Christina Herrströms blogg

Kärt barn har många namn!

På fredag har min pjäs Mein name ist Erling premiär i Hamburg, på Winterhuder Fährhaus Teater och som dramatiker åtnjuter jag en plötslig lyx i att få resa dit plus två hotellnätter – betalda! Med mig tar jag en god vän, som dessutom talar flytande tyska.

Det är naturligtvis fantastiskt roligt att man på denna välkända teater har funnit och fastnat för min pjäs, och det får jag tacka förlaget i Berlin för, Ulrike Hoffman. Jag har inte lagt två strån i kors för detta roliga, det kom som en överraskning.

Erling, eller Mitt namn är Erling skrev jag från början för radioteatern och Peter Schildt regisserade. Initiativet var Gerd Hegnells och Per Oscarsons, de ville att jag skulle skriva ett stycke för dem och med i tanken fanns att de hade haft en kärlekshistoria när de var unga.

Att bli tillfrågad av dessa underbara skådespelare var mycket hedrande men jag kunde inte komma på något annat än ganska konventionella idéer som att ja, de har haft en kärlekshistoria och på gamla dagar möts de igen. Men … sen då?

Fast en dag, när jag och min exman var på en flera år försenad bröllopsresa till Amsterdam och jag för första gången upptäckt att öl kunde vara gott och nu låg i ett badkar tillsammans med min före detta man och inte tänkte alls, då kom idén. Och så är det ofta. Idéerna kommer när vi inte jagar dem. De bara liksom faller ner, smälter ner i en, som en snöflinga, i de ögonblick man inte har något försvar, eller någon ansträngning i tanken och viljan.

Idén var rätt så konstig men man behöver inte heller ha svar på allt när man skriver. Ingen har svar på allt!

Helt kort, Erling är det barn de drömde ihop när de var kära, en symbol för deras önskade framtid ihop och den kärlek de sedan aldrig levde, och alla de mysiga stunder de aldrig hade med det ihopdrömda barnet. Men, som så ofta, de lämnade inte drömmen, även om de på alla sätt lämnade varandra. Och som så ofta, har de närt drömmen, skyddat den, gömt den och haft den som sin tillflykt. ”Där, tillsammans med DEM skulle jag vara mycket mer kärleksfull, mycket mer närvarande, mycket öppnare, roligare, varmare”, typ.

Ibland sker obegripliga ting. Och den drömde blir kropp! Trettio år senare. Ett mirakel!

Nu står de två , som för länge sedan älskade varandra, men av olika jordiska skäl valde bort varann, inför den materialiserade drömmen; Erling.

Vad ska hända? Ja, det får man se pjäsen för att få svar på.

Erling, i verkligheten, var en vit tjurkalv som jag tog hand om när jag var ganska ung. Han följde mig överallt och han förstod när jag var ledsen, precis som hundar gör. Då kom han och buffade på mig med sin lena mule. Han hade stora bruna ögon, långa ögonfransar och vit päls med beige fläckar. När det regnade lade jag en regnrock över honom och ibland låg vi till och med och kramades i gräset. När han var två år var han en bjässe med farliga horn. I hans minsta rörelse fanns en sådan kraft att man kunde slås omkull. Men han kom till mig när jag ropade och tryckte sin panna mot mig, stod så länge hos mig, vi tillsammans, människa och tjur.

Sedan forslades han till slakteriet. Men bonden hade sparat honom extra länge. Väldigt sorgligt. Han var ju ett mirakel. Som alla andra djur. Som vi använder på olika sätt, utan att uppfatta …. miraklet.

Jag har sett pjäsen Erling i Spanien, Tyskand, Uruguay och Colombia. Den har också spelats i Frankrike och Brasilien. Det är väldigt spännande att sitta i publiken och följa reaktionerna. Det är mycket skratt. Det är meningen. Men sedan, plötsligt , faller sorgen ner, smärtan och vemodet, insikten av hur dåliga vi är på att i praktiken uttrycka kärlek, handla i kärlek och finnas i vårt nu. Efteråt har människor bråttom hem, återuppväckta i sin uppskattning av vad de har i sitt liv, som de glömmer se, glömmer att ens uppfatta. Så som det är för oss alla.

På premiären i Montevideo, Uruguay, berättade en känd psykolog för mig att jag hade lyckats beskriva livets stora frågor på en timme med denna underliga berättelse. ”Jaha?” sa jag förvånat. Men så tänkte jag efter lite och ja, det kanske stämmer.

Men sådant sker bäst när man inte söker det. Jag tror inte berättelsen hade kunnat bli till ifall jag i förväg hade tänkt att jag måste skriva något som handlar om livets stora frågor på en enda timme. Det är inte så det går till.

Ibland undrar jag vad som ska hända med alla människor som har all sin uppmärksamhet i sina mobiler.

Om man sitter på tunnelbanan och betraktar de andra: alla sitter med böjda huvud fördjupade i sina mobiler. i princip alla!

På lekplatserna står föräldrarna och gungar sina småbarn, medan de bakom deras rygg glor ner i sina mobiler. När barnen går till skolan går de och tittar ner i sina mobiler. När folk är ute och rastar sina hundar tittar de i sina mobiler. När människor har utflykt tittar de i sina mobiler. Om de sitter tillsammans och fikar tittar de i sina mobiler. Om de har en rast på bygget sitter de tysta bredvid varann och tittar i sina mobiler. När de cyklar tittar de i sina mobiler, när de kör bil tittar de i sina mobiler, när de ligger i hängmattan tittar de i sina mobiler.

Små barn som sitter i sittvagn tittar ner i paddor eller i mobiler. Det ser ut som om alla är sjuka och fjättrade till ett livsnödvändigt instrument som ger dem kraften att gå omkring. Det är nog vad man skulle tro om man såg dem uitifrån och inte visste. Som om alla vore livsodugliga och därför av nödvändighet måste ha fokus på sina mobila droppställningar.

Varför går de omkring så där, alla med böjda nackar, utom räckhåll för sitt nu? Det är tråkigt att orda om det, om hur hjärnor påverkas av det, hur livet i sin helhet och förlängning bleknar och krymper och mentalt förlamas. Vi vet ju att hjärnan triggas av det, att hjärnans belöningssystem falskt belönas, att vår nyfikenhet kidnappas. Vi är brainnapped.

Det verkar dessutom ganska tråkigt. Vad lever vi för?

I Sverige är digitaliseringen framgångsrik så vi kommer bli extra dumma här. Det kommer alltid finnas barn som utvecklas till ett slags elit och det kommer vara de individer som har begränsats i sitt skärmanvändande och inte blivit beroende. Det kommer vara de som tränas i att skriva för hand, i att förbereda arbeten med papper och penna, de som har undervisats av närvarande engagerade lärare som kan svara på frågor eller visa hur man tar reda på vad man vill veta – utan att alltid hänvisa till google – samtidigt som de kommer att tränas i att hantera den digitala världen. All forskning visar att lärande och minne fungerar mångdubbelt bättre om hela processen bestående av att lyssna, läsa och skriva ner för hand med kropp och hjärna är aktiverad än om man läser saker på en skärm. Med sin kropps sinnen erövrar man även teoretisk kunskap och när ens varelse engageras på det viset stiger också känslan av tillfredsställelse, lust och nyfikenhet på mer. Det är helt enkelt aktivt, istället för passivt. Det kommer vara de som lever med vuxna som aktivt undrar hur deras dagar har varit, som talar med dem, vuxna som tillsammans med sina barn delar varandras tankar och erfarenheter – NÄRVARANDE. De fördelar och kvaliteter som dessa barn kommer få – som hittills varit naturliga i att formas till människa – kommer vara omöjliga för de andra att komma ifatt.

Den kommande eliten kommer förutom att ha större tillgång till självständigt arbete, i form av konsten att använda papper och penna, också vara de som tränar sin kropp. De som dansar, utövar sport, springer. Och de som leker. Som använder infall och idéer som kommer över dem när de leker. Som upplever lusten, samhörigheten, andningen, dofterna, underlaget, materian, luften, utdunstningarna, de fysiska beröringarna – i leken. Och det kommer vara de barn som lärt sig musik. Lärt sig sjunga, lärt sig hantera ett instrument. När kommunala musikskolan fanns där man hade en plats säkrad termin efter termin lades ovärderlig grund för många barn , en grund av självtillit och insikt om den tråkiga repetitionens makt till att nå mål och av det arbetet njuta. De barn som får vistas på dessa arenor, kommer vara rustade.

De barn som luras på sina föräldrars mentala närvaro kommer finna sina flyktvägar från en obegriplig verklighet in i skärmarnas världar. Enligt forskning är en barndom med en fysiskt närvarande förälder som är psykiskt frånvarande i sina skärmar, lika skadlig som att växa upp med en alkoholiserad eller av andra droger beroende förälder. De finns där, men de finns ändå inte alls där. Kan man tänka sig något mer kusligt, för ett litet barn?

Barnen riskerar att förlora på en lång rad områden som jag inte ids räkna upp, det är bara att tänka efter. Vilka vägar tar de som vuxna? Vilka kriser av alienation och tomhet kommer detta djupa skärmberoende att skapa? Vad kommer bygga deras inre värld, deras moral, etik, deras värderingar, deras längtan och vilja, deras förmåga att mötas, att vilja mötas, att våga leva, att tro att livet är värt att utforska?

Tekniken har alltid skrämt gamlingarna, kan man säga, men tekniken har inte ockuperat hjärnor förut, inte på detta sätt. Och när man vet att upphovspersonerna bakom spel och sociala medier inte låter sina barn använda dem mer än mycket begränsat, väl medvetna om vad de har skapat, är väl åtminstone det en tankeställare också för den mest teknikvurmande?

Jag funderar över detta, när jag strosar runt i verkligheten och iakttar de andra utan att de märker det.

Pjäsen ÖDELÄGGAREN, ” fritt efter Christina Herrströms bok” av Lisa Lindén, regisserad av Kickan Holmberg och med den storslagna Maria Kulle på scen, reser genom landet och fyller salongerna.

Det är ganska fantastiskt, på flera sätt. Men det allra bästa med det är att budskapet om psykiskt våld går ut, och landar. Varje kväll får Maria Kulle ta emot stående ovationer från publiken, självklart för sin helt enastående prestation, men också för pjäsens innehåll. Kombinationen är övermäktig, många vittnar om att de inte vill att kvällen ska ta slut, även fast det är obehagligt. Men det är så bra! Och det ger så mycket kraft att förstå att man KAN ta sig ur ett sådant här förödande övergrepp, där hjärnan blir systematiskt söndertrasad. Och man KAN tala om det, man SKA tala om det, för det är bakom den dominerande tystnaden dessa övergrepp kan ske, om och om igen. Och de kommer att ske, för människor av Sams slag kommer oavbrutet i olika tappningar, verkar i olika sammanhang, med olika syften – men det kommer att ske, om och om igen.

Att börja TALA om fenomenet, att våga SE det, att börja fundera över det, resonera kring det på ett seriöst sätt, på ett något mer kunnigt vis, än det fördomsfulla, spektakulära och fördömande som är det vanligaste , det är LIVSVIKTIGT. Du som inte tror att du är sårbar, är redan ett lovande offer. Vem tror att man är sårbar för sådant? Inte jag i alla fall. Aldrig.

Delvis för att jag helt saknade kunskap. Allt är egentligen grundläggande psykologi. inga större konstigheter. Det konstiga, för oss vanliga sunda med frisk inställning till andra och till centrala begrepp som lojalitet, ömsesidighet, medmänsklighet och heder, är att inget av det vi lärt oss, inget av det vi utan att reflektera betraktar som fundamentalt, gäller när man har att göra med människor av Sams slag. Och olyckligtvis, ofta, glömmer vi att de också existerar som kvinnor. Och barn.

De agerar enligt sitt inre redan i barndomen, i tonåren. Den skada det handlar om, som i grunden betyder att man saknar affektiv empati, är medfödd. Den kan laddas på grund av omständigheter och bli riktigt farlig för andra ( även om det inte märks utåt. Sam var enligt den utredning av öppenvården som gjordes på honom ” mycket farlig för andra människor”, vilket rådmannen läste upp ) , men den kan också i viss mån dämpas av t.ex uppväxtmiljö , dock aldrig försvinna. Det förklarar att så många råkar ut för människor med dessa drag, de finns i olika grader.

Personligen är jag mycket glad att pjäsen har blivit till. Berättelsen får ytterligare en form, ett sätt att nå ut. Det var hela syftet med att skriva boken som höll på att knäcka mig: dela med mig av en mänsklig erfarenhet som inte ofta beskrivs inifrån och som är bemängd med enorma högar av fördomar ( mot offren ) och bråte – och därmed kasta ljus på skiten.

Naturligtvis valde jag bort stora skikt och riktningar och nivåer och tankar som omgav ödet, redan när jag skrev boken eftersom det annars skulle bli en ickeläsbar samling text. Och när den texten, redan så att säga gallrad ur verklighetens alla skikt, sedan bearbetas till en pjäs som ska fungera på två timmar, så blir det naturligtvis ännu ” yxigare” på vissa sätt. Men det gör inget, den fyller sitt syfte, och pjäsen måste gå FORT fram för att komma in i det väsentliga, in i GREPPET. Om jag hade skrivit pjäsen hade jag fördjupat mig i det psykologiska spelet och man hade fått sitta i åtta timmar. Lisa Lindén har gjort en mycket bra bearbetning av boken, effektiv, kunnig och den blev mycket bättre än om jag själv gett mig i kast med det, vilket jag inte ville. Det här var MYCKET bättre, tack Lisa, Kickan och Maria!

All den riktiga Christinas sega kamp mot förövaren och långa motstånd innan han fick klorna i mig fick inte plats i boken, och ännu mindre i pjäsen. Så är det med kulturen, den kan inte ge alla skikt som människopsyket spelande med andra människopsyken verkligheten rymmer, men det räcker som det är. Mottagarna kan ju med sina inre skikt förstå mer än det som bokstavligen syns och sägs. Är inte det fantastiskt?

Jag måste återigen utbrista: vilken avgörande kraft kultur har för oss! Och hur är det möjligt att den är så lågprioriterad? Hur är det möjligt?

Man kan bara ta boken och pjäsen Ödeläggaren som exempel. Så många som denna berättelse har hjälpt, och berikat. Vilken tystnad motsatsen hade varit. Och sådant slöseri det hade varit med livskunskap. Jag vet redan, jag har fått brev om det, att boken har RÄDDAT människor!

Pjäsen Ödeläggaren möts, som sagt, av stående ovationer och lysande kritik överallt. Jag läste kritiken i Corren, efter ytterligare en fantastisk föreställning i Linköping. Mycket bra. Det är ganska slående att jag inte längre kallas ” idiot” som i recensionerna av boken. Där ser man, något i det allmänna medvetandet har mognat. Men i recensionen i Corren finns ändå en rad som är uppseendeväckande, mitt i det kloka, en rad som så att säga ” förklarar” att risken att råka ut för förövare med psykiskt våld som vapen är troligare om man har ” en drivkraft till underkastelse.”

Det är en mycket bra formulering. DRIVKRAFT TILL UNDERKASTELSE. Jag ska använda den frasen från och med nu, när jag talar om fördomar om offer för psykopatiskt skadade personer. Jag brukar säga en massa andra saker, men denna fras sammanfattar exakt den fördom som är så stark – och så farlig. Och som bidrar till att offren tiger.

Nej, det krävs verkligen ingen drivkraft till underkastelse, och mitt i recensionen blir jag alltså rätt förvånad, för det är JUST DET jag har försökt att beskriva i boken- och även så beskrivs det i pjäsen- det BEHÖVS ingen självdestruktiv drivkraft för att drabbas av psykiskt våld. Det är JUST DET man i allmänhet TROR, det är just det som gör att jag i försättsbladet skriver

”om du tror att du går säker är du redan ett lovvärt byte”

Underkastelsen kommer efter en tids metodiskt utövande av psykiskt våld. På ett eller annat sätt sker det, på grund av den psykopatiska personens våld. I mitt fall visade jag honom aldrig några tecken på det – jag förhöll mig kall ytligt sett hela tiden – men han visste att han hade makten över mig genom att han hade lånat mina pengar. Det tvingar fram en underkastelse. Eller snarare, ett beroende. Det är det som de är bra på, att tvinga fram den andras maktlöshet. Det är det som är psykiskt våld.

Och – de dras till starka individer, eftersom effekten av våldet ger en större kick.

NOTERA, för det är VIKTIGT!

Jag får lust att berätta om mig själv. Skulle jag av alla ha en drivkraft till underkastelse? Tillåt mig småle, som det heter.

Nej, jag ska inte ge mig in på att beskriva mina livsval i övrigt, det blir lite fånigt, men hahaha, säger jag bara. Det är bortsett från min personliga reaktion, dock olyckligt att en sådan okunnig fras återigen dyker upp i sammanhanget. Inte för mig, men för alla andra, som kanske fortsätter att tro att det är en sådan drivkraft som attraherar psykopatiska personer.

ÖDELÄGGAREN kommer att spelas ett par veckor till:

21 april ( ikväll) ÖSTERSUND

24 april ÖDÅKER/TIMRÅ

26 april ÖRNSKÖLDSVIK

27 april UMEÅ

29 april MALÅ

2 maj SKELLEFTEÅ

4 maj KALIX

5 maj ÖVERTORNEÅ

Och sist men inte minst; vilken HELT GLIMRANDE inrättning RIKSTEATERN är, tänk en sådan GENIAL verksamhet att förse hela Sverige med TEATER. Sannerligen något att vara STOLTA över!

””

"man skrattar och gråter och även fast man skrattar så att man gråter är det en djupt existentiell pjäs från början till slut"  publikröst 
 

Det finns modiga teaterchefer!

Gunilla Röör på Norrbottensteatern är definitivt en av dem.

DEt är inte många som vågar ge plats på sin stora scen åt en helt ospelad pjäs av svensk dramatiker, en pjäs som inte är vardagsrealistiskt igenkännbar, men är förrädiskt lättläst, absurd och kan uppfattas som meningslöst pladdrig. Så brukar mina manus uppfattas, tills de gestaltas.

Att se igenom textens lätthet är inte alla förunnat, men om man har dramatisk fantasi och livserfarenhet är det möjligt! Och Gunilla Röör och hennes enastående ensemble på Norrbottensteatern gjorde det! De läste och meddelade mig något fantastiskt: de ÄLSKADE pjäsen!

Jag som varit när att ge upp den och låta den ligga kvar i mörkret där den legat sedan jag skrev den för 21 år sedan. Visst har den lästs ett par gånger genom åren, delvis på teatern som beställde den men inte satte upp den, och av andra ensembler och en och annan lösgående regissör. Den verkar alltid tilltala regissörer men framförallt skådespelare men hittills inte teaterchefer. förmodligen för att de måste tänka kommersiellt och även måste få med sig teaterns styrelse vilket inte alltid är lätt, eftersom de helst satsar på säkra kort.

Men så kom Gunilla Röör!

Och satte pjäsen i rörelse med all energi och nu möter den publiken och publiken är engagerad, entusiastisk, överraskad, lyssnande – de skrattar – och det är underbart och när styckets allvarligare skikt blottläggs är lystringen hög och de tackar skådespelarna med stående ovationer och jubelrop. De ropar att pjäsen är fantastisk. De har varit med om något, något som de inte anade när de slog sig ner på sina platser.

För mig är det förstås alldeles udnerbart att se att min text fungerar. Att det går att omvandla den till mycket rolig och rörande teater. Stycket är roligt, poetiskt, knasigt och samtidigt väldigt sorgligt. Egentligen är det ett slags absurt sorgespel, men fullproppat med kärlek, all den där kärleken vi bär inom oss och som vi aldrig uttryckerm för att vin inte HINNER eller inte VÅGAR eller inte har ett DU att älska. Eller för att vi kanske har orimliga förväntningar på varandra, på livet, på kärleken?

DEt var helt enkelt fruktansvärt kul att se pjäsen, jag har sett den två gånger nu och det är klart att med en så levande text, som de själva säger, förändras den hela tiden lite beroende på publikens gensvar, beroende på hur orden kommer ut ur munnen, beroende på kvällens rytm och betoningar. och det är fantastiskt. Efter varje spelning, sa Gunilla Röör, kommer det fram publik och berättar vad den handlar om ochn det är alltid olika saker. Eftersom alla kan se sitt eget i den. Alla karaktärerna i pjäsen är älskansvärda där de kämpar med sina drömmar och tillkortakommanden.

Jag är glad att skådespelarna njuter av att spela texten ” din vidunderliga text!” , och jag är glad att denna text flyger hela vägen fram och in i publiken! För mig är detta teater! för mig är inte teater en avbildning av en verklighet som vi alla vet hur den ” ska ” se ut för att vara ” konst”. det tycker jag är tråkigt.

Jag är så glad att publiken, flera hundra människor varje kväll, tycks dela min uppfattning. Detta är ( OCKSÅ ) teater! Allt måste inte vara som Norén, Fosse eller klassikerna. Alltså, just detta att SE att det fungerar… det gör mig mycket inspirerad, för det betyder faktiskt att många av de mer försiktiga teatercheferna kan ha lite fel i uppfattningen att publiken alltid vill ha något välkänt och igenkännbart. I den publik jag mötte i Luleå rådde definitivt en öppen attityd, välkomnande, nyfiken, och villig att följa med på ett stycke dramatik med lite annat innehåll än det förväntade. Den andra tonen, som jag föredrar, som är en smula skruvad men ändå förankrad i livets smärta och kärlek, den fungerar! Men vilken ensemble – högklassig ut i alla fingrar ! Och så underbart med en regissör. Sara Giese, som hade modet att ta sig an Marsvinsnätter. Den är rolig allra först, men efter ett tag upptäcker skådespelarna under repetitionstiden de djupare skikten, och ändå ska det serveras i en ton som inte är den vi har vant oss vid, som låter som ” verkligheten”. Allvaret ska komma fram trots upphöjdheten. Ett svirr. Det är bra. Det gillar jag. Och det eftersträvar jag. Och DET fungerar ! och det är en intressnat utmaning för skådespelarna! De fixar det!!! Men det är klart att vilken text som helst kan falla platt till marken i fel händer – men på Norrbottensteatern har Marsvinsnätter hamnat i alldeles utmärkta händer, för sin strålande urpremiär! Kvittot på det är publikens entusiasm!

För mig, som dramatiker, är det fullkomligt…. fullkomligt…. underbart!

förvånar mig.

Redan när jag vara i tonåren kunde man se andra ( tonåringar) sminka sig på buss och tunnelbana, men numera gör även vuxna kvinnor det. De till och med noppar ögonbrynen. Man väntar med fasa på att de ska börja dra ut näshåren också. Allt sker med intensiv frenesi och de har med sig hela ( förmodligen endast en kvarts) sminkväskan. Man kan sitta och betrakta deras förvandling eller önskan om förvandling ingående, utan att de på minsta vis verkar märka att där finns en omgivning. På sätt och vis finns det ingen omgivning, eftersom i princip alla blickar ner i sina mobiler. Alla befinner sig i sin egen bubbla.

Ibland sitter tanter och gör manikyr. De filar med lyckligt inåtvänd min sina naglar. De puffar iväg sina nagelavlämningar i form av fint mjöl bort från sig, ut mot andra, det vill säga sina medpassagerare. Det kan vara tanter som ser högst rekorderliga ut som gör det. Det förvånar mig verkligen. En dag får man nog se sina medpassagerare passa på att ta fotbad mellan sina stationer, varför inte, var går gränsen? Spraya sitt hår gör de också. Spray spray spray.

Men det allra vanligaste som kvinnor gör offentligt är att rensa håret. Med långsamma rörelser drar de sina fingrar genom håret och sprätter av sig det lösa hår som fastnar, rakt ut i den allmänna gången, eller vid sätet bredvid. Eleganta sprättande rörelser, med en smula avsmak.

Min motvilja mot detta privata beteende har inget med ålder att göra, vilket man kanske kan tro. Jag har alltid förfasat mig över människors egocentriska beteende på platser vi delar. Jag förstår det inte. Men allt har kanske luckrats upp ytterligare sedan vi började prata vitt och brett om våra privata angelägenheter på allmänna platser. En väninna hörde en mamma bre ut sig över sin son och hans privata bekymmer. En hel tunnelbanevagn fick inblick i sonens mycket personliga problem. Underligt nog verkar många inte lita på tekniken utan skruvar upp sin samtalsröst några snäpp extra så att alla ska bli delaktiga. Det är fullkomligt obegripligt. Skämmigt. Och hur kan en mamma lämna ut sin son så. Ja, sådant sker hela tiden. Folk lämnar ut familj, kolleger, partners, barn, sig själva oavbrutet utan att ha en aning om vilka som lyssnar.

En dag när jag kom gående, iklädd vinteroverall och i sällskap med snöindränkta hundar md istappar i skägget mötte jag en man som sa:

”Ursäkta, vet damen vad klockan är?”

Då mindes jag det stora begreppet ” artighet”. Och värdet av det. Att artighet handlar om respekt och omtanke – i grunden. Skälet till att artighet är viktigt att upprätthålla är i alla fall att i praktiken värna om dessa värden: respekt för andra och omtanke, hänsynsfullhet.

Det fungerar inte automatiskt, det måste läras ut. Den som inte kan det, förlorar i längden. Det är en färdighet, ett skick och det är en god tjänst att lära ut det till sina barn.

Det var väldigt trevligt att bli artigt bemött. Även om det verkar som en petitess är det ett absolut sätt att inte väcka ilska, bitterhet, irritation. Det är ett smidigt sätt att hantera medmänniskor på, och sprida lättnad, lugn och balans omkring sig. Eftersom artighet är ganska ovanligt väcker det till och med glädje hos vissa.

Artighet kan leda väldigt fel. Att vara en artig flicka kan vara direkt livsfarligt i vissa lägen. När kravet på artighet förvirrar den inre kompassen och integriteten. Men vanligen handlar det om odramatiska episoder.

Jag tror att svenskar i allmänhet har varit ett ganska oartigt folk. Och det tycks inte bli bättre.

Att rensa håret på publika platser är … motbjudande. Faktiskt. Inte lika motbjudande som att klippa naglarna på offentliga platser. Men steget är inte långt. Jag vill inte vara andras bakgrund på det viset. Tvingas lyssna på deras prat, se deras sminkning pågå, få deras hårstrån och nagelmjöl på mig. Det är underligt, många är så sjukligt medvetna om hur de för sig och talar och ser ut, ändå är det så lätt för dem att syssla med hygienen publikt och blotta sitt och andras privatliv.

Men så klart, de flesta andra sitter i sina egna bubblor, insugna i sina mobiler och märker ingenting av det dom sker omkring dem. Det gör inte jag. Jag tittar mig omkring. Jag får väl sluta med det helt enkelt. Sugas in i mobilens alla alternativa platser för mitt medvetande att vistas i. Sluta vara med i nuet. Som så många andra.

Vilken publik!

Vilken mästerlig Maria Kulle!

Regi, manus , scenografi -bravo!

Vilken fantastisk recension av
Pia Huss i DN!

Nu kommer pjäsen Ödeläggaren efter min bok med samma namn rulla ut i landet. Kolla på riksteatern, se efter turnéplanen. Kanske den kommer till din ort!

Riksteatern är ett fantastiskt påfund. Teater till alla. Mycket imponerande idé som fungerar så väl.

Snart ger jag mig iväg på nästa viktiga premiär, men nästa gång för att närvara vid en urpremiär av mitt eget erk Marsvinsnätter. Det ska bli SÅ spännande!

Skälet är naturligtvis min underbara storpudels 8 årsdag! Det ska firas! Ni är välkomna att bidra med presenter av allehanda slag utom leversnittar eftersom han ratar dem, liksom dentastix.

Vad hade jag varit utan Rufus! Så mycket han har gett mig, visat mig och fått mig att inse dessa 8 år! En bra hund, en bra relation till ett fyrfota djur, det är värt mycket, ja till och med så att de i vissa faser av ett människoliv kan vara till större nytta än pratande människor. Så är det.

Maria Kulle och jag gästar soffan i torsdagens Nyhetmorgon för att tala om fredagens premiär av Ödeläggaren. Det är förstås väldigt bra att Ödeläggaren uppmärksammas så eftersom vi måste tala mer om psykiskt våld i vårt samhälle. Offren är många och det hela kostar pengar, om inte annat.

Jag visste ingenting om detta innan jag metodiskt nöttes ned av det.

Han var skicklig, han hade det i sig, som personer med psykopatiska personlighetsstörningar har, men han studerade det dessutom extra! På sin psykopatfritid. Han gick på olika kurser i att manipulera andra människor, en av dem hette ” Stealing the spirit” och fanns i form av en hel hög med videokassetter i källaren. En annan var hypnos – och inte vilken hypnos som helst, utan med det uttalade lockande ärendet att ta makten över andras vilja för att komma över sex, pengar, rikedom, som det stod i det amerikanska försättsbladet. Detta hittade jag när vi slutligen hade fått ut honom.

På en kvarlämnad dvd hittade vi också ett antal ” lektioner ” i hur man erövrar sex från ointresserade kvinnor.

Förutom att han oavbrutet övade sina färdigheter på precis alla på hans olika arenor. vilket är helt naturligt när man är en person med psykopatisk störning, eftersom alla andra endast är redskap för en själv, och man saknar känslor av ånger , skuld , ansvar och heder. Man saknar affektiv empati. Men man förstår empati, så man är skicklig att spela på den och med den, med oss andra som är mer normalt funtade.

Men det finns förstås psykiskt våld utövat på annat sätt än detta metodiska, med ursprung i en felkopplad hjärna, som alltså inte är möjlig att läka. Det finns en palett med psykiskt våld och oavsett ursprung måste det lyftas – precis som man under decennier har arbetat med att blottlägga vad sexuellt våld egentligen är och sprida insikten att offren inte är medskyldiga , kanske till och med får skylla sig själva för att ha utsatts för våld. Det har tagit decennier att arbeta sig igenom gamla fördomar, idéer och djupt inpräntade felaktiga slutsatser – samma sak måste ske med det psykiska våldet.

Så det helt enkelt toppen att Ödeläggaren nu också finns som en pjäs, och att den på det viset kan nå ny och kanske annan publik och dessutom nå mottagarna på ett mer omedelbart sätt, än den påfrestande läsningen av 586 sidor.

Maria Kulle, på scen i Ödeläggaren, och jag kommer att sitta en stund kring 08.45 i NYHETSMORGONS soffa den 23 februari.

Camilla Hanve fotograferar kvinnor för sitt projekt på temat ”ÄRR och LÄKANDE” som kommer att ställas ut i vår. Jag blev tillfrågad att vara med. Eftersom jag har skrivit någon blogg tidigare om att jag har haft bröstcancer och det dessutom står i min bok Ödeläggaren, tänkte jag att ok, det kanske inte gör något att jag är med. Det är inte så privat längre. Och tydligen har fotona redan haft betydelse för andra som kommer att få ärr, eller har det. Mitt ärr är numera dekorerat med en blommande äppelkvist. För om ”världen går under imorgon, plantera ett äppelträd idag.”

Jag är glad över den vackra tatueringen som Jens Bergström på Heavenly Ink har ritat och tatuerat. Det var viktigt för mig, inser jag mer och mer. Med denna äppelkvist har jag sagt sista ordet, efter sammanlagt åtta operationer sedan 2006.

Den dagen Camilla fotograferade mig var det mycket fnitter och lek bland spetsar och slöjor och schalar i den miljö vi hade valt. Dessutom hade vi länge sagt att vi skulle skåla i ett glas champagne för livet, för att trots motgångar, sorger , sjukdomar och annat utmanande som ingår i den mänskliga erfarenheten fortsätter man, med fanan svajande så högt man förmår. Och om man har turen att vara bra på att förundras över det som är vackert, som är poesi, som är glädje och innerligt laddas ens livsgnista och styrka nästan varje dag. Att ha förmågan att förundras över livets storhet, som oftast visar sig i det så kallade lilla, räknas numera som en av förutsättningarna för ett gott liv. Som motion och bra mat. Det är en konst att värna om. Om man inte kan den, kan man öva upp den. För min egen del har jag alltid kunnat den. Och genom livet har den förfinats. Det gör en väldigt tacksam, och ganska munter.

Den glädjen vilar förstås på insikten om förgänglighet och skörhet. Ingenting är självklart. Av åren då ödeläggaren, personen Sam med psykopatisk störning, använde alla sina typiska psykopatiska beteenden för att komma över vad han ville och försöka krossa mig – lärde jag mig att frihet är ett tänjbart begrepp. Och att den viktigaste friheten, som är grunden för all frihet, inte var något jag hade reflekterar över förut. Men som jag nu fick erfara. Friheten att kunna möta andra, och inte minst de man älskar, som sig själv. Friheten att ha tillgång till sina egna tankar. Friheten att lita på sin perception. Friheten att fortfarande förstå ord rätt. Friheten att lita på sin logik. Friheten att röra sig. Friheten att kunna se länge in i en annan människas ögon utan att tvingas bryta kontakten, av rädsla att man ska brista. Och om man brister utsättas för hämnd.

Men vårt psyke är remarkabelt , liksom vår kropp : vi har liv, så vi vill leva. Det har inte så mycket med något annat att göra än att vi har det opersonliga men eviga LIVET inom oss.

Så länge vi får ha det.

Men jag kan inte tala för alla och allt obeskrivligt brutalt lidande människor åsamkar andra. och i många lägen i människors liv existerar ingenting av det som kan kallas för got, och att påstå det vore idiotiskt. För länge sedan läste jag Erich Fromm, som jag älskade att läsa, och i boken ” Är människan ond eller god?” skriver han att allt vi kan föreställa oss av ondska redan har hänt. Jag fann det så fruktansvärt skrämmande. Det är fasansfullt. Då var jag strax över 20, och trodde att människor ville utvecklas, alltid sträva efter det bästa för alla, i grunden handlade efter mina egna höga ideal. Så är det ju inte. Det obeskrivligt onda existerar parallellt, och kommer ur andra – med liv.

Det är bland annat det där med människor med psykopatiska personlighetsstörningar. Vi ser dem styra miljoner människors liv – varje dag. Och om några dagar är det ett år sedan vi tvingades inse förödelsen i sådan makt, på nära håll. Utgången vet vi inte.

Förutom Camilla Hanves fotoprojekt har jag satt ihop ett föredrag om Ödeläggaren ,alltså boken som jag skrev för att sprida kunskap om psykopatiskt beteende efter att jag drabbats av det, ett psykiskt våld som de flesta av oss, inklusive jag själv, aldrig trodde skulle kunna hända mig.

Men jag har gett upp det projektet – nästan! Det går inte. Det är för mycket, för många skikt, för många dimensioner, och för mycket fakta jag vill förmedla, samtidigt som jag vill förmedla något av vad boken beskriver, det vill säga hur det sakta, bit för bit kunde ske. Det är ju intressant och viktigt att beskriva. Jag har haft några föredrag nu och de fungerar visserligen bra, och ibland får jag innerliga tack som om jag har gjort något viktigt, men själv känner jag att det är … så där. Jag skrev aldrig boken för att sätta mig i centrum. Min erfarenhet var verktyget för att kunna beskriva ett sådant här skeende inifrån. Men vid föredrag blir det som om jag själv – liksom JAG – handlar i ett centrum jag inte vill vara i, som om jag talar om detta för att väcka medkänsla, eller för att jag inbillar mig att det var så speciellt. Och då känner jag att syftet med allt hamnar lite snett.

Kanske det ändå räckte med att jag skrev boken. Det var ett helvete men den gör stor nytta, precis som jag hoppades. Till idag har nästan 2.000 personer skrivit till mig och tackat för den. Den har hjälpt många som varit med om liknande psykiskt våld, och den har hjälpt andra att förstå hur det kan gå till. Något som är väldigt svårt att förstå. Som jag skriver i boken ” om du tror att du går säker är du redan ett lovande och lockande byte” Det är viktigt att tystnaden kring det psykiska våldet – och inte minst kring det laddade ämnet med psykopatiska personlighetsstörningar – hävs . Bakom tystnaden och skambeläggandet, förlöjligandet av offret ( som ” grundlurad av en pajas” och ” idiot” och annat toxiskt språkbruk ) finns mycket rörelserum för våldet. Kunskapen kring detta måste spridas. Med skambeläggande av offer går man förövarnas ärende. Dessutom tror man sig själv vara en som går säker.

Nu nalkas premiären på pjäsen ÖDELÄGGAREN, skriven av Lisa Lindén utifrån boken. Maria Kulle, en av våra mest fantastiska skådespelare, står på scen och Karin Kickan Holmberg regisserar. Riksteatern producerar och pjäsen ska besöka 33 orter i Sverige under våren.

Av en ren tillfällighet har pjäsen PREMIÄR exakt nio år sedan jag och min exman gick till polishuset på Wolmar Yxkullsgatan på Södermalm med vår 24 sidor tjocka anmälan.

Nio år senare; premiär på Årsta Folkets Hus den 24 februari.

Som livet väver ihop saker. Ingen dramatiker överträffar livet.

Det är kanske en blind fläck i skolundervisningen, men otroligt nog får barnen fortfarande göra smörknivar i träslöjden.

Ska inte skolan förbereda för det vuxna livet?

Ska inte skolan värna kreativiteten?

Hur många har plötsligt i vuxenlivet stått inför den kniviga frågan om hur man bäst kommer över en smörkniv till hushållet? Och vad har troligen då, i princip, alla gjort, utom de som har träslöjd som hobby?

Och om de nu skulle gripa sig an ett träblock, skulle de kunna mejsla fram en smörkniv ur det?

Dessutom var de cirka nio, tio år när de hade smörkniv på schemat.

Ett mysterium, tycker jag.

I de praktiska ämnena kunde man annars tänka sig att skolan skulle lära ut saker som alla vet att alla kommer ha nytta av en vacker dag. Som att borra hål i olika slags väggar. Med olika slags skruvar och pluggar. Borra upp hyllor rakt! Det vore något att lära sig. Eller bygga någon enkel möbel, som en stol, eller pall eller skohylla? Montera ihop möbler, inte minst, vore matnyttigt att träna! Sätta upp rullgardiner och gardinstänger? Om man ändå är inne på trä, varför inte lära sig att göra brasor på rätt sätt? Men en smörkniv?

De små barnens träslöjdstimmar borde istället ge utrymme för något kreativt, som målning, dans, teater, musik. Förut hade alla skolor körer, något som bara skolor med musikklasser verkar ha idag, eftersom det kostar pengar att ha en kör. Att sjunga i kör är en fantastisk övning i samarbete, lyssning, disciplin och glädje, som skapar gemenskap. Istället gör man smörknivar.

Det är viktigare, anser jag, att barn får lära sig bli trygga i sina olika uttrycksmöjligheter, i det som gör oss till människor. Och i så fall skulle den naturliga kreativitet och lek som alla har från början, getts möjlighet att följa dem genom livet och ge stöd, tröst, styrka, möjligheter. Det är viktigare att barn blir trygga i sina kroppar, rörelser, röster, sin rytm, sin lust att dansa, sjunga, måla än att de syr korstygn och slipar smörknivar! Förutom att de som har fortsatt tillgång till och fåt möjlighet att utveckla och fördjupa sin alldeles egen kontakt med sin alldeles egna kreativitet – kommer vara lyckligare. För de kommer ha verktyg när livet är svårt att hantera sitt tänkande, sina handlingar, sitt perspektiv. De kommer alltid kunna finna tröst, samhörighet, och lättnad i sin egen inre skatt, den som vi alla är födda med. De kommer ha större möjlighet att tänka kritiskt, vara orädda, värna mindre om ytliga ting som position och status och därmed våga vara ifrågasättande, vara svårare att vyssa till bekväm tystnad. De kommer skapa nya uppfinningar, tänka ut alternativa vägar, öppna dörrar som ingen annan har sett.

En individs kreativa bas skapar starka, trygga samhällsmedborgare – som man vill ha i en demokrati. Är det inte obegripligt att man i ett moderns samhälle med all den kunskap vi har om hjärnan, lärande och kreativitet – fråntar barnen det utrymmet , ofta redan i fjärde klass?

Och sedan, inför att steget ska tas till vuxenlivet, då skulle man få lära sig att borra upp hyllor rakt, och att sy gardiner, laga hål och ändra kläder. Det är bara att föreställa sig alla små elever som genom åren har kommit hem med smörknivar, stå handfallna ett decennium senare inför en vägg.

Om ämnet träslöjd är ett led i att bevara respekt för fin hantverkstradition, visst, varför inte få prova på allt det där och MER DÄRTILL och dessutom få hälsa på hos olika hantverkare, som silversmeder, glasblåsare, vävare, sömmerskor och skräddare? Men… jag tror inte ämnet finns kvar av det skälet. Varför inte ge de ynka timmarna till mer kreativitet, till de växande?

Dessutom, i en demokrati som vår, undrar man varför inte alla barn får lära sig grundläggande juridik och ekonomi? Pengar och lagar. Pengar och lagar.

Det är vad jag undrar när jag ser en smörkniv.