Christina Herrströms blogg

Själv gick jag ur kyrkan på min artonårsdag, men kärleksbudskapet har jag alltid följt, eftersom jag tycker att det är en grundläggande hållning som människor bör ha sinsemellan.

Denna hållning var mig inte till gagn när ödeläggaren tjatade sig in i mitt liv, via Allhelgonakyrkan, Katarina församling, Stockholm. Efter att ha drabbats av hur utsatt han och hans sexåriga barn var – efter många timmars lyssnande till hans förtvivlan – öppnade jag mitt hem för dem över sommaren. Ni som har läst boken vet vart det ledde. Det vet de flesta utan att ha läst boken idag, verkar det som.

Det var empatin, ansvaret för den andre, i detta fall en far och ett barn – grundansvaret för den andre som jag anser att vi alla har för varandra, som talade i mig. Medmänsklighet kallas det, en nödvändig byggsten i alla fungerande samhällen. Men om han hade varit en person jag hade mött i ett annat sammanhang hade medkänslan inte räckt. Jag litade på honom för att han var knuten till Allhelgonakyrkan, som ingår i Katarina församling. Det faktum att han sedan fem år tillbaka, då jag mötte honom, var aktivt knuten dit var helt avgörande. Han hade stått vid altaret iklädd kåpa och hållit kalken vid de populära högmässor som den populära kyrkoherden Olle Carlsson höll, åtskilliga gånger. Han hade regelbunden verksamhet i kyrkan, med sin kör och han höll många konserter. Han rörde sig också med förkärlek i kyrkans café där alla möjliga människor samlades, där han var ansedd och uppskattad, en man som spred glädje, visdom och tröst. Jag har själv sett Olle Carlsson dunka honom i ryggen, som om de vore bästa vänner, och hört kyrkoherden kasta uppskattande ord till honom. Detta hade jag på näthinnan när jag slutligen bestämde mig för att låta honom och barnet bo i min tomma våning över sommaren, de olika episoder då jag hade sett Olle Carlsson och Sam i ömsesidigt ryggdunkande. Sam verkade sannerligen vara en uppskattad person vid kyrkan och han hade fri tillgång till alla rum som om han helt och hållet hörde hemma där. Andra gången jag hade mött honom bjöd han in mig på ett av kyrkans samtalsrum, mitt framför flera präster, eftersom han rörde sig i kyrkan som om han hörde dit. Det gjorde han också. Han bjöds in vid julmiddagar, sammankomster och möten.

Men jag råkar veta att dåvarande man in charge, kyrkoherde Olle Carlsson, begrep att Sam inte var pålitlig. Jag råkar veta att han ringde upp en person i Sams kör- långt innan jag kom in i kören – för att han undrade om personen i fråga ” for illa av Sam ” eftersom han misstänkte att Sam var borderline. Eftersom personen i fråga var mycket involverad i att hjälpa Sam som han/ hon tyckte synd om – vilket ju var Sams metod – förnekade personen att hon / han for illa.

Men misstanken att Sam var borderline och eventuellt utsatte sina körmedlemmar och andra för något illa kan inte ha kommit från ingenstans. Ändå lät kyrkoherde Olle Carlsson Sam hållas. Han fortsatte sin verksamhet vid kyrkan många år till. När jag kom med i kören hade han haft kör i fem år och under fem år efter det fortsatte han sin verksamhet i kyrkan.

Alla berörda vet vad som hände mig. Och många läsare och andra tar för givet att svenska kyrkan eller församlingen har tagit kontakt med mig, för att beklaga det som har hänt. Trots allt var det svenska kyrkan som gav ödeläggaren Sam ”credibility” ett ord som Sam själv älskade. Enligt en person närstående den dåvarande kyrkoherde Carlsson visste han att Sam måste hållas kort och gjorde det; ”höll honom kort”. Vad jag vet om kyrkoherdens ansvar är det att skydda sin församling. Men han lät Sam fortsätta sin verksamhet och lät honom stå vid altaret, som en kyrkans representant iklädd kåpa, och hålla i kalken- Jesu blod. Med insikt om Sams gränslöshet är det inte att hålla honom kort. Det är inte att skydda församlingen. Men Sam skänkte en viss cool air till prästerna, till själva kyrkan och till högmässorna. Det kanske gav kyrkoherden ett par plus i kanten, rent ytligt sett, något som gagnade honom själv. Vem vet?

Jag, liksom de flesta andra, trodde att någon representant från Svenska kyrkan eller åtminstone Katarina Församling skulle ta kontakt med mig, kanske till och med fråga hur de kunde hjälpa mig. Inte ett ljud. Inte ett ljud från någon överhuvudtaget. En av Sams körmedlemmar är numera gift med Olle Carlsson och vet allt eftersom jag berättade om allt redan när jag hade anmält och berättade att jag skulle skriva boken – för andra människors skull. Vad Sam hade gjort upprörde henne så att hon mådde mycket illa. Då. Sedan kom boken. Men ingen representant från kyrkan har hört av sig. Herr Carlsson är inte längre aktiv där men är vad jag vet ändå en riktig människa. Han hade ansvaret då, men även om det numera är andra som har det så handlar det om att representera församlingen, och Svenska kyrkan. Tystnad. Det förvånar de flesta, men inte längre mig. Sådan är den stora fegheten. Det gagnar inte Svenska kyrkan, kan vi enas om, att dess representanter är flata och ryggradslösa.

Jag fick tipset av vänner att ta kontakt med Katarina församling för att be om ekonomiskt bistånd.

I oktober skrev jag följande:

Mitt namn är C. H. Jag är författare och dramatiker och har skrivit boken Ödeläggaren som börjar i Allhelgonakyrkan där jag mötte mannen som ödelade mitt liv genom psykiskt och fysiskt våld, ruinerade mig och gjorde mig hemlös- känd som Sam Paris. Han hade kör i kyrkan under tio år. Nu vill jag söka bistånd ur era fonder, för att klara hyran några månader framåt och för att kunna köpa julklappar. Hur ska jag då gå tillväga? C. H

Efter två dagar kom ett svar:

Hej och tack för ditt mail! Du är välkommen att söka fondmedel om du bor och är skriven i Katarina Församling. GUDS FRID!

från en diakonitjänsteman.

Denna diakonitjänsteman hade sedan frågat en gemensam bekant om hon känner mig, eftersom vi båda hade gått i Sams kör. Och vår gemensamma bekant visste om denna korta brevväxling och tyckte att kyrkans svar på mitt brev var skitdåligt. Diakonitjänstemannen hade undrat hur hon annars skulle ha svarat? Vår gemensamma bekant påpekade ”Men hon bor ju inte i Katarina församling längre på grund av hans brott mot henne och ni kan inte hjälpa henne för att hon inte bor i församlingen – på grund av hans dåd?” Diakonitjänstemannen knyckte på nacken och gick. Jag förstår att det inte är en enskild diakonitjänsteman som ska stå till svars för kyrkans flathet, men mitt brev till församlingen gav en öppning, en början på en kommunikation om de hade varit mottagliga för det. Det är de uppenbarligen inte. De känner inget ansvar.

Min bekant sa något som ;” Och det enda du har gjort är att ha följt kärleksbudskapet. Men det är alltså så här Katarina församling och Svenska Kyrkan praktiserar kärleksbudskapet!”

Ja, jag fortsätter bara häpna över hur vanlig skenheligheten är också bland människor som ger andra människor välsignelser och nattvarder och tröst , samlar in kollekt för behjärtansvärda ändamål, begraver deras döda och döper deras barn och viger dem i kärlek. Präster borde ha en pågående kritisk självsanering och reflektion – inte som en ytlig sysselsättning för att skriva mediokra dagsverser att kränga för allmänheten, medan de sitter och myser i sina stora prästbostäder och åker utomlands på andliga retreater för skattepengar, utan för att bevara sin värdighet, bära sitt kall och vara förebilder i mod, heder, ansvar och i att till exempel kunna praktisera kärleksbudskapet.

God Jul på er alla!

Hej hopp mina vänner.

Många är väldigt upprörda vad det gäller de stora beloppen pengar Sam Ödeläggare tog ifrån mig. Det var för mig livsavgörande summor, och jag tänker inte förklara förloppet igen – läs boken och psykologin – men jag har kommit underfund med en mycket viktig sak i samband med den tragiska följden pengarna fått i mitt enskilda liv.

För hur hade det varit för mig , som offer för det brutala psykiska våldet och en del mildare fysiskt, om jag inte hade kunnat få förövaren åtalad?

Visserligen är det onekligen så att förlusten av mitt hem och mina besparingar, särskilt mot bakgrund av min frilansande verksamhet inom det minst lukrativa av allt; kulturen, är en katastrof som jag måste förhålla mig till så länge jag nu orkar leva i spåren av hans dåd. Visst. Men det värsta är inte det. Det värsta var det psykiska våldet och vad det gjorde med mig. Det obegripliga som är så svårt – ja, omöjligt att förklara – så omöjligt att vi som har varit utsatta för psykopater alla VET att det inte GÅR att förklara för andra, medan VI omedelbart känner att den som också varit utsatt FÖRSTÅR och det behöver inte ordas mer om det. Det GÅR itne att orda om det och det VET alla som varit utsatta men vi försöker förklara för andra och då måste man ta till ord. DET är det värsta. Det psykiska våldet och vad det gjorde mot mig, mot mitt liv, mitt dagliga liv, min tillvaro ut i alla kanter, ner i alla djup och in i varje vrå.

Det är vad alla som har utsatts för psykopater har att hantera. Plus de ekonomiska följderna i mitt fall – och i många andras fall, men det är långt ifrån alltid pengar är inblandade.

Men HUR hade jag klarat mig om jag inte hade kunnat få honom åtalad för det brott han gjort mot mig, och få honom dömd? Mångdubbelt, mångdubbelt sämre.

Och det ENDA skälet till att jag kunde få honom åtalad och dömd är just pengarna. Mängden pengar bestämmer också rubriceringen av brottet som GROVT. Han dömdes till tre års fängelse. Inte ett halvår, eller samhällstjänst, eller två år. TRE år.

Han blev naturligtivs inte alls dömd för sin metod, för sin systematiska och intelligenta nedbrytning, inte alls – utan bara för att han sagt att pengarna skulle gå till något som det inte gjorde och för att han uppenbarligen aldrig hade för avsikt att betala tillbaka något. INTE alls för den ödeläggelse han skapade i mitt inre- som var hans vapen. Och det är ens inre man har att leva med, det är ens inre som bestämmer hur man klarar sig, om man kan förmå uppamma kraft och glädje, samhörighet och riktning igen.

Han blev naturligtvis också dömd att betala tillbaka allt med ränta – både till mig och den andre målsäganden – men vi kommer inte se röken av det, eftersom han inte hade några tillgångar. Det finns länder, som Norge enligt vad jag har hört, där staten går in och ersätter brottsoffer och sedan är den skyldige istället skyldig staten som är mäktigare än en individ, redan utsatt. Någon sa till mig att om vi hade haft det systemet i Sverige hade statsfinanserna dammsugits snabbt och ekonomin kollapsat. Massor av människor, utsatta för brott, får aldrig ett öre i ersättning, får aldrig skadestånd. Men jag tror att samhället förlorar i längden på att inte åtminstone till viss del ersätta offren och sedan utkräva pengarna från förövarna. Hela rättsprocessen kostar, men sedan lämnas offren vind för våg, och många kommer aldrig på fötter, får ingen hjälp att ta sig tillbaka : och vad kostar DET? Vad kostar det i reda pengar och i lidande?

Det är bittert, men ändå… om han INTE hade rånat mig hade jag aldrig kunnat få rätt i domstol, aldrig ens kunnat få honom åtalad.

Jag kan säga en sak; då hade jag gått under! Kanske inte genast, men långsamt.

Nu kunde något slags balans uppnås. Samhället stod på min sida och dömde honom. Det är stort, i relation till hur han betedde sig mot mig i mitt hem då jag var utlämnad och utsatt och han var mäktigare än jag egentligen någonsin förstod. DOMEN påbörjade min läkning, min känsla av att jag är stark, min känsla av att jag är värdig för jag fick rätt! Dessutom, om han inte hade blivit dömd hade jag aldrig skrivit boken. Inte förrän domen vann laga kraft visste jag att jag var fri att skriva den.

Och den har gjort nytta för många andra, redan. Och den kommer fortsätta göra nytta. Och att den gör nytta för andra – läker mig. Förutom att det var i viss mån- eventuellt – läkande att skriva den, fast det är jag inte säker på – det är mest något andra påstår. Nej, det hjälpte inte mig att skriva boken, det hjälpte mig att se att den behövdes.

Alltså var det bra, just i detta fallet, att han rånade mig med sina osynliga outhärdliga vapen. Men det är en fruktansvärd tanke, att för majoriteten som är utsatta för en människa med psykopatiska drag är det inte möjligt att få ett åtal väckt och att ingen någonsin lyssnar på dem, särskilt när jag nu vet in i märgen hur omöjligt det är att verkligen, verkligen förklara för andra vad som har hänt. Tanken på att vara fast i det, är outhärdlig och jag har STOR respekt för alla de offer som finns där ute, som överlevt, som fortsätter att hävda livets kraft. Jag önskar ur djupet av mitt hjärta att deras nära bemöter dem med kärlek, stillsam förståelse och respekt för den djävulusiska strid – inte sällan också med fysiskt våld – som de har utstått.

Ibland stöter jag på ordet priestine. Tror inte det stavas så, men man tänker i alla fall på en priest. Det brukade Sam ödeläggare fascinerad säga till mig att jag var. ” Brukade” är att ta i, men han sa det vid några tillfällen och jag blev så förvånad varje gång, inte minst av det häpet uppskattande, lite ömma uttryck han hade när han sa det. Vadå, sa jag, det är jag inte alls. Jag har massor av erfarenhet av livet och har slagits en hel del och är inte alls så vän som man kan tro.

Det betyder ” oförstörd ”. Nu efteråt tycker jag att det finns något alldeles särskilt i just detta, att den person som är i full färd med att tömma ens liv på möjligheter och vet att han riskerar min trygghet så pass att jag kan bli hemlös, med en uppskattande, ömsint, fascinerad min säger just det ” You are so priestine!”

Det är sådant man måste skratta åt i efterhand, när man sitter med facit. Facit har man inte under tiden, som ni kanske förstår. Det retade mig på något sätt att han trodde att jag var så oförstörd, men han hade rätt i den meningen att jag aldrig hade hanterat en psykopat förut. Och det är inga lätta grejer eftersom de kamouflerar sig så bra. Ja, på det sättet var jag oförstörd men han visste att han just i ögonblicket var i färd med att förändra det.

En sak som jag har fått veta av människor inom psykvården och rättsväsendet efteråt är att det verkar som om många så kallade starka kvinnor faller offer för psykopatiska män. Psykopatiska människor dras till starka människor överlag eftersom det finns mer att vinna där, men jag har kommit på ett annat förfärligt skäl till varför ” starka kvinnor” drabbas av psykopater!

Något som för mig var viktigt och intressant och fullkomligt annorlunda med Sam var att han inte hade några svårigheter att ge mig cred för mina framgångar, för min intelligens, min begåvning och dessutom för hur jag hade hanterat moderskap, skilsmässa och sjukdom, alla dessa livets utmaningar som har en rad för blotta ögat osynliga men icke desto mindre fullständigt avgörande underavdelningar i form av olika utmaningar av ansvar och etik och helhetstänkande. Det var inte så att han aktivt hyllade mig och prisade mig med blomsterkransar eller överdrivna komplimanger – inte – men han bekräftade att sådant jag hade gjort för att klara tillvaron så bra som möjligt för alla kring mig inblandade inklusive mig själv – var BRA GJORT. Han förminskade det inte. Han reflekterade över det och gav utan minsta dramatik eller snålhet helt normal bekräftelse på att jag hade lyckats bra i den tysta kamp som det ofta är att vara ensamstående mamma och yrkesarbetande och människa- men alltid i första hand, för att det är ständigt akut mamma, i ett sammanhang där alla är beroende av varandra emotionellt. Han bekräftade sådant som ingen annan man hade kunnat kommentera som bra gjort, eller ens sett att det hade inträffat. Men som andra arbetande mödrar och särskilt ensamstående, vet och som de utan åthävor enkelt bekräftar eftersom de har det likadant.

Men det finns ofta , så som jag och mina väninnor erfar det i alla fall, en viss njugghet, en snålhet hos män som inte tillåter dem att ge kvinnor / mödrar den cred de ska ha, fast de själva kräver cred och uppskattning och bekräftelse för vad de gör. Något som kvinnor också ofta ger, automatiskt, precis som vi visar barnen uppskattning för att vi vet att det får dem att växa bra. Det spelar ingen roll vem mannen är, det kan gälla den före detta maken, pappan till barnen men det kan också gälla bröder , fäder eller manliga vänner och släktingar. Män, i allmänhet verkar ha svårt att tillstå att vissa avgörande ting har kvinnorna/ mödrarna tvingats ta ansvar för endast på grund av att männen inte har gjort det – och om kvinnorna/ mödrarna inte hade gjort detta i det tysta hade saker kunnat gå illa, kanske riktigt illa, kanske så illa att barnen hade havererat eller kommit ut på farligt vatten, eller vad det nu kan vara… mannen hade kanske inte fått sin karriär är väl ett vanligt och tydligt och konkret exempel i sammanhanget. Kvinnorna kan i många år i sitt inre ropa om att få den bekräftelsen från just de som borde ge den, som borde se sammanhanget, som borde se vad de själva har vunnit på hennes helhetstänkande och ansvarstagande och trixande med sin vilja, sina behov och villkor och förmåga, styrka och uthållighet och lojalitet. Säg att det var bra gjort, säg att du såg vad jag gjorde för att hålla alla flytande, för att skona barnen, för att skona föräldrar, för att skona dig, för att hjälpa alla att klara sig så bra som möjligt – något som mödrar i allmänhet lär sig att göra när deras barn är alldeles nya och inte skulle överleva utan en annan människas omsorg. Denna djupt förändrande erfarenhet är tyvärr inte så planterad ens i de unga pappornas inre, ens idag. Bland annat sådana saker kunde Sam lätt förstå. Han förstod det utan att jag sa något särskilt, han hade reflekterat över mitt liv och de utmaningar jag hade haft och mina villkor alldeles på egen hand och förklarade för mig vad han hade förstått och det var så mycket mer än vad andra män i mitt liv hade begripit eller ens tänkt på. Och det var skönt. Och gjorde att jag tänkte; vilken ovanlig man, och så stark han är i sig själv som kan ge detta som så få män kan ge på ett så självklart sätt, men som konstigt nog alla kvinnor i alla åldrar ser och begriper. Denna bekräftelse av att han som man förstod min styrka och framförallt den kamp som tvingat fram styrkan gav mig en känsla av tillit. Han hade sett. Och han kunde säga det.

Men det var inte svårt för honom att ge mig cred eftersom han inte hade någon värdighet att förlora. Psykopater säger ju det som de förstår att den som de har framför sig skulle vilja prata om, behöver höra. De speglar den andre, och det krävs ingen märkvärdig intelligens för att göra det och vad det framförallt inte krävs är en sann och uppriktig känsla. Vad spelade det för roll vad han sa? Allt han sa var ju bara redskap för att vinna mitt förtroende och inget han sa riskerade hans självsyn. Men jag tror att i detta, ganska bagatellartade, finns en av många nycklar till att ” starka kvinnor” , trots vanan att klara sig på egen hand och vara självgående och skeptiska och följa sin egen riktning kan ” falla för psykopater”. Känna respekt för dem, tillit och äntligen någon som fattar! Dessa män kan säga sådant som vanliga män inte klarar av att få över sina läppar ! De kan beundra dig för vad som är relevant, utan att vara överdrivna – alltid bottnade i intelligens och smarta diskussioner och ömsesidighet – för vad du gör, vad du har åstadkommit, hur du har ”conduct your life”, hur bra du har lyckats förvalta ditt pund trots att du samtidigt har tagit den största delen av det emotionella ansvaret (och praktiska ) för barn och familj, något som inte sträcker sig över ett halvår utan över flera decennier.

Så, vänligen ; ni vanliga män, var snälla och ge era kvinnor cred men ta också mer emotionellt och praktiskt ansvar för helheten, så att inte era starka, strålande kvinnor en dag sitter framför en psykopat som bekräftar allt det som ni var för snåla att göra, för att ni inte ville låtsas om deras storhet och ert slapphet. Överhuvudtaget har jag lärt mig just detta; (men det lärde jag mig ungefär när jag var tjugo men man kan säga att kunskapen sedan har fördjupats) GE VARANDRA MER POSITIV BEKRÄFTELSE för höge farao. Det gäller i alla slags relationer. VÅGA bjuda på det, det förminskar inte ert eget värde. Våga se att någon har gjort något jättebra, utmärkt, eller fint som ni själva inte ens är i närheten av att kunna och därför känner ett uns avundsjuka. Svinga er över det. Det gäller i synnerhet fäder i förhållande till sina barn ( särskilt deras söner) och det gäller män i relationer med kvinnor. Det gäller hela tiden och alla, men mena vad ni säger.

Jag tänker i alla fall på om detta med STARKA KVINNOR och psykopater kan ha med det här att göra i VISS mån. Så många som jag har mött, särskilt med koppling till rättsväsendet och till vård som har sagt detta; ”… och hon är också en STARK kvinna!” och ”det är ALLTID STARKA KVINNOR….!

Konklusion: psykopater med en dold agenda har inga svårigheter med att bekräfta starka kvinnors styrka. De menar det ändå inte. Men de starka kvinnorna blir förbluffade av att ha att göra med en man som är så mogen i sitt inre – och stark – att han kan erkänna hennes styrka. Det gör honom unik.

Det här är bara postSamreflektioner, knappt ens påståenden, men REFLEKTIONER, som kan ha ett visst värde. Och eftersom allt är förändrat på min hemsida kan jag inte infoga ” LÄS MER” taggen och inte heller förhandsgranska det så jag slår till och publicerar rakt av.

Adjöken.

Nu har min bok Ödeläggaren varit ute i tre och en halv månad. Den försvann inte, poff, som om den aldrig hade funnits, så som sker med de flesta böcker. Det var min skräck. I så fall hade allt mödosamt arbete – förutom åren av ödeläggelse – varit helt förgäves. Meningen var med boken att nå andra med berättelsen, eftersom det som hänt är en del av den mänskliga erfarenheten. Men vi vet inte mycket om den typen av mänsklig ondska som berättelsen representerar, trots att det pågår och sker om och om igen, hela tiden. Förklaringen är enkel; offren – som jag själv – blir så förstörda inifrån att de inte ens kan förklara för sig själva hur det gick till.

Tusen röster har hört av sig till mig. I själva verket fler. Jag har läst allt, lyssnat på allt. Det är omskakande och turbulent på många sätt. Jag har fått ta del av mycket sorg. Vi gråter alla i de ögonblick vi känner igen oss, känner att någon fattar, verkligen in i märgen fattar.

Men det är faktiskt också uppslitande att få så mycket kärleksfulla ord som jag har fått i bokens kölvatten – från mina läsare. Det är uppslitande för att jag med deras ord förstår hur illa ute jag har varit. Och det är turbulent att få ta emot främmande människors välgångsönskningar, så ömsint och angeläget förmedlade. De når mig rakt in i hjärtat. Många gånger har tårar runnit ner över mina kinder medan jag läst. Tack.

Tänk vad vi människor är värda för varandra. Medmänskligheten. Vilka under den kan göra!

Jag har förutom att jag har berikats med så mycket medmänsklig värme och tillgivenhet, fått ta del av ett väldigt stort antal berättelser om andra människors erfarenheter. Tänk, om alla de omkring er visste hur starka ni har varit. Om de förstod att ni är hjältinnor och hjältar som envist fortsatt leva och finna ljus och kraft och glädje, fast någon har gjort er så illa, lömskt och målmedvetet brutit sönder några av de viktigaste pelarna i människovarandet, i jaget som är en del av alltet. Alla som har hört av sig till mig med erfarenheter av psykopatiskt övergrepp, önskar att vi talade öppet om detta. Det är bra att det nu börjar ske. Ingen tror att man själv ska råka ut för det. Bara det som har lite mer kunskap anar att det faktiskt är möjligt att även jag, som är på fast mark och vet vem jag är, bit för bit utan att jag till en början förstår vad som sker, kan snärjas och tappa bort allt det viktigaste i mitt liv. Om vi talar öppet om det står fler rustade, och försöker kanske inte vara stark och klara av det på egen hand – som jag – medan man blir alltmer utmattad och förledd. Många som har hört av sig till mig har varit med om mycket värre saker än jag, för ofta, väldigt ofta handlar det om en kvinna/ man som man har varit kär i, älskat. Så var det inte för mig – om det hade varit så hade jag inte haft styrkan att skriva boken.

Breven och kommentarerna fortsätter med oförminskad kraft att droppa in. Kanske hälften av dem är från personer med erfarenhet av psykopatiskt våld men resten är läsare utan erfarenheten. Jag måste säga att det verkligen gläder mig att också de hör av sig. Det kan inte hjälpas att jag blir oerhört glad och känner mig stolt – som författare – att de beskriver att de inte har kunnat sluta läsa! De har läst långt in på småtimmarna fast de bara hade tänkt att läsa ett kapitel, men ett kapitel till blir ett till och snart är det morgon. De har berättat att de har glömt att äta, knappt hunnit gå och kissa, att deras närstående undrat vad som står på för de vill absolut inte bli störda – bara läsa eller lyssna vidare! En kvinna upptäckte att hon stod i duschen med hörlurarna på – hon var så inne i boken att hon glömt att ta av sig dem och när hon upptäckte det kunde hon ändå inte sluta lyssna utan riskerade dem!

Det var väldigt svårt att komma underfund med vilken form jag skulle berätta det hela i. Jag hade kunnat göra det mer analytiskt och varvat dået med nuet för att säkerställa att alla begriper att jag har förstått mer än vad det verkar! Men jag ville inte göra så. Det hade blivit tråkigt och jag hade inte kunnat förmedla den skräck man känner när man är utsatt och hur livet och världen krymper. Denna fasansfulla krypande ångest, och växande osäkerhet på allt, inte minst den egna logiken och perceptionen. Det är viktigt att förstå hur nedbrytningsprocessen upplevs, hur desorienterad man blir, hur svårt det är att tänka klart, och hålla fast vid det. Inte minst om man också är rädd i den fysiska personens närhet. När man inte har varit med om något sådant, och som tur är har de flesta av oss inte varit det, verkar det så konstigt att man inte bara går sin väg, inte bara ryter till! Det var hemskt svårt att beskriva det hela och jag har inte heller riktigt lyckats med att beskriva hur alla dessa sunda gränser och reaktioner suddas ut. Jag förstår att jag borde ha tryckt mer på det faktum att jag aldrig fick sova. Inte en enda natt sov jag en hel natt från det att han flyttade ( tillfälligt ) in. Och tydligen är det väldigt vanligt, en väl beprövad metod för att driva en person in i något de aldrig hade accepterat under normala omständigheter. Jag valde att skriva det hela kronologiskt, så som det utspelade sig och göra mig så ovetande som man är när man inte anar att man är ett redskap i någon annans gränslösa fullkomligt hänsynslösa plan. Läsaren vet redan av titeln och får helt enkelt bevittna hur offret går i fälla efter fälla. Nu är jag glad, ja det är jag, att jag har lyckats beskriva det så att man har dragits in i det och börjat bita på naglarna. Allt detta material, allt jag visste och allt jag måste välja ifrån och välja bort eller ta med…. det var som ett oöverstigligt berg och det gjorde mig så frustrerad för jag visste att jag måste skriva boken – men hur? Ja, jag blir verkligen glad när jag får höra att läsare har uppslukats av denna tunga, tjocka bok. Det var sannerligen en del av den djävulusiska utmaningen och ungefär varje dag undrade jag varför ända in i helvete jag pinade mig med detta men då påminde jag mig om att materialet är ganska unikt – och att det nog var en mening med att han skulle råka ut för just mig! Jag inte bara stoppade honom, hans dåd kan göra nytta för andra i bokform. Mwuahahaa!

Nu får jag till och med höra att man läser den två gånger! Och många har sagt mig att de önskar att alla unga människor läste den, som en del av den upplysningsskatt som man bör få på vägen, om det mänskliga livets alla dimensioner. Det önskar jag också, för ju mer man har med sig desto lättare kan man navigera och inte minst också hjälpa andra om man är mer bekant med fenomenet.

För ett antal decennier sedan talade man inte om sådant som sexuella övergrepp, våldtäkt, pedofili. Ju mer man vet om det, desto bättre rustad är man och ju mindre offren skambeläggs på grund av bristande kunskap hos gemene man, desto bättre kan offren läka och återerövra sitt liv.

Jag har sett i de brev jag har fått att många, både kvinnor och män, är så djupt sargade av det som har hänt dem att de flera decennier senare fortfarande lider av mardrömmar, av panikångest, av skräck, av mindrevärdeskänslor, av självförakt, av rädsla för närhet, av självmordstankar, av depressioner, av apati, av isolering med mera. Vanliga, starka, hederliga människor som har trott på en annan människa, velat den andra väl, och bara praktiserat det som gjort det möjligt för mänskligheten att överhuvudtaget utvecklas: empati, kärlek, välvilja, tillit, uthållighet, förmågan att sätta sig själv sist för att temporärt bära/ hjälpa / läka en annan människa.

Medan förövarna svingar sig vidare och finner nya offer och för det mesta finns inte ens någonting att åtala dem för.

Jag har tur för jag kan känna lycka över vad jag har gjort. Stolthet. Och djup tillfredsställelse i att så många andra har kunnat spegla sig i berättelsen, och att jag har spridit lite förståelse, som kommer alla till gagn ( utom förövarna) Tack ni alla som kommunicerar med mig. Och tack för de kärleksfulla tankar jag har fått. Det rör mig verkligen på djupet och gör mitt steg lätt.

Hej vänner,

jag har varit tvungen att pusta lite. Men snart kommer det mer!

Jag är omtumlad, gripen och matt och tacksam och ödmjuk och stärkt och uppiggad och …. återhämtad… av alla underbart fina mail jag har fått och kommentarer på bloggen.

Starka människor där ute, starka som klarat sig igenom liknande och värre saker. Det är tydligt att det behövs talas om detta. Det finns många offer för människor med psykopatiska drag, de offras gång på gång. Ibland har jag ångrat att jag skrev Ödeläggaren, men nej, det var bra. Det var bra att jag skrev den, den gör nytta.

Både för andra och för mig.

Det är bra att förstå att jag är stark också. Rent egocentriskt. Men det är bra. Tack, tack alla.

Hej alla,

nu hoppas jag att jag för sista gången ska skriva något slags försvar för min bok Ödeläggaren. Om det hade varit FIKTION hade jag naturligtvis inte yppat ett ord om mina tankar kring kritik och recensioner, just för att man inte kan diktera hur andra ska uppfatta ens verk. Genom alla år av professionellt skrivande har jag läst många recensioner och vet att läsaren tolkar utifrån sin egen erfarenhet och sin tankevärld, och att somligt uppfattas, annat inte och att det hur som helst är en subjektiv tolkning av text eller drama och om det finns inget att orda, som författare. Men när det gäller Ödeläggaren är det inte fiktion, det handlar om några traumatiserande år av mitt liv och därför känner jag att jag måste få påpeka vissa sakfel i recensioner, i synnerhet eftersom det uppstått irriterade frågetecken i kritikernas läsning över varför jag inte gjorde si eller så. Fortsätt läsa →

En gigantisk underhållningsindustri räknar det! En hel filmvärld, en outtömlig värld av tv-serier räknar det, en fet mängd författare räknar våldet mot kvinnor i guld.

Jag skrev i min förra blogg, med anledning av Kajsa Ekis Ekmans artikel om Fjärilsvägen och Ödeläggaren, att våldet mot kvinnor inte räknas, just som hon beskriver så tydligt med hjälp av kritikernas texter om dessa två titlar.

correction!

Samtidigt skrivs, produceras och ”konsumeras” enorma mängder detaljerade skildringar av våld mot kvinnor. Detta inbringar osannolika inkomster. Författare som gör sig rika med detta stoltserar med sina förmögenheter, och filmbolag, streamingtjänster och tv gnider magarna belåtet i kapp över hur skildringar av våld mot kvinnor genererar vinster.

Tänk om branschen som producerar våld mot kvinnor utan slut som underhållning kunde avvara några procent till offren för våldet? Som good will? Kanske någon författare som sitter och glassar med sina miljoner kunde skänka 4 % till kvinnor som fått sina liv förstörda, som tvingats byta bostadsort, tvingats gå under jorden, har fysiska eller och psykiska men för livet?

En annan sak som jag har tänkt på, som är direktkopplat till detta med ” våld mot kvinnor” – är att det verkar som om människor i allmänhet inte förstår att de kvinnor som utsätts för våld är vilka kvinnor som helst. Det är inte en särskild sort. Det står inte skrivet i deras födelseattest att de är särskilt lämpliga att fungera som offer för våld. Innan de har varit med om det har de ingått i den stora gruppen som inte har varit med om det.

Det verkar ibland komma som en överraskning för folk. Nu utgår jag från mig själv , men jag har sett riktigt häpna miner när jag i förbifarten, som en självklarhet har nämnt att jag aldrig hade varit i närheten av våld innan Ödeläggaren via sitt barn och min empati tog sig in i min värld.

”Va, jaså?”hickar somliga till med stora ögon. På så sätt framgår det oreflekterade antagandet att en människa som råkat ut för en våldsverkare, i detta fall en psykopatisk person med specialiteten psykiskt våld, måste ha varit predestinerad för det, kanske i princip fått med sig övergrepp från begynnelsen, med modersmjölken. Att man förmodligen har levt sitt liv i en självklar uppfattning om att man tillhör den grupp av människor som uppfyller våldmotkvinnorkvanten och inte har en livslång erfarenhet av motsatsen. Man liksom stammar fram; ”Du menar, att under hela ditt liv har du en erfarenhet som min – alltså, att gå säker och trygg i respektfulla relationer, du menar att du inte redan har burit på en sargad integritet som banditen bara luckrat upp lite till? VA? Menar du att du var som JAG innan du råkade ut för honom? Är det sant? Tillhörde du inte en särskild grupp liksom??”

Tillbaka till underhållsvåldet.

Om man blickar tillbaka på kulturutbudet i mänsklighetens historia kan man vara säker på att det aldrig förut har varit så normaliserat som nu: våldet, grovt våld, sexuellt våld, psykiskt våld och fysiskt våld mot kvinnor. Samtidigt som kvinnorna passerar revy som offer är ”kvinnorna” inte personer i dessa skildringar. De är redan från början fråntagna sin mänsklighet. Det finns ingenting som får oss att känna igen dem som om de skulle kunna vara en av oss, en av de mina, en av dem jag älskar eller jag själv. De är alltid bara offer. Den här diskussionen är gammal. Jag minns den från det att jag var tonåring på mitten av 70- talet.

Eftersom vi har lärt oss, matade av detta våld från barnsben, att kvinnorna som offras inte är som vi själva ( inte tecknade som karaktärer, individer, människor med en egen värld, i ett eget driv, inneslutna i en egen stark rörelse av vänner, familj, intressen, kärlek, arbete) är det kanske inte så konstigt att man överför föreställningen till verklighetens offer för våld, och blir förvirrad när det visar sig att jo… de är som vi, verklighetens offer är precis som vi.

Det nedslående är att industrin – det är mer en industri än uttryck för människans inre förkroppsligad i konstnärligt uttryck – inte har förändrats sedan 70- talet. Det har passerat generation efter generation med filmskapare, författare, producenter och alla har saknat förmågan att utvecklas. Ingen med makt har verkat för att ändra perspektiven. Våldet mot kvinnor räknas visst, och beloppen är gigantiska.

Det är något synnerligen perverst över det.

Tack.

Äntligen någon som tar upp vad min bok handlar om. Vad som gjorde hans plundring möjlig. Och vad som var skälet till att jag ansåg boken var viktig att skriva – för andra, för alla. Så här ser våldet ut. Så här kan en stark, sund, självständig, glad människa brytas ned.

Jag har hela tiden förfärats över – faktiskt chockats av – att inte en enda kritiker som har skrivit om min bok Ödeläggaren har nämnt det våld han utsatte mig för, det våld – psykiskt och fysiskt – som gjorde det möjligt för honom att också ruinera mig och nästan göra mig hemlös.

Det har varit omtumlande, på ett negativt sätt, att märka att människor som man tror är intellektuella, som har plats att uttrycka sig i media, som ska läsa böcker på ett professionellt sätt – tror man – faller tillbaka i det förenklade, förgrovade gamla narrativet där skulden alltid ligger hos offret/ kvinnan. Jag har sett det nu, i recension efter recension år 2020 i Sverige och undrat var människan egentligen mentalt befunnit sig medan den läste de 587 sidorna. Förmodligen i en annan berättelse. Den gamla och livsfarligt konserverande berättelsen om hur saker som dessa går till och i den berättelsen är våldet visserligen där, men räknas inte som viktigt – och är på något sätt, underförstått offrets (kvinnans) eget fel. Jag har fått läsa att jag är ”grundlurad”. Att jag är ”idiot”, att ”hur kan en vuxen människa luras så”. Att jag har ”svikit alla genom att låta mig luras”.

Som jag har skrivit förut; dessa recensioner är kontraproduktiva förutom att de är ointelligenta och naiva. Om någon varit på väg att ta steget från ett helvete iscensatt av en person i deras närhet som utövar psykiskt – och ofta också fysiskt – våld , stärkta av intervjuerna med mig som bevisligen har stärkt en del, så kan man vänta sig att de ryggar tillbaka in i mörkret efter att ha läst hur min bok tagits emot i Sveriges mest inflytelserika dagstidningar för där ropar världen” SKAM ! Idiot! Han var en pajas! Hur kan man luras av en pajas! Skäms på dig!”

Det är större än mitt eget harm över detta och chock över hur man läser den. Mycket mycket större. För dessa slutsatser ( som kallas recensioner) om boken manifesterar i hög grad våldets tysta makt, oftast våldet mot kvinnor, i samhället, i tiden, för framtiden, från nuet tillbaka. De är tydliga konkreta uttryck för hur våldet mot kvinnor INTE RÄKNAS.

Det är det som gör Kajsa Ekis Ekmans text i Aftonbladet angelägen långt bortom titlarna Fjärilsvägen och Ödeläggaren. Och det är mycket mycket kusligt. Ta en titt på SVT play och dokumentärserien ” Våldsam kärlek” så få ni en glimt av hur farlig denna förnekande och konserverande hållning är.

Jag har funderat ganska mycket på hur jag skulle ha skrivit boken så att det framgick mer tydligt att jag var utsatt för psykiskt våld – och fysiskt våld, och en metodisk lömsk och bitvis ganska sadistisk nedbrytning av min hjärna, mitt rörelserum, mitt jag och att det var hela förutsättningen för att han skulle ruinera mig och jag nu får leva under existensminimum resten av livet. Jag trodde nämligen att jag hade beskrivit det, ibland ganska detaljerat, genom de 587 sidorna. Borde jag ha tjatat om att han inte lät mig sova en hel natt, med början så fort han kom in i mitt hem? Borde jag ha undervisat läsaren i hur förödande det är för en människa att inte få möjlighet till vila? Vet inte alla att man använder sig av metoden att inte låta människor sova ordentligt för att ta makten över dem? Jag har tänkt i efterhand, när jag läst de här upprörda texterna om hur korkad jag varit – att hur mycket menar de att man ska tåla? Inte ens det faktum att mannen ifråga efter personutredning i samband med rättegången var ”mycket farlig för andra människor” har bitit på kritikerna; nä, kvinnan i fråga var korkad som lät sig ” luras”!

För de flesta räcker det långt att ha en behövande, utsatt, gråtande, vädjande främmande människa hemma som sedan är där också på ens kontor när man hoppas få vara ifred för att man ska hamna i obalans. Ett par dagar räcker och om nattens sömn störs flera gånger under tiden är man ganska mör. Att man sedan förlorar en älskad människa till döden mitt i alltihop, kanske inte heller hjälper? Och då har vi inte ens berört det lömskare psykiska våldet som snart intensifierades – och inte alls det fysiska. Och inte heller det komplicerade psykologiska spel som allt utspelades i med ansvar för ett utsatt barn etcetera. Jag har verkligen undrat hur mycket Jonas Thente i DN och Clara Block i Svd menar att man ska klara i sitt dagliga liv eftersom jag var en sådan ” idiot” som ” gick på” och ” lurades” av ”pajasen” och ” svek” både mina nära och alla som beundrat mig som författare! Hallå!

Som sagt, våldet negligeras. Varför? Överser man med det? Eller anser man att människan ( jag i detta fallet ) förtjänar det? Förstår man att man tar ställning genom att inte med ett ord nämna våldet? Troligen inte, det verkar helt oreflekterat. Jag har förvånats över att kritikernas läsning av min bok varit så pass förblindad av osorterade känslor, upprörda smått anklagande formuleringar om hur korkad jag var. Efter den beskrivning av nedbrytning och våld jag bjuder på är det lite som ett slag på käften. Var finns den skarpa tanken, analysen? Jag förvånas, men jag har översett med det, så som man måste som konstnär, och jag har valt att inte tiga om ödeläggelsen. Men jag har tänkt att om jag vore psykopat skulle jag ivrigt söka upp just dessa personer för de skulle definitivt aldrig fatta vad som hände när jag snärjde dem.

Det är en intressant dimension i att Fjärilsvägen ändå är författad av en man. Det vore enkelt att tänka att eftersom en man skriver om det psykiska och fysiska våldet mot en kvinna kanske man skulle intressera sig för det på ett annat sätt, man kanske rentav skulle erkänna det? Nej, inte ens med en man som budbärare ger man våldet någon betydelse i händelseförloppet fast det är fullkomligt avgörande. Skeendet och utgången av händelseförloppet förklaras på helt andra vis. Kajsa Ekis Ekman beskriver det tydligt och klart i sin artikel.

Jag har funderat på om ifall våldet skulle ha noterats av kritikerna ifall det var en man som utsattes för det istället för en kvinna. Hade man skrivit om skeendet i samma förminskande tonläge då? Jag tror inte det.

Jag tror att man hade förfärats över kvinnans raffinerade och lömska psykiska terror mot mannen. Man hade till och med lagt märke till detaljen att hon kontinuerligt störde hans sömn varje natt och man hade förstått vad det innebar för den stackars mannen. Jag tror att man kanske nästan hade begripit hur det psykiska våldet gör det fysiska våldet möjligt. Man hade säkert skrivit om hur den fysiskt svagare kvinnan i förbifarten tryckte in sina fingrar i mannens mun och knep om hans strupe. Med fasa hade man insett att psykiskt våld mot en hel karl hade utplånat honom så pass mycket att han inte skulle ha protesterat, utan bara förträngt det, och försökt hantera situationen så konstruktivt som möjligt. De ögonblicken av övergrepp beskrivna i boken hade etsat sig fast hos kritikerna. Våldet hade helt enkelt framträtt i hela sin ohygglighet om det utfördes av en kvinna mot en man. ( och just detta våld pågår också ute i tystnaden märk väl!)

Tack Kajsa Ekis Ekman. Artikeln belyser något oerhört, oerhört allvarligt. Någonting mycket farligt. Något som pågår och pågår och pågår. Acceptansen av våld mot kvinnor.

undrar människor. Nej. Det är en alldeles för aktiv känsla. Jag har aldrig hatat ödeläggaren. Kanske någon kort stund när jag har kommit ihåg någon av alla de hundratals gånger då han såg på mig med tårar i ögonen och bad om mitt stöd, i hans kamp för sitt barn – nu när jag har facit. Hur han använde både mig, min medmänsklighet, och sitt barn som var hans redskap.

Men nej, jag går inte omkring och hatar. Det har aldrig föresvävat mig. Det känns främmande. Mannen är psykopat. Psykopater har en skada. Den är medfödd. De förstår världen på ett annat sätt än vi andra. Han har förstås gjort sina medvetna val, hela tiden för att bryta ner mig och binda mig till sig, använda min empati och min ansvarskänsla, men utifrån sina skadade förutsättningar. Nä, jag känner inte hat. Det hade varit jobbigt. Hat förtär en själv och leder ingenvart.

Däremot funderar jag mycket på det hela. Just nu sker ett visst ältande eftersom så många hör av sig till mig, med liknande erfarenheter. Det är naturligtvis inte så att alla har förlorat sina möjligheter till ett drägligt liv ekonomiskt, men för många har denna spinoff kommit på köpet, men samtliga talar om och känner igen nedbrytningen. De har också varit starka, självständiga, tänkande människor som aldrig trodde att de skulle kunna råka ut för något som detta.

Vad som har följt i spåret av boken är många olika samtal. Det är det bästa. Människor som har råkat illa ut på samma sätt har börjat tala, med sina vänner, sina nära. Det viktiga är att det nu lättare talas om det, öppet, att människor slutar känna skam för att de har blivit extremt manipulerade av en annan med lömsk och hjärtlös agenda, att de metodiskt har blivit psykiskt nednötta ( som en röd tråd genom mångas berättelser går sömnlösheten! Det verkar vara första steget; se till att offret aldrig får återhämta sig, inte får en hel natts ostörd sömn någon gång) och att det till följd av detta har förlorat sin makt över sig själva – på olika sätt. Att människor berättar för sina nära; det är ett stort steg! Och att man kanske i största allmänhet börjar begripa att de här brotten är så mycket mer brutala och fruktansvärda än ” sol och vår” – epitetet med vidhängande föreställning föreslår. Jag är så tacksam att jag aldrig var kär i den här personen för i så fall hade han förstört för mycket. Och så är det för de flesta; väldigt många offer för psykopater har varit insnärjda i tvåsamhet och kärlek. Jag kan inte föreställa mig fasan och utsattheten i det. Det som kallas ” sol och vår.”

Men sedan, när samtalen om själva övergreppen och följderna för en individ och den personens nära, har börjat ebba ut – som är så viktiga! – vidtar andra samtal. De existentiella, de moraliska frågeställningarna. Och sökandet efter speglingar, efter perspektiv och efter inspiration för den sargade själen börjar. Och om samtalet då existerar – kan man dela det och om man delar det händer så mycket mer än om man bär också läkningen ensam. Man, som offer, kan då se nya dörrar öppnas, till nya vägar, som även om så mycket viktigt i en själv och ens tillvaro är förstört på ett sätt man inte ens kan sätta ord på – ändå mejslar fram nya former i det inre, där små porlande bäckar – med sol i! – kan porla fram. Vår förståelse för livet fördjupas. Vår förståelse för vem vi är som människor i relation till andra, något som hela tiden förändras. Men genom den här vägen som är så svår ser man, om man blickar tillbaka, att man har tagit vissa beslut som ofta är i kärlekens tecken och för det kan man känna stolthet. Trots alla umbäranden, trots förvirringen, har man hållit fast vid tanken på att saker ska bli bra, att man kan ta ansvar för det, att man till och med är beredd att använda sina sista krafter för att ta ansvaret att bära allt fram till slutet; där allt ska bli bra. Visserligen har man blivit förledd och psykiskt utsatt men man har hållit sin fana högt och varit trogen sina egna ideal och föreställningar om människans godhet. Just detta har psykopaten ofta använt, men icke desto mindre: man var inte ryggradslös, man gick genom snöstormen och gav inte upp.

Gång på gång längs min väg till undergång, utlagd genom mörkret av förövaren, insåg jag att jag ställdes inför moraliska val. Jag tyckte att min aldrig förut ifrågasatta självgodhet utmanades. Idén om min humanism. Det var förstås dumt av mig att hålla fast vid min egen moral när jag hade att göra med en fullkomligt samvetslös människa i avsaknad av all moral, men det var något han dolde framgångsrikt. I mina ögon var han förtvivlad, utlämnad, desperat, pappa som ensam kämpade för att rädda sin son från en destruktiv uppväxt. Detta spelade han skickligt fram till en särskild punkt då han istället blev mer hotfull, men då var det försent. Genom alla de avgörande besluten följdes jag av hans akuta förtvivlan och pojkens stora ögon och genom dessa avgörande månader gick min uppfattning om moral. Jag hade lovat att hjälpa den stackars mannen och hans barn och vem var jag om jag svek det? Jag tvivlade på honom parallellt med att jag litade helt på honom, men det gav mig inget rörelserum. Nu ska jag inte framställa mig som mer ädel än vad jag var – parallellt med den uppfordrande moralen fanns rädsla, förvirring och utmattning. Viss skräck. Men det var trots allt bara känslor och känslor kan inte styra! När jag försökte bena upp vad jag skulle göra då han ställde mig inför sina förtvivlade förhoppningar ( krav ) på att få låna mer pengar för att bygga sin tillvaro med barnet, och jag anlitade mitt förnuft sade mitt förnuft mig att jag måste följa min moral. Inte dras med i känslor som oro, förvirring och rädsla. De kunde ju inte vara grundade i verkligheten, de var bara uttryck för mitt eget oroliga inre. Mitt överjag sa mig att jag måste följa min moral och inte fega ur och backa, när jag hade lovat att hjälpa. Det är ju nästan skrattretande!

Framförallt är det skrattretande att jag mötte denne man i kyrkan där han var så väl förankrad med sin verksamhet sedan många år utan att jag själv var det minsta kyrklig eller troende. Ändå följde jag så att säga budskapet att älska min nästa så som mig själv. Och just detta med denne inkräktare! Ja, tills den punkt då han hade snärjt och bearbetat mig så mycket att det bara var skövlandet kvar, för att sedan få tyst på mig och gå vidare. (Säga vad man vill, men det är en bra ram för moraliska funderingar, jag hade aldrig kunnat hitta på ett så bra drama själv. Framförallt är det en maffig början vid altaret, det första mötet mellan oss. )

Men utifrån alla de berättelser jag nu har fått från andra människor som varit med om liknande skövling är också detta – med den egna värdigheten, den inre resningen, moralen – en röd tråd. Det handlar om människor vars värderingar är starka. Människor som är uthålliga i sin tro på dessa värderingar. Människor som reflekterar över människoskapet, och vårt ansvar för varandra. Människor som inte bara ser till sitt eget och människor som har en uppfattning om att de har psykiska, själsliga och kärleksfulla marginaler. Människor som tillfälligtvis kan ställa sig själva i andra hand för att ge den behövande ( psykopater är väldigt ofta behövande) kraft och rum, människor som är villiga att bistå och stötta. Alltså människor med en sund förmåga till anknytning och tillit till andra, med en konstruktiv inställning till problem och brister och en stark tilltro till andras möjligheter, därpå begåvade med uthållighet.

Det är – också enligt vad jag har läst mig till och fått veta av psykiatriker och psykologer – ofta sådana människor som faller offer för psykopater. Människor som är så som man önskar att alla var. Drivna av kärlek, av vänlighet, av lojalitet och öppenhet. Det kan vara bra att veta om du anser dig vara en god och stark person – något som de flesta av oss anser att vi är!

Själv trodde jag att de som var så himla konstiga så att de råkade ut för sådana där saker utstrålade en vilja till underkastelse, luktade blod. Eller att de var i största allmänhet vilsna, rotlösa, rö för vinden, i desperat längtan efter tillhörighet, även om den var falsk och rå och grym. Eller att de var dumma i huvudet. Fast jag tänkte inte så mycket på det, mer än att jag ibland sa ” men herregud!” vid läsning av någon notis om någon som ” lurats” på miljoner. ”Lura” är ett lurigt ord i sammanhanget. Man brukar inte säga att man har lurats till att bli fysiskt misshandlad men när det gäller psykisk misshandel råder stor okunskap.

Med tanke på vissa reaktioner jag har fått efter boken är jag inte ensam om föreställningen om att det måste vara något direkt fel på den som blir ” lurad”. Det är fler än en som har sagt” Men du??? Du är ju varken korkad eller ful???”

Inget av ovanstående hade gjort övergreppen mindre brutala, men det är också en intressant sak att betrakta. Tydligen, underförstått, skulle det vare mer okay om vissa – korkade, sargade, fula – utsattes.

Som vanligt glider jag in i olika diskussioner i min blogg, och kan inte hålla mig akademiskt till ämnet.

Hur som helst, att SAMTALEN har börjat är … fantastiskt för det är ett första steg både för de som måste få läka och för deras omgivning, och för alla andra som tror sig gå säkra. Och att samtalen sedan fördjupas och samtidigt förgrenar sig som om alldeles nya träd växer fram i det som varit dimma och dödande tystnad, är … ett tydligt och alldeles underbart gripande tecken på människans inneboende kraft. Men det sker inte i ensamhet. Samtalet, mötena, människa mot människa, och i botten kärleken människor emellan krävs. Människor, som burit chocken och såren dubbelvikta i tystnad, sträcker på sig och går plötsligt fram med ivriga steg, inspirerade av det mystiska och förunderliga i att … så att säga ta emot livet så som det har blivit. Men med upphävandet av tystnaden, av det som vårdslöst ibland kallas ” skam” börjar rörelsen bort från det katatoniliknande, fruktansvärda tillstånd i tonlöst mörker en psykopat lämnar efter sig, ett ohyggligt mörker som bara fortsätter att utplåna den redan offrade.

Språket, tanken…. det är det som gör skillnaden. Men man måste våga använda det med varandra. Bort med tystnaden.

Är bra. Det är bra att vi har respekt för varandras integritet. Men det är svårt att veta var gränsen går; hur långt kan man gå i att ställa frågor om en annan människas liv. Jag tänker i synnerhet på om man befarar att något inte är riktigt bra i den andras liv.

Det är en svår avvägningsfråga. Den är svår för att man är rädd att förlora den andras förtroende, ifall man ifrågasätter för mycket. Eller att helt enkelt såra den andra. Att kanske till och med bli av med relationen om man frågar något alltför obekvämt.

Och hur långt är vi själva beredda att låta någon annan visa sin angelägenhet och omsorg om oss, och utstå obekväma frågor? Vi uppfattar dem troligen inte som omsorg, utan blir provocerade, sluter oss, viftar bort och gör allt för att undvika ämnet som kan skapa dålig stämning, kanske en fnurra på tråden. Fast den andra bara handlat utifrån omtanke, oro, kärlek.

Ansvaret går åt två håll. Hur långt man är beredd att utstå andras eventuella frågor och omsorg – och hur långt vi vågar gå i att banka på någon annans integritetssköld för att vi oroar oss.

Det är framförallt svårt att veta var gränsen för någons integritet går, när det handlar om ens vuxna barn. Alla föräldrar är rädda att ens barn ska vända en ryggen. Då kanske man väljer att istället försöka tänka bort det man oroar sig för, tecken man tycker sig se, farhågor som kanske inte barnet själv ännu har uppfattat, men som man kan anta kommer att besannas, när allt kanske har gått får långt. Trots att ens föräldraransvar aldrig tar slut. Men just när det gäller vuxna barn, är det enklast att tänka ”Men hon/han är ju vuxen. Jag har inte rätt att ha åsikter.”

Jag förstår att det måste vara ett litet helvete med människor som ska lägga sig i allt och ha åsikter om allt. Man har ju rätt att leva sitt liv på sitt eget sätt! Men ändå önskar jag att folk lade sig i lite mer i varandras liv. Bakom ”integriteten” kan hur mycket djävulsskap som helst breda ut sig. Och sedan står man där ; ”jag kände det på mig!” och ” Egentligen såg jag det, men jag var inte säker, jag ville inte såra honom/ henne , jag var rädd att han/ hon skulle vända mig ryggen och aldrig mer vilja träffa mig, så därför sa jag aldrig något…” Det är så vanligt att vi reagerar så! Samtidigt som något kanske ändå gnager i oss, tanken på att vi ändå borde försöka ta upp det vi oroar oss över, eller tycker att vi ser.

Det är så svårt att veta. Men jag önskar ändå att alla, varenda en, tog mod till sig och talade med den person vi tror kanske far illa, eller som vi befarar kommer att fara illa snart, i en relation, på grund av ett beslut, på en arbetsplats, vad det nu än är…. Vi borde inte vara så rädda att bli bortstötta.

Man kan alltid säga ” Jag har kanske fel, men jag är rädd att det och det håller på att ske med dig och du behöver inte försvara dig eller förklara något för mig, men jag vill att du ska veta att jag finns här och kommer finnas här och du ska inte vara rädd att vända dig till mig om den dagen kommer…”

Det är bättre än att tiga och låtsas som om man har uppfattat något fel eller att man förmodligen oroar sig i onödan eller helt enkelt slå sig till ro med att ha ”respekt för den andras integritet”. De få orden, uttalade vid ett enda tillfälle, kan göra så stor skillnad – kanske avgörande – för den andra personen.

Det behöver ju inte handla om så allvarliga och brutala saker som psykopater, eller domestic violence, alkoholism eller liknande, det kan ju handla om ett prestigefyllt uppdrag, om att hålla på att arbeta ihjäl sig , om att prioritera fel, eller om att ta för mycket ansvar.

Det är ju ändå med samtalet som vi kommer vidare. Och får saker på plats, eller får saker i rullning, eller inser – i samspråk med någon annan – något vi inte riktigt har hunnit med att se. Samtalen måste också innehålla det som känns obehagligt och utmanande.

Ibland tror jag att vi skyr obehaget för mycket. Allt ska bara vara trevligt och smidigt hela tiden. Och somliga har slutat att tala alls med varandra – om de viktigaste tingen. De skriver ” jag älskar dig!” på Facebook eller skriver sms till varandra när de har hamnat i konflikt och talar inte öga mot öga, som gör en så mycket mer sårbar… och mänsklig och sann.

Vi måste vårda samtalen med varandra. Så att det finns marginal att säga… du, jag funderar på om det är riktigt bra det här med din relation…. eller vad det nu kan handla om. Att följa varandra är inte att följa varandras snygga bilder på sociala medier. Att följa varandra är något mycket närmare, modigare och känsligare. Och det ger all den kraft en människa behöver.