Christina Herrströms blogg

Det är kanske en blind fläck i skolundervisningen, men otroligt nog får barnen fortfarande göra smörknivar i träslöjden.

Ska inte skolan förbereda för det vuxna livet?

Ska inte skolan värna kreativiteten?

Hur många har plötsligt i vuxenlivet stått inför den kniviga frågan om hur man bäst kommer över en smörkniv till hushållet? Och vad har troligen då, i princip, alla gjort, utom de som har träslöjd som hobby?

Och om de nu skulle gripa sig an ett träblock, skulle de kunna mejsla fram en smörkniv ur det?

Dessutom var de cirka nio, tio år när de hade smörkniv på schemat.

Ett mysterium, tycker jag.

I de praktiska ämnena kunde man annars tänka sig att skolan skulle lära ut saker som alla vet att alla kommer ha nytta av en vacker dag. Som att borra hål i olika slags väggar. Med olika slags skruvar och pluggar. Borra upp hyllor rakt! Det vore något att lära sig. Eller bygga någon enkel möbel, som en stol, eller pall eller skohylla? Montera ihop möbler, inte minst, vore matnyttigt att träna! Sätta upp rullgardiner och gardinstänger? Om man ändå är inne på trä, varför inte lära sig att göra brasor på rätt sätt? Men en smörkniv?

De små barnens träslöjdstimmar borde istället ge utrymme för något kreativt, som målning, dans, teater, musik. Förut hade alla skolor körer, något som bara skolor med musikklasser verkar ha idag, eftersom det kostar pengar att ha en kör. Att sjunga i kör är en fantastisk övning i samarbete, lyssning, disciplin och glädje, som skapar gemenskap. Istället gör man smörknivar.

Det är viktigare, anser jag, att barn får lära sig bli trygga i sina olika uttrycksmöjligheter, i det som gör oss till människor. Och i så fall skulle den naturliga kreativitet och lek som alla har från början, getts möjlighet att följa dem genom livet och ge stöd, tröst, styrka, möjligheter. Det är viktigare att barn blir trygga i sina kroppar, rörelser, röster, sin rytm, sin lust att dansa, sjunga, måla än att de syr korstygn och slipar smörknivar! Förutom att de som har fortsatt tillgång till och fåt möjlighet att utveckla och fördjupa sin alldeles egen kontakt med sin alldeles egna kreativitet – kommer vara lyckligare. För de kommer ha verktyg när livet är svårt att hantera sitt tänkande, sina handlingar, sitt perspektiv. De kommer alltid kunna finna tröst, samhörighet, och lättnad i sin egen inre skatt, den som vi alla är födda med. De kommer ha större möjlighet att tänka kritiskt, vara orädda, värna mindre om ytliga ting som position och status och därmed våga vara ifrågasättande, vara svårare att vyssa till bekväm tystnad. De kommer skapa nya uppfinningar, tänka ut alternativa vägar, öppna dörrar som ingen annan har sett.

En individs kreativa bas skapar starka, trygga samhällsmedborgare – som man vill ha i en demokrati. Är det inte obegripligt att man i ett moderns samhälle med all den kunskap vi har om hjärnan, lärande och kreativitet – fråntar barnen det utrymmet , ofta redan i fjärde klass?

Och sedan, inför att steget ska tas till vuxenlivet, då skulle man få lära sig att borra upp hyllor rakt, och att sy gardiner, laga hål och ändra kläder. Det är bara att föreställa sig alla små elever som genom åren har kommit hem med smörknivar, stå handfallna ett decennium senare inför en vägg.

Om ämnet träslöjd är ett led i att bevara respekt för fin hantverkstradition, visst, varför inte få prova på allt det där och MER DÄRTILL och dessutom få hälsa på hos olika hantverkare, som silversmeder, glasblåsare, vävare, sömmerskor och skräddare? Men… jag tror inte ämnet finns kvar av det skälet. Varför inte ge de ynka timmarna till mer kreativitet, till de växande?

Dessutom, i en demokrati som vår, undrar man varför inte alla barn får lära sig grundläggande juridik och ekonomi? Pengar och lagar. Pengar och lagar.

Det är vad jag undrar när jag ser en smörkniv.

En morgon före jul på väg till Stockholms Central, med mina hundar och mitt bagage, svettig, knuffad och stressad klev jag tillsammans med hundratals andra ut från tunnelbanan ut på T- Centralens överfulla perrong och gav en hastig, och vänlig – eftersom jag brukar vara vänlig – blick till en av SL- värdarna som stod vid tunnelbanedörrarna för att övervaka tryggheten. Med mina hundar kan jag int åka rulltrappa så släpande på bagaget, med den stora hunden ivrigt dragande uppåt och den lilla ängsligt dragande neråt, fullt upptagen av att hålla balansen och försöka komma vidare, hörde jag en röst nedanför i trappan.

”Ursäkta!”

Vad nu då, tänkte jag, får man inte göra så här, tänkte jag. I färskt minne fanns den tidiga kväll då flera väktare kom efter mig och mitt lilla barnbarn på fem år för att jag bar hans lilla sparkcykel, vilket han, trots sin ringa ålder inte fick. De kände sig manade att avvisa oss, han var trött och ledsen och nu tänkte jag ” men jäklar, är det någon som ska klaga nu igen?” Mycket riktigt, när jag vände mig om, stod SL-värden där. ” Vadå? ” sa jag, över axeln, inte helt vänt. Hon tog ett steg till upp i trappan och sa ” Är du Christina?”

”Ja?”, svarade jag väldigt paff och försökte komma på om jag kände kvinnan framför mig.

”Förlåt, men jag har läst din bok. Ödeläggaren. Och jag vill bara tacka dig för ditt mod. Jag vill tacka dig från mig och alla andra här ute för att du har skrivit den.”

Jag blev mållös. Vi såg på varandra med lika stor och öppen blick båda två. Hon på mig, jag på henne.

”Du är så modig och jag vill bara säga att vi är många som är tacksamma för det. Här ute. Du ska veta det. Det du har gjort betyder väldigt mycket. ”

Jag var överväldigad och försökte bara ta in vad hon sa.

”Så tack, Christina.”

”Men … tack själv. Innerligt tack! Deg är viktigt för mig att höra. Det var det jag ville med att skriva boken. Hjälpa andra. Tack!”

Vi stod bara där och såg på varandra, det uppstod ett varmt ljus mellan oss.

”Men vem är du?”

”Marie. En av dem som följer dig. Jag är glad att jag fick säga det. Du behövs.”

Jag drog henne intill mig, mitt i trappan, i trängseln, medan den stora hunden drog uppåt och den lilla neråt och bagaget vinglade emellan. Vi höll om varandra innerligt, innerligt. Och sa i varandras öron att vi önskade allt gott, på riktigt, allt gott.

Omtumlad och med en fuktig sky över blicken, fortsatte jag mot mitt tåg, i vimlet och trängseln och hon, Marie, fortsatte till sitt. En sådan gåva! Det var som om ett ljus hade fallit in i mig, det snurrade i mig av tacksamhet, kärlek och rörelse. Tacksamhet för att jag lyckades skriva den där boken, och för att det den säger hjälper, på riktigt, andra människor. Efter detta snabba möte fylldes jag av vitaliserad tacksamhet över att något så konstruktivt, viktigt och stort kunde bli följden av Sams dåd mot mig och de mina. Och ödmjukhet, inför den styrka jag har fått, som är att jag kunde skriva om det. Jag var övertygad om att det var viktigt, viktigare än vad alla som ännu inte upplevt något liknande kunde förstå. Trots allt, det fanns vilja nog att stödja mig i att göra den där svåra boken verklig. Det är en seger. Ödmjukhet känner jag. Inför dem som har kunnat ta boken till sig, känt sig stärkta.
Det som hände där, i trappan, kommer jag aldrig glömma.

Så här är det,

jag har med åren blivit nästan allergisk mot det mesta av svensk TV- dramatik, eftersom det ytterst sällan känns som om det verkligen är gjort för levande tittare. Dialogerna är för det mesta så tråkiga att reklamdialoger är bättre, tonfallet är monotont och det finns en fadd känsla över det hela, känslan av att man försöker låta som i ” verkligheten” vilket för det första inte är konstens uppgift, och för det andra en obegåvat desillusionerad tolkning av hur ” verkligheten ” låter, som har blivit något slags generell ton i TV- serie efter TV- serie. Urtrist tycker jag. jaj, jag generaliserar en aning men inte så väldigt mycket. Även i den populära serien ” Vår tid är nu” lade sig denna monotona ton över dialogerna, som endast ibland spratt till med lite liv.

Vad det gäller dramatik för unga ( alla kategorier utom kanske för de allra minsta ) så är tonläget ofta hetsigt, repliker skriks ut på hög volym och för snabbt, dialogerna fulla med referenser som för de flesta barn är obegripliga men som deras hjärnor ändå måste harva sig igenom för att söka efter mening och logik i det som levereras. ( inte minst i animerade serier – why?) Jobbigt helt enkelt och uppstressande, som om man tror att barn ska bemötas med högt tempo, hög volym och skrik bara för att de ibland själva beter sig så. Tror man att det är ” roligt” och ” fångande” – hur mycket vet folk som skapar tv för barn egentligen OM BARN?

Jag brukar alltid kolla några avsnitt av julkalendern varje år för att se om det möjligen kan vara något som förtrollar, lockar, och som möter de unga tittarna med självklar respekt, och inte är skitnödigt inställsamt på det hopplösa sätt jag ovan beskrivit. I år har jag – och så många med mig – verkligen överraskats positivt! Kronprinsen som försvann är välskriven och välregisserad! Scenerna är Bra, roliga, intressanta , lockande att se, lyssna till och att följa framåt -. man häpnar! Som dramatiker ser man att detta är väl genomarbetat, det är skrivet med lust och glädje, och intelligens, med en vilja att kommunicera, nå sina tittare, lyssnare. Skådespeleriet är bra på alla fronter och barnen är väldigt bra – vilket är absolut ovanligt eftersom många produktioner tycks hålla till godo med att de som levererar repliker helt enkelt är barn.

Den här regissören vet vad han gör! Här får vi se mycket levande spel, med integritet och respekt, och värme och humor. Jag sitter och jublar i morgonsoffan av glädje och förvåning : tänk att detta slags tv kan göras idag? Att man för en gångs skull verkar ha förstått värdet av ett bra manus, av bra regi och klippning? Hur kommer det sig att man plötsligt lyckas tilltala publiken på detta sätt, när det annars ofta levereras något slags mummel – för barns del skrikande – som man måste bemöda sig en hel del för att lyckas uppamma intresse för , eftersom man inte ens känner sig inbjuden.

Jag är alltså i princip ALLTID utled på den ton som ska vara ” verklighet” , tonen, snacket, attityderna som ska likna ” verkligheten ” och som svensk tV- dramatik verkar ha gjort till sitt signum, en stil som gör skådespeleriet så fruktansvärt ointressant, tillika dialogerna och alltså
DET HELE.

Men nu! JULKALENDERN. Tjoho!

Det är ett gott tecken på många sätt. Framförallt roligt för barnen att äntligen erbjudas något riktigt bra och tilltalande och roligt och välgjort och spännande. Dessutom, om deras vuxna också är nyfikna och vill följa historien av eget intresse, har vi genast något att dela – vilket går utmärkt utan att komma med ” lustigheter” som ska tilltala den vuxna publiken ( löjligt!) – det räcker med att det är välgjort, att det är genomsyrat av en genuin lust att BERÄTTA så bra som som möjligt.

Men tänk om det kunde svänga nu, tråktontrenden i svensk TV- dramatik?

Jag skriver aldrig mer för TV. Många frågar, de önskar att jag ska skriva något sådant som Ebba och Didrik, eller Glappet. Men det går inte, eftersom alla idéer dör så fort man har börjat prata om dem. De ska infogas i olika mallar för att de ska presenteras i dessa tvångströjemallar för att kunna pitchas för högsta makten och manglas mellan olika instanser och nivåer och skikt innan det ens kan komma till en eventuell beställning och hela tiden ska man ha andra petande i ens skapande – detta när man själv är PÅ VÄG IN i den värld ens skapande hjärna har levererat och som man ännu inte vet allt om , eftersom det är själva skapelseprocessen som lär en det – och det kommer pekpinnar, formler, punkter och krav…jag har i alla fall fullkomligt tappat lusten att vara med i en sådan lustmörtdande sörja. Allt blir utslätat och ängsligt, även om det kläs i ” verklighetens ” desillusionerade kärvhet för att vara ” igenkännbart” eller ” i tiden”. Friheten för en dramatiker ( manusförfattare som vi oftare benämns – ett ord som låter som bruksförfattare och som saknar esprit!) att skriva våra unika berättelser utan pekpinnar och regler är enligt mitt och många andras intryck BORTA. ( vi är några stycken som skrev stora succéer för TV som ännu lever kvar i publikens hjärtan, men ingen av oss pallar att skriva TV enligt dagens ängsliga brukspremisser. )

Men här, här har det lyckats på alla plan! Och det gör mig verkligen GLAD. Som sagt, främst för de förväntansfulla barnens skull, som hungrar efter att få sin längtan efter kvalitet ( ett samlingsord för mycket, i grunden respekt för sin publik) tillfredsställd. Med det menar jag:

Exempelvis: Man kan tro att man ser varandra. Men det är en ENORM skillnad i att titta på en annans ögon, eller att titta in i en annans ögon. Ett enkelt sätt för mig att beskriva ”kvalitet”…

Förresten, och nu svingar jag mig till filmduken, men Ruben Östlunds TRIANGLE of SADNESS….. var också en underbar överraskning! Bra scener, underbara! – dialog, spel, en virvlande känsla av att bli tagen i handen av berättaren, kom, kom följ med på en resa in i den här historien. Det vill säga där finns en VILJA att kommunicera, fånga, locka, och dimpa ner med något glödande korn i något levande och nyfiket och avsomnat skick inom tittaren.

Tro det eller ej, om bra skådespelare får bra dialog blir de VÄLDIGT BRA, ibland OEMOTSTÅNDLIGT BRA och historien FÅR GNISTRANDE och MÅNGFACETTERAT LIV- vilket borde vara meningen och viljan med det hela ( det är inte precis gratis heller)

Kort sagt: nu går jag upp på morgnarna för att med förväntan se fortsättningen på årets julkalender och gläder mig åt tanken på alla barn som gör detsamma. Även lucköppningen är kul! Så skönt slippa flåsstress, inställsamma hetsskrikstilen. Varför tror man att barn gillar det? i så fall skulle alla barn vara superharmoniska i för stora barngrupper.

Tord Danielsson har regisserat KRONPRINSEN SOM FÖRSVANN och Mattias Grosin, Linn Mannheimer och Isabelle Riddez har skrivit manus. ROLIGT att det lät sig göras på detta vis!

Häromdagen var jag på Halmstads helt fantastiska Stadsbibliotek, inbjuden att tala om Ödeläggaren. Det är konstigt nog första gången jag har varit ute och talat om min senaste bok, kanske för att den kom under pandemin och sedan föll ur arrangörers tanke. Den har dock inte fallit ur publikens, läsarnas medvetande . Varje vecka får jag några brev från läsare som har upplevt boken så starkt, som har funnit en befrielse i att läsa den, en upprättelse eller endast en bladvändarläsning som inte lämnat deras tanke och gett dem nya insikter. Det är så bra, det gör mig så glad, om man nu kan använda det ordet i det tragiska, förfärliga sammanhang det handlar om : där tusentals människor far mycket illa, får livet förstörda, tappar bort sig själva, förlorar sin kraft, ibland sitt jag i följderna av psykiskt våld, om det så är utfört av psykopater eller nästan psykopater. Något måste alla de som utsätter andra för psykiskt våld ändå ha gemensamt: avsaknad av empati och ansvarskänsla. Sådant som sunda människor tror att alla andra människor orienterar sig enligt, som en gemensam grundläggande överenskommelse mellan oss alla.

Nu var jag i alla fall inbjuden att tala på Halmstads Stadsbibliotek och för det första blev jag alldeles lycklig av att se detta fantastiska bibliotek. Det byggdes för 16 år sedan och den vackra glasbyggnaden som delvis är byggt ut över Nissan är ett resultat av en arkitekttävling. Biblioteket är i sig ett stort konstverk som smyckar staden, som lyser av lockrop och värme, rymd, kultur och gemenskap. Därpå blev jag – som ofta när man möter bibliotekarier – djupt imponerad av bibliotekarien Jeanette som tillsammans med sina kolleger har så många — ja , underbara! —- projekt på biblioteket. Samhällets vardagsrum. Men ett vardagsrum där så mycket tankar myllrar, och ibland byts och delas. ”Här är våra läserum” sa Jeanette under sin rundvisning av praktbiblioteket. Bland annat, berättade hon, har de läsegrupper där som är öppna för alla och det är KÖ till dem! Och det är inte BARA kvinnor, som det ofta är, utan också män och killar – deltagarna är från 18 till över 80 år. En av dessa läsegrupper heter

POESI FÖR MELANKOLISKA

Bara det! Så vackert och lockande, och så fin miljö att vara melankolisk och nyfiken i, i detta glashus fullt med så mycket tankar och andetag, en bit över Nissan,

I dessa grupper läser hon och hennes kollega en dikt, den är kanske på tolv rader, och sedan ägnar de två timmar till att tala om den, tolka den, känna kring den, formulera , fundera, reflektera, dela. DET MÅSTE VARA FANTASTISKT att vara med i! Ja, sa hon, DET ÄR FANTASTISKT, ALLDELES UNDERBART och vid sådana tillfällen får man djupt hopp om mänskligheten.

Så var det dags för mig att prata om Ödeläggaren. Jag ville vara riktigt strukturerad, som om jag skulle undervisa, men jag tröttnade snart på det. Det är alltid roligare att prata fritt och i stunden, vara närvarande. Sedan ångrar jag mig visserligen ofta för jag kommer på att det och det viktiga fick jag inte med, och inte det heller. Men jag har förhoppningsvis fått med tillräckligt mycket viktiga saker för att det ska ha givit mina lyssnare något. Bibliotekarien sa ” märkte du inte hur oerhört lyssnande publiken var?” – det var ju tur, för man vill inte slösa bort någons tid. Vid frågestunden fick jag många substantiella frågor , vilket gladde mig. Det mest omskakande för alla var egentligen det faktum att psykiskt våld inte är straffbart. Och frågan om skam och skuld som alla UTANFÖR brottet pådyvlar offret. Det ska alltid, som ett brev på posten, påstås att offer för psykiskt ( och fysiskt ) våld är kvar i tystnad för att de känner sådan skuld och skam. Det är ett bra sätt att hålla människor kvar i tystnad. Ett utmärkt sätt att gå förövarnas ärende. Man ska vara mycket noga med språket, vems ärende går man i de ord man använder, hur man sätter fokus på olika saker med sitt språk. Ingen i den omänskligt stressande och pressade och förtvivlade situationen utsatt för våld bryr sig om vad ANDRA kan tänka. Det är långt ifrån det viktiga. Det enda viktiga är att överleva, eller försöka få liten gnutta livskraft att överleva, och det enda man är upptagen av är att försöka manövrera förövarens nycker.

Däremot, när man kommer ut i ljuset, om man gör det – då kan man få känna på skam och skuld så man nästan kastas omkull igen – och vem är skyldig till det? För egen del var det INGEN som belade mig med skam eller skuld i mitt privata liv – däremot gjorde recensenterna det så det stod härliga till. Förutom att de läste in saker i min bok som föll tillbaka på mig, saker som inte ens förekom i boken/ verrkligheten. Men de läste in sådant de ANTOG var en del av det hela, för att man TROR att man VET, just för att SPRÅKET kring brott av detta slag är stötande ogenomtänkt och i praktiken skyddar förövarens onda gärningar.

Vid föreläsningens slut, under frågestunden, talade en fin äldre kvinna. Hon ville tacka mig från djupet av sitt hjärta. Hon hade inte läst boken, men ” att se dig stå här och berätta om allt detta så öppet och så klokt, ger mig hopp och kraft. Nu känner jag att jag ska lägga locket på för allt som har varit i mitt liv, och blicka framåt. Jag ska framåt, som du. Jag ser att det går. Jag vet att jag inte är ensam. Tack för en mycket betydelsfull föreläsning. ”

Hennes ord, hennes blick , det mod och den kraft och upprättelse hon kände att hon fick gav mig tillbaka så mycket kraft – och tacksamhet. Det visste jag inte, ingenting av detta, när jag knappt kunde andas, alldeles ihopklämd av en människa jag inte ens tyckte om, en person jag ansåg vara fånig på många vis, en person som hade tillskansat sig makt över mig, på det vis psykopater gör.

Som bibliotekarien Jeanette sa när hon presenterade mig. ”Efter att ha läst den gripande omtumlande boken Ödeläggaren vet jag två saker. Jag vet var skam och skuld hör hemma. Och jag vet att vem som helst kan bli utsatt.”

Nu ser jag fram emot fler möten med läsare.

Otroligt vilket liv det har blivit kring reportern som råkat glömma ett anteckningsblock i riksdagens matsal där hon skrivit ” Ebbaslebba”.

Hon menade att det inte var en negativ kommentar om Busch, utan att hon helt enkelt tänkte på TV – serien Ebba & Didrik.

Som författare till Ebba & Didrik roar detta ståhej mig, men det är samtidigt otroligt att man lagt så mycket energi på denna bagatell att det till och med diskuteras i Studio Ett P1 SR, förutom skriverier i tidningarna.

Jag kan i princip minnas när jag skrev just Ebba Slebba, det var när jag satt vid ett mycket litet skrivmaskinsbord på hjul i en liten lägenhet på Kungsholmen. Jag var ungefär 25 år. Tänk om jag hade anat att det skulle kunna bli något som helst rabalder om dessa ord, mer än 30 år senare. Där ser man konstens POWER!

Alla tycks ha en relation till Ebba & Didrik och det är ganska svindlande.

Den som vill kan fortfarande se TV- serien på SVT play.

Efter att jag skrivit TV- serien skrev jag böckerna, som är mer direkt riktade till åldrarna 9 – 11 år. TV- serien är inte alls riktad till någon ”målgrupp”, men i bokform krävdes det. TV – serien vänder sig till alla åldrar och det är underbart att den faktiskt har fungerat just så. Det som sker mellan Barnen i serien kunde lika väl ske i medelåldern eller senare. Det handlar om lögn, trohet, kärlek, rätten att få vara sig själv, drömmen, hoppet, sveket… sådant vi alla möter i en eller annan form i livet och som vi måste förstå hur vi ska förhålla oss till.

Ebba Slebba… jag skrattar!

En dag i somras fick jag syn på en klase blänkande vinbär i en av de vinbärsbuskar jag planterat för ungefär tio år sedan, till min mor. De har inte producerat några bär förut och har därför så att säga räknats bort. Men där, i morgonljuset, hängde nu inte bara en utan flera klasar röda vinbär.

Jag kastade mig upp för att titta närmare på miraklet och upptäckte då att hela vinbärsbusken höll på att försvinna under flera decimeter tjock murgröna. Murgröna är dekorativt och välver sig vackert över stubbar och annat skräp och skapar stora gröna rum, men jag hade aldrig förstått den kraft med vilken denna växt tar sig fram och formligen lägger allt annat under sig! Strax upptäckte jag att murgrönans tiotalsmeter långa rötter lurade under gräset och stack upp på platser där det sannerligen inte skulle finnas, på väg att invadera halva trädgården. Vart jag än vände mig, efter att snabbt ha slukat bären, omringades jag av den starka, envisa växten, som lurar sig fram tack var sin dekorativa skönhet, men med den lömska planen att överta ALLT!

Sedan fyrtiofem år tillbaka är jag väl bekant med skvallerkål, eller kirskål som det också kallas, och har ägnat många sommarveckor åt att dra deras vita långa rötter för att försöka rädda något av trädgården då min mor var förlupen hustru till min far och han talade om att asfaltera hela tomten. Jag fick fortsätta detta hopplösa arbete när de sedan var gamla. Men att murgröna som klätt in fula staket och stubbar så vackert hade samma erövringsbeteende var en chockerande nyhet. Till råga på allt har den invasiva växten parkslide sett sina möjligheter i den vilda trädgården. Nu hade jag alltså tre starka ogräs att strida emot på en gång.

Detta drog igång mina forna krafter. Jag blev fullkomligt besatt. DAg ut och dag in, vecka ut och vecka in har jag ägnat åt uppgiften att mota tillbaka ogräsen. Det har varit mycket tillfredsställande och intressant och en slags lektion i att leva. Jag har rivit loss allt så att jorden har legat bar och sedan gått djupare och upptäckt hela underjordiska system med ledningscentraler under jordytan. Ja, ledningscentraler; stora hårda klumpar från vilka framförallt parkslide kastar ut sina rötter åt alla håll. Även om det som tittar upp från början är ett litet spätt blad, så är styrkan under jorden massiv! Och dessa ledningscentraler var nästan omöjliga att gräva upp, som om de vore förankrade så djupt i jorden att det krävs maskiner att rå på dem. MEN jag kan gräva bra! Det var för mig ytterst intressant att blottlägga alla rotsystem, inte ett dugg överraskande egentligen för man vet ju att dessa existerar, knappast en nyhet, men jag blev kolossalt upprymd och ännu mer besatt av arbetet med att ta bort det. Allt handlade om det. Och varje morgon hade skvallerkålen stuckit upp nya stjälkar med blad som outtröttliga bevis på sin oefterhärmliga växtkraft! Wow, tänk om man hade den kraften själv!

Alla rötter transporterades bort – och så har jag istället skapat jordbäddar fyllda av löv och kompost och maskar, så nästa år kommer ogräsen få kämpa mot blommor och bär om utrymmet. Så fort det fanns lite andrum för allt annat som ligger och väntar i jorden, började smultronen blygt titta fram. Jag kommer aldrig vinna över ogräsen, de är mycket starkare än jag och de ger aldrig upp, men jag kan få kontroll över dem. Det räcker långt för att man ska jubla. Precis som med allt annat man inte vill ha i sitt liv, till exempel psykopatiskt beteende, det kommer smygande, det tar långsamt över, rätt vad det är är man överrumplad och inser att man har förlorat kontrollen och allt det vackra man har planterat håller på att kvävas under ogräset. Då gäller det att rensa upp, så djupt man kan och inspektera och analysera allt, forsla bort det och skapa nytt. Och återfå något av kontrollen.

Men det är ändå underligt att ogräs med all den styrka och envishet ogräs har, ÄR ogräs. Att det inte är något vackert istället?

Klockan närmar sig midnatt. Stearinljusen står tända på bordet. Tekannan är nästan tom, och den röda vinbärspajen med smälta marshmallows, som liknar mördarsniglar, är uppäten. Som tur är var det inte mördarsniglar och det gick inte heller att lura någon. Skafferierna ska tömmas, allt ätas upp, även barnens kvarglömda marshmallows. På var sida om mig sover hundarna, den ene med alla benen i vädret, den andre njutningsfullt utspridd på kuddar med nosen nerborrad mellan tassarna.

Ålamörkret kom plötsligt. Det verkade inte komma alls i år. Vi väntade tidigare i augusti men himlen var ljus, ja faktiskt gul över havet, sent ut på kvällen. Men plötsligt utan att vi märkte det, hade dagarna gått och fönstren måste stängas om kvällen.

Den underbaraste sommaren på länge- inte i världen, men för en del av människorna, bland andra mig – är nästan slut för det här året. Trädgården förbereder sig i smyg för att börja närma sig vintervilan.

Jag har suttit under klarbärsträdet och repat torra blad av avsågade grenar. Det trivs jag med. En stor hög blev det.

Imorgon ska jag köra över dem och lite kvistar med min superbraiga gräsklippare. Den var alldeles för dyr men jag är bra på att trolla med slantarna . inte så bra på att trolla med knäna. Sedan har jag vips ordnat ett närande täcke till de som växer, och som snart ska vila och samla kraft till nästa vår. Tänk. Vila och samla kraft till nästa år! Till nästa gång det kommer ljus och värme och sommar. Så vackert det är med årstider, med naturens rytm, med kretsloppet, så finurligt.

Jag deltar lite i det, när jag för tillbaka det som vuxit i trädgården och som jag ansat och sågat ner . jag försöker göra som stora mor natur och göra vintertäcken. Det tycker jag om.

Inte ens de magra kvistarna tänker jag slänga bort, men des ska jag ta till att värma mig själv. De får bli fint bränne, perfekt att tända med.

Man måste ju ha värme när mörkret och kylan kommer.

Och glöd. Så är det under stjärnorna.

Hej alla,

jag har inte haft en fungerande dator på länge nu och mycket lägligt varit beordrad att vila ett längre tag. Min hjärna behövde / behöver det och det har varit toppen för mig. Det har reaktiverat en hel del roligt som man går omkring och bär på. Plötsligt kommer ett infall smygande, och jag har följt det, istället för att mota bort allt med orden” jag har inte tid, jag måste jobba annars kommer jag gå under.”

De orden kan ju få vem som helst att stelna av skräck och stressystemet har varit konstant påslaget- sedan ödeläggaren kom in i min tillvaro mer eller mindre. Nu vet jag lite mer om hur hjärnan fungerar och att jag fortsatt känt mig hotad till livet – känslan av snar undergång har inte riktigt kunnat ebba ut och förpassas till det förgångna just på grund av pengarna jag inte har som en trygghet.

Nu har jag sett Tindersvindlaren och en del annat, som Inventing Anna. Det är mycket roligt för mig att se eftersom jag känner igen så mycket. Dt är som om alla psykopater har gått i samma skola.

Så mindes jag hur Sam Ödeläggare alltid skapade osäkerhet för mig genom att ha mycket dålig hälsa. Han måste behandlas varsamt, jag måste ta hänsyn till hans dåliga hjärta. Han var ju redan så dränerad och förstörd av all press och alla orättvisor i form av svekfulla människor som krossat honom på vägen – tills han fann lite ro hos mig ( som han tvingade sig på ) Jag var mycket rädd att han skulle få en stroke eller något och bli kvar i mitt hem, jag fängslad till att vårda den främmande mannen som inte hade någon annan i världen och var hemlös. Dessutom , om han skulle få hjärtinfarkt eller stroke skulle han aldrig betala tillbaka de lån han tagit av mig- som han fått mig till att låna då jag tappade fotfästet när min pappa dog. Alltså behandlade jag honom mer hänsynsfullt än jag ville och kunde inte vara alltför provocerande, inte ifrågasätta – allt för att vara säker på att han skulle kunna fungera, så attjag skulle få tillbaka mina pengar. En sådan slug jävel!

Jag minns när han lyckades få ett helt hjärtteam att rycka ut för att han verkade få hjärtinfarkt i mitt vardagsrum. Plötsligt kom han utstapplande från sitt rum, föll ihop på golvet, kippade efter andan och höll sig för bröstet. Hans hjärta slog lite oregelbundet men framförallt verkade han ha enormt ont. Hjärtteamet slog undan allt som stod ivägen,stolar och hallbord och annat och han fick åka ambulans till SÖS. Jag satt fram med föraren som frågade mig en massa saker om hans hälsa. Då märkte jag att jag inte tog det på så stort allvar. Föraren tittade förbryllad på mig då jag var nonchalant och nästan fnös bort alltihop. Jag minns att jag i det ögonblicket i ambulansen – i ett verkligt möte med en annan människa – kände som om allt var ett spel. som pågick i en parallell bubbla, utan syre, med Sam. Och att spelet upphörde i verkligheten med föraren, åkande genom Stockholm i ambulans. Det var inte riktigt medvetet, men i den utsatthet jag levde, var det ofta så. Några skikt av mitt medvetande förstod saker som andra krafter i mitt medvetande motarbetade, så att det jag visste och anade inte riktigt kunde nå tanken. Så är det när man är uttröttad av flera års sömnlöshet och diffusa hot och utsatt för daglig mindfucking. Man tyr sig till de ständigt upprepade ” sanningarna ” som ens fångvaktare levererar på olika övertygande, uttröttande eller hotfulla sätt.

Sam fick stanna kvar över natten och nästa dag ville han bli hämtad. Jag hämtade honom minst två gånger på hjärtavdelningen på sjukhuset. När jag kom dit hade han charmat läkaren. Och han hade bringan full med elektroder – de skulle snart tas bort, men först ville han fotograferas med dem. Det fanns redan sådana bilder i hans telefon. Jag hade sett dem. Men han ville ha även detta tillfälle förevigat. Ganska motvilligt tog jag några bilder, och varje gång lät han huvudet falla snett mot axeln och öppnade munnen och blundade, som om han vore halvdöd. ”Let me look!” sa han glatt och sträckte sig efter telefonen. Några till ville han ha, där han såg ännu sjukareut.

Vad jag inte visste då, var att han använde dem när han behövde. På andra människor som skyndsamt började agera för att hjälpa honom, eller som avstod från att pressa honom eftersom han var så sjuk. Dödligt sjuk av stress. Av sorg. Av förtvivlan. Kanske från ett sjukhus utomlands. Kanske för att han blivit nerslagen utomlands. Och rånad. Och måste få pengar snabbt för att kunna ta sig hem. Möjligheterna är oändliga, i hur en sådan bild kan användas – för att få sin vilja fram eller slippa ifrån något. Jag tog fotona utan att ett ögonblick reflektera över det absurda faktum att han skulle använda dem. Vem skulle hitta på något sådant? Ingen jag dittills hade känt i mitt liv i alla fall.

Ändå hade jag själv fått en liknande bild. Det var när han hade slagit huvudet i mitt handfat då han var så godhjärtad att han städade sitt badrum – och blivit medvetslös och skadat nacken. Vilket gjorde mig till ett monster då jag slängde ut honom – innan han börjat sätta sina planer i verket. Hur kunde jag vara så grym att jag dels hade fått honom att börja älska mig och tro att jag var och ville vara kvinnan i hans liv och sedan dessutom slänga ut honom när han riskerade att bli förlamad på grund av nackskadan han hade ådragit sig hemma hos mig medan han sjungande av lycka hade städat ” vårt hem för vår framtid”…? Hur skulle han klara sig, hemlös och illa skadad fysiskt plus med ett brustet kärlekshjärta? De bilder och rapporter och förtvivlade scener jag fick på detta tilltag, gjorde att jag lät honom låna ett av mina rum en månad till. Som blev två. Och plötsligt dog min far. Gudarna var på Sams sida.

Detta med fotona ( och mycket mer liknande saker) mindes jag när jag såg Tindersvindlaren, som använde samma knep. Hans ” livvakt ” hade blivit attackerad , för att han hade fiender överallt och hans kreditkort var borta / låsta och han måste ha snabba stora pengar. Han skickade de blodiga bilderna till sina vänner och tjejer. De som var hans vänner och käresta tog stora snabba lån för att hjälpa honom ur den akuta knipan.

För de pengarna festade han och bjöd nya presumtiva offer flott och generöst. Precis som Sam. Och knepet var det samma: ett foto på livvaktens blodiga nacke, ett upprivet telefonsamtal ( de är bra skådespelare) och sedan casha in. Så extremt grymt mot människor som visar medmänsklighet och omtanke. Fotot på livvakten användes varje gång, telefonsamtalet var alltid lika förtvivlat.

Det är som om de alla har gått i samma skola.

’”Inventing Anna” är inte en särskilt bra serie. Den är bitvis väldigt töntig i själva verket. Hela journalistgrejen är riktigt dålig. Förutom scenerna med själva ” Anna ”. I de scenerna gestaltas väldigt bra hur en psykopatisk person bemöter andra – i vissa lägen – och kollrar bort dem. Men den spännande historien skulle ha berättats på ett helt annat sätt. Helt annat. Men det är ändå en behållning för mig att se att ja, upphovsmakarna har förstått hur dessa människor uppför sig. Det stod i SVD att ” Anna klär av överklassen” – men det är inte Annas syfte att göra något sådant. Hon agerar bara utifrån sitt egenintresse. Det är lite fel samlande kommentar tycker jag, av serien. Som om det handlade om wallraffande – Så är det inte. Människor som dessa drivs bara av sitt omättliga ego. När Sam var ung och attraktiv gjorde han likadant. Han har bytt land flera gånger. Det är väl vad han ägnar sig åt nu med för övrigt, på andra sidan jorden.

Min före detta man såg också TINDERSVINDLAREN som jag rekommenderar alla. Han sa att den var fruktansvärt plågsam, att han knappt kunde titta vidare och han undrade hur jag, efter allt jag varit med om, kunde orka se den.

För min del är den mild. Dessa kvinnor utsattes inte för dygnet runt av manipulationer och ständigt störd sömn i sitt eget hem, mitt i sin arbetsplats och i sitt liv, under tre år. Och på något sätt är det uppfriskande att se dessa skildringar.

Det är kanske ett slags bearbetning. Det man har varit med om är man inte ensam om.

Barnen leker rosiga och stjärnögda i vinterbackarna. Längs de lugna gatorna står rader med snögubbar, snöhundar, snöekorrar och snölyktor. De vuxna är med.

Det är så roligt att se. Barnen och föräldrarna, glädjen i ögonen. Och de varma ljusen i fönstren. Så glad jag är att jag efter ödeläggelsen hamnade här, där jag är, där livet uttrycks på ett helt annat sätt än mitt i stan, på Medborgarplatsen, där jag bodde.

Det är inte vackert där, snarare fult. Människorna ser inte på varann, de har hets i blicken och verkar kämpa med minuterna. Så är det inte här. Här nickar folk vänligt till varandra, ler, småpratar, stannar här och där. Barnen leker. Vad är livet ? Vad är värt något – egentligen – i livet?

Konstigt, men jag hade aldrig kommit hit utan ödeläggelsen. Något nytt och annat kom ur det. En inbjudan till skogen, fåglarna, dofterna – till ett lugnt och vänligt liv. Kanske lite tråkigt, men lugnt och vänligt. Och hetsen och rörelsen, stadens energi finns mindre än en halvtimme bort. Det är fantastiskt.Desperat försökte jag ta mig härifrån i fler år. Inte längre.

Man måste se saker i perspektiv. Och man vet ändå inget om hur det hade kunnat bli annars.

Inatt kunde jag inte sova. Så är det ofta. Men jag tänker aldrig på eländet. Det slutade jag med för många år sedan. Det som uppehåller mina tankar och håller mig vaken är roliga saker jag vill göra. Ibland har jag tänkt att det är kreativiteten som är min räddare, det är den som gör att jag ändå alltid kan fortsätta hitta något spännande, något som gör kropp och själ glada. Men så enkelt är det inte. Det finns många exempel på kreativa människor som inte förmår ta sig vidare. Hemligheten är en annan. Jag vet inte alla hemligheter som hjälper, men jag är ganska så säker på att en stark orsak till att människor klarar att ta sig igenom alla de olika svåra utmaningar livet ställer oss inför, är förmågan till tacksamhet.

Det låter nästan lite religiöst, men det är inte alls vad jag menar. Jag har med mig två motton från min mor. ”Drop it!” och ” Count your blessings!” De är mycket användbara. Och de senaste åren har jag äntligen lärt mig att praktisera ” DROP IT!” – också.

Jag har beställt en symaskin som var på mellandagsrea. Den är limegrön och mycket enkel. Jag hatade syslöjd i skolan, enbart för att vår lärare var så dålig. Nålen i symaskinerna gick alltid av när jag sydde. Jag kunde aldrig lära mig att trä, för jag vågade inte fråga ordentligt, eftersom hon tornade upp sig över oss som var dåliga på det där med sin långa kropp och ett uttryck av förakt och otålighet i sitt ansikte högt där uppe. Hon tyckte inte om barn. Den andra klassen hade en snäll slöjdfröken, som bejakade barnens egna broderimotiv. Det gjorde inte denna tant. Och de vantar man tvingades sticka blev små och stenhårda för jag hade så mycket handsvett när jag stickade. Allt vi skulle prestera fick jag smussla med hem så att mamma kunde göra om det. I högstadiet skolkade jag från syslöjden, tog tunnelbanan till andra sidan stan och softade hos mina stora bröder som bodde i ett kollektiv och drack te och lyssnade på musik.

Men nu! En symaskin.

När barnen var små blev jag besatt av att sy, av att försöka förstå hur kläder egentligen sitter ihop. Då låg jag vaken på nätterna och funderade över hur man egentligen fogar ärmar till ett plagg. Enkelt för den som kan. Jag skapade fritt, byxor, västar, kjolar till barnen och till och med en badkappa med kapuschong. Sedan gick nålarna av igen. Hela tiden. Och trasslet gick inte att reda upp.

Nu har jag suttit och fållat sömmar för hand, och känt mig som en tavla från gamla tider och det har varit urtrist, för samtidigt har lusten att skapa nytt runnit till. Det finns ju hur mycket som helst man kan göra ! Sy om kläder, sy kläder av gamla gardiner och dukar, se tehuvor, disktrasor, till och med KAFFEFILTER!

Hela natten klippte jag sönder olika tyger och försökte montera ihop till nya saker i huvudet.

Livet räcker ju inte till! Det är så mycket man vill göra! Så himla mycket man vill hitta på i all enkelhet, plus allt det ANDRA som inte är mysiga hemmasysslor OCH sedan allt det ytterligare andra som att åka på äventyr! Varför har man inte tid?

Kanske för att man glor ner i mobilen!?

Jag är glad att jag är uppvuxen utan internet och mobiler. Jag VET djupt in i märgen hur det är att förloras i något – något enkelt och opretto – bara för en själv och inte för att visa upp i världen – jag vet hur det är att fördjupa sig i något som fångar en utan att störas av någon mobil, eller sociala medier som pockar på uppmärksamhet och triggar ens ständiga sociala nyfikenhet.

Allt det, som är …. fundamentalt tror jag. För att må bra. För att jordas. För att andas bra. För att hinna begrunda. För att hinna vara tacksam och för att se. För att minnas. För att planera. För att samla sig. För att känna hur mycket man älskar och lever och kan i all enkelhet. För att leka.

Som alla barnen som leker i backarna, rosenkindade och stjärnögda, som med glada öppna ansikten släpar sina pulkor till backen där de möts, bara för att leka tills mörkret faller.