadvokat sa i rätten ” Du säger att han isolerade dig. Du var ju fri. Höll han dig fången eller?” Men Sam höll värdet av nästan hela min bostadsrätt i sina nävar, och på alla nivåer hade han placerat olika hot – om jag inte gjorde som han förväntande och ville skulle han svika mig, det vill säga aldrig betala tillbaka, helt enkelt försvinna. EFtersom de som inte gjorde som han ville var hans fiender. MEN jag gick alltså i smyg till Cecilias kör i åtminstone ett år och var även med på konserterna. Och det var hos henne, eftersom hon också ger hela kören kunskap i sångteknik, som min förlupna röst kom tillbaka. Och GLÄDJEN i att sjunga.

Sedan förvånade jag Sam med att plötsligt sjunga utan hinder och det lät riktigt vackert. Han berömde sig genast med att detta enorma framsteg var tack vare honom och att jag äntligen hade lyssnat på honom. Då hade jag svårt att bärga mig från att drämma till honom med den andra hemliga kören. Men eftersom jag ville ha den för mig själv – det var min fristad – sa jag inget om Cecilia. Den hösten precis innan jag föll helt hade jag flera konstruktiva planer för att klara mig. Om jag hade följt dem, mina egna listiga hemliga planer, hade jag idag varit i en mycket bättre sits. Men jag föll i alla fall, uttröttad, sjuk i hög feber, och i en känsla av att den sista dörren slagit igen framför mig. Men det har jag redan skrivit om i boken. Det var som så många har sagt till mig ” en fruktansvärd historia, som man inte vill tro är sann.” Ändå fick ju bara några procent plats i boken. Och… detta är vad jag vill komma fram till: jag kan lova att jag har haft många hemska dagar då jag trott att jag aldrig, aldrig, aldrig mer skulle kunna bli glad, dagar som jag andats mig igenom timme för timme, så att säga och nu menar jag tiden EFTER att jag kom loss, den svåra tiden som sedan varit, då allt hopp varit ute. MAN KAN BLI GLAD IGEN.

NU har Cecilia startat sin kör igen och det var så ROLIGT att gå dit. Alla är så GLADA av att få sjunga och det är så KUL låtar och hon är så FANTASTISKT BRA ledare. Stämningen var på topp.

Jag hade glömt hur roligt det är. Det måste vara alldeles sant, att det är superbra för människans välbefinnande att sjunga tillsammans. Det har vi ju alltid gjort. Vi har dansat tillsammans, sjungit tillsammans, berättat tillsammans. Vi behöver detta! Det finns djupt i våra celler.

Vi behöver leka!

Detta med att leka är en djupt allvarlig historia. Man ska inte överge leken!

Kom ihåg det. Det är viktigt att bryta av och leka. Jag kommer ihåg när jag läste om hur vuxna lekte på fester för länge sedan. Blindbock och annat. Nu mera rullar man inte ens bort mattan utan folk sitter och tjatar och tjatar. Lek mer! Hoppa, dansa och sjung!

En man jag var tillsammans med en gång i livet sa ” Man ska dansa sig ner i graven. Man är aldrig för gammal att dansa, sjunga, älska, leka!”

Han var en glad prick.

Nu ska jag berätta om en vän, vars liv plötsligt slogs i spillror. Man vet aldrig vad som är droppen, vid vilken tidpunkt en människa inte orkar mer, utan tappar styrfart, vrede, riktning och till och med den djupa känslan av kärlek. Eftersom man aldrig vet vad en människa redan har tagit sig igenom med nöd och näppe, aldrig vet hur någons livssituation faktiskt ser ut, eller hur ansatt, dränerat, och sargat, upprört eller förtvivlat kämpande någons inre liv ser ut – ska man inte vara elak. Man ska inte vara elak.

Vi är, många av oss, bra på att vara glada just när det finns skäl att vara det. Det vore en förenkling att säga att många av oss är bra på att ” spela ” glada. Så kan det vara, men om man har varit i en hotfull, svår och förtvivlad situation, som jag själv, så vet man att i de stunder då man verkar vara glad ÄR man också ofta glad. Man är glad för att nuet, just detta nu är skyddat från allt det andra, som väntar, före och efter. Man är glad för det möte som pågår med en kär människa. Man är lättad och glad att få vistas i en tillfällig mental fristad. Så vi kan alla verka glada, uppsluppna, lyckliga i mötet med en annan människa, men i grunden vara hårt ansträngda psykiskt, utsatta, eller på väg att tappa den sista, allra sista styrkan som naggats på genom livet. Hoppet är ju det sista som överger oss. Så vi kämpar med det som finns av möjliga vägar framåt, till en bättre plats, i hopp om att närma oss den, kanske alldeles snart och kanske det som är nu, är min sista satsning, sedan tar kraften slut.

Så vi vet aldrig hur mycket livskraft en människa har inom sig.

Jag har en vän som har kämpat för att hålla sig kvar, göra sig starkare, arbeta sig fram till en bättre plats. Min vän har vid sidan av sin livskamp gjort ett mycket uppskattat arbete i mer än tre decennier. Det arbetet har varit till god hjälp för många människor. Min vän har aldrig provocerat, aldrig utmanat. Livet har varit besvärligt som det ofta är, inte minst för ensamstående mödrar men hon har helt på egna krafter tagit sig framåt. Med tiden har krafterna dock börjat tryta, men hon har fortsatt att göra sitt bästa och flitigt arbetat på.

Men så hände det, att hennes senaste stora uppgift blev hånad inför alla kolleger , chefer och andra mer eller mindre okända för henne, av några konsulenter som under en kortare tid gick igenom verksamheten. Hon hade aldrig talat med dem personligen, hon hade aldrig sett dem men blev så föraktfullt och elakt bemött inför alla att hela personalen upprördes – men tystnade i rädsla att själv vara objekt för nästa attack. Det arbete hon hade utfört ansågs vara så illa genomfört, så meningslöst, så dumt och obegåvat att konsulenterna ifrågasatte ledningen för hur de kunde finna ett enda motiv till att ge henne utrymmet att arbeta.

Till saken hör att hennes nu inför alla hånade arbete inte hade makt att påverka något i negativ riktning. Konsulenterna hade kunnat ta upp det med henne och hennes chefer i ett eget samtal. Det fanns ingen anledning att inför alla ifrågasätta hennes kompetens, begåvning och till och med kritisera cheferna för att hennes arbete nu existerade. Hon upplevde det som ett personligt påhopp och en djup kränkning. Vem hade inte gjort det?

Min vän hamnade i chock. Min vän började ifrågasätta allt. Min väns identitet, som för så många, är djupt kopplad till det yrke hon med stor framgång har utfört i hela sitt vuxna liv. Sedan detta hände har hon dragit sig helt undan världen. Hon har gråtit dag ut och dag in nu i flera månader. Ingenting har kunnat väcka ett leende, ens i djupet av henne. Två främlingar gjorde sig plötsligt till domare över hennes tillvaro, över hennes identitet, över hennes motivation och framtid inte för att de kritiserade hennes arbete, men för att de gjorde det på ett så elakt vis. Att få kritik för något man har gjort är jobbigt, men det har min vän fått förut så det är inte det. Det är elakheten i hur kritiken framfördes. Och insikten om att elakheten är helt onödig. Kanske är elakheten dessa konsulenters signum, kanske de har skapat sig en air av cool överhöghet genom den. Det vet vi inte.

Min vän har sedan detta inträffade för ett halvår sedan förlorat sitt arbete, eftersom hon inte orkade sköta det, eftersom allt som hon varit och vetat, hennes identitet och trygghet på arbetsplatsen, ryckts bort ifrån henne.

I ett annat skede av livet hade hon kanske blivit arg istället för att hamna i chock. Men nu var detta hennes sista hopp, hennes sista känsla av integritet och värde; arbetet. Det togs ifrån henne med några ordoch sedan har hon förlorat aptiten och inte kunnat sova. När hon väl sover drömmer hon om och om igen mardrömmar om detta, och när hon är vaken går tankarna runt, runt kring detta. Hon spydde upp all mat den första veckan. Psykvården som hon till slut uppsökte har gett henne antidepressivt och starka sömntabletter. Hon känner sig övergiven. Djupt övergiven. Hon ifrågasätter sin framtid. Hur ska hon kunna fortsätta arbeta? Hon vill inte mer. Hon älskar inte längre sin livsuppgift. Hon älskar inte sitt arbete. Hon älskar inte livet mer. Och den känslan har inte förändrats på de sex månader som nu har gått.

Ingen vet vad som är droppen för en annan människa. Ingen vet när kraften plötsligt tar slut.

Så var inte elaka. Låt bli. Kritik är en del av allas liv, men den ska inte slå över i elakhet. Elakheten i sig verkar alltför ofta vara en slags njutning för dem som sysslar med den, den är i vilket fall som helst aldrig konstruktiv.

Det slog mig, när jag har talat med min vän om hennes grymma pågående erfarenhet, hur hennes situation liknar konstnärers.

Det har pågått en diskussion under de senaste månaderna om elaka kritiker, och det har framgått att somliga kritiker helt enkelt tycker det är ganska roligt att formulera sig elakt – eller slarvigt fördömande. Framförallt många författare har örfilats upp och hånats offentligt för sina verk på senare tid.

Det gäller alla som skapar konst. Man säger ”Men om du tar det rummet offentligt måste di tåla kritik”. Kritik är en sak. Elakhet och hån gör inte kritiken raffinerad, vägledande eller tänkvärd. Och om konstnärerna inte får variera i sina kvalitet utan att hånas, inte kunna förmedla det som är viktigt för dem och som de och deras förlag, arrangörer, gallerister, producenter anser vara värdefullt, utan att rackas ner på – så blir konstnärerna ännu mer försiktiga. Konstnärer som arbetar ensamma, som saknar socialt skyddsnät som alla andra samhällsmedborgare tar för givet, som inte ens kan få en rättvis sjukpeng, som i princip alla lever ur hand i mun ( vilket har framgått under pandemin ) är en sårbar, utsatt och för ett samhälle oumbärlig viktig del. En av konstnärernas uppgifter, genom alla tider, är att blottlägga strukturer, fördomar och förenklade begrepp, andra är att roa, väcka tankar, ge tröst och mod. Till exempel. Eller att helt enkelt vara ett avtryck av sin samtid, att tala med andra, att möta andra, inte som person, utan genom sitt personliga verk. Och det är dessa människor som betyder så mycket som grupp för ett samhälle som ska stå ut med något som ingen annan yrkesgrupp vanligtvis behöver uthärda, offentlig elak kritik, som i sin tur kan göra det svårt för att få nya uppdrag och följaktligen har elak kritik makt att beröva oss vår framtid. Kritik är en sak, elakhet en annan. Om kritik behövs eller inte, vet jag inte – däremot behövs reflekterande samtal om all slags konst – men elakhet behövs inte.

De flesta människor hejdar sig när de blir skrämda. De flesta människor blir skrämda och mår fruktansvärt dåligt av att bli hotade, eller elakt bemötta. Jag tänker på min väns erfarenhet, en upplevelse som jag betraktar som ett övergrepp, en onödig brutalitet, något så oväntat i de sammanhang hon ingår. När jag hör henne säga ”Jag dog inuti. Jag dog. Jag är död.” och drar parallellen till vad alla konstnärer hela tiden riskerar och står det så klart för mig:

Man ska inte vara elak. Man ska inte vara elak. Människor kan dö av det. Var inte elaka!

• En natt när jag sov i min säng erfor jag en knappt förnimbar värme mot min fotsula. En fuktig värme. Det var så litet, att jag inte var säker på att det verkligen var så. En liten, liten varm andedräkt som pustade på min hålfot.
• Det var min lilla valp. Och min valp är en mycket liten valp eftersom han är en papillon. Ett litet märkligt djur. Jag är fortfarande förbryllad över att han är en del av min flock. Min flock har krympt kolossalt, men den har många ben, tio för att vara exakt. Denna lilla pustande andedräkt, ett litet levande väsen som andas. Hela världen är full av små levande väsen som andas.
• Jag förstår inte att han är hund. För mig har hundar ett annat slags utseende. De är långbenta, stora, de är kraftfulla, muskulösa. Detta lilla liv ser ut som om han egentligen hör till skogen, och bor i en hålig stubbe och om man har tur kan man se hans lilla pigga vaksamma ansikte sticka upp, men snabbt försvinna igen.
• Så ser han ut. En så liten och otroligt kvick kropp. Och den mjuka pälsen. Jag har aldrig haft en hund med sådan päls, som ett fluffigt litet gosedjur. Mina hundar har haft sträv vattenavstötande päls eller som den stora hunden som är den lilla hundens skeptiske storebror ( han anade inte att det var det livet hade i beredskap för honom, han ville förstås vara ensam på täppan ) päls: tät och krullig. Men detta, långa svepande lena fransar. Och de små små tassarna. Som en liten katt.
• Och bjäbbet?
• Jag har verkligen inte betraktat små hundvarelser av denna sort som hundar förut, utan som något slags marsvin med för långa ben. Och jag har tänkt; men varför uppfostrar de inte sina småhundar? Varför bjäbbar de?
• Nu vet jag att de är larmhundar. De ska LARMA. Det är inbyggt i dem att säga till när något inte riktigt är som de tycker att det ska vara. Men man kan förstås lära dem att en massa saker faktiskt ingår i verkligheten, som anda hundar och människor i rullstol.
• Men att få vara med om det; den lilla varma pusten mot hålfoten mitt i natten.

Hur kom den lille vovven till mig? Ja, det var på underliga vägar, men jag tror att de var riktigt att han skulle komma. Vad min stora hund tycker verkar variera och det är inte lätt att fördela sina gracer på två. Ibland möts jag av fyra frågande ögon: De ser ut att säga ;” Varför är du så tråkig? När ska vi göra något kul?”

Är det lugnande eller stressande att ha hund, kan man undra. Nu är det som det är, och vi går långa promenader i naturen och mycket mer än så verkar jag inte riktigt förmå. Det irriterar mig. Jag brukar vara energisk och få saker gjorda. Det sker inte nu.

Min stora trötthet utreds äntligen av läkare. Jag vände mig till slut ifrån min vårdcentral med det stiliga namnet DIN VÅRDCENTRAL, för att de har slarvat med en del saker. De har min diagnos som är PTSD ( posttraumatiskt stressyndrom ) efter ödeläggarens fula framfart och jag har gått och pratat där i fem år. Hon har varit snäll och stöttande men så mycket har liksom inte hänt. Och jag har sökt vård för mitt hjärta, för min mage, för min trötthet. Ingen, inte heller jag, har kopplat ihop ont i hjärtat, ont i magen, sömnlöshet med den diagnos jag har PTSD. De har gett mig sömntabletter och antidepressivt, trots att de kan stirra i min journal med TVÅ PTSD i!

Till slut gick jag till Gallerian och vårdcentralen där, KRY. Jag nämnde för min läkare att jag INTE tror att min enorma trötthet beror på psykopatens framfart – för jag tror att jag är KLAR med det och jag har vilat jättemycket ! – utan jag tror helt enkelt att jag är sjuk. Jag har ju haft cancer. Hon gjorde något som förvånade mig otroligt. Hon fångade upp mig, fast jag inte själv visste att det var det jag behövde. Hon dröjde ordentligt vid det jag bara kastat ur mig, som oviktigt och över, det vill säga psykopatens intrång i mitt liv. Hon frågade om jag har diagnosen PTSD. Ja, den fick jag redan 2014 när jag sökte upp psyket för att få hjälp med allt som hänt mig och hur jag skulle hantera den. Sedan har jag fått den igen på DIN VÅRDCENTRAL.

”Och ingen har erbjudit dig trauamterapi, eller utrönt om det är det du ska ha?”

”Nej”, svarade jag helt paff. Skulle jag ens komma på tal för en sådan sak?

Hon bestämde att ta alla prover på mig, särskilt med tanke på min sjukdomshistoria, och det gjordes direkt. Detta för att utesluta att det är något fysiskt fel som orsakar den oändliga tråkiga tröttheten. Sedan fick jag remiss till olika andra undersökningar för att göra en ordentlig genomgång av vissa saker. Jag var fullkomligt ” blown away” kan man säga, av att tas på sådant allvar och av att vården verkligen ville gå till botten med detta. Bara DET gav mig ny energi. Jag slipper gå och tro att jag har en obotlig sjukdom. Snart kommer jag att få veta och hittills är alla de tagna proverna häpnadsväckande superperfekta. Så varför tröttheten?

Hon gav mig redan vid första mötet en tid hos en av Krys välrenommerade psykologer för att reda ut om jag behöver traumaterapi. Vad det nu är. Men det är i alla fall mer rejält än att sitta i en fåtölj och prata utan att egentligen komma någon vart och inte egentligen få några verktyg heller, bara vänlighet, vilket inte är fy skam i och för sig, och ett rum att gråta i. Men man vill ju komma vidare och ta sig an sina krafter!

I SVD för någon dag sedan stod det om den kassa vården av människors psyken i vårt land. Och till exempel det absurda att man bara får ett visst antal samtal – och att det till och med kan försämra människors tillstånd. Självklart, om man måste avsluta mitt i en påbörjad viktig och plågsam process. Det är som att säga till patienten att den bara får ett visst antal operationer så den får skynda sig att läka på rätt sätt, helst vid första operationstillfället.

Jag vet många unga människor som har väntat i åratal på att få bra behandling. Som till och med har fått vänta i år på att få komma till BUP och där har de inte bemötts på ett konstruktivt och adekvat sätt, utan har med hjälp av starka föräldrar fått söka sig vidare. Den som har råd kan också betala privat hjälp och kanske få den vård de ska ha. Är det rimligt? Vad kostar denna dåliga vård vårt samhälle? Det måste kosta enorma summor och enormt lidande. Det vet vi redan.

Jag är själv en ganska stark person, jag har utstått mycket och jag fortsätter , men jag hade behövt mer konkret hjälp för att kunna återerövra mina resurser. Jag kommer säkert få saker på rätt köl, jag har kommit en bra bit, men tror också att traumaterapi skulle kunna vara bra. Vi får se. Men det är hjärtslitande och moraliskt upprörande att ett rikt samhälle som vårt, som berömmer sig för att vara upplyst och medvetet och humanistiskt, är så kasst på just den här delen av vad det är att vara människa / samhällsmedborgare. Själen!

Själen och tänderna, kan man säga. Om man har råd kan man få hjälp med dem båda. Ögonen kan vi tillägga!

Innan jag kom till min läkare på KRY så har jag haft KBT på nätet med en psykolog – också via Kry. Och det hjälpte mig, det gav mig verktyg, det motiverade mig och det var så bra att få prata med henne en gång i veckan och följa upp hur jag lyckats med mina föresatser, och vad jag tänkte och vad jag drömde på nätterna och vad jag ville. Men kanske det inte räcker i mitt fall, efter allt som varit. Det var dock en MYCKET bättre hjälp, fast det gick via skärm, än alla de timmar jag suttit i det mörka rummet hos den snälla terapeuten på Din vårdcentral. Jag undrar lite grann… kan det vara så att man avstod från att rekommendera mig det jag behövde på Din vårdcentral? Den är ju ägd av sin personal, och de behöver de patienter de kan få för att gå med vinst och om någon går där år ut och år in en gång i veckan är ju det exakt vad de vill ha. (jag fick ett obegränsat antal samtal ) Men om de utifrån min diagnos PTSD hade rekommenderat mig traumaterapi så hade jag lämnat dem, eftersom de inte kan erbjuda det. Kan det vara så? Vad otäckt i så fall, liksom otäckt i förbifarten, för de tänker kanske inte så AKTIVT. Men de har inget AKTIVT intresse av att bli av med en säker klient heller, genom att rekommendera människan traumaterapi, så länge den håller ihop sig något så när.

Det finns mycket att fundera över. Jag berättar detta, för att det är adekvat. Det är viktigt att veta att människor som har utsatts för ondskefulla ting inte bara tar sig samman när det är över och återerövrar allt. Det kan se ut så, men det tar sin tid. Och det är en del av brottet. Att offer för olika slags övergrepp ofta får kämpa i många år , kanske hela sitt liv, efter att de har utsatts. (Det påminner mig om det viktiga i Maria Svelands och Cissi Wallins dokumentär som ska komma på SVT den 28 oktober. )

Men… där jag började…det lilla vilddjuret som sover mot min fot om natten. Att känna en varm liten andedräktspust mot sin hålfot, medan man flyger mellan sina drömmar, är så fridfullt och … förunderligt… att bara tanken på det får en sargad själ att le.

Hej alla,

jag är rörd och tacksam för alla mail och kommentarer mina läsare fortsätter att skicka till mig, allt ni delar med er av till mig, och den kraft som det ger att veta att min bok är till gagn och nytta för många, många. Det kan han aldrig rå på. Egentligen rår han inte på mig, helt enkelt, även om min fattigdom till slut kanske tar knäcken på mig,. Då har han vunnit över mig trots allt – och det är ofta så det går till. Personer med psykopatiska drag lämnar förstörda människor bakom sig, till och med döda. Deras offer dör av olika stressrelaterade sjukdomar, av infarkter, av proppar och för egen hand. Men det sker långt efter att psykopaten har lämnat deras liv. Det är så oerhört sorgligt, förtvivlat grymt, men många som är / varit offer på samma sätt som jag ( även om det alltid är olika ramar och villkor eftersom alla lever sina unika liv ) tar faktiskt sina liv, om inte förr så senare, för att det aldrig går att få ordning på tillvaron igen. Själva ” gärningsmannen/kvinnan” är då borta, kanske sedan flera år. Så allvarligt är detta våld och därför måste det bli så att säga godkänt som den brutalitet det är, i det allmänna medvetandet och inom rättsväsendet.

Men nu är det höst! Solsken i september väcker en särskild känsla av förväntan inom mig. Mycket av det som har varit roligt i mitt liv har utvecklat sig under höstmånaderna. Jag tycker om när luften är svalare, när dofterna stiger ur marken med en särskilt höstsötma – och höstkrydda, som kan lukta lite som gott svett. Ja, det finns ju ett gott, gott svett, eller en stilla avdunstning som är lite kryddig. Och så himlen – så hög och klar. De väntande regnen och innesittandet. Mysigt. Fokusering, arbete. Det känns bra.

Jag tog fram en arbetsbok ganska tidigt i våras, då jag hade en idé på en barnbok, men den är förmodligen lite för kontroversiell. Jag ville tala om ondskan. Det är ju inte precis så att ondskan är främmande för barn. Hur som helst har inte diskussionen fortsatt och jag har troligen lämnat den spännande idén bakom mig, för ett tag.

Men jag har en annan idé. Den är inte ny, jag har haft den i flera år, minst i fem år, men Ödeläggaren har hela tiden legat ivägen som en stor oöverkomlig klump. Nu ligger den klumpen bakom mig och jag kan fortsätta som författare. Eftersom jag visste att jag måste skriva den av det enkla skälet att jag hade erfarenheten och ÄR författare, fanns inga vägar förbi den. Jag kände det verkligen som min skyldighet. Och nu är jag glad att jag tog mig an det. Ibland finns ingen annan väg än den jobbigaste. Det går att fly, men man vet att i det långa loppet kommer det gnaga inom en att man flydde – och sedan är det försent att fånga det som behövde fångas. Jag är så glad att jag inte lät mig hamna i den eländiga situationen för det skulle jag ångra i resten av mitt liv. Nu är det gjort. Det är jag verkligen lättad över. för sannerligen, jag hade ångrat mig!

Och jag är fri att dra igång min nya idé. Som för det mesta väntar jag på svar från förlaget. Mycket av författarnas tid går åt på att vänta på sina förlags reaktioner. För inte så länge sedan kunde man ringa sin förläggare – och de svarade. Med mail och sms är det som om vi alla tappar greppet. Vi tror att vi har genomfört saker fast inget mer har hänt än att man har läst ett mail. Det är som om hjärnan inte riktigt förmår registrera det och dra igång handling. Strax därpå kommer ju nya meddelanden och mail som istället fångar ens uppmärksamhet. Det gäller inte bara förlag, det gäller ÖVERALLT, kan man notera!

Jag är så trött på sms och mail! Jag har bestämt mig för att bli mer mänsklig och börja ringa igen!

Min födelsedag firade jag helt frivilligt för mig själv vid havet, och hade en underbar dag. Men det var bisarrt att få hundratals gratulationer, men inte höra EN ENDA RÖST. Till och med de allra närmaste vänner skickar sms och gratulerar på FB numera! jag gör det själv! Men det ska jag sluta med. Förut ringde man och pratade, tjoade och hurrade i luren! Nu läser man några bokstäver på en skärm och betraktar hjärtan och ballonger och annat fint. Allt är lika varmt menat, men effekten blir KONSTIG, i alla fall om man firar i solitude, eftersom det blir så uppenbart att ingen TALAR med en! Jo, mina barn ringde förstås – någon måtta får det vara.

Men det finns något …. skumt med den här tystnaden, som kanske är mer uppenbar om man har ett tyst arbete också. Nej, jag ska bemöda mig med att RINGA mer i fortsättningen! Även fast det egentligen passar en människa som jag bra att slippa ringa och få gömma mig i skrivna ord istället.

Mycket mer än så hade jag inte att säga idag. Jag funderar på att skapa en skrivkurs, men vi får se.

Förmodligen blir jag för ivrig när jag sätter igång nästa projekt och kommer inte ha tid med det, men det vore roligt. Det är roligt med det kreativa och det är roligt att få andra att skriva!

Skriv, säger jag bara, skriv! Och ring varann! Rätt vad det är är det ingen som svarar i andra änden.

Under sommaren har jag vilat. Det har varit en sensationell känsla. Kunna somna, kunna vakna – utan att ha den ohyggliga inre stressen som varit till följd av Ödeläggaren. Det har. varit ett decennium av ohygglig inre stress och förra sommaren när jag skrev klart boken drev jag mig så långt på redan knapp ork att jag egentligen inte förstår hur jag höll hela vägen.

Oron inför bokens utgivning, anspänningen inför och vid intervjuer och chocken när flera recensenter inte kunde läsa boken utan att själva bli så provocerade att jag kallades idiot och svikare, etcetera, höll mig vidare på inre helspänn och i sömnlösa nätter. Jag förstod inte att professionella läsare inte kunde se det professionella i mitt verk. Hur jag lyckats förmedla denna mardröm genom att analysera den och bena upp den och sedan bygga upp den, gestalta den idet drama det var medan det pågick. Recensionerna var affekterade och saknade analys, det kändes som om kritikerna ( inte alla! ) reagerade med att spotta på det som kanske egentligen skrämde dem. Mänskligt, men farligt – och den vanligaste reaktionen på själva övergreppet. ”Hur kan man vara så dum?” – och en vägran att se det mer nyanserat, djupare, mer intelligent. Jag kände när jag läste recensionerna att jag hade misslyckats kapitalt med syftet med boken och istället själv hamnat i fokus – dessutom som

”grundlurad av en pajas” och ” idiot”.

Reaktionerna jag fick från läsare – nu har fler än tusen personer, för mig okända -skrivit till mig om sina upplevelser, sin lärdom, sin upprättelse, sin förståelse efter att ha läst boken – dessa reaktioner har varit på alla sätt läkande. Dels för att jag förstår att jag trodde rätt; boken behövdes och därmed har den uppnått sitt syfte – men också privat, för mig, har det varit läkande att möta dessa reaktioner. Dessa ”vanliga ” läsares beskrivningar av boken sätter recensenternas texter i ett egendomligt ljus, och jag har insett att jo, jag har lyckats med det jag ville; jag har lyckats förmedla den här processen då en människa bryts ner av en annan med en lömsk plan ( oftast av en människa som saknar affektiv empati, alltså en person med psykopatiska drag – vilket inte är att leka med!)

Men all respons har samtidigt som det varit något som varit så givande också krävt mycket energi, för jag har fortsatt att vistas i det svåra, det mest smärtsamma. många gånger har jag tänkt… varör skrev jag den här boken? Varför ansåg jag att det var min plikt när jag nu hade en sådan mänsklig och samtidigt så nedtystad erfarenhet? Varför teg jag inte bara och fortsatte med andra saker, tog mig framåt? Jag har ångrat det tusen gånger, men varje gång någon har hört av sig och fått ut något av boken har jag fattat: jag gjorde rätt! Boken har HJÄLPT många, många och jag hoppas innerligt att det så ska fortsätta. Men varför skulle JAG vara tvungen att göra det och nästan gå sönder, har jag tänkt.

Äsch, men jag VET att jag var tvungen. Jag VET att jag inte hade kunnat hoppa över det ledet. Det var så starkt inom mig, att det måste beskrivas för att vara till varning, upprättelse, gagn.

Min plan var dock att fortsätta svinga fanan högt och skriva nytt i sommar, plöja mig in i framtiden, avancera till nästa projekt, som om ingenting hade dränerat mig, som om ingenting behövdes hejdas, som om allt bara måste/ skulle/ borde fortsätta. Men vet ni, alla i mig har sagt; vila. Jag tror att det var mer nödvändigt än jag begriper! Det inser jag när jag bara måste fortsätta vila, nästa dag igen, fast jag trodde att jag skulle orka resa mig och verka. Det låter som om det fanns en pina i det. inte alls. Tvärtom. Jag har tagit emot förmågan att vila med tacksamhet och glädje.

Jag älskar att kunna vara i vilan, denna nyfunna GAMLA lisa för själen. Att vakna, känna vinden från det öppna fönstret och inte vara rädd, inte på helspänn, inte orolig, inte arg, inte ledsen.

Jag vet inte vad jag har gjort för att kunna känna denna inre frid, men det verkar som om skrivandet av den där boken har haft något slags effekt på mig, fast jag trodde att det ” bara ” var ett jobb. Naturligtvis har jag inte ansett att jag behöver något särskilt, inget annat än ” fortsätta ” och att jag skulle göra det precis som jag alltid har gjort. Så som alla ambitiösa människor inbillar sig. Det är bara ANDRA som kan behöva vila i nästan ett år efter att ha utkämpat femton års strider ; för jävlig skilsmässa, cancer, psykopat och ruin. Nä, varför skulle JAG behöva vila? upp och hoppa, verka, framåt!

Men uppenbarligen behövde jag något annat och jag har låtit mig behöva det. Inte ens den ständiga oron över hur jag ska lyckas försörja mig har kunnat förstöra det för mig. Jag undrar om det inte är så att något, i djupet av mitt inre, har fört mig rätt. För att mitt inre vet mer än mitt förnuft. Mitt inre visste mer än mitt förnuft också i mötet med Sam. Mitt inre mådde illa av honom, ville inte ha med honom att göra – men mitt förnuft sa mig att jag måste hjälpa, och förnuftet väckte känslor av omsorg och ansvar. Men mitt inre, min intuition eller vad det kan vara talade ett annat språk. Kalla händer, ständig hjärtklappning. en krypande pågående flyktvilja – oavbrutet – i närheten av Sam sa : stick så långt bort du kan!

Intuition har inget med känslor att göra. Inser jag. Det är en talang som handlar om mer grundläggande saker. Jag tror att många förväxlar intuition med känslor, med önskningar och drömmar, kanske outtalade.

Nu, efter boken har förnuftet, som alltid talar högt, naturligtvis sagt att jag snart ska börja skriva igen, arbeta, ta mig framåt, försöka bli något igen Men jag bara fortsätter vila som om jag inte är ett dugg verklighetsförankrad. Men tänk om det i själva verket är verklighetsförankrad jag är? Något konstruktivt i mig blockerar förnuftet så att jag till och med har varit oåtkomlig för den enda kvardröjande paniken, den som handlar om pengar ( förmågan att överleva, bo , äta, leva) Det är den enda kvarvarande paniken. Den är intensiv och fullkomligt logisk.

Men inte ens den har kommit åt mig i sommar, mer än stundtals då jag störtar ner i avgrunden och inser hur utlämnad jag är, hur INTE samhället stöttar ett offer för detta slags brott – hur vanligt och grymt detta brott än är. För att jag inte utsattes för fysiskt, utan psykiskt våld.

Inte ens DET har kommit åt mig. Det som annars finns i – bokstavligt – varje cell.

Min själ, eller mitt inre, eller min intuition har hållit mig svävande i ett nu, som jag har älskat. Hur är det möjligt? Något som varit så avlägset, vilket alla som varit utsatta för detta slags psykiska övergrepp MYCKET VÄL FÖRSTÅR vad jag menar med.

Att älska nuet. Att vilja vistas i nuet. Att inte vara på helspänn ( panik ) i nuet. Att inte betrakta. nuet som ytterligare ett steg mot undergången, eller att nuet endast är en tillfällig andhämtning från katastrofen som trycker sig mot nuets tunna hinna. Nej, inte ens den oron har mitt inre tillåtit rasera mig.

Jag har svävat i nuet hela sommaren. Och kunnat glädjas och njuta av det som alla nu:n har kommit med. Utan att sakna något. Utan att smärtas. Utan att önska, hoppas, drömma. Utan att vilja kräkas. Eller kontrollera lusten att vilja fly.

Men nu drar hösten in över havet. Jag har lyckan att få vistas vid ett hav. Jag har lyckan att få vistas under en stor himmel. Lyckan att känna dofter, smaker, lyckan av att kunna se, ta in intryck ( igen ), lyckan att bli nyfiken, lyckan att älska och älskas, lyckan att höra till. Höra till mina vänner som hör till mig, höra till min familj, som hör till mig. Lyckan att kunna gå, att röra mig, tala, att dansa, att känna. Lyckan att njuta av regnet, av blåsten, av värmen, av luften.

Jag vet att det finns ett stort behov hos många som troget återkommer till min blogg trots mina långa tystnader att jag skriver mer kring det som har hänt mig. Ödeläggaren. Och jag kommer säkert göra det. Men jag vill inte fjättra tankarna till det.

Även fast jag inte skrev Ödeläggaren, denna svåra hemska tunga bok, för min skull, utan för andras – och för att ge mer kunskap kring ett tystat och skambelagt fenomen som kommer att fortsätta upprepas i olika former, där människor alltid kommer bli djupt sargade och ensamgjorda, ett fenomen som är extremt brutalt fast det inte syns utåt, vilket utgör en del av brutaliteten.. som jag visste måste beskrivas, åtminstone några enklare skikt av brutaliteten för att jag ansåg att det var min plikt och uppgift, så har boken också gjort något viktigt med mig själv. Utifrån vad jag nu erfar, måste jag säga att det är en klok idé att skriva ner sitt trauma.

Som sagt, jag trodde inte ens att det var något jag behövde. Och jag själv och mitt mående var inte bokens syfte utan fenomenet, beskrivet genom mig, ett allmänt men netystat fenomen som kan appliceras på de flesta andra, eftersom det alltid följer en viss mall.

Men, det visade sig alltså också vara en konstruktiv idé, rent privat, att skriva ner det hela. Men jag tror inte att det räcker med att bara skriva ner ett trauma. Det första utkastet blir alltid så fyllt av affekt. Det kanske känns som en lättnad men det räcker inte. Jag tror att om det ska ha en läkande effekt – som det tydligen har haft på mig i viss mån – så måste man tyvärr skriva om det, gång på gång. Man måste analysera det, klä av det, bena upp det. På ett sätt uppleva det hela igen. Och sedan klä det på nytt i känslor, inifrån, beskriva hur det kändes att förlora sig. Att inte längre veta vad någonting betydde. Det är den största mardrömmen. Att ens orientering, den grundläggande, tas ifrån en. Att inte längre lita på eller förstå ord, inte längre lita på eller förstå vad man ser, hör och vad man själv drar för enkla slutsatser. Men vem är redo att göra det arbetet? Det arbetet kändes som om det tog mina sista livsresurser. Resurser jag borde spara och bygga på istället för att kunna gå vidare.

Sedan, när det är skrivet, måste det också läsas. Inte av offentligheten, som när en författare skriver och måste utstå att bli granskad, hånad, kritiserad – utan av de närmaste. Och de närmaste ska då helst kunna ta det till sig, så att man känner att det man varit med om landar någonstans, hos dem man älskar eller är tillgiven. Så att de kan lägga sina mjuka armar om alltihop och kyssa bort ens tårar, något som kanske inte sker i praktiken, men som känns som något liknande. Men allra mest; man själv ser vilken strid man har genomlevt. Man kan se på sig själv med respekt och ömhet. Vilken fruktansvärd mardröm jag hamnade i, så oväntad, så fullkomligt ny på alla sätt, så obegriplig, med sådan människa som man aldrig kunnat föreställa sig… vilken strid man har utkämpat…. förlorat, men ändå vunnit. För om man kommer ur ett sådant övergrepp levande har man vunnit.Man kan säga till alla som Mowgli till Balou ”jag är tuffare än vad somliga tror!” – förmodligen tuffare än vad man själv tror. Man kan se sina resurser. Man kanske kan rikta dem rätt, sedan, sin energi, sina resurser, sin storhet.

Men man måste inte vara stark hela tiden.

Det är inte den sammanbitna styrkan som gör livet värt att leva. Det viktigaste är att man har återerövrat förmågan att vila. Att få vila. Att vila i ett nu. Att njuta av ett nu, njuta av att allt man gör i det nuet är att kunna vila.

Denna blogg är skriven med blåsten vinande kring fönstren och en stor hundnos liggande delvis över tangentbordet, snarkande, och en annan hund tätt tryckt mot min arm. Frid.

Så bra!

Nu finns Ödeläggaren också i pocket! Den är billigare och lättare men förhoppningsvis finns alla sidor med!

Jag vet att det är många sidor, men jag är ganska säker på att om jag hade kortat den hundra sidor hade ni läsare inte dragits in i berättelsen på samma sätt. Det här är inte något man kan berätta kort, det kräver sina sidor, även om det känns tungt ibland.

Det är toppen att det på framsidan står ” En av 2020 års mest omtalade böcker”, för det var den ju verkligen. Den är fortfarande, efter elva månader, omtalad och det är roligt att nu när människor rör på sig träffa på folk som säger att de hamnat i olika diskussioner med vänner och bekanta om Ödeläggaren. Onekligen har den väckt otroligt mycket tankar och känslor som berör existentiella spörsmål och reflektioner kring mänskliga värden, moral, etik, godhet, ondska, vem är jag – och hur skulle jag göra om en fattig pappa stod utanför min dörr och bad att få låna mitt hem en kort period för att den lille sexåringen ska kunna ha sommarlov med sin pappa?

Ja, sedan rullar frågorna på! Och ilskan och irritationen!

Det är roligt att många tror att jag har skrivit boken i affekt. Då har jag lyckats!

Eftersom jag inte alls har skrivit den i affekt utan efter att ha gått igenom massor av text och olika linjer och analyserat och brutit ned det hela – för att sedan klä det igen, i det drama som det var – i hur jag upplevde det. Han hade ju en iskall plan och agerade iskallt, förmodligen hade han förberett varje litet samtal vid tekoppen eller middagen, eller sena aftonen – för att leda mig dit han ville, eller bara förvirra mig, eller fiska efter hur mycket tålamod och empati och moral jag hade. För att kunna skriva historien måste jag analysera vad han gjort, vad han kan tänkas ha tänkt etcetera. Och hur jag reagerade. Naturligtvis. Skala av – vara lika iskall, för att sedan bygga upp. Det förarbetet lärde mig en hel del om hans kyla och om mina tappra försök att förstå vad som pågick. Det gjorde jag ju aldrig. Däremot får ju läsaren förstå, annars hade det varit hopplös läsning och det är ju ingen pusseldeckare.

När allt var djupt förvirrat medan ödeläggelsen pågick hade jag bara min moral att hålla i. Moralen var simpel: om jag har lovat att hjälpa så får jag inte hoppa av. Det var i detta fall ett löfte som kunde rädda – eller stjälpa två andra människor – varav den ena var viktig ; ett litet barn. Om det bara hade handlat om gubben hade jag aldrig öppnat dörren. Så långt sträcker sig inte min medmänsklighet. Men det var ett BARN, med stora ögon, gluggar mellan tänderna och smala ben och armar.

Moralen höll jag. Hela vägen. Min moral och uthållighet i kombination med en psykopat förstörde mig. Men jag förstår mig själv, att jag i allt stormande, all nednötning, hade en enda ledstång som jag grabbade tag i och följde i dimman. Min moral.

Sedan dök det upp andra som sa sig vilja hjälpa mig. Men deras moral var inte densamma. Ack nej.

Det är ett personligt förhållningssätt och ett i hög grad rationellt beslut. Det var det enda rationella jag kunde komma på. Inte vika från min egen moral i alla fall.

Jag har sett mycket lite av det som är min egen moral hos andra. Kanske jag verkligen var ett unikum, som Sam så glatt sa. Jag har sedan – post Sam – sett hur folk är redo att låta mig gå under hellre än att erbjuda mig lite ekonomiskt lättnad fast de själva har de gott – och ändå påstår de sig stå mig nära och vilja mig väl. Det är intressant. Pengar är verkligen något extremt laddat för många, särskilt för de som har dem. Aldrig i min själ att de släpper ens en tia – hellre betraktar de någons långsamma undergång. Jo jo men, några sådana känner jag minsann!

Jag har sett hur folk som står mig nära, bor några kvarter bort och säger sig bry sig om mig, aldrig har sagt ens” vill du komma på te?” eller ”vi bjuder på middag!” Sedan möts man i olika sammanhang och kramarna är desamma och försäkringarna om att jag hör ihop med dem, och att det inte går att ändra på och för enkelhetens skull spelar jag tillgiven tillbaka. Det är ett nytt pikant inslag i mitt liv, ganska beklämmande men det går mycket bra för mig att dra mig undan också.

Och jag har som väl är också sett motsatsen! Och det glömmer man inte HELLER, aldrig, aldrig!

Inte minst bland människor som inte är mig särskilt nära, rent SÅ, men som bjuder på mat, frågar om jag behöver något, skänker mig en liten slant eller en uppmuntrande present, eller ett halvt lamm eller en tjänst! Bara så där. För att de vet min situation. De finns ALLA i mitt häpna hjärta.

Det är intressant att iaktta, när man är en betraktande författare. Det kan inte hjälpas att det väcker en lite lömsk tillfredsställelse i mig att se vilka som hycklar. Jag hycklar numera tillbaka, som sagt, för enkelhetens skull, genom att le och bidra till stunden tillgjorda tillgivenhet.

Sedan finns det ju de alldeles ÄKTA vännerna och släktingarna. De som är RIKTIGA och som jag därför älskar ännu mer. Överhuvudtaget älskar jag väldigt mycket sedan det här hände. Inte minst LIVET!

Det är verkligen SANT att man ska rensa bort dem som tar energi ifrån en. Vad ska man med de människorna till?

När det finns så många ALLDELES UNDERBARA personer att vara med istället, människor som får en att LE och sjunga och skratta för att de faktiskt har schyssta hjärtan. Som får en att fortsätta TRO PÅ MÄNNISKAN!

Angående boken får jag ibland höra att jag har ” lämnat ut mig”. Vad är det?

Vad menas? Lämnar man. ut sig varje gång man talar om livets olika dimensioner och människovarandets komplicerade fenomen ? Det visste inte jag. Det är ju världens löjligaste grej att säga. Är folk så fasadfixerade är det inte undra på att de känner leda och tristess och ensamhet och dövar sina sinnen med dagdrömmar om lyxkonsumtion och dylikt. Alkohol!

Jag har alltid trott att vi går här alla ungefär lika ovetande om hur och varför och vad, på jorden, i detta enda liv och upplever märkliga saker som ingår i människovarandet. Jag har alltid trott att man gärna vill höra med de andra hur de har det, och så kan man få nya infallsvinklar och perspektiv som kanske gör att man tar vissa steg annorlunda. Jag har faktiskt alltid frågat andra vad de tycker om det och det underliga fenomenet som man inte har fått lära sig något om eller inte trodde skulle hända en själv, och jag har alltid fått svar från andra. Man kan ju fråga någon på ett tåg, eller på en busshållplats. Var som helst. Precis som man kan resonera med sina vänner eller bekanta på en middag. Ingen vet ju egentligen!

Jag trodde alla var nyfikna och undrande. Men inte fasadmänniskorna.

ibland känner jag mig som Indras Dotter i Strindbergs ETT DRÖMSPEL. Nedsänkt på jorden, förundrat betraktande vad som sker, vandrande genom det ena och det andra. Det är ganska skönt. Det blir inte så pretentiöst. Mer avspänt. Dessutom närmare sanningen, eller LIVSKÄNSLAN, tror jag, än fasadsköldparerandet.

Just vad det gäller psykologin i ÖDELÄGGAREN vet jag för övrigt att det är samma process , och samma mönster som upprepar sig, mellan psykopatiska förövaren och dess offer – om och om igen. Förtecknen, innehållet, syftet, situation och villkor är lika olika som det finns människor, ögonblick och möten- men ändå är det som att lägga en mall på alla ” fall”. Som om alla psykopatiska förövare har gått i samma skola. Och de friska människornas reaktioner och förvirring är alltid densamma för att vi är byggda på ett särskilt sätt.

Så DET känner jag inte alls är utlämnande.

Men återigen, lämna ut sig?

Vad betyder det? Som om man lämnat sig oskyddad att hugga, flå och slå, fast inte konkret utan mer som om ” haha, vi vet vem du är! Vi vet dina svagheter! Vi kan skratta åt dig. Du ger oss tillåtelse att se ner på dig!”

Är det så man menar? Något slags SKAM över den som ”lämnat ut sig” för att den är människa!

Löjligt och kontraproduktivt om man anser att människan kan utvecklas och att det finns ett omedelbart värde i just detta: utvecklas, bli alltmer mångfasetterad i sin förståelse av människan – kunnig om människolivet. Hur ska man bli det om inte folk ” lämnar ut sig”? GEnom navelskåderi och teori?

Däremot ! Det finns saker som jag INTE har skrivit om. För att det är privata. Det mest centrala i boken, som jag nu i efterhand inser att jag borde ha tryckt mer vid är min pappas död och min sorg. DET kände jag var alldeles för privat. Jag kände inte att jag hade rätt att skriva om något så intimt och personligt, och jag ville det inte heller. Inte heller skrev jag om min mammas död, som också skedde plötsligt, endast ett par dagar före rättegången.

Jag borde ha skrivit mer om denna min sorg, som jag befann mig i, precis under den tid Sam fick mig att låna honom de första summorna som snärjde mig. Jag var i sorg och ständigt pressad av honom, dessutom höll han mig ofta sömnlös och vägrade flytta. Det var för mycket för mig. Men jag borde ha skrivit om mina nätter när jag grät över pappa, det var ju inte en sorg som gick över på en månad, den fortsatte precis enligt regelboken, ett år akut. Efter ett år började det kännas bättre. Men då stod Ödeläggaren redo med nästa katastrof som genast slog omkull mig igen.

Så nej, jag tycker inte att jag har utlämnat mig med min beskrivning av hur en psykopatisk person förstör en annans hjärna, tillvaro och framtid – eftersom det är precis SÅ det brukar gå till.

Men däremot, om jag hade skrivit mer om min sorg efter pappa, eller efter Malik, eller hur min mammas död och hur alla känslor kring det hotade att slå omkull mig precis dagarna före rättegången, då hade jag känt att jag var privat på ett sätt jag aldrig skulle vilja vara.

Syftet med boken var att blottlägga, att formulera, att försöka få läsare att förstå den process som är så obegriplig – som var fullkomligt obegiplig för mig med innan jag hade varit med om det så klart – för att vidga begrepp, lyfta skam, hjälpa andra offer och för att förmedla lite kunskap. Men kunskap vad det gäller sådana här saker måste KÄNNAS. En faktabok ger inte samma intryck.

Det jag har skrivit i Ödeläggaren är sant, men det är analyserat, arbetat och en linje är vald ( den som kunde leda till att han straffades, det vill säga pengarna) – sedan klätt i sitt drama igen. Annars skulle ingen orkat läsa den. Den hade varit meningslös.

Men det är ett gott betyg att många tror att jag har skrivit den RAKT ut , fångad av mina egna känslor, i affekt med andan i halsen.

Trots allt, I am a writer you see.

Och spring nu gärna och inhandla pocketen. Kolla om sista sidan är med!

När ” Den hungriga prinsessan” kom ut och hade sina två veckor i Pocketshops skyltfönster ( mycket värdefullt) upptäckte jag av en slump ( inte ansvarig utgivare så att säga ) katastrofen: sista sidan SAKNADES! Alla ex fick skyndsamt dras in och vips var de två viktiga veckorna i Pocketshops alla skyltfönster BORTA.

När den korrekta versionen med ALLA sidor kom ut var det tyvärr försent.

Rapportera gärna om sista sidan finns ! Själv är jag i obygden någonstans i tottahejti och snyltar på hackigt internet för att få iväg alla de här orden till min slumrande blogg.

En del människor

Tur för mig ändå att den lägenhet vars hyreskontrakt jag kunde komma över efter att ha förlorat min bostadsrätt i Söder Torn, Medborgarplatsen, Södermalm, Stockholm på grund av Sam, ödeläggaren, ligger där den ligger. Jag hamnade i en vänlig förort, intill en stor susande vildmark.

Ingenting av det hade jag vetat, om jag hade fortsatt trampa betongen kring Medis. Ingenting om de obeskrivliga skogsvandringarna i alla slags väder – med upplevelser av naturen som gör mig tårögd, andlös, ger en känsla av både välsignelse och vemod. Med välsignelse menar jag inget som har med gud att göra i den religiösa meningen.

Livet!

Jag har aldrig varit tät, inte sedan skilsmässan och alltid kunnat uppskatta och njuta det lilla, och utmanats av att ha liten kassa. Nu har den utmaningen gått på högvarv, men jag är faktiskt bra på det, och det gör mig stolt. Jag hittar fina saker billigt. Jag sätter ihop mitt hem med begagnade men bra fina saker. Billiga. Blocket är perfekt. Men det finns också en del att finna i grovsoprum. Där har jag hittat matstolar – och fint skoställ målat i fin färg, ett klaffbord ( som jag sålde på Blocket – det var mycket populärt) – olika varianter av funktionella diskställ, ett sideboard, med mera. En soffa fick jag från en bekant efter att ha frågat på FB och den byttes senare ut mot en soffa jag fick ta över efter min son som hade tagit över den efter sin pappas före detta donna. En mycket bra soffa! Eftersom jag inte har en symaskin och inte har råd att sy upp fodral köpte jag tyg på Carlsons, riktigt sofftyg men inte i den exakta färg jag ville ha tyvärr, och så har jag fästat det med säkerhetsnålar. De går upp hela tiden men ändå! Det funkar!

På senare tid har jag också fixat min balkong som jag aldrig vågade sitta på förut i rädsla att ödeläggaren skulle hitta mig och som jag därför klädde ut till något slags avskräckande pundartält. Men nu har jag varit på Rusta, en väninna har kört mig och jag har lagt fint golv och har blommor i krukor, ljusgirlander och vindskydd. Riktigt mysigt. Helt underbart, fast den är liten och något felplacerad. Jag känner mig så stolt när jag ser ut på den. Och det kostade bara tusen kronor att göra den så fin.

Dessutom har min händige granne hjälpt mig att lägga ett golv före jul, golvet är ljust och tåligt och var på rea och lyfte atmosfären i hela hemmet. Golv är viktiga. De golv som fanns här när jag kom och som jag tvingats leva med i nästan sex år var av äcklig gammal linoleum, fulla med små konstiga hål som samlade skit, och aldrig gick att få rena. Så fort jag såg dem påmindes jag om min tråkiga situation och just detta: att det var fult och inte ens gick att få rent gjorde att allt i ett slag kunde kännas hopplöst. Jag hade mitt hem förut , ni vet, ett hem jag hade kämpat för, ett vackert hem med vackra golv och fönster och utsikt över stan, ett tryggt och säkert hem. Som jag förlorade på grund av det tiofaldiga brottet.

Men detta nya golv gör mig gladare. Jag nästan svävar fram på det. Det fick mig att börja sjunga för mig själv. Det gav mig energin att dansa, som jag brukade göra av ren livslust varje morgon – innan Sam, den falske, psykopaten och ödeläggaren trängde sig in i mitt hem med sina fejkade sorger och vädjade till en medmänsklighet jag tyvärr råkade äga. Men jag tar mig framåt, envist, långsamt och delvis bävande skapar jag något igen – för mig själv.

Och en morgon, för bara ett par veckor sedan, insåg jag att jag inte stod ut med det ohygieniska fula badrummet här mera. Det har funnits ett badkar innan jag kom hit och det vill jag ha igen. Eftersom hyresvärden inte gör något för oss, får man göra det själv. Jag hittade sprillans nya badkar på Blocket och efter att jag kämpat en hel dag för att slita och skruva och bända loss diverse ting som gjorde varje dag till en bister kamp, levererades badkaret nästa morgon. Och med lite nya inköp och en del uppfinningsförmåga har jag nu också ett fint badrum. Jag tror knappt det är sant. Ett par spegelskåp som jag har köpt på Blocket ska upp med hjälp av grannen, bara, sedan är det helt klart! Det är så att jag kan gråta.

Jag skapar ett nytt hem till mig. Bit för bit. Med mycket lite pengar och tack vare ingivelser i rätt ögonblick vad det gäller det nyckfulla utbudet på Blocket! Och till råga på allt; nu har jag köpt en bänkdiskmaskin. Den kostade tusen kronor.

Sedan har jag inte kunnat sova på hela natten, plågad av oro som fått sig rent kroppsliga uttryck, så hemskt ont i magen av nervositet! Hela ångesten som Sam placerade i mig triggad. Hur ska det gå? Hur ska jag klara mig? Hur i helvete har jag kunnat lägga pengar på en bänkdiskmaskin med mera? Jag har ju inga marginaler! Jag fick inget stipendium från Författarfonden, inte heller något krisstöd, boken Ödeläggaren säljer mycket bra men det handlar om tolv kronor netto per såld bok och ett par kronor per såld e-bok eller ljudbok. Vad sysslar jag med? Vad tror jag? Hur kan jag vara så vårdslös och vidlyftig? Jag kommer säkert gå under i alla fall nu! Stupet öppnar sig under mig så fort jag har gjort något bra för mig.

Jag vet inte vad som är rätt. Förmodligen att fortsätta som jag har gjort framförallt de senaste sex åren med att egentligen knappt ens köpa mat, i rädslan att allt ska försvinna, att inga nya pengar ska komma in. Men jag orkar inte leva så. Jag orkar inte skapa utifrån det, vara glad, vilja något. Jag tänker ” Tänk om jag blir 94 år som min mamma – hur fan ska jag kunna bo och äta ända till dess? Hur roligt kan det bli? Inte ett dugg!”

Jag får helt enkelt bestämma mig för att jag har gjort rätt i att skapa en trevligare tillvaro för mig, försöka göra denna plats jag hamnade på till ett hem jag mår bra i, inte till en plats som i sin nednötta skepnad på fel ort cementera mig i den olycka som ödeläggaren lämnade efter sig – fullt medveten om sitt dåd – en olycka vars följder samhället inte hjälper den utsatta/ e i.

Och det är en fin plats, jag har haft tur för jag går i den vilda skogen och får vara med om något så förtrollande som att vandra i högt blåbärsris, fullt av ljuslilarosa blivande blåbär, omgiven av hundratusentals knoppande liljekonvaljer, långt under de höga gamla träden. Ekorrar utför sina akrobatiska konster över mig, de vackra rådjuren betar intill mig, korpen ropar och jag får massor av vitaminer från de ljusgröna syrliga granskotten, medan jag funderar över livet, och tar en paus innan jag går hem och förskräcks igen över bänkdiskmaskinen för tusen kronor.

Den senaste tidens mord på kvinnor har som alla vet skapat en debatt som borde ha förts för evigheter sedan – och som man kan befara kommer vakna till emellanåt utan att något görs av bestående värde, precis som det har sagts i minst trettio år att man NU minsann ska se över de ensamstående mammornas ekonomiska situation i vårt samhälle.

För trettio år sedan vet jag att man talade ordrikt och eldigt om de ensamstående mödrarna och deras ekonomiska utsatthet som måste förbättras, eftersom jag då hade en väninna som just hade skilt sig med två små barn. Den före detta mannen bidrog inte ens med pengar till ett par nya strumpor till barnen och själv arbetade hon inom kultursektorn – en av dem som förskönar samhället med sin konst ni vet – och hade alltså absolut inga ekonomiska marginaler.

Femton år senare var jag själv ensamstående med tonårsbarn och även då hade man insett att de ensamstående mödrarna hade en mycket svår situation i vårt samhälle där alla ska ha samma möjligheter och värde – utan att det hade märkts någon förbättring.

För några år sedan drog me too över världen och den verklighet kvinnor lever i blottlades för alla och envar, allt det som varje kvinna vant sig vid och tänkt ;”Det är bara så här, det finns inget att göra” efter att ha utstått oinbjudna sexuella närmanden och yttranden sedan vi fick bröst. Heureka, världen reste sig emot detta och kunde plötsligt identifiera det som övergrepp och kvinnor kunde se på varandra och ropa ”DU MED?”

Nu vaknar alla ett par år senare och för plötsliga allvarsamma debatter om mäns våld mot kvinnor…. som om det vore något nytt och något isolerat från exempelvis hur man värderar mödrar, ensamstående mödrar, hur man värderar kvinnors arbete, hur man värderar kvinnors hälsa, hur man värderar kvinnors makt över sina egna kroppar? Och knappast borde det ha behövts mördade kvinnor för att slutsatsen skulle kunna dras efter det klarspråkiga Metoo, men si det krävdes det. Det är ändå förbluffande att en tanke sällan tycks leda till en annan!

Men alla tänkande människor välkomnar debatten om våldet mot kvinnor, men FORTFARANDE talar man inte om det kontrollerande våldet, om det psykiska våldet, om det som somliga kallar emotionella våldet. Varför är kunskapen om detta obefintlig? Alla som har utsatts för psykiskt våld ( vilket ofta är det fysiska våldets första fas ) måste känna ett skrik i bröstet när det hela tiden utesluts i dessa allvarliga debatter! Ett skrik!

Det psykiska våldet är svårare än det fysiska. Det psykiska våldet bryter ner människor på ett djupare sätt. Och vanligen har de som utsatts för fysiskt våld förberetts med psykiskt våld. Att tillintetgöra, handlar det om. Att ta makten.

Men det psykiska våldet OSYNLIGGÖRS.

Det psykiska våldet är inte straffbart, inte ens om det används som ett vapen för att komma över andra människors tillgångar. Vid sådana brott – (som det brott jag själv har utsatts för som enbart var möjligt att genomföra genom det utstuderade psykiska våldet utfört av en man som fick makt över mig då jag var i akut sorg efter min pappas plötsliga död ) – anses det inte ens ha funnits ett VAPEN, det anses inte ha funnits ett VÅLD – för att det psykiska våldet inte räknas, det är inte straffbart. Med andra ord är det fullt tillåtet.

Hur är det möjligt i en modern tid? Vi lever i en tid som svämmar över av olika metoder för framgångsrikt tänkande, eller lugnande tänkande, av en stor acceptans för psykisk terapi och hjälp, ett allmänt djupt erkännande av värdet av t. ex kristerapi och idrottspsykologi och hundpsykologi och diverse annat… MEN att räkna in det mänskliga psyket när det handlar om psykiskt våld är fortfarande helt främmande. Hur är det möjligt?

I min förra blogg förklarade jag att jag inte kan få någon ersättning från staten för det rån ( 3, 4 miljoner ) jag utsatts för – för att förövarens vapen inte var fysiskt våld. Det ekonomiska brottet kallas ” förmögenhetsbrott ” alltså väldigt distanserat från psykiskt metodiskt övergrepp och våld mot en människa i syfte att ta ifrån henne allt hon äger. Väldigt långt från att dagligen nöta ner en annans psyke, trötta ut, förvirra med målet att tillintetgöra, krossa offrets förmåga att tänka och agera utifrån sig själv. Det är alltså inte ” våld ” .

Hur är det möjligt att kunskapen är så ringa? Och hur många offer för detta slags brott offras igen av samhället – även om samhället har åtalat och dömt förövaren? Hur många offer som mot alla odds har klarat sig genom det våldet, går under när samhället säger ” du har inte utsatts för våld. Du får ingen ersättning. Ingen hjälp alls faktiskt.”

”Våld mot kvinnor” är ett begrepp som måste innefatta också det psykiska, emotionella, ekonomiska våldet, annars är diskussionerna och ” lösningnarna” fortsatt tama och kommer visa sig verkningslösa i det stora hela.

Man måste tänka ännu längre:

Vad är en kultur som hyllar våld mot kvinnor, vilket är vad vår kultur gör, och tjänar massiva pengar på just exakt det; våldet mot kvinnor? För er som inte har reflekterar över det kan jag tipsa om att titta närmare på storsäljande krim ( skrivna av både kvinnor och män som gör sig själva rika på sitt nedplitade utstuderade våld mot kvinnor) och de oändliga mängderna TV- serier, långfilmer som lockar med kvinnor i skräck, om de ens lever när dramat börjar. Sedan har vi prostitutionen, våldsporren. Den som fortfarande hävdar att kvinnorna gör det för att de vill det, har inte orkat skrapa på ytan – eller saknar empati, vilket ju ungefär 3 % av befolkningen gör, förmodligen fler. ( enligt forskning )

Hur kan man BARA diskutera mäns våld mot kvinnor? Man måste diskutera mansrollen, man måste diskutera vad pojkar lär sig redan från förskolan ( då de oftast lär sig bra saker ), vad de sedan lär sig i skolmiljön, av sina fäder, mödrar, av den kultur som lever i vårt samhälle. Kvinnor har arbetat i generationer för att förändra kvinnorollen till att få bli HELA MÄNNISKOR ( det är en bit kvar som synes ) men när ska MÄN börja driva rätten till att få vara HELA MÄNNISKOR? De var hela människor som små pojkar! Som små hade de alla förutsättningar att bli bra män. Då var de flesta ömsinta, omhändertagande, generösa, kärleksfulla – och älskade sina mödrar ( kvinnor )

När ska blicken riktas mot den kommersiella kultur där kvinnors plågsamma död eller förödande skador är navet som nöjet snurrar kring? På annan industri ställs kravet att den ska ta ansvar för den skada deras produkter åsamkar miljön.

Varför ställer man inte samma krav på underhållningsindustrin? Några procent av intäkterna på filmer / böcker där kvinnor ( om och om igen ) offras som en del av underhållningen bör gå till verksamhet där kvinnor skyddas för detta våld, och till verksamhet som arbetar med MANSROLLEN.

Varför inte? Industri som industri.

Och slutligen; För egen del kan jag inte förstå hur man som författare kan vilja fördjupa sig i att beskriva vidriga mord och övergrepp på kvinnor ( och andra levande varelser ) FÖR ATT tjäna sina pengar? Någonting inom mig reser sig kraftfullt emot tanken. För mig finns det inget som helst beundransvärt i det (ibland) goda liv detta underhållsvåld ger sina upphovspersoner. Men eftersom kulturen hyllar pengar och våld är de förstås både respekterade och beundrade – ja, objekt för andras längtan och drömmar om framgång.

När förövaren, i detta fall ” Sam Paris” som alla kan läsa om i boken ”Ödeläggaren” , inte betalar vad de är dömda till kan man vända sig till Brottsoffermyndigheten för att ansöka om ersättning. Det gjorde jag.

Sam använde sig av psykiskt avancerat våld och även fysiskt våld, manipulationer och hot, för att komma över de pengar han visste fanns förankrade i väggarna till min bostadsrätt mitt i Stockholm. Det psykiska våldet och hans belägring av min tillvaro var hans vapen. Han fick god hjälp av att min pappa plötsligt dog i samma veva som jag annars hade fått ut inkräktaren Sam ur mitt hem. Vi hade ingen kärlekshistoria. Jag hade handlat utifrån medmänsklighet, hederlighet och en känsla av ansvar. Han hade använt sig av sin lille son för att väcka min medkänsla och min starka ansvarskänsla. Han använde sig också av enkla knep som att hålla mig vaken om nätterna och latenta hot som jag inte förstod och jag var ganska utmattad när min pappa plötsligt dog och Sam Paris satte omedelbart klorna i mig.

Detta vet alla som har läst min bok och det är lite tjatigt, men det är en del av förutsättningarna för att han skulle kunna genomföra sitt kallsinniga brott mot mig – det vill säga ruinera mig, för att sedan försöka tysta mig – de flesta offer för psykopater tystnar. Jag anmälde med min familjs hjälp, när det hela äntligen uppdagades ungefär i samma veva som jag övervägde att ta mitt liv som den enda utvägen ur kaoset som han skapat i min tillvaro och inte minst i min förstörda hjärna. Att utmatta sina offers hjärnor är naturligtvis en del av metoden, sådant är psykopatiska människor mästare på.

Medan brotten, det tiofaldiga som jag kallar det, eftersom det handlade om tio överföringar av pengar till hans konto -pågick under tre och ett halvt år pågick förutom det intrikata och hotfulla psykiska våldet ( som man kan läsa om i Ödeläggaren och som jag inte pallar att repetera här, just nu) ett fysiskt våld. Så som ofta är fallet då en individ utsätts för fysiskt våld i en situation där de är fast, t. ex som när en ung människa utsättas för sexuellt övergrepp av en släkting eller dylikt, tycks hjärnan välja att nästan omedelbart förtränga det. Det var likadant med mig. Jag var rädd, jag var utsatt – men stod inte ut med att förstå det – och när han kryddade det hela med lite fysiskt våld översteg det min förmåga. Jag kunde inte ta in det, processa det. Jag var fullt upptagen med att hålla mig samman så att jag kunde klara mig något så när framåt.

Minnet av det fysiska våldet kom efter att jag hade anmält hans brott, men fortfarande inom den tid då man kunde tillföra fakta till förundersökningen. Jag skickade en bild på mina skinkor, som var blodstrimmiga av hans slag, till polisen som utredde ärendet. Han var en väldigt snäll och empatisk person. Jag berättade också att Sam brukade välta omkull mig när jag gick igenom min egen lägenhet, över vardagsrumsgolvet. Jag kunde aldrig veta om det skulle ske, och jag ville inte visa mig rädd. Dessutom måste jag gå fram och tillbaka i min lägenhet! Ibland välte han mig gång på gång, ibland inte på en månad. Plötsligt låg jag under honom på golvet. Han stod över mig och skrattade. En gång stod han över mig med näven knuten och siktade mot mitt ansikte, ifrån hela sin längd. Den gången kröp jag bort.

Många gånger halade han in mig när jag passerade i mitt vardagsrum med öppen planlösning ( alltså även kök ) och tryckte ner mig över sitt knä och slog mig över rumpan med öppen hand. Länge. Han höll fast mig med sin andra armbåge i min rygg, lutade sig tung mot mig och slog med all kraft med den fria handen. Medan han skrattade. En gång tog jag ett kort, för jag själv ville se eftersom det gjorde så ont. Mina skinkor hade nästan spruckit upp i blod, de såg ut som om de vore piskade.

Många gånger kom han bakifrån när jag satt ner och började ” massera” mina axlar. Ibland var det i all ” vänlighet ” även om jag aldrig hade bett om det och aldrig tyckte om det. Jag kunde inte precis protestera. De flesta gånger fortsatte ” massagen” hårdhänt uppför min hals, han klämde till så att jag måste öppna munnen och då tryckte han in fingrarna i min mun, ibland så långt ner att jag klöktes. Jag satt prickstill. Jag visade inga känslor. Jag tänkte det var bäst så. Han skulle inte vinna. De gångerna skrattade han inte. Han gick sin väg utan ett ord, bara en mörk blick över axeln.

När jag började känna mig trygg, då jag förstått att de mina fångade upp mig och fanns för mig – och jag hade anmält, började minnena av dessa övergrepp komma tillbaka. Jag minns en gång jag plötsligt berättade dem för Patric som jag var tillsammans med då. Han blev helt chockad. Och jag utbrast i ett chockat skratt ”Man skulle nästan kunna säga att jag har utsatts för ett övergrepp!” han tittade förstummad på mig. ” Ja! Du HAR definitivt utsatts för ett övergrepp! Inte bara ett!”

Själv hade jag inte hunnit med att fatta det. Det tog ganska lång tid. Hjärnan kan bara ta en liten liten bit i taget.

Jag anmälde detta till min kriminalare. Han sa att det inte var intressant för detta ärende. Hur kan det inte vara det, det var ju ett av hans vapen för att montera ner mig, skrämma mig och få mig att göra som han ville?

Nej, det är ett civilmål, sa min polis. Det är i så fall en annan anmälan, separerad från denna.

Polisen ville ha kopior på mina 23 dagböcker där jag hade skrivit en del om vad som pågick. Jag skrev, men jag skrev för att försöka minnas allt han hade sagt så att jag skulle slippa drabbas av så stor oro och ångest oavbrutet, och för att orientera mig. Jag trodde det var jag som uppfattade allt fel och som var full av brister. Det är så de jobbar. I min skörhet efter många sömnlösa nätter ( slutligen flera år ) och min pappas död var jag inte längre så kaxig som jag hade varit den första tiden vi lärde känna varandra. Han kände hur han började besegra mig. Han skulle slutligen vinna. Men nu var jag hos polisen och förundersökningen hade börjat dagen efter anmälan, en åklagare var inkopplad.

Polisen sa ” men vi vill bara ha de delar där du skriver om vad han säger att pengarna ska gå till. Det är bara det som är intressant för målet. ”

”Men det psykiska våldet då? Allt han gjorde, hotade, och skrämde och förvirrade mig med? Det som var hans vapen för att komma åt allt?”

”Nej, det är inte intressant”, svarade polisen. ” hoppa över det.”

Men varför? Jo, för psykiskt våld är inte straffbart i Sverige.

I mitt ärende var det bara en sak som var straffbar och det var att han hade sagt att de pengar han fick mig att låna ut skulle gå till andra saker än vad de bevisligen hade gjort. Jag trodde de skulle gå till att bygga upp ett liv för honom och hans utsatta lilla pojke. Och jag trodde att han var driven av viljan att förbättra världen, en man som själv kom från djupt fattiga och rasistiska förhållanden. Så var det inte. De gick till att finansiera en kort tid av flärd och lyx i hans futtiga liv, istället. Ingenting till pojken, ens.

Hans vapen var alltså inte något man tog upp i målet.

När vi kom till Tingsrätten hade jag min historia glasklar. Själv hade han glömt det mesta eftersom han alltid ljög. Det kan vara svårt att hålla reda på lögner i flera år. Jag hade skrivit ner så mycket att jag däremot visste. Det var min styrka.

Åklagaren hade dock förstått något utöver det rent juridiska och sa i sin slutplädering att det som hänt mig var en ” normalisering” . Jag utstötte en snyftning när jag hörde henne säga det. Hon förstod mycket mer än lagen. Så är det förstås ofta. Men det var skönt att höra där på plats i Tingsrätten. Två av nämndemännen ville ge honom ett halvår till i fängelse just på grund av detta, men inte rådmannen och den tredje nämndemannen.

Han fick tre års fängelse och dömdes att betala tillbaka allt med ränta. Jag fick också ett futtigt skadestånd för den enda månad jag hade varit sjukskriven i samband med anmälan, på niotusen kronor.

Självklart har jag inte fått ett öre. Kronofogden kunde inte utmäta något. Naturligtvis, han hade ju gjort slut på alla pengarna och sålt allt han hade och dessutom rymt landet eftersom han inte blev häktad, trots att han dömdes till tre års fängelse. Istället överklagade han domen och fick mer än ett år på sig innan det skulle komma upp i Hovrätten och under den tiden flydde han till Sri Lanka.

Och jag då?

Jag fick min upprättelse med tingsrätten, de två timmar och en kvart jag oavbruten talade där. Och jag fick min absoluta upprättelse då domen föll.

Men hur ska jag klara mig? Jag är författare, jag har ingen månadslön, inget arbete att återgå till.

Många tror att jag har fått något slags ersättning för det som togs ifrån mig. Det var 3, 4 miljoner kronor som med räntan han ska betala idag är 6 miljoner kronor.

Nej, det har jag inte fått. Jag har inte heller fått någon information om något. Men till slut tog jag, när jag orkade ta tag i det, reda på det själv.

När den kriminelle inte betalar vad den är skyldig ( hur ofta händer det?) och den är dömd att betala skadestånd och ersätta allt så kan man vända sig till Brottsoffermyndigheten och ansöka om ersättning från staten.

Det gjorde jag i oktober 2020.

För ett par månader sedan fick jag svar. Jag fick avslag på min ansökan. Men jag fick de niotusen som Sam skulle ha betalat mig i skadestånd. Varför fick jag inte mer skadestånd, kan man för övrigt fråga sig?

Svar: Psykiskt våld räknas inte. Sveda och värk och bortfallen inkomst på grund av det räknas. Sveda och värk kan man få av fysiskt våld. Men inte av psyksikt, inte ens om det pågår i flera år. Jo, man kan få alla sorters fysiska besvär men de kan inte kopplas till det psykiska våldet.

Alltså återstod bara den månad jag var sjukskriven och det var en chansning sa min advokat. Men det gick igenom. Niotusen kronor.

Jag hade inte räknat med att staten skulle ersätta mig hela summan Sam Paris rånat mig på ( nej, det räknas inte som rån när det inte är fysiskt våld, förresten) men om jag bara hade fått 10 % hade det varit en bra hjälp för mig.

Men jag fick ingenting eftersom det jag har utsatts för, med resultatet att jag blev hemlös och har förlorat ett stort antal års arbete och gått i terapi i sju år och i perioder måste äta både sömntabletter och antidepressivt, kallas ” förmögenhetsbrott”. Det finns ju enligt domen inget våld inblandat.

Så här står det i Brottsoffermyndighetens beslut angående mitt ärende:

”Brottsskadeersättning för ren förmögenhetsskada lämnas bara i undantagsfall. ERsättning lämnas om gärningsmannen vid tiden för brottet var intagen, på rymmen eller på permission från kriminalvårdsanstalt, från vissa statliga behandlingshem eller var häktad. DEssutom ska det finnas särskilda skäl, t. ex att brottet har begåtts mot arbetsgivare, fosterföräldrar,övervakare eller andra som står i liknande förhållande till gärningspersonen. i vissa ömmande situationer kan ersättning betalas trots att gärningspersonen inte tillhör någon av de nämnda kategorierna ( paragraf 6 – 8 brottsskadelagen) N. N ( jag som har skyddade uppgifter) kan därför inte få någon ersättning.

Kränkning.

För att ersättning för kränkning ska kunna lämnas krävs att den brottsliga handlingen har inneburit allvarlig kränkning av den skadelidandes personliga intergritet. HD har fastslagit att även om bedrägeribrott präglas av viss förslagenhet krävs att gärningen innefattar ett angrepp på målsägandes person, frihet, frid eller är för att ersättning ska kunna utgå ( NJA 2019. s 607)

Det brott som N. N har varit utsatt för anses enligt praxis i sig inte innebära en sådan allvarlig kränkning av den personliga integriteten att ersättning kan lämnas. Det har inte heller framkommit att den nu aktuella gärningen innefattat ett sådant angrepp mot N. N:s person, frihet, frid eller ära att ersättning för kränkning ska utgå. N. N kan därför inte få någon ersättning för kränkning.”

Och varför alltså?

Jo, för att det fysiska våldet inte ansågs intressant i ärendet och det dominerande psykiska våldet helt enkelt inte RÄKNAS SOM VÅLD I SVERIGES RIKES LAG. Brottsoffermyndighetens beslut tas utifrån domen. Inget våld är nämnt i domen.

Så… samhället har kostat på en utredning som pågick under flera år, åklagare, advokater och en advokat till Sam, plus förhandlingar i tingsrätt och i hovrätt ( där han uteblev med hjälp av ett fax från Sri Lanka om att han hade turistdiarré och inte kunde flyga)

Han fick tre års fängelse men kunde fri lämna landet så länge domen inte vunnit laga kraft – vilket den inte gjorde eftersom han hade överklagat till Hovrätten.

Jag får ingen ersättning. Jag tänker ; hur många brottsoffer som jag finns det, som blivit plundrade av brottslingar, hemlösa och fått vår tillvaro förstörd – av en psykopat vars främsta metod är det psykiska våldet? hur är det meningen att vi ska klara oss? Vad kostar det att oskyldiga väl fungerande samhällsmedborgare inte fåt ekonomisk hjälp efter brott av detta slag, utan faktiskt – faktiskt! – löper stor risk att hamna på gatan? Oavsett, de belastar sjukvården år efter år. Vi.

Vi tror att alla människor tas om hand här. Man tror att offer för brottslighet tas om hand av samhället.

Det gäller absolut inte offer för psykiskt våld.

i GB har man kommit längre och nyligen instiftat en lag mot psykiskt våld och när det psykiska våldet är ett led i att komma åt någon annans egendom eller pengar är straffet ytterligare skarpare.

Här ligger vi så långt efter att man , som etablerad och framgångsrik författare, kallas idiot i dagstidningarnas kritik av boken för att man har varit utsatt fö psykiskt våld.

Men nej, kära vänner som tar för givet att samhället har stöttat och hjälpt mig – jag förstår att det är väldigt många som tror att det finns medel att få från brottsoffermyndigheten – Nej, så är det inte.